Visa inlägg taggade med 'foto'
Bröllopssäsongen 2023 incoming
Nuförtiden när bloggmotivationen inte är fram och lurar så väldigt ofta måste man passa på och slänga upp inlägg direkt man får lust. Så här kommer dagens andra. Hittade några slumpmässiga bröllopsfoton som lämnat på min dators skrivbord och tänkte jag skulle lägga upp dem hit.
Dessa nedan är kanske inte mina bästa bilder, men ändå såna som får mig att längta efter den kommande bröllopssäsongen väldigt mycket. I sommar kommer jag fota fler bröllop än någon sommar tidigare och samtidigt filma för Nordea nästan fulltid. På vintern får man vila! 
Ska gräva i mitt arkiv och publicera lite mer bröllopsfoton från tidigare somras också inom kort.
Instagram: @annabetlehemphotography
Hemsida: annabetlehemmedia.com
1-års & hemmahos-foto
Ett av de roligaste uppdragen jag får göra genom mitt företag är 1-års foton och speciellt att fota dokumentärt hemma hos en familj. Då är jag verkligen i mitt rätta element och får leka runt och fånga äkta känslor på linsen. Speciellt när man fotar en snabb ettåring som rusar runt behöver man inte kämpa så mycket för att få bort den uppstyrda känslan som ibland kan komma på bild. Istället får man kämpa med fokuset och att hinna med! 
Om man vill se mera av vad jag jobbar med kan man följa min instagramprofil: @annabetlehemphotography
Företagsåret 2021
Hej! Nu tänkte jag dela med mig lite av vad jag jobbat med under det gamla året och samtidigt göra lite reklam för min egen business så här i början på det nya. Bilder från keikkor gjorda i egenskap av Anna Betlehem Media kommer nedan. Kolla in min hemsida här!
Efter min utexaminering i juni 2021 startade jag alltså firma på riktigt och därefter rullade keikkor in ganska kontinuerligt, ena väldigt olik den andra. Ärligt talat var jag rätt överraskad och glad över det. Bröllop, studentporträtt, familjebilder, företagsporträtt och event varvades med filmprojekt och lite reklamvideor.
En tidigare sommar har jag spenderat maj-juni-juli som assistent på inspelningar varje vardag många timmar och drömt om exakt det fria flängande livet jag levde i somras. Trodde aldrig det skulle hända på riktigt, så tacksamheten var stor. Det är förstås en hel del tråkiga och okreativa saker man behöver lära sig och göra när man har egen firma, framför allt krävs en hel del ansvarstagande, mod och tilltro till sig själv, men jag tycker det varit väldigt stärkande och har mestadels översköljts av en stor stolthet. 
En va de mer minnesvärda uppdragen från 2021 nedan, samtal mellan Björn "Nalle" Wahlroos och Philip Their. Material inspelat av mig och Timo Kari. Passar även på att dela hela intervjun under bilden eftersom det är så få andra videoprojekt jag har möjlighet att dela i detta inlägg. 
Kaj Korkea-aho.
Inspelningar vid Oravais slagfält. 
Eva Frantz. Speciell känsla att fota nån vars röst man är så bekant med. Jag är ett stort fan av relationspodden med Eva och Hannah!
Regissör Jan Inberg.
Suvi Blick, huvudrollsinnehavaren i pjäsen "Sofian maailma" på Ryhmäteatteri. Gjorde 7 kortare videointervjuer med några av skådisarna och denna bild togs mellan tagningar. En av mina favoritkeikkor från året eftersom det var så härligt att åka ut till Sveaborg i julivädret och filma där.
Från inspelningarna av "Stuntfarmen". Den här serien kommer ut på Yle arenan inom kort och då skriver jag lite mera om det. Producerat av Parad Media. 
Tack och hejdå företagsåret 2021, hoppas 2022 överraskar lika mycket!
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
15 enkla fotoprojekt för att väcka kreativiteten
Det senaste halvåret har jag fördjupat mig mycket i foto-serier och projekt, också försökt göra egna, och det är väldigt kul. Ibland kan det vara svårt att hitta motivation och veta vad man vill fota, och då är begränsning och riktning en bra grej.
Jag har gjort en lista åt er på 15 enkla fotoprojekt man kan göra för att väcka kreativiteten och ha roligt. Projekten är väldigt simpla och möjliggör att man själv kan vara kreativ och krångla till det, om man vill. Man kan såklart göra projekten utan erfarenhet eller bra kamerautrustning! Telefonkameran räcker långt. Det behöver heller inte vara ett långvarigt projekt. Det kan handla om en enda promenad.
Projekten får gärna vara roliga, motiverande, sysselsättande, distraherande, lugnande osv. Det finns människor som tagit hjälp av fotoprojekt som dessa vid hanterandet av depression och sorg. För vissa är det ett sätt att komma utanför dörren, för andra att försvinna verkligheten eller kommunicera saker man inte vågar prata om. Det är fotografen som bestämmer vad betydelsen och syftet med projektet är. För mig är det ett sätt att hålla kvar fotografi som något lekfullt, eftersom det blir mycket prestation inblandat för mig i skolan osv, men ofta gör jag också det för att bota rastlöshet och andra krypande känslor.
