Visa inlägg taggade med 'gatufotografi'
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.
Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar. 
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta. 
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?" 
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu. 
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit. 
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.