Ett av många hem
Med det här sagolika tornet som utsikt vaknade jag varje morgon i ett år och nu tar jag spårvagnen till Rödbergen nu som då, men ser tornet mest bara i fint fredagssolljus under mina loppisrundor. Vardagsslasket, trötta 7-morgnar och jäktande där man inte ens hinner titta upp, det upplever jag inte i Rödbergen mera, men det gjorde jag i 2 år. 
Min historia med Rödbergen började redan när jag bodde i Vasa och följde en massa coola hipsters på Instagram som lade upp bilder härifrån. I oktober 2016 kom jag hit första gången under en helgvisit till min kusin Jenna, fotade hus som jag senare skulle bo i, och tänkte här kommer jag aldrig kunna bo. Kanske för att det kändes ouppnåeligt på något sätt, dyrt kanske. Inte förstod jag hur bostadsmarknaden funkade då ännu, men jag minns att jag prokrastinerade min ansökan till Arabialägenheterna in i de sista, och kanske bra så.
I maj 2017 återvände jag hit igen då jag börjat hypea och romantisera det ännu mera. I juni kontaktade en tjej mig via instagram som såg att jag, som hon, hade kommit in på Arcada, och frågade om vi skulle söka lägenhet tillsammans. Den första september 2017 flyttade jag, Daniella och Linnea in på Fredriksgatan med varsitt sovrumsfönster mittemot röda tornet. Största delen av tiden bodde också Lasse och Robin med oss.
Älskade att rusa till spårvagnen varje morgon förbi gamla bokhandlar, glammiga second hand butiker och Helsingfors äldsta cafér. Älskade att hela tiden promenera på gatorna i sällskap av en massa välklädda trendiga främlingar som redan hade på sig de där coola marimekko-kapporna och nya Dr.martens modellerna som jag ännu bara hade hunnit kika på. Även fast första året i Helsingfors innehöll mycket tungt som hände under ytan så var det också som att alla mina pinterestdrömmar plötsligt var verklighet.
Efter ett år av stora köksfester med hallen fylld av hundra par skor och att slänga ytterkläderna en meter från sängen, flyttade Daniella tillsammans med Robin, Linnea till eget, och jag och Lasse hittade en drömmig lägenhet i ett rosa hus ett kvarter längre in i Rödbergen på Båtsmansgatan. Vi hyrde båda lägenheterna i 1,5 månad och promenerade mellan dem med tavara. Tyckte det var så busigt att flytta gåendes.
Bästa tiden på Båtsmansgatan var första halvåret. Det var en så krispig höst och vi njöt så mycket i den lägenheten då. Hittade second hand butiken Relove som då var granne med oss innan det flyttade till Fredriksgatan. Vi lagade en massa god mat, lyssnade på LP-skivor, såg på massvis med bra filmer, jag läste böcker om dokumentärfilm, vi drack GT:s och började med våra chill-hemmafester med Frank Ocean och Odesza. I februari började det droppa i taket och vi hamnade flytta ännu ett kvarter in i Rödbergen till en annan lägenhet i typ 2 månader, den som också på något sätt fastnat i kroppen och minnet. När vi flyttade in igen sen byttes byggtavara mot lampor, räls, stativ, kamera, kran och 20 filmstuderanden och så spelade vi in vår kortfilm Polonäsen.
Resten av våren och sommaren bestod mest av supermycket stress kring tidigare nämnda produktion och den andra jag jobbade på under sommaren, plus tusen andra saker och plötsligt kändes det instängt och tungt att andas, och sakta men säkert började jag skylla på gatorna och husen i Rödbergen för alla problem. De mysiga promenaderna där jag fotade och uppskattade kvarteren böts till frustrerade promenader där jag försökte få lite luft. Sen flyttade vi till Österrike, kunde sakta börja andas ända ner i magen igen och kvar lämnade Rödbergen som syndabock.
Om jag ska vara helt ärlig kändes det rätt nervöst att komma hit igen i höstas. Hur skulle det påverka en och skulle det dra en tillbaka in i samma hetsiga, osäkra banor av stress som man tagit sig ur. Nu har jag varit dit flera gånger på någon månad och det är som att träffa en gammal kompis, och bara vältra sig i de bra minnena. Fingra på Marimekkobyxor inne på Relove, äta fastlagsbulle med utsikt över kyrkan, plumsa i snödrivorna på Vävaregatan, köp glänsande kastruller på Eiring och se upp till mina gamla sovrumsfönster som lapar i just det där solskenet som landar sådär fint på väggarna, kanske dricka öl på Brew dog som inte längre är Brew dog. Och ibland går jag upp för trappan till våra dörrar och ser på namnen. Vi bor nära naturen nu, ser sjö och skog från sovrumsfönstret. När jag hoppar av spårvagnen och går hem kan jag andas långt ner i magen.
men Rödbergen, det var aldrig ditt fel.
En kärleksförklaring
27 maj 01:10 var jag för uppjagad efter kvällens dramatik för att kunna sova så jag skrev istället en kärleksförklaring till min cykel.
kära fina gula cykel
kvar jag bara har en nyckel
genom Augustiner dörren jag går
du inte längre vid räcket står
en knasig kille säger: ring polis!
men jag vet från tidigare
han är inte vis
på nåns' telefon rings ändå 113
my bike is gone, känns int nå bra he
gammal å skranglig du övergavs en gång
fastän din livstid var ännu lång
bland skräp å bråte på soptipp du fanns
danskarna i Golling, de gav dig en chans
rosa korgen o den gula lacken
följde till Hellbrunn, prestera i backen
till Danmark de i januari retirera
jag ville så gärna dig adoptera
för femton euro blev du min
med kom också din lila kusin
tillsammans med Lasse vi cykla fort
du bar mig genom ort efter ort
fyllde 22, vädret var milt
fick på morgonen en fin picknickfilt
i rosa korgen den passa bäst
nu är den alltid med på fest
jag cyklar, Lehener park på nån minut
Wie gehts di frågar, jag säger Sehr gut!
du vilar i gräset så snällt o rart
tar mig hem med jävla fart
växlarna bråkar o låter knas
något som aldrig på allvar tas
du rullar bra, är bättre än tåg
undrar om nån ens tjuven såg
med klump i magen jag börjar gå hem
vem har dig nu vem vem vem vem
runt hörnet
där ligger du min stackars ped
å bromsarna hänger, slö o sned
vad har dom gjort dig lilla vän
ja känner ju dig knappt igen
mitt nya lås har dom nu tatt
det var mitt andra, jag blir så matt
ett okänt lås är också fast
runt främre ljulet, det var ju krasst
nån säger: cykla på bakhjulet, det går!
vad tror han jag är, Vasa-kille på 15 år?
jag tar i styret o hem den bär
från Augustiner det typ 2 km är
under täcket i Mülln jag ler
turer med min cykel det finns av mer
tidigare idag jag tänkte så
-tänk så tjusig cykel jag kunde få
ännu mer tacksam å mera förseende
betalar 50 e för nästa lås leende
Liv som tar slut, och fortsätter
Så kom vi till det här inlägget då. Ett liv tar slut ibland allt annat liv.
