Visa inlägg taggade med 'dokumentär'
Människor i Berlin
En av mina favoritgrejer att göra när jag reser är att fota människor jag stöter på på vägen. Tycker det är så fint och levande minne man får med sig hem när man fotar stadens människor istället för stadens arkitektur. Jag brukar oftast fota så att människorna vid något tillfälle ser mig och har en chans att visa vad de tycker om fotandet, men förstås är vissa bilder tagna så i farten att man inte hunnit få nån kontakt alls. Det är en fin balans för man vill ju också vara lite osynlig för att få genuina foton utan att människorna börjar posera.
Kamera käy!
Efter en vecka borta kom vi tillbaka till Helsingfors lördag-kväll och tidig söndag morgon kastades jag direkt in i inspelningsperioden som kommer vara min verklighet nu i en månad. Började denna period med att assistera en dokumentärproduktion innehållande fiktiva scener som C-foto, klappa och stillfotograf. De fiktiva scenerna har vi filmat de senaste dagarna och ikväll var det i paket.
Inspelningarna har ägt rum i en stor kall hall i Sörnäs - närmare bestämt "Kattilahalli". Verkligen bra ställe att filma på med mycket utrymme, högt till tak och rustik känsla. Golvet där förstörde tre byx-knän på tre dagar för mig. Måste verkligen köpa arbetsbyxor så snabbt jag hittar ett par bra eftersom dessa inspelningar innebär så mycket byggande och hasande på knän när man justerar stativ, bygger räls osv.
I den här produktionen har jag alltså varit C-Foto - hjälpt fotografen, byggt upp kameran, flyttat stativ och kamera mellan olika bilder, bytt objektiv mm.
Jag har skött klappan - innebörden av det säger sig självt ganska klart.
Jag har agerat stillbildsfotograf - det här är någonting jag ofta gör i mån av möjlighet beroende på hur mycket tid mina huvudsakliga roll tar men ofta finns ändå stillbildsrollen inskriven så då finns ändå tid för det. Har alltså fotat en massa behind-the-scenes-bilder men också filmat lite under produktionens gång. Sådant som är roligt att ha! Önskar jag kunde visa bilderna där skådespelarna är med och som föreställer det vi filmade men vill inte avslöja någonting förrän filmen är ute!
Nedan är två bilder på regissören för den här filmen - Olli. En lika glad, peppande och konstruktiv regissör hittar man inte i första taget! Den här branschen är ju lite tuff och hård så mera pepp mera uppmuntran mera Olli är precis vad den behöver tror jag!
Till min stora glädje fick jag jobba med flera nära vänner i den här produktionen. Det är det bästa, när det känns som att man är med alla sina kompisar och gör någonting häftigt tillsammans. När man kommer till inspelningsplatsen på morgonen och får en kram. När man har någon att skämta med hela tiden mellan tagningarna.
Ikväll packade vi ihop all utrustning och så var den produktionen färdig. Imorgon kommer jag ha en behövlig ledig dag med endast en repetition med skådespelarna till vår egna film på eftermiddagen. Då ska jag andas lite. Efter morgondagen har jag sedan fem dagar inspelning igen med två nya filmer. Det blir roligt, men oj vad man älskar att sova under dessa perioder. De kommande filmerna handlar också om assistentuppdrag för min del, sen om några veckor är det dags för mig, min regissör, vår producent samt ljudansvarige att ta oss an vår alldeles egna film som vi planerat sedan årsskiftet. Det blir spännande, och skrämmande, och nervigt, och lärorikt, och så. himla. kul.
Filmskapande. Finns mycket att säga om det. Det är så annorlunda än vad jag förväntade mig. Handlar om så mycket andra saker än vad man trodde. Är så mycket mer svårt, skrämmande, nervöst, påfrestande, känslosamt, tröttande, givande och spännande. Speciellt alla känslor hade jag inte väntat mig. Oron, beslutsångesten, lättnaden, frustrationen, ilskan, glädjen, skratten, stoltheten, tröttheten, gemenskapen, rädslan, lyckan.
Det är så svårt att göra film. Det är så stort. Det suger själen ur en. Men det fyller en också. Ibland, oftast, är det som att alla mina celler består av film och att hela min värld bara snurrar kring det, det finns inte rum för någonting annat. Tjugofyra timmar om dygnet handlar om film. Jag har svårt att skilja på jobb, skola, fritid när allt handlar om samma grej. Vad är work-life balance ens?
Oj vad jag började svamla iväg nu. Hm. Hur sammanfattar man detta då? 1. Första filmen är färdigfilmad och det var kul. 2. Filmbranschen behöver peppande och snälla regissörer. 3. Det är kul att jobba med nära vänner. 4. Filmskapande är krävande och mäktigt och fyller mitt liv till brädden.
Sånt som berör
Jag vakade ganska länge inatt eftersom jag kände natt-produktiviteten komma krypande och uttnytjade den genom att skriva 10 stycken word sidor om cancer. Valde nämligen det ämnet i vår inlämningsuppgift i hälsokunskap.
Såg även dokumentären "tills cancern skiljer oss åt" igår som det redan skrivits lite om här på sevendays. Jag har aldrig relaterat så mycket till någonting förut. Aldrig någonsin.
