Visa inlägg taggade med 'fotografi'
Företagsåret 2021
Hej! Nu tänkte jag dela med mig lite av vad jag jobbat med under det gamla året och samtidigt göra lite reklam för min egen business så här i början på det nya. Bilder från keikkor gjorda i egenskap av Anna Betlehem Media kommer nedan. Kolla in min hemsida här!
Efter min utexaminering i juni 2021 startade jag alltså firma på riktigt och därefter rullade keikkor in ganska kontinuerligt, ena väldigt olik den andra. Ärligt talat var jag rätt överraskad och glad över det. Bröllop, studentporträtt, familjebilder, företagsporträtt och event varvades med filmprojekt och lite reklamvideor.
En tidigare sommar har jag spenderat maj-juni-juli som assistent på inspelningar varje vardag många timmar och drömt om exakt det fria flängande livet jag levde i somras. Trodde aldrig det skulle hända på riktigt, så tacksamheten var stor. Det är förstås en hel del tråkiga och okreativa saker man behöver lära sig och göra när man har egen firma, framför allt krävs en hel del ansvarstagande, mod och tilltro till sig själv, men jag tycker det varit väldigt stärkande och har mestadels översköljts av en stor stolthet. 
En va de mer minnesvärda uppdragen från 2021 nedan, samtal mellan Björn "Nalle" Wahlroos och Philip Their. Material inspelat av mig och Timo Kari. Passar även på att dela hela intervjun under bilden eftersom det är så få andra videoprojekt jag har möjlighet att dela i detta inlägg. 
Kaj Korkea-aho.
Inspelningar vid Oravais slagfält. 
Eva Frantz. Speciell känsla att fota nån vars röst man är så bekant med. Jag är ett stort fan av relationspodden med Eva och Hannah!
Regissör Jan Inberg.
Suvi Blick, huvudrollsinnehavaren i pjäsen "Sofian maailma" på Ryhmäteatteri. Gjorde 7 kortare videointervjuer med några av skådisarna och denna bild togs mellan tagningar. En av mina favoritkeikkor från året eftersom det var så härligt att åka ut till Sveaborg i julivädret och filma där.
Från inspelningarna av "Stuntfarmen". Den här serien kommer ut på Yle arenan inom kort och då skriver jag lite mera om det. Producerat av Parad Media. 
Tack och hejdå företagsåret 2021, hoppas 2022 överraskar lika mycket!
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.
Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar. 
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta. 
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?" 
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu. 
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit. 
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.
Fotopromenad i Mülln 24.1
Spenderar största delen av tiden i Österrike med att jobba med bilder. Skapar serier, fotar, testar, redigerar, läser artiklar, söker upp och analyserar andras fotoserier. När jag ska sova tar det alltid en stund innan fotografierna slutar snurra framför ögonen. Har fördjupat min relation till fotografi mycket på kort tid och fått helt nya perspektiv, synsätt, helt annan inställning kring mitt eget och andras fotograferande. Det handlar om så mycket annat än det tidigare gjort, plötsligt. Det är tur att jag är så outtröttlig när det kommer till det här. Faktiskt förvånad att drivet är lika starkt ännu efter tio år av ihärdigt fotograferande, det bara ändrar form, breddas. Bådar gott.
Ibland går jag ut på promenader för att fota lite avslappnat och kravlöst. Det behövs också. Går runt i en halvtimme, genom några kvarter, och bara fotar det som ser intressant ut. Just nu handlar det mycket om färger, former, linjer och detaljer. Då blir det automatiskt mycket arkitektur - även fast det är människorna, djuren och allt runt omkring som är mer intressant - men jag är ännu lite blyg när det kommer till att fota tysktalande främlingar, hus är lättare. Här nedan är bilder från en fotopromenad i fredags.
Den här gången ska jag försöka motstå frestelsen att lägga till bildtexter bredvid bilderna. Det är av gammal bloggvana tror jag. Bilderna ska vara så pass bra att de ska kunna tala för sig själva. Tittaren ska få chans att ha sina egna tankar kring bilderna utan att fotografen hela tiden ska förklara vad som menas, och vad man ska fokusera på. Så nu skriver jag ingenting och ger er chans att bygga er egna uppfattning. Bilderna här nedan är i exakt den ordning de är tagna. Så, så där ser det ut när man går från vårt hem till floden och tillbaka. 
And the world spins madly on
Tjena, Torsdag, försovning, långsamma bilar i trafiken, volleyboll på jumpan, blåmärken på handen, god skolmat, historiatimme, Veronica Maggio i högtalarna, kaos i klädskåpet, engelskabok fixad för typ en minut sen, våriga bilder på instagram, photoshop tutorials på youtube, färdigredigerade porträtt, uppdaterad telefon, inte riktigt någonting att göra, fysikförhör och fullspäckad dag imorgon.
Det var min torsdag det ungefär.
Imorgon är det äntligen helg.
Bilderna i inlägget är tagna under påsklovet. kram. A