Den andra dagen i september. Foto taget Kl.16:44. Lasse läser igenom sista versionen av sin gradu sittandes på kökssoffan som tidigare varit i Helsingfors bredvid sin palm som tidigare varit i Helsingfors, den också. Jag stressar runt bland tvätthögar och reseförsäkringar. 
Går in i Lasses rum efter den här bilden och tar upp telefonen som legat under täcket. Den är på ljudlös så det är konstigt att jag valde att söka upp den just då efter att inte använt den på hela dagen, för mamma ringer. Samtalshistoriken på min telefon säger att klockan då var 16:47. "Dåliga nyheter" och mina tankar far direkt till min katt. Jag blir direkt stressad och känner ett tryck i magen men sen handlar det inte om det och då är jag lättad men sen kommer ett annat tryck.
Mommo har dött. Vadå mommo har dött? mitt huvud förstår ingenting. Vad betyder det här? ska jag aldrig prata med henne igen? mitt huvud förstår inte det på ett bra tag efter, inte ännu riktigt ens. Går ut tillbaka till Lasse på kökssoffan. Känner mig konstigt lugn men hittar inte riktigt några ord, bara stirrar på honom några sekunder. Känns absurt att säga det högt, det som hänt, för jag fattar det ju inte. Han ger mig en lång kram och pussar mig i håret men jag fattar ingenting. Pappa är på väg till Uleåborg men vänder tillbaka och hämtar mig i Nykarleby.
Vi hinner äta middag med Lasses föräldrar och jag känner mest att allt är så komiskt för att livet känns så roddigt och kaotiskt i övrigt då. Flygbiljetter, lägenhetssökningar, högar av tvätt, stress över en massa andra saker har redan gjort mitt huvud segt, och så händer nånting sånt här? Hur är man benägen att processa nånting då, som ändå är svårt att förstå. Vi styr raka vägen mot Malax. Himlen är dramatisk hela vägen dit, och jag känner mig konstigt lugn. 
Kommer fram till mommo och moffi, eller ja, till moffi. Resten av släkten är där och ännu då kan jag inte riktigt förstå nånting. Har omedvetet tagit med mig min kamera, och en pyjamaströja. Tror det är så jag hanterar situationer som är läskiga och otrygga. Tar med mig kameran. Att fota sorg, begravningar osv känns alltid för mig lite fult på ett sätt, men ändå inte. Eftersom allt hade gått så fort fanns det familjemedlemmar som i chocken glömt allt som hänt de första dagarna och mina bilder kunde fylla i luckor. Där ser jag ändå hur det fyller en funktion. Och att det inger trygghet för mig själv. Föreviga situationerna så jag kan bearbeta dem i efterhand. 
Händelserna från dagen hänger kvar i luften hemma hos dem när vi kommer dit. Axel och mamma hann dit så snabbt att de hann vara med henne en stund. Folk diskuterar praktiska grejer angående allt och det känns alltid så hemskt. De där praktiska grejerna man måste göra när någon dör är som att riva av plåster efter plåster. Det är då det blir mer och mer verkligt. De kommande dagarna pratar vi med blomstermänniskor, kistmänniskor, begravningsmänniskor och jag kan ännu inte riktigt få ut någonting. Ingen gråt alls. Det är stopp. Bara en konstig smärta i magen. 
Det blir sent och vi far till moster och sover över. Konstigt hur huvudet jobbar även fast det känns som att allt är gröt. För en pyjamaströja hade jag ju med mig och den använde jag då. Som att jag i brådskan visste. 
Så hemskt att lämna moffi i stora huset.
Nästa morgon stiger vi upp tidigt efter att ha sovit typ ingenting. Vi spenderar flera dagar i Malax. Fixar och hjälper och är hos moffi. Alla tillsammans. 
Lasse kommer körandes. Det går lite lättare att vara ledsen då. Få ut nånting. 
En massa funderingar kring hur allt ska gå till. När vi ska göra vad. Lasse säger att allt ordnar sig, att jag ska inte ska bekymra mig om de praktiska grejerna. Men flyg, hotell, lägenhet, bokningar, datum. Allt sånt snurrar i mitt huvud. Hur ska vi göra det här riktigt nu? Borde jag kanske skippa första veckan i nya skolan för att hinna på begravningen, eller ska vi åka dit och komma hem igen?
Som tur har vi inte bokat nånting. Ingenting alls. Vi ska flytta utomlands men vi har ingen lägenhet och inget flyg och inget hotell. Ingenting. Men det är tur i oturen nu när allt händer på samma gång. Mamma är bekymrad över datumen för oss och fixar så att allting går ihop. Det löser sig bra. 
Några dagar senare far vi till kapellet och pajar hennes iskalla panna. Jag är mest frustrerad över att jag inte får ut nånting. Alla är ledsna men jag känner mig som en tom känslokall staty av sten. Det kommer INGENTING. Gråter i bilen efteråt bara över frustrationen. Vad är det för fel? Lasse säger att det sista man ska göra är att lägga förväntningar på sin sorg. Den uttrycker sig olika. Men varför kan inte smärtan i magen och trycket i skallen bara rinna ut genom ögonen? 
Där emellan går någon vecka. Vi far till villan med Lasses föräldrar och plockar lite bär. Beställer flygbiljetter. Bokar hotellrum för första veckan i Österrike. Köper oss själva lite tid. Lägenhet kan vi söka där, på plats. Så som vi ändå hade tänkt att vi skulle göra. 
