Gamla vänner, studieplatser och en picnick
En solig kväll hoppade jag snabbt ur bilen, bytte den mot cykel och skyndade mig iväg till mötesplatsen där Jessica, Hanna och jag alltid träffades när vi cyklade till skolan under högstadietiden. Vi var samma människor nu också.
Vi for iväg till stan och mötte upp några. Hängde vid vattnet. Någon till vinkade från långt håll och anslöt sig. Allting kändes väldigt bekant och tryggt. Trots allt var vi fem människor som känt varandra i åtminståne 13 år.
Det blev så småningom lite kyligare. Någon tog fram en filt. Någon lånade en stickatröjja av någon annan. Det var ändå väldigt mysigt och vi ville dra ut på kvällen så länge vi kunde.
Pratade bland annat om skolor. Studieplatser. Av oss fem är jag den enda som börjat studera. Därför var det rätt aktuellt samtalsämne eftersom alla andra väntade på sina besked nu i år. Det är stor diversitet i gruppen. Alla siktar mot karriärer som inte alls liknar varandra. Det tycker jag är väldigt spännande. Vilken insikt och vilka perspektiv man kan få genom bara det. Är faktiskt väldigt stolt över alla. Vilka kloka, empatiska och fina människor alla blivit, och kommer bli.
Typ som Hanna! ahh, längtar tills vi befinner oss i samma stad även vintertid!
Här berättades nog någon rolig anekdot tror jag bestämt. Ida berättade även om sin dykning och vi lyssnade förundrat, frågade massa frågor, visualiserade, föreställde oss situationer. Någon annan berättade om sitt sommarjobb. Vad som känns bra, funkar bra, känns svårt. Vi funderade på lägenheter. Samboskap. Stöd i form av bostads-. Allt kring det.
Till slut blev det lite för kyligt att sitta där. Vi hade ändå haft ganska tunna kläder eftersom dagen hade varit varm. En efter den andra droppade av och till slut var det Jessica och jag kvar som cyklade. Sen kom jag hem, glad och nöjd. Packade ihop en kappsäck snabbt och steg på tåget nästa morgon för lite ärenden i Helsingfors.
Kasta smörgås, klättra på stenar och tupplura
Förra helgen levde vi villaliv deluxe och hann runda tre olika villor på tre dagar. När klockan var 13 på lördagen hade vi redan hunnit vakna upp på en villa, kört hem därifrån med båt, kört bil 2 timmar och sen mera båt till en annan. Det kändes produktivt. 
Vi umgicks med Lasses fammo och faffa ute i skärgården vilket var väldigt mysigt. Det var så fint där och jag älskade stället. Nu är jag ju också verkligen en villamänniska och trivs direkt jag kommer ut till en. Lasse roades av hur upprymd jag var där.
Den här dagen var det väldigt varmt och skönt. Vi gick på en liten rundtur runt ön och kikade.
Klev runt bland stenarna.
Vi gick ner till vattnet och lekte runt där. 
En fin människa. Som visade alla stora stenar han brukar klättra uppför och berättade historier från förr. 
Sen var det dags för smörgåskastning. 
Letade efter alla platta och släta stenar vi kunde hitta.
Han lärde mig sina tekniker och första gången i livet fick jag stenarna att studsa mer än en ynklig gång.
Sen satt jag och tittade på en stund. Doppade fötterna i vattnet som efter en stund kändes ljummet. Såg stenar som studsade 5 6 7 8 gånger.
"Stenplockaren Palm kan du kall mig!"
Sedan slutade vi kasta stenar och klättrade på dem istället.
Tröjan som hängt med i så många år. Den som jag köpte från Monki i Umeå när jag var där på fotiscup. Ett liv sedan man for på fotiscuper.
Efter vår lilla klättring tog batteriet slut i både kamera och telefon vilket var skönt. Vi plockade lite blåbär, åt god mat, läste tidningen och slockande sedan i samma säng efter maten. Sjöluften kan verkligen göra en så trött. Vi vaknade upp någon timme senare lite halvdåsiga och gick över till andra sidan ön.
En väldigt fin dag var det. En sån där som skimrar i minnet bland andra glömda.
