Visa inlägg taggade med 'corona'
Fortsätt
Saknar känslan jag hade i början av karantänen. De senaste två veckorna har varit så sega, tyngre på flera sätt. Sommarvärmen har kommit hit, kanske det är vårvärme, men i finska mått är det varmare än sommar. Det har varit en ljusglimt i det tröga, bokstavligen. Jag har försökt gå på en åtm 2 timmars promenad varje dag, och kontrasten mellan känslan jag haft under promenaderna och den jag haft inomhus hemma har varit så stor.
Bevisar hur livsviktigt det är att fortsätta, röra sig framåt, trots att allt står stilla. Min vän Natalie har en tatuering som lyder "Fortsätt" och medan livet går framåt och tar en massa olika svängar så ändras aldrig det: Fortsätt är det viktigaste ordet som finns.
Här nedan är några bilder jag tagit på dessa promenader. Stilla kan man lugnt säga att det är. Aldrig förut promenerat över "lock bridge" utan en enda människa där. 
Uttråkning bra för kreativiteten
Man får inte vistas mer än fem personer samtidigt här nu, och vi kan i princip inte gå ut, om det inte är för att handla mat. Vi försöker vänja oss vid vår nya vardag hemma och hittills går det bra. Måendet hinner gå upp och ner under dagen, man har ju så mycket tid att reflektera och känna efter, men det är ändå ganska stabilt. Försöker upprätthålla lite rutiner nu, som att börja varje morgon på balkongen.
Det känns ändå som att vi sinsemellan har bra feelis och inställning till ovissheten här hemma. Det är bra att vi spenderat så enormt mycket tid tillsammans redan innan att en sån här period när man är tätt in på varandra konstant inte borde vara något problem. Vi har övat och lärt oss att distansera oss från varandra hemma, vi kan sitta i varsin bubbla, i samma rum, och med små medel ändå bekräfta och se varann. Vinka från våra egna bubblor.
Jag har mycket ideér på vad jag ska hitta på här hemma, men försöker att inte plöja genom allt för snabbt. Får inte vara för effektiv när tid nu är allt jag har. Igår väntade jag t.ex med att tvätta håret tills det kom en stund när jag faktiskt var uttråkad. Morgondagens projekt blir typ att gå ut med roskis och kanske städa ett av köksskåpen! Låter ju helt absurt egentligen. Mestadels kan jag ty mig till målandet. Och några skolgrejer har jag ju ändå att fixa. Det här är egentligen ett perfekt läge för att faktiskt skapa konst som tar tid. Uttråkning och begränsning är super för kreativiteten. Vill också lära mig nya saker. Är så harmad att jag inte har ett enda instrument med mig här, inte ens ett munspel. Det här skulle ju va perfekt tid för mig att lära mig spela dragspel!
Jag har ju en del fotouppgifter som jag ska få gjorda nu, och det är ju en begränsning i sig att jag inte kan fota på så många andra ställen än hemma. Det kan bli intressant det också sedan. Jag började ju med gatufotografi för några veckor sedan, men så mycket främlingar får man nog inte på bild nu. Idag på eftermiddagen slog det mig dock att jag kunde testa fota människor som går förbi i parken med teleobjektiv från min balkong, så det gjorde jag en stund. Det är lite extra intressant att se människor på gatan nu. Liksom vart är du på väg? Vad bär du på?
Ofta står jag och kikar längtansfullt ut genom köksfönstret mot Geisbergstoppen. Oj vad jag ska vandra när det här är över. Lite oklart faktiskt, men nog hade man väl kunnat fara på vandringar nu också, som jag tidigare skrev att jag skulle göra, men känns inte läge för det riktigt. Vill nog bara hållas hejm.
En gammal dam satt på en bänk nere vid parken. Jag undrar vad hon funderade på. 
Nu som då blir det en liten tur till kylskåpet. Så himla sugen på allt möjligt hela tiden nu. Chokladen jag köpte senast jag var i butiken åts upp på något dygn och nu har jag bara en massa öppnade halvgoda chipspåsar i skafferiet att ta till. Har till och med börjat äta av TUC-kexen.
Äntligen fick jag se någon på balkongerna mittemot! Vad tusan gör folk inomhus bakom sina fönster när de har så fina balkonger att vistas på! Jobba på dator kunde de ju till och med göra när de har så bra parasoll och grejer.
Tanten tittade, precis som jag, ner på det förbigående gamla paret. 
Lasse på jobb. 
Han älskar när jag stör honom med mina otroliga skämt.... :)))
Solen började gå ner över parken utanför. 
och vi övergick från arbetstid till ledig kväll. 