Svenskarna kommer till oss och stannar för en vecka. Men det känns inte som det brukar. Vi brukar ju umgås på de bästa rosenskimrande sommardagarna men det är bara inte så nu, och så får det vara. Vi dricker vin på kvällarna och pratar om död. Alltid öppnas en hel tankevärld för mig rörande död när någon..dör. Vi får se mommo igen. Hon ser fin ut. Då är svenskarna med, och då är de mindre kusinerna med, och då rinner det ur ögonen. Flera liter. 
Slutligen kommer den där lördagen då vaknar vi upp och människor fixar sig i alla hörn hemma hos oss. Svartklädda. Stora kappsäckar står färdigpackade utanför mitt rum och jag hittar ett par örhängen bland allt rodd i mina hyllor. Mamma menar senare att hon fått dem i konfirmation av mommo. Passligt. 
Det känns helt okej. Pappa kommer spela på begravningen och jag vet att det kommer vara tuffaste delen. Men jag känner mig stark. Den förra begravningen jag varit på var faffas vilket var traumatiskt för mig, men jag känner mig stark och beredd. 
Folk ber mig fota lite på begravningen. Det tar lite mitt fokus från sörjandet, men det känns också skönt. Skönt att få gömma sig bakom den där kameran ibland. Tryggheten. Den som räddar mig i många situationer. 
En sorgens dag innehåller alltid glädje också. Så jag försökte hitta den. Fånga den. Som Albin som bara måste gå ut till vägen och bilen en sväng för att prata lite med min fammo, medan resten fixade flaggan. Världens mest godhjärtade tioåring. 
Vi kommer till kyrkan och det känns lite nervöst i magen. Nu bara måst vi göra det här. 
Det är en väldigt fin dag vädermässigt. Mommo begravs en av de finaste höstdagarna. Och det är en fin begravning. 
Det värsta är att se sin bror så ledsen, sina kusiner ledsna, sin moffa, sin moster, sin morbror, sina föräldrar. Alla människor som aldrig gråter, gråter, och det tar så ont så djupt i magen. Det bränns så hårt någonstans in i bröstet. Här är vi hela släkten tillsammans. Efter det här kommer vi alltid ha en tom plats, nånting som fattas. Efter det här kommer det inte vara som det varit. Men vi har varandra och vi är alla tillsammans och det är det viktigaste ändå. 
Sen går pappa upp till pianot, och mammas kusin plockar upp saxofonen. Då är det kört. Det ljuder högt i hela kyrkan och det är så hemskt så hemskt och så fint och det tar så fysiskt ont. Håller Lars hand så hårt så den blir röd. Min telefon ligger på bänken där pappa annars sitter bredvid mig. Jag spelar in ljudet i kyrkan. Varje gång jag trycker play på den ljudinspelningen i efterhand hugger det till i magen. En köttkniv som vrider om. Allt som snurrade då kommer tillbaka på en sekund. Musik är så kraftfullt. Och vill man ha fuktskada i en kyrka ska man spela så fint man kan på en begravning.
Sen. Sista färden.
Och en lättnad. Nu var det över. På ett sätt. Bara att försöka förstå och acceptera ännu. Lite kvar på den fronten. Ett år av att gå igenom högtider och släktkalas utan henne. Försöka vänja sig vid det.
Och alltid. Så gränslöst och oförskämt och beräkneligt, så går alltid livet vidare. Och till och med på ett begravningskaffe har jag mer foton på människor som ler och skrattar med varandra, än tvärtom. För i sorgen finns glädje. I sorgen finns tacksamhet och kärlek och en slags medvetenhet. Man vaknar upp. Ser saker lite klarare. Människor lite klarare. Man förbiser allt som är mindre viktigt och det enda som betyder nånting är att man har varandra och att man tar hand om varandra och finns där, lever. Aldrig är man så nära de som finns kvar, som när någon plötsligt inte finns kvar.
Och när någon går bort, är det viktigaste att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Att ens pojkvän och yngre kusin spelar playstation på övervåningen tillsammans i timmar utan att någon tänkt på var de är. Det är kanske det bästa och finaste. Spendera tid tillsammans. Alla de där dagarna mellan att hon dog och begravdes, då vi umgicks allihopa hela släkten. Var i Malax hela tiden. Det är jag så tacksam för. De dagarna betydde allt.
Sen närmade sig begravningskaffet sitt slut och då var det andra plåster att dra av. Då kunde vi inte stanna i den trygga sörjande-bubblan tillsammans med släkten längre. Nej. I begravningskläder kramade vi alla hejdå för att köra hem till Vasa, packa ihop det sista, bestämma outfit för flygfärden och gå in i ett helt annat mindset. 
Och när allt var klart. Väskorna stod vid dörren. Då åt vi middag med svenskarna och familjen. Och när vi gick och sova. Då tog allt det här slut på riktigt. Då var vi tvungna att tänka på annat. Gå vidare. Fortsätta med våra liv. Det är det värsta när någon dör. När man måste gå vidare på riktigt. Leva vanlig vardag igen. När vi fixade inför begravningen och allt sånt pratade vi om mommo hela tiden. Hon levde i våra ord. Det gör hon självklart ännu. Men inte lika mycket som de dagarna. Och det känns tufft. Det är då man känner av tomheten som man kommer känna i många år. Tomheten efter en människa.
Nästa dag steg vi upp tidigt och blev skjutsade till flygfältet. På Arlanda satt jag och redigerade begravningsfoton och sen plötsligt blev alla de här dagarna, senaste två veckorna, så distanta. Som om de aldrig hade hänt. Som att man varit i en bubbla som man nu kom ut ur. Som att man då stannade upp och kände: vad var det som hände egentligen?
I efterhand måste man bara se på det som finns kvar: fina minnena och människorna. Minnas. Glädjas. Ringa moffi lite oftare. Ta vara på.