Med det sagt så kommer här tips på 15 små projekt som jag själv gjort flera gånger:
1. OLIKA OBJEKT SAMMA FÄRG.
Det här passar perfekt för en enda promenad. Man fotar helt enkelt objekt man ser som alla har samma färg. Det behöver inte vara övertydligt, det får vara en liten detalj i bilden som är då exempelvis gul. 
2. VÄLJ ETT PERSPEKTIV
Välj ett enda perspektiv och låt det vara din begränsning. Exempelvis ta alla bilder riktat uppåt. Kan ju vara en utmaning att få till det inomhus. Eller kryp ner på golvet som jag gjorde i december och ta en massa bilder i en låg vinkel. 
3. DÖRRAR OCH FÖNSTER.
Även det här är som gjort för promenader, samt resor till olika länder! Jag sportade mycket med det i somras i Helsingfors. Om man vill kan man ta inspiration från fotografen Andre Vicente Goncalves som gjort serien "Windows of the world" och "Doors of the world". Hans portfolio hittar ni här. 
4. LÅNG EXPONERING
Låt kamerainställningarna styra! Tanken här är att du ska fota med en lång slutartid (0,5 sekund eller mer) och därför få med mer rörelse i bilden. Man ska alltså kunna se att tid har gått och därför kallades den här uppgiften "Time" när vi fick den i skolan i höstas. Något man kanske gör här är ju då att fota ett tåg i rörelse, vilket jag också visar här nere, men jag uppmanar ändå att experimentera och testa andra saker, som att ta ett 6 sekunders porträtt - för det är väldigt roligt! 
5.MATCHA OUTFIT MED BAKGRUND
Det här är nog en av mina favoriter eftersom jag gillar färgglada saker och kläder. Att fota människor framför bakgrunder med samma färg som deras kläder, speciellt i starka färger, tycker jag är väldigt inspirerande. Det syns också att man tänkt igenom bilden vilket är trevligt.
6. SKUGGOR OCH LJUS
Leta efter starka skuggor och ljus. Gå ut och fota i starkt dagsljus och sök häftiga skuggor. Ta bilder där man ser att det är ljuset man ska fokusera på, mer än det andra i bilden. Gör nånting coolt med trafikljus och gatulampor. Min favorit när det kommer till att fota med temat "Ljus" är porträtt där delar av ansiktet knappt syns. Som på bilden nedan, eller som dessa porträtt. 
7. VÄLJ ETT FORMAT
Fota enligt ett speciellt bildformat. Exempelvis panorama, vertikalt, horisontellt eller som jag gjorde - kvadratiskt. Det här kan få en att tänka lite annorlunda när man tar bilden, hur man placerar saker och ting.
8. FOTA ANALOGT.
Jag fotar inte analogt så ofta som jag vill. I Finland är det lite dyrt, och mina analoga kameror har varit lite halvsöndriga, men söker just nu en ny och går en kurs där vi snart ska framkalla våra bilder själva i mörkrum, gissar att det kommer sparka igång det på nytt. Det analoga fotograferandet gör så bra saker med en. Jag tänker efter på ett helt annat sätt. Mina analoga bilder betyder mer för mig än de flesta av mina digitala. Det är någonting speciellt med det. Sök kameror hos era släktingar, eller köp på loppis för någon tia. Det är så barnsligt spännande att få tillbaka bilderna efter framkallning, och bilderna är ofta ett facit på vad som är viktigt för mig, för det är det betydelsefulla jag fotar när jag vet att jag bara har 36 bilder till förfogande.
Värmeböljan, kärleken och flyttandet i Helsingfors juli 2018. (Såg bilderna första gången i december 2019)
9. FYLL BILDEN MED ETT MÖNSTER
Sök olika material och mönster, och fyll din bild med det och inget annat. Det här kan man göra var som helst. 
10. SVARTVITT
Svartvitt återkommer jag till nu som då och kör mycket på det en stund. Det är så poetiskt och tidlöst. Mitt tips är att faktiskt förinställa din kamera så att den fotar i svartvitt, istället för att redigera det i efterhand, eftersom det är ett så annorlunda mindset från när du fotar i färg. När du ser dina bilder i svartvitt direkt på kameraskärmen kommer du vara mer klarsynt och söka på ett annat sätt. I svartvitt fotografi handlar det förstås mera om ljus och kontraster. 
11. FOKUSERA PÅ EN SPECIFIK GREJ.
Gå på en promenad genom stan och bestäm dig för att bara fota exempelvis förbigående skor, vägskyltar, gamla bilar, skyltfönster...eller hundar! Möjligheterna är oändliga. 