Postrodden - På me dansanskoan
Förra helgen jobbade jag till tre och körde sedan snabbt hem, plockade upp kille, bror och styrde kosan till Björkö där resten av familjen befann sig. Vi kom fram och mamma dukade upp somrig mat utanför husvagnen. Pappa var och ställde upp instrument och soundcheckade inför kvällen. Postrodden är ett event som vi aldrig missar och traditionsenligt spelade Gents på dansen. Vi tog det lugnt under tiden och gick ut på en promenix.
Vi hann se sista båten komma iland uppifrån från Saltkaret. Där var det verkligen fin utsikt.
Salteriet.
En sytnos som kisade för den starka solen.
Och en som tränat många år på att le för kameran när en egentligen är bländad och inte ser någonting. Inte lätt nöj.
Vi återkom till husvagnen och fixade oss. Grannen tvättade håret med hjälp av en kastrull.
Vi drack lite vin i solen. Sen la vi på dansanskoan.
Och begav oss till Salteriet.
Här var man glad. Finns ju inget somrigare än kvällar som den här. Kände även att kombinationen av mina tre favoritplagg gjorde att jag passade in rätt bra den här kvällen. Många hade som väntat sjömansmössor som liknade min, men riktiga sådana då, troligen inte köpta på Gina Tricot.
En väldigt fin kväll var det.
Vi kom in. Vi stod vid sidan en stund och såg på. Var ännu rätt tidigt på kvällen så vi väntade på folkmassan. Värmde upp med att dansa på vinden lite.
Hej papp.
Tog en massa keikkabilder åt dem och påmindes om hur mycket jag tycker om att göra det. Konsertfoto är verkligen en rolig grej.
Tog min Lars i handen och så dansade vi. Av alla keikkor jag någonsin varit på, stått breved scenen, suttit på högtalaren, försett pappa med filmer och foton, och varit med - var detta första gången jag hade någon att dansa med påriktigt. Efter att ha dansat med lillebror i över tio år (inte så pjåkigt det heller men). Och oj vad fint det var. Och vad vi funkade bra ihop på det viset. Kändes så självklart och naturligt från början. Våra fötters samspel och dansen alltså. Allt annat också förstås.
På pauserna kilade vi iväg till husvagnen hela gänget, drack vin och hade det skojj, pratade med folk. Skålade i roliga drinkar i båtlider. Hälsade på en och annan småkusin.
Slut på paus!
Ett tvåtvå ett tvåtvå ett tvåtvå räknade jag i början. Efter någon minut var det satt i system och jag kunde luta mitt huvud mot bröstkorgen, blunda och låta honom leda. Sån härlig känsla. Suger att danskulturen har ett nedsving och att medelåldern på danser är högre än vad man skulle vilja att den var. För det är ju så förbannat roligt. Var med och gjorde intervjuer tillsammans med pappa på danserna i Malung förra sommaren och var så otroligt mycket fler ungdomar där som verkligen kunde dansa.
Klockan blev mer och mer och pauserna blev finare och finare.
Vill alltid dansa med dig.
Trött och glad och ordentligt roddig i håret. Jag alltså. Den av oss som aldrig fixar det. Trivs med vild kalufs.
Vid slutet var det rätt trångt. Då tvingas man ta små steg. Tenderade förut ta för långa steg men faffa lärde mig. Hade nog gått rätt långt för att få en dans med honom idag.
Dansade med kameran på ryggen och knäppte foton nu som då. Svårt att komma ifrån sådana vanor.
När det var loppu slut åt vi nattmat i grannarnas husvagn och sedan somnade jag på golvet i vår. Nästa morgon vaknade vi och åt frukost i gräset. Husvagnsliv och dans är verkligen sommar för mig. <3
Om San Francisco, Oskar Linnros och en störande typ
Vaknar av mig själv vid 6. Sover någon timme till och stiger sedan upp, drar på mig min hängselklänning och en polarn.o.pyret tröja under. Det är en skön outfit som jag går med hela tiden hemma nu. Lägger på solglasögon, slänger en tygpåse över axeln och sticker iväg på möte. Inte åkt spårvagn på ett tag, har inget kort och Inser att jag inte köpt någon biljett när vakter stiger på. Sitter med omänsklig hjärtklappning en stund men det löser sig.