Galna månader - en flytt utomlands
Det är alltid lika svårt att börja skriva igen när det gått en tid och mycket saker har hänt i ens liv. Jag saknar att dokumentera livshändelser och pyssla med inlägg här, och publicerar jag inget nu blir ribban bara högre. Jag tänkte inleda med att gå igenom lite bilder från de senaste tre månaderna, urplock från olika situationer som jag i senare inlägg kanske kan gå mer detaljerat in på. Det har hänt så fruktansvärt mycket under en kort tid och jag har nog inte processat allt ännu riktigt, men att skriva igenom det kanske kan hjälpa. 
Vi kan börja här. Sista dagarna i Augusti. Sista dagarna i Helsingfors. Jag och Lasse, en madrass på golvet och en massa flyttlådor. 
Bästishäng och separationsångest.
Sista promenixen genom stan. Så konstigt. 
Hejdå järnvägsstationen. Hejdå alla jäktade människor, gnisslande spårvagnar, slaskiga morgnar jagandes nån av de där blåa bussarna och rullande resväskor. Hejdå Helsingforsvardagen, Helsingforsmorgnar, Helsingforseftermiddagar. Faktiskt skönt med lite ombyte en stund. Men kommer sakna. 
Mammor som organiserar porslin och saker i lådor. Pappor som backar släpkärror genom de trängsta innergårdar. Vårt liv som packas ihop än en gång.
Vi hade så mycket grejer att bilen och släpkärran blev helt full den sista vändan. Den då vi skulle lämna lägenheten för sista gången. Lasse och jag lämnade därför i lägenheten med några väskor medan flyttlasset for iväg, och bokade istället tåg som skulle gå om två timmar. Där satt vi i fönstren och åt vår sista lunch, stress-frostade ur frysen och hällde ur några burkar ur kylskåpet.
Sen kom Lotta dit en sväng efter någon grej och kunde på samma gång ta lite foton åt oss. När dessa två nedan togs var känslan så konstig. Stressgrät lite när vi drog väskorna igenom Rödbergen på väg till tågstationen. När jag såg fasaderna, vägarna och korsningarna och ställena en sista gång på ett tag. På samma gång kändes det skönt. Äntligen är vi på väg. Som att jag ändå var lite mätt på kvarteren. 
En tågresa senare landade vi i Vasa. Tog en taxi hem, hoppade i en bil och körde sedan ut till villan där familjen var. Kämpade verkligen för att hålla fokus på Köklotvägen men huvudet var mos av flytt, känslor, hejdån och en tågresa. Axel körde båten över till villan och jag andades djupt in sjöluften. Vi kom fram till dukat bord och så firade villaavslutning, hoppade i badtunnan med grannarnas rövarfest som underhållning. Att en enda dag kan rymma så mycket. 
Flera sköna villadagar.
En helg sov Lasse och jag på villan ensamma med Zita och fick riktig kvalitetstid med henne. 
Juthbackamarkaden. Husvagsnluncher, fynd och försäljning.
Häng på Lasses villa med hans föräldrar. Hösten knackade på men jag ignorerade det eftersom jag nu äntligen hade mitt sommarlov. 
Stress och fix inför flytten. Försäkringar och bilagor osv. Vi hade inte bokat flyg, hotell, fixat boende. Ingenting. Och datumet för min skolstart i ett annat land närmade sig. En obeslutsamhet som hängde över oss. Skulle vi ta tåg? eller ändå flyg? Hur ska vi veta vilka områden som är bra att bo i där borta. Ska jag ändå skicka på några annonser?
All ovisshet gick jag runt i när den här bilden togs medan Lasse gick igenom sista graduversionen, sittandes i kökssoffan vi hade haft i Helsingfors. Fyra minuter efter den här bilden ringde mamma och plötsligt var allt fix och tricks, alla små problem, alla oro bortblåst. Mommo har dött. 
Himlen mellan Nykarleby och Malax en timme senare.
Häng med släkten i många dagar.
Och sen. Tillbaka till Nykarleby. Tillbaka till övervåningen där vi höll på och fixade med allt innan telefonsamtalet. Tillbaka till Lasse som packar och jag som stickar bredvid. Overkligt. Hade allt faktiskt hänt? 
Sen for vi ut till Björkö med Lasses föräldrar en natt. Tog sommarens sista dopp. Plockade bär. Bokade flyg och hotell. Vad tur ändå att vi hade varit obeslutsamma och inte bokat nånting. Nu skulle vi hinna gå på begravningen ändå. Allting löste sig. Det var väl meningen. 
Mitt i allt det här skulle man också göra en massa beslut gällande allt möjligt. Medan huvudet var mos och hjärtat klappade ur bröstet mest hela tiden. Som mitt datorköp som jag hade skjutit fram hela sommaren och genomförde först när det blev bråttom. Svenskarna var på besök här också. Dom som jag inte hade trott jag skulle hinna träffa före avfärd, men som nu bodde hos oss i flera nätter pga begravningen. Så konstigt att ha dem närvarande när man är i sitt livs konstigaste stressfix tillstånd. Som man alltid brukar hänga med på de finaste rosenskimrande sommardagarna. Men men. Livet är knasigt ibland. I alla fall köpte jag till slut en dator. Skönt. 
Snabb Kvevlax-visit på en av rundorna mellan kaabi och Vasa. Fin kväll.
Begravning. Pappa spelade superfin musik och höstvädret var så hemskt vackert dagen då Mommo bars till sin sista viloplats.
Samma kväll. Sista kvällen hemma. Väskorna fullpackade i hallen. Djuren lite oroliga som vanligt. 
Och nästa morgon var det dags för oss att fara på vårt största äventyr. Lilla familjen samlade en sista gång på en stund.
Jag satt på Arlanda och redigerade begravingsfoton på min sprillans nya dator och det kändes nog ännu lite konsigt allting. Antar att man inte kan ha så stora förväntingar på sina känslor när det hänt så mycket. Då är det bara att ta allt som det kommer. Vi anlände i allafall till München på söndag kväll och tog in på ett hotell. 
Nästa morgon for vi med buss till Salzburg som var slutdestinationen och vårt nya hem. Vi tog in på hotellet där vi hade bokat fyra nätter, ganska nära min skola. På kvällarna for vi in till stan och åt på olika restauranger. Försökte få en bild av staden. Jag började skolan dagen efter vi anlände och det kändes bra. 