12. EN BILD I TIMMEN
Klassisk blogg-grej. Men det är förvånansvärt inspirerande. Också värdefullt att faktiskt kunna se tillbaka på en hel dag i sin helhet i framtiden. Det här är ett projekt som kan vara skönt att göra med telefon, kan tänka mig att alla inte orkar dra med sig systemkamera exakt överallt. Tänk om man skulle göra detta en vecka i sträck!! med undantag för nätterna. Det måste jag göra någon gång! 
13. FLYTTA FOKUS.
Lägg fokuset på ett ställe i bilden där du annars kanske inte hade lagt det. Någonting man kunde göra på en resa med fina vyer, som jag visar nedan, är att ta en bild med sig själv framför varje vy och sen lägga fokuset på vyn - inte på sig själv. Finns säkert många andra skojiga saker man kan göra. Typ ta en massa porträtt ur fokus och se vad det blir för känsla. Inom fotografi finns det mycket regler, och att bryta dem kan leda till intressanta saker! 
14. NEGATIVT UTRYMME
Någonting jag lekt med mycket är negativ space, alltså på svenska negativt utrymme. Det innebär alltså att man lämnar en stor yta i bilden utan information och den ytan kallas då negativt utrymme medan objektet som syns (i dessa bilder är det personerna) är positivt utrymme. Jag har alltid gillat porträtt med väldigt mycket luftrum ovanför sig. Bilderna blir just väldigt luftiga och man styr tittaren till vad den ska se på. 
15. LINJER
Här kommer ett till projekt som funkar bra med arkitektur-foto, men det behöver nödvändigtvis inte vara det! Tanken är att man ska försöka skapa linjer i sina bilder med hjälp av olika saker man hittar och ser. 
Och det var allt jag hade för den här gången. Hoppas ni hittade i alla fall ett projekt som lät lite skojigt! Jag har nog flera på lager och kommer på nya nu som då, så skriver kanske flera liknande inlägg i framtiden!
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.
Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar. 
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta. 
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?" 
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu. 
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit. 
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.
Fotopromenad i Mülln 24.1
Spenderar största delen av tiden i Österrike med att jobba med bilder. Skapar serier, fotar, testar, redigerar, läser artiklar, söker upp och analyserar andras fotoserier. När jag ska sova tar det alltid en stund innan fotografierna slutar snurra framför ögonen. Har fördjupat min relation till fotografi mycket på kort tid och fått helt nya perspektiv, synsätt, helt annan inställning kring mitt eget och andras fotograferande. Det handlar om så mycket annat än det tidigare gjort, plötsligt. Det är tur att jag är så outtröttlig när det kommer till det här. Faktiskt förvånad att drivet är lika starkt ännu efter tio år av ihärdigt fotograferande, det bara ändrar form, breddas. Bådar gott.
Ibland går jag ut på promenader för att fota lite avslappnat och kravlöst. Det behövs också. Går runt i en halvtimme, genom några kvarter, och bara fotar det som ser intressant ut. Just nu handlar det mycket om färger, former, linjer och detaljer. Då blir det automatiskt mycket arkitektur - även fast det är människorna, djuren och allt runt omkring som är mer intressant - men jag är ännu lite blyg när det kommer till att fota tysktalande främlingar, hus är lättare. Här nedan är bilder från en fotopromenad i fredags.
Den här gången ska jag försöka motstå frestelsen att lägga till bildtexter bredvid bilderna. Det är av gammal bloggvana tror jag. Bilderna ska vara så pass bra att de ska kunna tala för sig själva. Tittaren ska få chans att ha sina egna tankar kring bilderna utan att fotografen hela tiden ska förklara vad som menas, och vad man ska fokusera på. Så nu skriver jag ingenting och ger er chans att bygga er egna uppfattning. Bilderna här nedan är i exakt den ordning de är tagna. Så, så där ser det ut när man går från vårt hem till floden och tillbaka. 
30 kvadrater från en solresa
I maj förra året for vi till Mallorca för att andas efter en hektisk vår. Blev inspirerad av det repetitiva mönstret som hotellets balkonger utgjorde och började se mönster, färg, strukturer och linjer överallt. Jag satt och pysslade med bilderna ett tag och testade göra dem till kvadrater vilket gav en lite skojig feelis till redan färgglada semesterbilder. Att leka med format och hitta nya bilder i sina bilder är kul och man får det bästa ur det man fotograferat när man lär sig att våga beskära lite.
Här kommer nu trettio kvadrater från resan. 
Grejen är den att det här är första gången jag ser de här bilderna. Tiden mellan att de fotats och att jag öppnat dem i datorn blev 7 månader. När vi kom hem i början av juni till Helsingfors var minneskortet spårlöst försvunnet, och förra veckan här hemma i Salzburg hittade jag det?? Väldigt förvirrande måste jag säga. Det är alltså möjligt att jag publicerar mera bilder från den här resan och berättar lite om den inom kort.