Är ledig resten av dagen. Sitter på en bänk vid torget 40 meter från min dörr. Aldrig suttit här förut, men det är fint. En bit bakom där jag sitter står två byggmän och bankar på en byggställning. Ibland värmer solen skönt men mestadels blåser det kallt. Var femte minut åker någon spårvagn förbi. Jag funderar över hur många som hunnit passera medan jag suttit där. Läser ut min bok och efter det hinner jag bara sitta någon minut innan en försäljare kommer och stör mig och vill att jag ska byta elabonnemang som om det hängde på liv och död.
Pratar finska med killen i vad som måste vara mer än en halvtimme. Han frågar en massa frågor, uttalar Flora Wiströms namn på det finskaste sättet jag någonsin hört det och är trevlig på det där överdrivna försäljarsättet som alltid gör mig lika obekväm. Denna låt snurrar på repeat i mitt huvud medan han babblar ord jag inte kan greppa. Känner mig desperat och skriver på för att få honom att gå, det är lättare än att säga tvärt nej. Ringer sedan kundservice minuten han lämnat min soldränkta bänk. ”Moi, saanko puhua englantia? okay good. Can you please cancel my contract and delete my name and information? thank you very much”
Sedan känner jag att det där lugnet jag åstadkommit genom att stiga upp tidigt, vara på möte, cykla 5 km och läsa en halv bok i en park. Den känslan är som bortblåst. Jag är irriterad och går runt i pysselbutiker för att inte känslan ska förstoras och eskalera. Sätter mig på en betongtrappa på min gata och försöker bestämma mig för vad jag ska hitta på sen för att göra upp med mina förlorade 30 minutrar. Går till slut hem och dansar i sovrummet till bra musik. Lyssnar igenom allt som gruppen snook:s spotifysida rymmer. Skickar åt killen, "iallafall fick jag ju prata finska, det är skoj"
Inser att jag befann mig i San Francisco nu för tre år sedan. Lyssnar på låtar om staden resten av eftermiddagen, googlar jobb och lägenheter - där. Fyller några papper med den röda bron i akvarell. Känner en speciell känsla som jag sällan känner någon annan gång än när jag tänker på San Francisco. Blir alltid nu som då helt besatt av staden. Brukar fortsätta några dagar då jag verkligen inte kan sluta tänka på den. Dessa infall har kommit nu som då sen vi kom hem därifrån senast. En gång gjorde jag en 50-sidor lång powerpoint-presentation och lärde mig allt man kan lära sig om San Francisco på internet, för att försöka bota min längtan dit. Tror verkligen att jag lämnade mitt hjärta där.
Min pojkväns kompis skickar en bild till mig. Han har träffat Oskar Linnros i Stockholm. Det vill jag också, så himla mycket. Hade förvandlats till en 14-åring på fem sekunder, blivit helt stum och obenägen att säga allt jag skulle vilja säga åt den här otroliga kreatören om det hände, men ändå. Skrev en text för någon dag sedan där jag försökte lista likheter mellan mig själv och mitt niondeklass-jag, kom inte på så mycket annat än musik producerad av Oskar Linnros. Om jag inte tyckte att han var bäst i Sverige förut (men det gjorde jag nog) så gör jag det utan tvekan nu efter hans senaste skiva. Tycker han är en sån otrolig låtskrivare. Det är han och Adams-Ray. Alltid.
Vad jag gör, känner och tänker nu
Skulle jag göra ett inlägg innehållande telefonbilder nu skulle ni få en mycket mer verklighetstrogen bild på vad jag haft för mig den senaste tiden, men nu har jag ändå hållt i systemkameran mer än vanligt och tänkte därför göra ett litet inlägg med några bilder jag tagit. Känner redan nu lite att det här inlägget kommer sakna struktur men det är kanske inte så värdslig sak.
Inledningsvis kan jag informera att jag hängt lite med Jenna. Vandrat runt vid vinterträdgården i Kaisaniemi en solig dag. Fotat lite överexponerade byggnader. Kisat för solen. Fyllt upp ett minneskort.