Den första dagen i skolan träffade jag en dansk tjej som också hade flyttat dit med sin pojkvän. De var också på jakt efter lägenhet men bodde i ett stort hus ute på landet i Golling så länge. Hon sa att de hade ett extra sovrum. 
På fredagen hämtade de upp oss från tågstationen med sin bil och så flyttade vi in med dem för ett tag. Stället, huset, djuren och allting på den gården var så idylliskt och ljuvligt att jag var helt stum första dagen vi var där. Det var så perfekt och tiden i Golling var alldeles underbar. Vi gick på vandringar varje dag. Cyklade runt i otrolig natur och mådde bra. Väcktes av kornas MUUU på morgonen och blev vana att alltid ha sällskap när vi lagade middag. 
Den sista dagen i Golling for vi på en riktig dundervandring med dem. Jakob och Sara. Vi besteg Bärenstuhl som är 1750 meter högt. Det tog oss cirka 6 timmar upp och ner. Och vi kunde inte gå ordentligt i trappor eller nerförsbackar på 1.5 vecka efter det här. Det var brant, tungt, läskigt och helt sjukt häftigt. 
Utöver det har vi också varit på många andra vandringar och turer. Älskar det.
Lärt känna många nya människor från alla världens ställen.
Människor med liknande intressen ;) 
Och börjat använda basker.
Efter triljonertusentals tyska meddelanden, telefonsamtal, mejl och några lurendrejare fick vi äntligen en lägenhet som vi nu tycker väldans mycket om. Njuter av den där balkongen väldigt mycket, speciellt när det ännu är så varmt här. Vi har varit några vändor till IKEA och nu börjar det bli riktigt mysigt här.
Men faktiskt lite oväntat att det skulle vara så svårt att få tag på en lägenhet i Salzburg. Priserna är rätt låga här om man jämför med vår Helsingforshyra men ändå var det som att efterfrågan var mycket större än utbudet, vilket ju egentligen inte går riktigt ihop. Nåväl. Skönt att vi inte behöver hålla på och analysera marknaden mera, och flytta runt på en massa hotell och Airbnbn. 
Det var en liten uppdatering om vad som händer och sker. Förhoppningsvis känns det lite lättare att skriva nya inlägg här nu hädanefter för behöver verkligen skrivandet i min vardag för att hållas på banan och hänga med i allt som händer.
Fem år av Valborg
Det här inlägget hade jag tänkt publicera på Valborgs-morgonen, men hann aldrig ens öppna inlägget förrän vi skulle iväg och fira eftersom det tog så länge att hitta alla bilder nedan. Men nu så. Lite tillbakablickar på hur jag firat valborg och 1 maj x 5. Ni får ursäkta att formatet inte är så konsekvent i det här inlägget. Bilderna är fotade med fem olika kameror gissar jag.
______________________________________________
2013 Bodde i Vasa, gick på åttan, hängde med mitt barndomsgäng. Om jag inte har fel tror jag vi filmade in en musikvideo till Carly Jepsens "Call me maybe", hade en kall picknick på vår terass och blåste en massa ballonger i mitt rum det här året. Bara hade det roligt tillsammans.
Det är kul att se tillbaka på filmerna man gjorde då, som den där musikvideon, och tänka att det där som man höll på med utvecklades till någonting större. Allt jag ville då var att få göra det där hela tiden, och det gör jag nu - och får till och med studiepoäng och betalt för det. Tack 2013-Anna för att du höll på så ihärdigt, och till de som hängde med.
2015. Firade Valborg med vänner. Var så investerad i Håkan Hellström & co. under den här tiden och då är Valborg verkligen en stor högtid, den bästa kanske. Här drömde man nog om att vara som alla svenska hipsters jag beundrade på Instagram och försökte efterapa, som alltid firade Valborg så storslaget och verkade så coola. Vi for via någon fest - vidare till Hoviska på cykel - och sen hem igen i natten.
Vad konstigt det var att vara nästan sjutton, fint på något sätt också. Att allting kändes så stort, som i efterhand verkar så smått. Och att allting är så suddigt nu. Minns egentligen inte vad vi gjorde. Bara känslan av det. Det enda jag lämnat med är bilderna från 1 maj som spenderades med familjen. Det minns jag då igen tydligare.
2016 Det här minns jag som en väldigt fin Valborg. Tror det var så att Vappenplanerna hade varit så oklara hela tiden och jag orkade inte vänta på det. Var ju lite så när folk var under 18, man fick veta samma dag vad man skulle göra. Så jag bestämde mig för att fira i skären med min bror. Vi gick i skogen, körde båt och var över natten till familjebekanta där vi tog sommarens första dopp. Jag hade garanterat lite FOMO till festerna i stan, men såhär i efterhand tycker jag ändå att jag gjorde ett bra val. Dagen efter, 1 maj, for vi med hela familjen och körde med gamla Volvon
2017 Det här var nog en period för sig. Var i en sån övergång på så många plan. Hängde i mellanrummet mellan två klippor, på väg över från den ena till den andra. Kippade efter luft. Allting var så mörkt men ändå så ljust. Jag sökte bilder från det här året i flera timmar, vet att de finns i en speciell mapp, men nu hittar jag inte den. Hittade bara denna men den är symbolisk. Desto mera text fanns det. Massvis med text. Det säger också någonting.
"Han gav mig en lång kram när de mötte upp mig. Torkade ögonen. Kramade bort allt ont. Visste precis. Hans kompis gav mig också en kram. Lyfte upp mig så att jag dinglade med fötterna i luften en stund. Så fina och söta och bra personer. Jag vet inte, men det måste vara någon form av högre krafter som fört så här goda människor in i mitt liv nu, precis nu, exakt när jag behöver dem. Sånt kan inte hända bara sådär, på tur. Vi gick vidare, träffade resten av människorna och kvällen svängde, blev bra till slut. Som om den var indelad i två. Andra delen började när de kom."