Älskar att vi har utsikt över en park och ett så stort område för man får så bra översikt över hur mycket folk som faktiskt rör sig ute nu. De stängde av parken igår och lagade band för alla ingångar, men det satt ändå en tjej på en bänk kvar. Senare såg jag tre vuxna män leka "inte röra marken" utanför.
Den rådande krisen rör runt mina känslor gentemot mänskligheten ganska mycket. Ibland känns det som att vi människor är så dumma och hopplösa, men sen kommer vissa stunder, som när jag tittade ut genom fönstret på de tre männen, och då känner jag att vi är nog ganska fina och charmiga också. När vår vardag och allt som är vant och normalt för oss tas bort, så finns fortfarande skratt, lek, värme och mänsklig kontakt, kärlek. Det viktigaste har vi ändå kvar. 
Och medan männen fortsatte hoppa från en grej till en annan, så lagade vi vår makaronilåda.
Sen läste jag om regeringens beslut i Finland, målade fem bilder med akryl, såg 5 avsnitt av en finlandssvensk serie och gick och sova tidigt för att orka upp tidigt till balkongsolen nästa dag, alltså idag.
Åker absolut inte härifrån
Hej på er. Jag har inte så mycket blogglust just nu faktiskt. Vanligtvis när jag är hemma mycket är det ju bloggen jag donar och fixar med men nu känns det så irrelevant att skriva om resor och grejer från tidigare månader. Att skrolla genom Bloglovin och läsa bloggar är någonting jag alltid gör för att slappna av men nu när allt handlar om en enda grej känns inte det avslappnande och distraherande heller.
Det har hänt mycket sen mitt förra inlägg. Inte konstigt eftersom framfarten av det här viruset och kaoset är så snabbt, och utveckling sker varje dag. I torsdags var jag ju till Golling och vandrade lite med några kompisar, men sedan dess har jag knappt lämnat lägenheten. Lugnet och distansen till allt kaos som jag kände i skogen var underbar, dagarna efter har det varit mindre av den känslan.
Jag skrev ju att jag inte skulle bunkra upp med mat, men blev ändå så att jag for och helghandlade lite mer än vanligt. Inget överdrivet, men vi klarar nog oss åtm 1,5 vecka. Jag funderade med Lasse om det är så snyggt att ändra sig och ha en ny inställning till det som händer, i en blogg. Vi kom fram till att något annat kunde inte förväntas av en. Detta kaos utvecklar sig fort och när inte ens länder kan vara konsekventa i sitt handlade, så kan inte enskilda människor förväntas vara det. Det är alldeles mänskligt att ändra sig. Jag står fortfarande fast vid att ångesthantering är extra viktigt just nu.
Jag är absolut mer rädd och orolig nu än för några dagar sedan. Inte ens min bästa kompis har jag träffat, vi har facetimeat. Jag är väldigt tacksam för att ha Lasse med mig här. När intrycken blir för mycket och det blir jobbigt har man varandra. Då kan man lägga sig intill, dra upp tröjan och lägga kinden mot den andras hud. Dessutom har vi som par jobbat extremt mycket med optimism, självmedvetenhet, jobbiga känslor och hantering av motgångar tillsammans under vår tid, så jag känner att vi tillsammans är hejare på att hålla varandra lugna när det stormar utifrån. När andra människor stressar upp en kan man sedan vila i att i Palm Betlehem hushållet råder lugn och eftertänksamhet, för det mesta.
Imorse steg jag upp och målade med akryl framför 10 avsnitt av en serie plus tre dokumentärer. Det är ett effektivt sätt att sysselsätta och underhålla sig själv, och inte fastna i nyhetsflödet. Jag har kommit till den punkten där jag tycker att jag inte behöver läsa så mycket om viruset mera. Behöver inte mer information eller veta om exakt alla nya fall. Jag gör redan allt för att skydda mig själv och andra, mera kan jag inte göra. Enda gången jag kollar upp saker nu är när folk berättar nånting åt mig, pratar om siffror och antal döda exempelvis, och jag vill kontrollera. Om det är någonting jag inte tänker stressa upp mig över, så är det siffror som inte stämmer.
Min lördagsmorgon och dag fortskred ganska bra trots världens tillstånd. Jag frågade ut Lasse om recession, finansmarknaden, dalande aktier, konkurser, permitteringar och han svarade gladeligen på allt. Vi funderade kring hur olika slags företag kommer påverkas av det här osv. Ganska stora frukostdiskussioner.