Senast jag var där var det januari och mörkt. Den dagen kantades av stress med kontrakt och telefonsamtal precis på samma gång som jag gjorde ett fotojobb efter 9 timmar jobb på annat ställe och var påväg på en fikaträff som jag inte egentligen hade tid med alls. Allt medan hjärtat studsade i halsgropen och migränen smög sig på och hela kroppen skrek SLUTA. Såna stunder tänker jag ibland på och plötsligt känns nutiden mjuk som ett duntäcke.
Förut gick mitt fotograferande ut på att fara nånstans med en kompis för att ta bilder på varandra. Nuförtiden fotograferar jag mestadels porträtt åt främlingar och sällan på mig själv. Att fota med exempelvis Jenna då, som är i allra högsta grad inte en främling, känns plötsligt annorlunda. För då kan jag få frågan om jag vill ha bilder på mig själv, vilket inte känns som några konstigheter. Det är sen när jag ställt in och överlämnat kameran som konstigheterna börjar och jag inser att jag inte är så otroligt naturlig framför kameran längre. Flyr situationen då genom att exempelvis klättra i träd:
Bilderna på kameran säger även att jag åkt metro en gång. Överlag cyklar jag mest nu sommartid, eller kör bil. Förövrigt känns det verkligen som att åka metro i Helsingfors och köra bil i Vasa är två saker som tillhör olika världar. Kan ofta känna att jag lever två liv och just den här grejen är så symbolisk för det.
På tal om Österbotten så har jag även hängt där, på cirka fyra olika ställen. I och med pojkvän, villaliv osv blir det ju kappsäcksliv. Känns främmande just nu att ha en bas, ett hem där man sover mer än 4 nätter irad. Det är en sak som faktiskt i hemlighet får mig att längta till höst, rutiner och vardag. MEN JO. Ska försöka uppskatta sommaren ja det ska jag. Österbotten betyder ju också familj så vi har med andra ord umgåtts med familj. PS. Ändrade förra meningen så många gånger att jag började tvivla på ordet familj och var tvungen att googla upp det.
Har även sett min bror gå ut nian vilket verkligen kändes. Var så stolt och klappade så högt. Tycker han är så mycket coolare och smartare och vuxnare och duktigare än vad man själv var då. Kan inte riktigt greppa den där åldern ens. Minns bara att det var så konstigt att vara sexton. Men ändå roligt och spännande. Min sommar efter nian var så bra.
Sökte upp blogginlägget jag skrev efter min egen sista skolavslutning från borgaregatans skola. Tänkte länka här som en kul grej. Efter att ha gått igenom bilderna och läst texten kände jag Neeeej. På eftermiddagen hade vi lite kaffe för Axel, sen for jag iväg på en fotokeikka och hela resten av kvällen kände jag smaken av cava.
Har också umgåtts med min pojk. Hängt så mycket vi hunnit. Gått ut på promenader och cykelturer, firat in sommarlovet, varit på jobblunch, kollat serier, träffat sverigesläktingar, kört båt och hängt med mina djur.
Mestadels gjort saker som gör oss lugna i själen bara.
Skrev ju tidigare i inlägget att jag sällan tar porträtt på mig själv, men vi var ju faktiskt och fotade lite en kväll. Jag frågade om vi kunde gå på en fototur och han undrade hur lång en sådan är. Sa 'typ 15 minuter' men det visade sig att jag underskattade tiden lite. Fick iallafall några lyckade porträtt till följd av en tålmodig och snabblärd pojkvän.
Men förstås är det svårt och låta bli att 90% av tiden babbla på om vinklar och fokus och exponering så att ens min på de flesta bilder ser ut som på bilden nedan. Halvt leende men också mitt i en mening.
Sådär i övrigt känns juni 2018 skönt och bra. Förra året var en berg och dahlbana, i år åker vi en lite snällare version.
Att göra äventyr av tristess
Vaknade av mig själv en morgon och den första känslan jag kände var rastlöshet. Var uttråkad redan från morgonen och att redigera bilder på datorn hjälpte sannerligen inte.
Vad jag gör då är att jag messar kusin, packar en ryggsäck, roddar till hela rummet i jakt på min plåmbok, hoppar på en cykel och cyklar femton, från förr outforskade, kilometrar på två meter breda skogsvägar med trettio procent laddning i telefon. Hänger med Jenna och Agnes resten av kvällen.