"Vi vaknade upp tillsammans, en första Valborg ihop. Och 1 maj. Min telefon hade slocknat för längesen. Ingen visste var jag var. Jag cyklade hem med hans svarta cykel som var helt för stor, med hjärtklappning och snurrigt huvud. Hoppade direkt i Volvon med familjen. På eftermiddagen låg jag under täcket med en intensiv känsla. Frös. Cyklade tillbaka till honom på kvällen. För att föra tillbaka hans cykel men mera för att hämta sinnesfrid och inre lugn från honom. Vi somnade på hans säng, sen förde han hem mig i natten. Tur att han finns"
2018 En första Valborg i Helsingfors. Minns att jag var lite stressad innan. Visste inte vad det var man skulle göra. Kände inte till alla Helsingfors och studietraditioner kopplade till den här högtiden, visste bara att det fanns mycket. Men den stressen avtog och sen hade vi det riktigt fint. Många vänner som planerade saker. Planer som man var delaktig i. Fin känsla.
"Jag är kort och såg inte så bra genom folkmassorna så när de la studentmössan på Havis Amanda lyfte Lasse upp mig i famnen på samma vis som min kusin höll i sin två-åring bredvid. Det äldre paret som stod bakom oss såg roade ut. Vi gick vidare. Spelade gitarr i någon lägenhet. Lyssnade på Toto. Efter en stund for vi vidare till oss. Hos oss var en större fest på gång och vi kom dit när alla redan var där. Vi öppnade upp alla dörrar och festade runt i alla rum. Tömde den lilla flaskan som legat i min vänstra halarficka hela dagen. Gick och sova medan folk ännu kom och gick"
Och det var fem år av Valborg. I ett nytt inlägg skriver jag årets historia.
Minnen av aprilhimlen
Tog några porträtt en dag i eftermiddagssolen
rörde sig mer och mer till andra rummet för varje minut
Fick skynda. Flytta stativet. Ändra fokus och ljusinställningar.
Jag var i skolan idag
Påtade lite på vår film och exporterade slutligen
Så skönt, nån gång måste man bara bestämma sig
Bestämma att det är klart
Exporterar också en film nu, hemma
Lars ville att vi skulle vara uppe länge ikväll
Vi får sova imorgon och det finns saker att göra
Saker att skriva
Han skriver formler, siffror, analyser, långa texter
sida efter sida efter sida efter sida
Jag skriver dialog, repliker, karaktärsskildring,
Beskriver miljöer i detalj och karaktärers känslotillstånd, bakgrund
Ibland byter jag dokument och skriver lite eget
Hur saker är och känns
Sen tittar jag till projektet i premiere igen
32 minuter kvar 
Imorgon möter vi en ny vapp
Inte lika beredd som förra året
Förra våren var så tom och lugn
nu är det så mycket annat
högtider flyger förbi och man hinner knappt med
snart blir det lugnare igen
Säger jag medan jag försöker få ihop sommaren
alla helger bokade
kalendern för full
det är inte så det ska vara ändå
sommaren ska vara tom och fri och oförutsägbar
antingen är det omöjligt
eller så måste man försöka medvetet
tacka nej och bestämma sig för att det ska vara tomt
svårt
-Jo jag vill delta, nej jag kan int.
bara planera in bad villa skogsturer hav natur båtturer
bilturer
Lyssnar på Linnea Henriksson
Mitt rum i ditt hjärta
Flyttade mitt skrivbord någon kvadratmeter idag
Vill sitta nära intill fönstret
Thomas Stenström har bra vår-låtar
Minns tillbaka till högstadiet
Övergången
Går barbent nu
gjort det i en vecka
ibland lite för kallt
byter mellan vårjackor
då man har så många vårjackor
packar ihop halva min garderob i tygpåsar
känns som en lättnad
en klädhög börjar inne i skåpet
fortsätter ner på golvet som en rutschkana
bredvid sängens fotända
mina fötter landar på den högen varje morgon
En lycklig tid - Årsresumeén 2018
Ja, vad tusan hände med min årsresumeé? Det är sista januari idag och jag kan bara konstatera att livet kom emellan, för det gjorde det verkligen. Januari var mer händelserikt än jag hade förväntat mig och det var en del saker som jag och Lasse var tvungna att ta itu med som tog mycket av den tid vi hade reserverat för annat - som en plötslig takrenovering.
Visst har jag tänkt på det, och ju längre tid som gått desto mer har jag känt att det ändå inte är någon ide' längre. Vem bryr sig om 2018 mera liksom? Svaret på den frågan är: jag. Jag gör.
2018 är ett år som jag kommer minnas länge som året när jag hittade tillbaka. Helade. Lärde mig många viktiga saker. Lärde mig släppa taget. Fick inte bara nya bekantskaper utan nära vänner. Tog hänsyn till min hälsa och jobbade på den mera än nånsin förr genom bättre sömn och mat, snällare syn på saker, själspromenader, yoga, meditering, optimism, nedtrappning av Instagram tills det i slutet av året var 0%. osv. Växte tillsammans med Lasse, fokuserade mycket på oss, lärde oss mycket om oss, hade det jättebra. Alla såna saker, bra saker, vill jag hålla fast vid.
Klart jag tar med mig allt bra i det nya året men kopplar ändå ihop 2018 med dem och har kanske ännu en liten gnutta separationsångest från det året ännu. Ni vet när nånting har varit så oerhört bra att man inte vågar tro att det kan bli bättre.. Så jo. Sammanfattningsvis - jag har bestämt mig för att slutföra åresresume'n och gör det nu!
JULI & AUGUSTI 2018
Juni övergick till juli obemärkt. Så där som tiden går om sommaren. Jobbade ännu en del i juli. Det kändes roligt. Bästa var att jag fick köra lite med min kära bil. Snurra skivan från 2016 och njuta av morgonsolen.
Mycket familjehäng på villan. Det bästa jag vet.
Plockade hallon och blåbär. Också det bästa jag vet.
 |
|
Hann med lite sommarfester och en ollissväng.
Lite mera villahäng.
Spenderade en hel dag i Helsingfors på stan med killen för att hitta ny kostym. Det hittade vi.
De två roligaste veckorna på hela året började här. Jag hade gått på en nervös visning ensam och kirrat lägenhet åt oss medan han var tvungen att hundratals kilometer bort lita på bilderna och mitt omdöme. En solig morgon när Helsingfors var så fint som det blir åt vi frukost i en park och sedan fick han se stället en första gång. Nu har vi bott där i mer än ett halvår och älskar stället.
Samma natt drog vi dit ett täcke, två kuddar och sov på golvet. Hade med oss två bananer och en champagneflaska vars kork studsade i taket. En fläkt hade vi också med oss, inte att förglömma. Det var ju varmt här.