För 10 månader sedan satt vi också med samma känsla i magen bredvid samma sjukhusfönster som människorna i dokumentären gör. Dokumtentären kom mig nästan lite läskigt nära. Det kändes som att den behandlade exakta händelser som vi i familjen varit med om. Förstås var den jättetragisk och det där är ju verkligheten för någon person hela tiden. Varje dag går det människor in och ut från onkologen i Vasa och varje dag sitter någon på en sängkant och betraktar någon av sina anhöriga tyna bort. Det är så lätt när det inte är ens egen verklighet längre att tänka att det inte heller är någon annans.
Det som jag tycker är allra värst är hur man kan se den drabbade människan förändras hela tiden och hur den blir sämre och sämre samt att man tillslut knappt känner igen den. Att en människa kan under så kort tid förändras så mycket psykiskt och fysiskt.
Dokumentären som handlar om Peter Snickars och hans tumör är inspelad under en cirka. 3 år lång period. Under en så lång tid hinner man förbereda sig ganska mycket inför vad som komma skall. De anhöriga hinner förbereda sig, vilket också Peters fru pratar om. Även om man aldrig kan vara helt förberedd på döden. Frågan är vad man som anhörig hellre föredrar. En snabb och plötslig död där allting kommer som en chock eller en utdragen död där man hinner förbereda sig och älta allting.
Jag har bara upplevt det senare alternativet, som anhörig. Vi hade dock endast en månad till vårt förfogande. En månad. Ändå hann vi tänka så mycket och förbereda oss så mycket under den tiden. Den månaden var så helvetisk och brutal både för oss och för faffa, att när dödsbeskedet kom klockan 10 en söndagkväll så drog vi alla en lättnadssuck, vilket låter helt konstigt, men jag antar att man var lättad eftersom allt var över, allt lidande för faffa och allt kämpande var över. Vi hade ändå vetat i några veckor redan hur det skulle gå och sluta, vilket gjorde att när beskedet kom så behövde man ej vara orolig över när det skulle hända längre. Även om det kändes som att man redan hade funderat och tänkt och gråtit över varenda lilla möjliga sak så kom det ändå upp nya saker efter att han hade somnat in.
Även om det var en lättnad var det ju såklart också så fruktansvärt när det tog slut. Att ta det sista farvälet var det värsta jag någonsin gjort. Bilden i mitt huvud från den stunden kommer spöka för mig, kanske livet ut. Det är någonting jag vill skona min värsta fiende från. Egentligen tog vi farväl varje gång vi hälsade på. Varje gång man skulle fara hem tillbaka därifrån gav man en kram och valde sina sista ord väl, för man visste aldrig om de var de sista. Att göra det, ta farväl, 20 dagar i rad var extremt påfrestande och tungt, men det kändes såklart viktigt. Det är dessa saker som betyder någonting i livet.
Mitt allra sista minne tillsammans med min faffa när han fortfarande var vid medvetandet var när jag en dag efter skolan satt med honom på sängkanten och åt glass. Han mådde lite bättre den dagen. Jag kommer aldrig glömma den stunden. Hur fint det var och hur hemskt det var. Hur jag hade velat stanna tiden och sitta livet ut på sängkanten och äta glass med min faffa, men hur jag istället var tvungen att efter några timmar fara hem och sedan aldrig, någonsin i mitt liv, ha möjligheten att prata med honom igen. Han som alltid hade varit mitt livs favoritperson.
Det som var bra med att det pågick under en viss tid och inte tog slut direkt var att man hann prata om saker som var viktiga, saker som man bara kunde prata om och fråga just faffa. Man hann ha sina sista betydelsefulla stunder. Faffa hann även ge mig min studentpresent (tar studenten 2017). Det var en sak som var extremt betydelsefull för både mig och honom. När jag läser till och skriver studenten ska jag tänka på honom, göra honom stolt. Jag fick ju trots allt en studentpresent vilket betyder att han trodde på mig och visste redan på förhand att jag skulle fixa det.
Jag har skrivit massor det senaste året. Försökt memorera allting och dokumentera det, för att sedan kunna släppa och glömma bort det. Jag vill ju minnas men ändå inte. Det tar för ont. Det senaste halvåret har det gått relativt bra. Resor har fått mig på andra tankar och jag har faktiskt fått en mer avslappnad inställning till allt som hände. Dock rubbades den i och med att jag såg den här dokumentären. Jag påmindes om för mycket och alla detaljer, tankegångar och känslor kom tillbaka. Jag måste citera Veronica Maggio här för det passar så bra in: "Jag vill inte glömma hur det kändes men jag orkar inte minnas allt som hände"
Om ni inte sett den här dokumentären ännu tycker jag ni absolut ska göra det. Den är så viktig och verklig. Det blir ju trots allt inte verkligare än såhär! och nu ska jag avsluta det här inlägget, torka tårarna och se en rolig svensk film, kanske en av de svartvita jag alltid såg på måndagseftermiddagarna tillsammans med faffa från svt1.
Att skriva dessa inlägg är påfrestande. Man måste torka av tangentbordet stup i kvarten.
Bild från morgonen före begravningen. Hade glömt hur man skulle göra för att le. inte gjort det på ett tag. Jag får rysningar när jag ser den här bilden eftersom mina ögon är så tomma.