Blir bjuden på mat när jag kommer fram. Sen äter vi glass och hänger på stranden. Det pulserar ännu i mina ben.
Går på lummiga vägar och plockar lite syrenblommor. En så ljuvlig försommargrej. Luktar så gott. Plockar hem en stor bukett och delar upp den i stora vaser som jag sen placerar på alla fönsterbräden jag hittar hemma.
Pratar om bröllop och familj och vad som är tyngst med få barn-processen, och allt sånt mysigt.
Sen far jag hem med min påse fylld av syren och är alldeles sådär härligt trött som man är när man verkligen gjort nånting fysiskt. Och det känns skönt.
Sommar i Helsingfors
Efter en dag i solen, cykeltur längs med vattnet, pizza och rödvin i en park och många steg låg jag i soffan hemma och kände att jag ändå inte riktigt var färdig med dagen. Så drog på pratpromenad med Linnea. Vi tog med våra kameror utifall att lusten skulle falla på. Och det gjorde den, lite.
Vi gick längs med vattnet. Passerade hundratals människor och hundar som njöt av dagens sista sol. Betraktade folk som satt i sina båtar och firade sommaren. 
Kikade på ett fint hus på håll som också solade sin fasad lite. Där kunde man ju bo. Troligvits går ju inte spårvagnen där via men det gör den aldrig till de bästa ställena ändå.
Kollade på månen lite. Tänkte - om man ändå hade en egen där man kunde sitta tills allt ordnade sig?
Slog oss ner på piren jag hittat någon dag innan. Satt där och funderade på universum, prioriteringar, meningen och syftet med mycket. Levde ju precis genom läsårets sista skoldag och vi funderade kring vad som hänt i oss sedan augusti. Vad som hänt i pressen, tankarna, förväntingarna och synen på allt. Blir alltid väldigt djupa och reflekterande diskussioner i kombination av oss två. Det är fint. 
När vi hade betraktat några tiotals båtar köra förbi steg vi upp och gick hemåt.
Solen gick till slut ner och de sista strålarna landade på husen vi passerade på vägen hem.
Har envisats med att gå i ostadiga picki-skor nu sedan sommaren kommit till Finland vilket tar ont när man ofta springer eller går rätt långt. Hade därmed väldigt sjuka fötter ungefär när vi var här. Men då började vi närma oss hem. Kände mest:
Kom ljusa nätter låt oron gå
Efter en kall vecka i Reykjavik landade jag i Helsingfors lite efter 15 i söndags. Flyget var en stund försenat och jag hade redan tight schema. Satte min fot ner på perrongen vid järnvägsstationen 16:20 från flygtåget och då började sekundschemat som jag och killen planerat via whatsapp för att jag skulle hinna allt. Om en halvtimme skulle jag behöva vara tillbaka på järnvägsstationen för mitt Vasatåg. Innan det skulle jag hem och packa om.
Med två stora resväskor och en 10 kilos ryggsäck var det tungt att springa de sträckorna som behövdes mellan tåg och spårvagn samt spårvagn och ytterdörr, dessutom med två timmar sömn, en flygresa bakom sig och ingen mat i magen. Utöver det var jag klädd för Island - 5 grader, inte Helsingfors - 26 grader. Helsingfors hade förvandlats från vår- till sommastad under de dagar jag var borta. Kan lugnt säga att jag hade lite värmeslag.
Trots allt så gick det iallafall. Flög in genom dörren hemma. Rev upp väskorna samt garderobslådorna och slängde över saker i en annan väska under fyra minuter på samma gång som jag hyperventilerade - av stressen men också av all fysisk ansträngning. Sen var det bara att springa igen, utan vetskapen om vad jag ens hade eller inte hade med mig. Cirka två timmar senare, i tåget, kunde jag andas igen. 9 tiden kom jag till Vasa. Till familj och pojkvän som väntade på mig.
Dagen därpå, fjortonde maj, fyllde jag 20 år. I måndags alltså. Vaknade under samma tak som de senaste tretton födelsedagarna - till ljudet av dragspelsmusik och sång bakom dörren. Fick frukost på sängen och pussar av både katt och hund. När killen kom hem tidig eftermiddag packade vi alla i bilen och for till villan för att fira vidare där. Fanns inget ställe jag hellre ville vara på den dagen än där. Vi åt, gick i bastun och skålade.