Vi började flytta till fots. Det kändes så busigt och roligt. Och praktiskt. Varje grej hittade sin plats direkt när vi inte flyttade in allt på samma gång.
Vi köpte möbler och skruvade ihop. Stället började ta form.
På dagarna höll vi på i ett med allt som skulle göras och på kvällarna drack vi vin å öl. Hade så roligt tillsammans och levde i vår egna lilla bubbla som var flytt, värmebölja, sommarlov.
Bådas föräldrar var också med och flyttade. Hjälpte oss med större möbler och liknande. Hann visa lite mera av staden åt mamma och pappa.
Som om det inte var tillräckligt med flytten så var jag del av en kortfilmsproduktion samma vecka. Inspelningsplatsen var så häftig så kunde inte tacka nej och åkte med och assade.
Gick omkring i den där hängselklänningen hela sommaren. Ett av de bästa plaggen jag köpt. Minns nu att jag hade extrema smärtor i ryggen på sommaren också, mitt i allt trevligt och roligt. Därav slutade jag med mina tofflor och använde mina Nikes. Troligen berodde det dock inte så mycket på skorna.
Plockade fram faffas gamla skrivmaskin och skrev lite ord. Gav denna som en tavla åt min vän Natalie.
Det mesta började bli klart med flyttandet och vi for till Lasses villa och bodde där i en vecka. Den varmaste på hela sommaren. Det är vid havet man ska vara när det är riktigt varmt. Vi simmade många gånger om dagen.
(Tycker denna bild nedan är så rolig. Det är sådär det egentligen ser ut när jag tror att jag dyker långt under ytan..)
Plockade hallon i åskregn.
Njöt av fina sommarkvällar.
Hängde med gullefammo.
Två presidenter kom till Helsingfors och det var stor uppståndelse kring det. Vi höll oss mest på avstånd. Kikade på helikoptrar genom fönstret.
Gick på café med världens myggbett i pannan.
Umgicks med Ella.
Tyckte att det var särskilt kul att åka tåg tydligen.
Sensommar i storstan. Kompisarna var tillbaka och vi gick på hemmafester med fönstren på vid gavel.
Köpte en vit skjorta och använde den massvis.
|
|
|
Håll på med en massa småfix i lägenheten hela tiden, sånt som aldrig tar slut. 
Tredje sista tågresan till Vasa för sommaren. Vi for på Juthbacka marknaden. En av sommarens höjdpunkter.
Tillbaka en sväng till Helsingfors.
För att fortsätta iväg till Stockholm. Åt någonting dåligt på båten under kvällen och spydde ännu på förmiddagen när vi kommit fram till Stockholms centrum. Det var kaotiskt men gick bra med en omhändertagande pojkvän. Minns det ändå som en så bra och rolig resa. Vi hann träffa alla våra vänner i Stockholm och tog ett ordentligt farväl av en bra sommar.
Kroppen ordnade upp sig passligt innan konserten som vi var där för. Fick nämligen se Oskar Linnros på Gröna lund, som jag väntat på i många många år. Hans senaste skiva speciellt har betytt så många olika saker för mig, framför allt hjälpt. Att hinna höra honom innan han tog paus kändes så bra.
Och där tog juli och augusti slut. Så himla fin period med så mycket innehåll.
Komma hem
Den första gången vi är i Helsingfors 2019
bär vi 4 tunga väskor var
fyllda med stekpannor i gjutjärn, vinflaskor, böcker, julklappar, kamerautrustning
genom folkmassor
in på smockfull 16:30 spårvagn
axlarna värker och kroppen dunkar
andas så hackigt
pappa bad oss ta taxi hem
den sista biten är tyngst
att få upp väskorna för trapporna
när dörren stängs bakom oss
släpper vi väskorna i hallen
plogar igenom tvätthögarna
julpyntet vi inte hann med
skohögen jag panikartat
rotade igenom innan vi for
slänger av jackan på kökssoffan
skorna på väg in i sovrummet
och då är vi hemma
Där börjar mitt år på riktigt
städar hela kvällen
Lars inspekterar växterna
bekymmersamt
de hade saknat han
tvättar åtta tvättar
diskar bort
plockar saker o kläder
donar i varsitt rum
avpyntar stället
städar bort lukter
bäddar
tänder ljus
sen känns det som
att huvudet är städat igen
då kan vi andas ut
slappna av
Och igen kunna
ligga bakom någons rygg på sin soffa
följa en serie med ena ögat
sova på sina vanliga delade hundrasextio
äta sitt bröd och sin juice
vid sin stol vid sitt matbord
med sin frukostutsikt
hitta sin tandborste på första försöket
på sin vanliga plats om morgnarna
gå kvällspromenaden
den vanliga rutten
välja kläder ur skåp
istället för väska
breda ut sig med sina saker
och hitta plats för det nya
testa det nya
Framför allt laga mat igen
I eget kök
äta ur eget porslin
Allt det, är att komma hem
kul att vara borta
skönt att komma hem
Ringer upp säger kom hem till mig
Anteckningar från sensommar och höst. 
Jag cyklar till och från skolan en dag
tolv kilometer dit och tillbaka
sitter på föreläsning
svett rinner längs ryggraden
klibbiga tröjärmar
Jag pratar med Hanna i telefon
från dörr till dörr
hela cykelfärden
det är trettiotvå minuter
tack igen
skickar jag på Whatsapp
när vi stängt av
nästa gång hjälper jag dig
Fönstret står på vid gavel
det är så varmt hela tiden
grannarna spelar först Abba
i takt med oss
sedan spelar de Bob Marley
jag undrar om de hittat min Spotifylista
jag vill ropa hej! ut genom fönstret
hej!
jag sjunger med i deras låtar
kanske de hör mig
Lasse lagar mat
så fönsterglasen immar
jag plockar kläder
en socka här
en tröja där
skor i en slingrande rad i hallen
inte som när vi flyttade in
minimalistiskt och städat överallt
minimalism är ett sånt påhitt
tänker jag när jag plockar en till socka
Skrattar i min Volvo
mellan Nykarleby och Vasa
Lasse är på skämthumör
Vår sista timme på flera dar.
