Söndag till söndag

Skrivet av Anna Betlehem 26.05.2019 | 0 Kommentarer

Vad maj susar förbi fort. Samtidigt känns det som att de senaste veckorna har varit fyllda med så mycket. Händelser, utveckling, tankar, känsloarbete, möten o träffar, upplevelser. Så mycket liv. Speciellt den senaste veckan har varit fylld med liv, som ett uppvaknande där allt känts lite mera och klarare. Vet redan nu att jag kommer minnas den så starkt. Kan ju visa toppen av isberget i form av bilderna jag tagit. Söndag till söndag. Söndag nittonde maj började, i en varm svettig hög av gullisar ute på kullerstenarna mitt i natten.  Ljudet av Bee Gees nerifrån källaren. Dans i trapporna ner. Orkade högst vara inne två låtar i gången innan vi behövde hämta utomhusluft. Svor över mitt klädval, långa byxor. De andra hade varmt fast det var barbenta. När jag hade kramat Anna hejdå och slutligen gick sista biten hem ensam kunde jag knappt hålla upp ögonen. Fåglarna sjöng så hårt som de bara gör när man går hem halv 4 en natt i maj. Orkade inte ens gå slalom mellan vatten-spridarna i parken, lät dropparna nudda benen.Vaknade nästa morgon helt uttorkad med brinnande eksem. Men glad över en lyckad kväll. Någon timma efter vi vaknat kom Fred över på lunch och tårta. Sen låg jag på köksgolvet en stund och bara vilade mitt trötta huvud. Att ligga på köksgolvet, sträcka ut ryggen, är underskattat. Måndag och ny vecka. Cyklade till skolan med för lite timmar sömn i ryggen, satt i graden med Simon mellan åtta och fyra. Fick mycket gjort. Känns skönt men också lite vemodigt att snart ro i land det här projektet. Efter tio på kvällen bestämde vi oss för att cykla Skatudden runt, så då gjorde vi det. Det var väldigt skönt, och fint. Satte oss nere vid vattnet och bara tittade på himlen en stund. Mötte enstaka turister men annars var det folktomt. Vaknade...nej gav upp vid 6 på tisdagsmorgonen efter att inte fått nån ordentlig sömn. Skulle till skolan men kände mig så konstig i kroppen att jag lämnade hemma. Gick ner till stranden och låg på stenmuren en stund. Stirrade upp på molnen och hade för varmt fast jag hade sommarkläder. Andades in havsluften, såg människor passera förbi och viftade bort humlor och fåglar. Längtar efter att göra det igen när sommaren kommer tillbaka. Efter att ha vilat någon timma under täcket hoppade jag på cykeln för att se bl.a Bella göra sitt nivåprov vilket var helt fantastisk. Kan säga att när man sovit noll, är ganska svag och hör Bella sjunga en Lisa Nilsson låt. Då brister det. Bella är helt otrolig. Känner ofta att jag blir så stolt över alla musicerande människor i mitt liv, som henne. Hur man kan se upp till, lär sig och utvecklas av människorna runt en. Framför allt lära sig att våga.