Efter det där dygnet blev det bara så att jag stannade på villan. Har sagt så många år att jag vill bo på villan och känner att det är någonting jag skulle behöva. Någonting som min själ behöver för att läka och sådana saker. På kvällar och nätter har jag haft sällskap men om dagarna har det varit jag och vildingen nedan. Min älskade katt.
Hon mår så bra av att vara här efter en vinter innomhus, och jag tror vi är ganska lika där. Hon springer runt som världens lyckligaste katt och pratar med mig nu som då. Då hon inte är utomhus springer hon av och an i huset och hoppar upp på bord och soffor. Vi har varit bästisar sen jag fyllde 8 och jag läser henne som en bok. Hon är mest bekväm och van med mig och när vi är på tuman hand kan hon vara precis som hon vill. Det, i kombination med att hon är på sin favoritplats resulterar i en så lycklig katt och det känns bra att ta igen lite tid som vi gått miste om när vi är särbo.
Annars om dagarna har jag har sovit rätt länge, lyssnat på p3:s musikdokumentär om Oskar Linnros m.m, jobbat lite, målat på terassen, kämpat och dragit ut gamla cyklarna ur lidret och cyklat ut på smala guppiga vägar i skogen och allt sådant jag kommit på. Kravlösa saker som jag mår bra av. Igår kom pappa hit och åt med mig, och så for vi på en cykeltur. Har även skärt ner på sociala medier pånytt. Så mycket skönare att vara utan, speciellt när man är här, men överallt egentligen. Avskyr egentligen sociala medier, men det hör till ett annat inlägg.
På kvällarna har vi gått i bastun, spelat spel, druckit prosecco, sett solnedgången, eldat i spisen med mera. Har verkligen välkomnat sommaren på bästa sätt genom att göra somriga saker som att gå kvällstid utomhus i dimman med bara pyjamas och borsta tänderna på gräset och att äta frukost på bryggan till musik av Monica Zetterlund och att kissa med utsikt - finns inget somrigare än det.
Idag vaknar vi av att träden vajar av blåsten och att katten springer av och an i huset pågrund av det. Ska på ett födelsedagskalas idag och innan dess hem till stan och städa lite inför mitt eget, men alla saker och katten lämnar här. Före det ska jag låta henne springa av sig ordentligt utomhus, och jag själv cykla av mig. Förundras över hur mycket jag gillar att ha det här stället som bas.
Nu är våren kommen nu är våren kommen
Jag har haft en slags vision hela mörka kalla hemska vintern. En bild som jag haft i huvudet redan under tiden jag ännu inte visste om jag skulle hamna i Helsingfors, men hoppades på det, och jobbade för det.
Bilden har varit att välkomna våren med att sitta på trappan vid domkyrkan och äta sommarens första glass, se ut över senatstorget, blunda mot solen och känna
nu är våren kommen nu är våren kommen!
Jag var på ett möte på morgonen följt av en lektion i skolan, därefter satte jag mig på en spårvagn hem och kände att det var dags. Skickade åt sötnosin min att - idag är dagen då vi ska sitta på trappan och äta glass, kan vi ses där om femton? och så gjorde vi det.
Det var så varmt och somrigt ute, kunde knappt förstå det. Folk gick runt i t-shirt. Jag hade tryckt ner min kappa i tygpåsen för ett bra tag sedan och gick bara i hängselbyxor och långärmad. Skickade några bilder åt familjen och fick som svar en film på isen i älven som brytit lös hemhemma. Åh så jag längtar dit nu den här tiden. Vill gå på mina stigar, hoppa på mina stenar och välkomna våren i min älskade skog med ett vårskrik.
Där satt vi och duckade för måsar tills det var dags att gå vidare. Jag skulle på ett till möte och några timmar senare promenerade jag hem i solen som föll på alla byggnader. Möttes av människor på longboardar. Människor utan jackor. Människor med solglasögon.
April tjugohundraarton är en fin reflekterande hoppfull period.