Tiden rinner ut för varje kilometer
pussar från mungipan till halsen
och tillbaka
står på perrongen det är sol
tåget far fyrtiosex han går in fyrtioett
jag vinkar och startar bilen
vrider upp bilstereon och sjunger med
The moment I wake upp before i put on my makeup
när jag kommer hem är jag trött
ett missat samtal från Jessica
ringer upp säger kom hem till mig
kör runt äter i segelbåten pratar
I gropen ovanför hälen
där förvarar jag vattnet
som rinner ur ögonen
i några minuter
vi far på fest
han i orange jag i blå
kan börja regna inatt
pratar vinylskivor med nån
gräver i främlingars kökslådor
hittar slutligen en plastpåse
ska rädda någons bil från
någon annans spyor
En okänd typ pratar på om rockkonserter
entusiastiskt
Fäller ut sin Rom och Cola entusiastiskt
Färgar hälften av min ljusa jeansklänning mörk
Det droppar in i en av mina Dr Martens
längs akillessenan och i gropen ovanför hälen
På vägen hem plaskar Lasse i en pöl
Den torra halvan av Martensparet
fylls med regnvatten
Vi snubblar in genom dörren
Lasse brer ett knäckebröd
med tio skinkbitar
Jag tycker att han är rolig
Sen somnar jag med torra fötter
Om att fylla och fira
Det var en gång en tjugoårsfest som jag aldrig skrev om och som jag nu tänker skriva om...
Det var alltså i maj som jag fyllde i år också. Så som jag brukar. En månad fylld av förväntingar och växande sommarfeelis. Från mitt firande finns en drös gryniga bilder i varierande kvalitet tagna med en felinställd kamera, men fyllda med glädje och söta människor.
Hittade bilderna igår och kunde inte sluta le. Har under festen hållit i den lite själv men mestadels har kameran farit mellan olika händer och därmed finns ganska slumpmässiga bilder på en bråkdel av gästerna. Lite synd att många inte fastnat på bild men, nåväl.
Lördagen kom. Lasse och jag städade och fixade. När jag var liten hade jag alltid familjen med mig i kalasförberedelserna men i takt med att man blev äldre fixade man mer och mer själv, vilket på ett sätt var lite tråkigare. Men nu har den tomheten fyllts igen i och med att han är med i bilden. Känns bra. På eftermiddagen kom även Natalie från Åbo och hjälpte oss med förberedelserna.
Mer gäster kom. Som fina Hanna. Nog den på hela festen som firat min födelsedag flest gånger. Kanske till och med arton av tjugo. Saknade nog några på festen också, så som det kan vara när man flyttat till ny stad.
Det här ska ju vara ett glatt inlägg om en glad händelse men här kommer även lite mörker: året mellan min nittonde och tjugonde födelsedag var ett väldigt förändrande år. Aldrig har det skett så stort utbyte av folk i mitt liv som under den perioden. Nivån av äkta genuin lycka och glädje samt frånvaron av ångest och nervositet på mitt 20 års kalas bevisade att förändringarna varit ordentligt till det bättre.
Jag tror jag viskade åt Lasse på natten att jag inte varit så här lycklig på mitt födelsedagskalas sedan lågstadiet, att jag inte känt på flera år att alla gäster varit där av egen vilja och inte bara artighet, och för min skull.
Jag har alltid gillat mina släktkalas. Då har jag känt mig älskad och uppvaktad. Att man kan känna likadant på sina kompiskalas, det visste jag inte. Var exempelvis alltid noga med att inte ordna mitt kompiskalas på samma dag som jag fyllde, för den dagen ville jag vara glad, och inget annat. Det är ganska sjukt att tänka på det i efterhand. Vill bara krama om mitt yngre jag. Säga att allt kommer bli bra. Bättre. Så mycket bättre. Men visst har jag haft bra stunder och visst finns fina minnen från förut också (som detta). Men överlag har det varit jobbigare.
Jag blev därmed ganska golvad av den kärlek jag fick den här gången. Det kändes konstigt och ovant. Hann fundera om jag var värd så mycket men den tanken avfärdade Lasse. Sen tänkte jag bara ”Ja men det är ju såhär det ska va!” Lade huvudet på kudden några timmar efter midnatt med världens tacksamhetskänslor. Nästan lite gråtig tacksamhet. En stark känsla av lättnad. Liksom äntligen! det här har jag väntat på så länge. Jag visste att man kunde känna såhär, bara inte hur man skulle komma dit. Förundrade mig över vilken rikedom det är att ha kloka, empatiska och snälla vänner, och att bli älskad och accepterad.
Efter några timmars prat och umgänge började sedan någon spela beerpong och så var tävlingen igång.
Radarparet prickade i boll efter boll och vann stort.
Ser det ut som iallafall.
Det fina med att vara i ett förhållande är ju att det lite känns som att man fyller två gånger om året. Jag var minst lika glad på Lasses födelsedag som jag var på min. Och på min fest agerade ju Lasse lika mycket värd som jag. Tog emot och kramade folk i dörren på samma vis som jag. Älskar det så mycket.
Och så de stora förlorarna.
Jag som känner mig besegrad och Alex som ba näjj satn.
Strategimöte.
Och så nya lag!
Miss!
Viktigt med inlevelse.
Vi gav upp lite på bollkastandet och började leka en outtalad byta-glasögon-lek istället.
David o Axel.
Fred.
Kåmpisar.
Alex hälsade på en mystisk främling.
Sen var det dags för vattenpaus tydligen.
Mera kåmpisar.
Tänk att vi får ha de här människorna runt oss. Tänk att det kan kännas så här lätt. Lars har ju också bidragit med en hel del bra typer i mitt liv. Det första beviset på att han är en riktigt bra typ är nog människorna han omringar sig med. Det går att läsa av en del i det.
Hör tydligen till att alla skåpdörrar ska stå på vid gavel när man har fest också. Superfestligt.
De sista bilderna tagna denna kväll ser alla ut i stil med dessa nedan. Man vet inte riktigt vad som händer, men bilderna fångar feelisen rätt bra.
Sedan la vi på dansanskoan.
och upprepade det ordet i olika meninger miljontals gånger innan vi hunnit till stället där vi skulle dansa.