Sjöng en duett med Bella i vintras på vår Abba-konsert vilket kändes så tryggt, fast jag var super förkyld och inte kunde lita på min röst, eftersom jag fick så mycket stöd av hennes kraft. Min nervositet på scen har också förminskats enormt mycket sen jag flyttade hit och började röra mig i de här kretsarna. Beror nog mycket på att jag inte känner av jämförelse, konkurrens eller tävlingsinstinkt alls. Jargongen är mera att stöda, pusha, hjälpa, hylla. Det är det BÄSTA. Sov lite bättre. Orkade till skolan på onsdagsmorgonen. Skrev in eftertexterna på vår kortfilm. Vid halv 3 orkade vi inte påta i Avid mera så då åt vi lite i en park. Bland annat en Risifrutti utan sked. Sen vinkade jag av Kenneth & Emma, hoppade på cykeln och styrde mot Jenni med 18% i telefon. Vågade därmed inte lyssna på musik och öda upp batteriet eftersom cykelturen skulle ta åtminstone en timma, så lyssnade på naturen och omgivningen istället. Cyklade förbi ängar, liljekonvaljer, genom rondeller, broar och skogsvägar. Till slut kom jag fram med trötta ben. Efter att ha druckit några glas vatten och hälsat på pojkvän + hundar så gick vi ut i försommarkvällen. Drack vin vid havet tills inget regn hade förvandlats till duggregn hade förvandlats till regn.Jag ansåg mig nöjd med tjugo kilometer på cykeln för den dagen och tog metron hem. Med 11% i telefon så kunde inte lyssna på nåt då heller för hade köpt biljett via HSL-appen och ville inte att den skulle slockna. Så jag tittade ut genom fönstret, betraktade människorna, lyssnade på finska samtal runtomkring mig. Tycker om hur man upplever allting mera utan telefon. Sen kom jag hem och vi skrollade genom tusen hotell innan vi slutligen bokade mitt i natten. Torsdag morgon. Cyklade till skolan. Har cyklat kring 60 km den här veckan. Påtade lite mera i Avid, gick igenom typsnitt till titeln och liknande. Vid fem var jag så hungrig att jag inte orkade mera. Cyklade hem på tom mage för att snabbt byta kläder, kasta i mig något och sen fara iväg på nytt. Ringde på och steg in i trapphuset jag sprang upp och nerför i ett år, men som jag inte varit i sedan juli. Det kändes vemodigt, men fint. Som att man fick gå in i sina minnen en stund. Minnas tillbaka till allt som hänt på det stället. En finsk person jag aldrig träffat öppnade dörren.

Personen som nu sover i rummet med utsikt över de gamla röda taken, äter i köket med de höga fönstren och borstar tänder med utsikt över lönnarna. Personen som likt mig inte ändrat efternamnet på ytterdörren. Jag fick en hög med post med mitt namn på, och jag frågade på finska om de trivs i lägenheten. Jag ville så gärna gå in. Se hur rummen är inredda idag. Kändes jobbigt att inte ha tillträde till ett ställe som är så bekant för en. Ett ställe vars väggar bär ens minnen. Jag ville stå och småprata med henne länge. bara för att få stå i den där hallen, men jag for därifrån. Människan som brukade titta tillbaka på mig i hiss-spegeln var sig ganska lik, men nog hade hon vuxit sen sist. Kommer aldrig glömma första gången jag gick i den här trappan. Kanske det här var sista. Sen ringde Kenneth och sa att de är på väg gåendes mot Esplanaden med en rödvinsflaska. Och jag svarade att jag hoppar på cykeln nu med en korg full med kuvert. Vi såg "Vilja andas" på Svenska teatern av Nya Tadam. Det var verkligen en upplevelse. Och alla var så himla duktiga. Musikalen behandlade ämnen som psykisk ohälsa, gymnasiet, studenten, inträdesprov osv. Vi pratade efteråt om att den kändes både som ett hugg i magen och som ett mjukt moln att sjunka in i. Väckte mycket tankar. Det var verkligen så bra, och så viktigt. På fredagsmorgonen hoppade jag på cykeln igen. Den här morgonen var det dock inte lika roligt eftersom det blåste så hemskt, regnade och var pickande kallt jämfört med tidigare dagar. Klädde mig i långbyxor och Goretex-jacka men packade med shorts i ryggsäcken. Var trött och irriterad när jag kom fram och det hade tagit 15 minuter mer än det brukar,  blir alltid så när jag cyklar i blåst. Inte min favorit. Bilden nedan föreställer Tavastvägen-kaoset. I skolan hade vi klippkurs hela dagen. Cyklade hem med lite mer jävlaranamma. Trampade så hårt jag orkade för att inte vinden skulle ta i en.Hann hem via i fem minuter för att hämta utrustning och for sedan direkt vidare till Luckan för att ställa i ordning inför kvällens spelning. Åt middag med Henkka och Cecci innan spelningen började när vi hade ställt allt färdigt. Alltid så skönt o tryggt att umgås och prata med dem. Få bamsekramar när man är på trött och tråkigt humör. Få vara svag och skör. Kunna öppna upp sig och fundera på djupa och personliga grejer och sedan bli tackad för att man vågar. Också få vara på andra sidan, hjälpa och stötta. Den känslan är helt fantastisk.