Kring eftermiddagskaffet trillade ett mejl in i min mejlkorg som fick hjärtat att rusa, öronen bli varma och ansiktet helt rödflammigt. Skolan hemma i Finland ville ha hem alla elever från sina utbytesländer, och det var för mig oklart om jag alls hade något val eller ej. I mejlet lät det som att de verkligen ville ha hem alla så snabbt som möjligt. Jag panikgrät lite i köket medan jag lusläste mejlet, och allt som jag älskar med mitt liv här bara for förbi mina ögon. Min balkong, min promenadrunda, mina vänner, floden, bergen, min fotolärare, Augustinerölen, min matbutik, kyrkklockorna på morgonen, allt! (insikter kring vad man uppskattar med sitt liv, när det hotas bli taget ifrån en)
Tanken på Helsingfors gav mig andnöd. Ringde upp en kontaktperson mitt i paniken bara någon minut efter jag fått mejlet och förklarade min situation. Att Salzburg verkligen är mer än en utbytesstad för mig - det är mitt hem!, och att jag bor i en privatlägenhet med en partner som faktiskt har en anställning här, ett bra tag framöver. Salzburg är så mycket mera hem för mig än vad Helsingfors är. Ska jag vara i karantän nånstans så är det här!
Samt att jag uppenbarligen är mer trygg och skyddad här i min lägenhet än att börja hoppa på ett flyg till Helsingfors, eller Vasa? dessutom ensam. Uäk vilken ångest. Det kändes helt absurt, och osmart. Kvinnan i luren förstod mig och sade att hon skulle ringa några samtal och sen återkomma. Den halvtimmen satt jag i soffan med hjärtklappning medan Lasse intygade att ingen kan tvinga en vuxen människa att hoppa på ett flyg. Sedan fick jag ett samtal som i princip sa samma sak
Så jag stannar i Salzburg. Tack gode gud. Inte redo för att lämna Österrike på flera årstidsväxlingar. Inte mått så bra i mig själv nånsin som jag gjort här. Känner mig så hemma i den här kulturen och med de Österrikiska människorna. Dessutom börjar min tyska sakta men säkert bli mer närvarande och naturlig. Gamla tanter pratar med mig i affären, frissakön, tvättrummet, trapphuset, och det är så bra för jag kan inte switcha till engelska med dem för de förstår ändå inte. För att inte tala om hur jag funnit mig i vandring och klättring, och hur det är det bästa jag vet i livet nu. Hur klarar man sig utan berg? Nej alltså hörrrni. Jag försöker vara väldigt tacksam, verkligen se och uppskatta vad jag har, i vanliga fall. Men den där halvtimmen gjorde mig ännu mer klarsynt.
Det finns säkert en rimlig orsak till varför de vill ha hem alla studeranden från alla länder, men jag förstår det inte riktigt. Min italienska klasskompis håller inte med mig i detta, men i alla fall jag och Lasse har varit nöjda med hur Österrike har hanterat läget här. Med tanke på hur mitt i smeten vi är, geografiskt, så hade det kunnat vara så mycket värre. Det blir intressant att se hur de nordiska länderna hanterar det här nu. Jag lider med mina vänner i Helsingfors som fått avbryta mitt i en inspelningsperiod. Jag tänker på alla olika människor runt i världen. Folk inom resebranschen, teatern osv. Alla som kommer bli av med sina jobb. Jag läser om paniken bland amerikanska resenärer. Jag själv sitter tryggt vid mitt köksbord och mitt liv påverkas - men inte så mycket - av allt som händer.
Jag är just nu mest bekymrad över mina framkallade bilder och prints som ligger och torkar vid Fotohof. Hur de gamla gummorna ska klara sig i mitt hus (borde man handla åt dem?), hur jag ska kunna fortsätta mitt fotoprojekt där jag till stor del fotar främlingar i deras hem, hur läget kommer förändras i Finland och påverka alla jag känner, och framför allt hur det här kommer påverka världen efteråt?
Jag är i alla fall glad att jag fått väldigt mycket tid redan i Österrike innan detta konstiga virus. Jag har rest runt, festat, umgåtts med vänner, vandrat, studerat osv. För mig är det inte så farligt att stanna inne och inte åka någonstans nu. Jag har mitt pyssel, mina akrylfärger, mitt Photoshop och mina videoediteringsprogram. Och det kommer en sommar då vi får utforska och uppleva igen. Jag tror jag tror på sommaren!
Både Lasse och jag är väldigt bra på att sysselsätta oss hemma och bara umgås vi två, så vi nästan njuter lite nu när vi får dona och hänga hemma lite mera. Ingen FOMO och ingen stress att behöva hitta på någonting speciellt. Sen har vi ju en balkong också. Vilken tur! Allt kommer bli bra. Så småningom. Vi kan inte tro på nåt annat.
Läget i Österrike
Hejsan. Här nedan är några bilder från förra helgen. Fredagsdrinken, lördagsfrukosten, lördagsmiddagen och söndagsmålandet. 