Sen började vi jobba igen och det var Bubbeli & The runeberg orchestra som spelade ikväll. De var helt fantastiska. Fick sån bra feelis av deras musik. Gjorde min fredag! Efter att keikkan var över packade jag ihop snabbt snabbt och skyndade mig till Maxim bion där Lars väntade på mig. Vi såg filmen "Tolkien" som var riktigt bra och hade riktigt fina bilder. Satt halvt omedvetet och tittade på färgerna genom filmen eftersom det är något som varit aktuellt för mig den senaste tiden, blev väldigt inspirerad. Det var ett fint sätt att avsluta en jobb-fredag med bio + rödvin + någon som kliar en i håret emellanåt.

Nästa morgon vaknade vi till regn och sjuk hals. Tog det lugnt hela förmiddagen. Vid två for Lars iväg på vår kompis Kandidats-firande som innebar att de i lag skulle tävla mot varandra, följa ledtrådar och hitta platser runt om i Helsingfors. Jag hade helgens andra foto-keikka ungefär samtidigt så kunde inte vara med i tävlingen. Jag försökte därmed sysselsätta mig, fixa färdigt utrustningen i tid och lyssna på musik för att inte min FOMO skulle ta över. For hemifrån bra i tid så att jag hann besöka en av alla parker där folk sålde loppisgrejer den här dagen. Måste säga att det funkade bra och kändes inte lika jobbigt att inte vara med alla kompisar då, kunde istället vara glad för Lasses skull och tänka att han hade roligt för min del också. Köpte en skjorta och ett par byxor, sen cyklade jag mot eventet. Hamnade att vara väldigt social och prata mer än vanligt på den här keikkan. Styra upp och organisera. Vara framåt och påträngande. Någonting som ibland kan kännas lite osäkert, när man helst skulle vilja vara en fluga på väggen, fota obemärkt och smidigt. Att dessutom göra allt det på finska var verkligen utanför ens bekvämlighetszon men supernyttigt. Så mycket man klarar av som man aldrig trodde man kunde. Älskar att växa in i yrkesrollen och bli mer säker i den. En keikka i taget bara. Och även våga prata fast ens finska är lite broken.

Hundratals bilder senare packade jag ihop och trampade hem så snabbt jag kunde. Packade en ryggsäck med handduk och öl, rev ut hela garderoben för att hitta en bikiniunderdel och hoppade sen på en spårvagn. Kastade in en banan och smörgås springande sista biten. Sen. Äntligen fick jag ansluta mig till festen och människorna som jag längtat efter hela dagen. Hann passlig tills vi skulle gå i bastun. Då kunde jag andas ut. Då kändes det så skönt. Också så behagligt efter att ha jobbat att hänga med nära människor i ett så avslappnat, personligt och skönt sammanhang. Sen hoppade vi på en buss hem igen mitt i natten. Gick sista kilometern hem. Stannade på ställen. Satt på en stentrappa och pratade. Ville inte gå hem. Lyssnade på de där sjungande majnatts-fåglarna. Träffade en bekant i en folktom korsning bara sådär. Snubblade till slut innanför ytterdörren med en glad och hoppfull känsla. Imorse vaknade vi med en mysig trötthet och jag med en stark lust att se på Mamma mia. Så jag tittade igenom den liggandes under täcket i soffan. Åt glass och smörgås. Kände en sån glädje, och kärlek till allt i den filmen. Sen var klockan plötsligt halv åtta och hela dagen hade susat förbi i ett mysigt töcken. Drog på mig jeanshalare, rukka-regnjacka och så gick vi och röstade i EU-valet. Förstås. Sen köpte vi godis och nu tror jag vi ska avsluta dagen som den började. Under täcket i soffan.

Det var åtta dagar i mitt liv som jag kommer komma ihåg.