I tisdags for jag till skolan några timmar för att presentera lite bilder, och höra om lite fotohistoria. Jag tog 14:53 tåget tillbaka hem och när jag kom innanför dörren exploderade alla mina Whatsapp-chattar. Skolan hade stängt ganska just efter att jag for hemåt. Inga lektioner på över en månad framåt nu. Samma sak på alla universitet runt om i Salzburg tydligen. Ingen bekräftad har varit sjuk i skolan eller inne i Salzburg, men däremot nog i Salzburg landskap och runtom i Österrike. Lasse kommer också jobba hemifrån några dagar.
Jag försöker ta det ganska lugnt med nyheter. Det har varit kvällar när jag läst mycket om Corona och googlat en del, och då varit väldigt stressad efteråt, så försöker lite minska på det. Vi får uppdatering varje dag från skolan om läget vilket räcker bra plus all information man matas med vare sig man vill eller inte. Tror det är viktigt att lite reglera hur mycket man faktiskt ältar och stressar kring det här. 10000 artiklar kommer inte hålla en frisk. Att ta det lugnt, vara positiv och lita på att allt kommer bli bra - kommer inte göra en sjuk.
Handtvätt och basic bondförnuft är det som hjälper, om nånting. Stress påverkar ju dessutom immunförsvaret, så kan faktiskt finnas skäl att att chill ner och ha lite is i hatten. Nånting annat som är extremt viktigt är källkritik, att medvetet välja vilka källor man tar informationen ifrån. Och att inte hålla på och spekulera allt för mycket. Det är helt okej att informera andra och berätta saker som faktiskt kan hjälpa, men jag tycker inte man ska hålla på och stressa upp varandra. Och går man seriöst runt och tror på konspirationsteorier så kan man åtminstone skona andra från det.
Jag förstår att stress, ångest och rädsla är ganska befogat när det kommer till en sån här grej. Det är helt förståeligt. Känslorna är ganska rationella, lite ur proportion ibland bara. Men det betyder inte att man inte ska jobba med dem alls. Jag som jobbar mycket mot ångest vanligtvis och är van att inte ta alla mina känslor på allvar har en hel del verktyg som faktiskt är ganska användbara just nu.
I såna här stunder när världen är lite kaosig och rädslan finns runtomkring, inte bara inuti, kan det vara helt bra att grunda sig själv lite. Andas. Intala sig själv positiva saker och bygga lite på tillförliten att allting kommer lugna ner sig och bli bra så småningom. Jag funderar på att börja med en ny yogautmaning här hemma, som vi gjorde i januari (30 dagar i sträck, 20 minuter per dag). Sen sover jag 9 timmar per natt, kommer ihåg att äta bra, dricker vatten, läser bok istället för Instaskrollar före jag somnar, går på promenader i naturen osv.
Jag försöker hitta en balans mellan att vara försiktig men också att inte överdriva. Inte vara för nonchalant, inte vara för rädd. I tisdags skippade jag jazznight som jag hade längtat efter, och drack vin med min kompis på en ganska folktom restaurang istället. Jag har köpt hem lite extra pasta, men börjar nog inte bunkra upp en massa. Matbutikerna är ju ännu öppna i Italien, så de kommer inte stänga här. Jag är faktiskt personligen inte så rädd för viruset, men jag tänker på alla 80-åringar som bor i samma trapphus som mig och försöker vara försiktig för deras skull. Tvättar händerna massvis och går inte jättenära människor.
Sen när man väl träffar människor kan det också vara bra att försöka prata om andra saker än Corona. Försöka hålla kvar lite av det vanliga.
Att vara hemma i en månad för mig betyder en sak: rastlöshet. Så nu gäller det att jobba mot den. Stiga upp samma tid varje dag, upprätthålla rutiner, sysselsätta sig. Jag har ganska just börjat måla igen vilket känns väldigt roligt så det kan man göra i timmar. Jag har också sju olästa böcker kvar. Dessutom är det ganska tacksamt att vara fotostuderande för alla uppgifter gör man ju ändå utanför skolan.
Sen har jag också tre resevideor att klippa från februari. Tänk vilken tur jag hade då jag for på tre resor i sträck och dagen efter jag kom hem började corona spridas i Österrike! Den här månaden skulle man bra kunna spendera på att resa men det blir kanske inte så riktigt. Som tur finns det många berg att bestiga och vandringsleder att gå genom här i Salzburg så det planerar jag spendera min tomma månad på.
Idag är det jättefint väder i Salzburg och jag ska snart bege mig iväg till Golling och vandra upp till vattenfallet i skogen! Ska bara dricka kaffe på balkongen först.
Kom ihåg: handtvätt, källkritik, desinfektionsmedel, andningsövningar, distans till människor, is i hatten och bondförnuft! och kom ihåg att desinficera din telefon.