Visa inlägg taggade med 'salzburg'
Sommaren
Hej hej. Sommaren snurrar fort. En ganska annorlunda sommar också, antagligen den första i mitt liv där jag inte en enda gång åker ut till villan, inte en enda gång sätter foten i Österbotten, eller Finland för den delen. Inga hav, bara berg. Älskar bergen, de inger sån..trygghet? Lasse jobbar på och jag sitter hemma och klipper videor, donar med några kurser på distans som jag hade brytt mig så mycket mera om - om vi fått göra dem på riktigt.
Raderar instagram-appen från telefon kring 20 maj och har inte laddat tillbaka den än. Beställer en bok av Jaron Lanier och försöker bestämma mig för hur jag ska använda sociala medier. Har inte bestämt mig än. Övar på att uppleva fina glassiga dagar utan att fota och publicera bilder någonstans. Känner hur det tar emot. Ifrågasätter mina synsätt och syften. Kanske varje kommande sommar borde förbli instagramfri? Jag har funderat lite på om jag alltid borde dra likhetstecken mellan ledighet och instagrampaus. Aldrig använda på lediga kvällar, helger, semesterresor, jullov och liknande. Bara på lunchpaus och i kollektivtrafik under vardagar. Behöver ju inte vara super konsekvent men att ha det lite som hjälp för att använda sin tid mer medvetet.
Cyklar omkring med Peppe & Magnus i öronen för att få lite luft. En enorm tjock spindel har flyttat in på vår balkong och jag har därmed inte använt den på två veckor. Min nya Garmin klocka kommer äntligen med posten, den säger att jag sover 9 timmar per natt, den får mig att vilja gå mera, men det regnar där ute. Vi har haft ostabilt väder här i juni, två dagar sol tre dagar åska två dagar regn moln två dagar sol. Mestadels ändå väldigt varmt, 28 grader och vi simmar, 22 grader sent på kvällen. De säger att det ska bli bättre i juli.
Möblerar om i sovrummet och vänder sängen. Börjar somna till ljudet av poddar. Mina Apple lurar går sönder så jag använder mina stora Marshalls. Beställer bluetooth hörlurar för att kunna ligga på sidan och bara ha i ena, och för att kunna ha hjälm när jag cyklar men ändå lyssna på nånting. Jag börjar följa med Lasse på hans långa springturer, men med cykel. Det är det skönaste jag vet just nu. Lyssnar på poddavsnitt om BLM och en massa annat viktigt, ibland lyssnar jag på Isabella söker Sheila och måste pausa och förundras, sen byter jag tillbaka till Magnus & Peppe. Skumppapodden börjar igen. Jag pratar med Lasse om hur karantänlivet blev så extra tråkigt och konstigt efter att de tog paus.
Människor flyttar från Salzburg hem till sina länder och jag tycker det är synd att det just ska vara på sommaren det sker. Sommaren blir så melankolisk och konstig. Men en del stannar också här, längre. Vi dricker öl och jag cyklar hem på fem minuter i spöregn. Sover alltid bättre när jag varit ut på öl, troligen mest pga den raska cykelturen som jag aldrig gör om jag bara är hemma på kvällen. Lasse och jag går runt i Europark och söker nya springskor åt honom, jag kikar på mountainbikes och elcyklar. "En sån blå skulle passa till min nya hjälm". Jag har nästan glömt att jag har en sprillans ny cykel som står ledset och väntar på mig i en Helsingforskällare. Den vet lika lite som jag när vi ses igen. Vi cyklar till tyska gränsen och tillbaka en söndag, ingen av oss har med plåmbok så vi kan inte ens köpa en glass, men jag har ett kex i fickan.
Marc flyttar tillbaka till Salzburg efter lockdown-månader i Tyskland. Tillsammans med Kenneth går vi en kväll längs floden och fotar lite. Det är så länge sen jag fotat bara för att det är roligt. Jobbat så mycket med mina fotoprojekt den här våren att kameran mest fått vila när jag inte jobbat på dem. Marc pratar en blandning av norska/svenska/tyska med oss och säger att han glömt en del svenska när vi inte umgåtts, men det kommer snabbt tillbaka.
Idag har jag klippt en video från februari när vi åkte slalom i Zell am See och varit helt in i det. Bli så sugen på att snowboarda när jag ser de skakiga gopro-klippen. Det var bara några veckor innan coronan vände upp och ner på allting. Har så svårt att minnas hur man ställde sig till det då, vad man trodde. Iallafall hade man nog inte förväntat sig att det skulle bli som det blev. Det var så roliga utbytesstudenter som kom hit på våren och det var faktiskt riktigt synd att vi förlorade så mycket gemensam tid, men är ändå glad att vi tog igen mycket nu i maj och juni. Egentligen är det ganska sjukt att vi var utomlands under en pandemi. Det hade man nog aldrig trott, och det kommer eventuellt vara svårt att förstå i framtiden. För oss var det ändå rätt självklart, och odramatiskt.
Igår när jag var ute och gick på kvällen möttes jag plötsligt av en väldigt fin solnedgång efter en ganska molnig och grå dag. Hela borgen lyste rosa i några minuter. Tänkte hoppa på cykeln och fota lite nu när jag skrivit färdigt det här också. Hoppas ni har det bra i sommaren.
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan.
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Fortsätt
Saknar känslan jag hade i början av karantänen. De senaste två veckorna har varit så sega, tyngre på flera sätt. Sommarvärmen har kommit hit, kanske det är vårvärme, men i finska mått är det varmare än sommar. Det har varit en ljusglimt i det tröga, bokstavligen. Jag har försökt gå på en åtm 2 timmars promenad varje dag, och kontrasten mellan känslan jag haft under promenaderna och den jag haft inomhus hemma har varit så stor.
Bevisar hur livsviktigt det är att fortsätta, röra sig framåt, trots att allt står stilla. Min vän Natalie har en tatuering som lyder "Fortsätt" och medan livet går framåt och tar en massa olika svängar så ändras aldrig det: Fortsätt är det viktigaste ordet som finns.
Här nedan är några bilder jag tagit på dessa promenader. Stilla kan man lugnt säga att det är. Aldrig förut promenerat över "lock bridge" utan en enda människa där.
Sen allt blev annorlunda
Det börjar vara ett tag sen jag skrev ett inlägg med telefonbilder, försöker vara konsekvent med formatet här och har aktivt valt bilder med högre kvalité, men det finns fortfarande nånting med telefonbilder och den sortens inlägg som jag lite saknar. Nu när jag varit hemma hela tiden har jag börjat fota lite mer med telefonen igen, och tyckt det varit så roligt, så jag tänkte göra ett inlägg med bilder tagna under den här knasiga perioden sen allting började hända.
Vi börjar tisdagen den 10 mars. Senast jag var i skolan, tretton dagar sedan. Vi hade lektion för två olika fotokurser. På håltimmen gick jag, Kenneth och Maephv runt skolområdet lite. Jag skulle visa dem hur fint det var på baksidan. Jag försöker minnas hur stor grej coronan var för oss här ännu, hur mycket vi pratade om det, men jag minns inte.
När jag kom hem från skolan vid tre blev det klart att alla universitet skulle stängas i Salzburg. Jag minns att det kändes lite spännande, men också trist. Jag hade så längtat efter att perioden skulle komma igång, för jag älskar att vara i skolan här och träffa alla människor, jag har till och med längtat efter tidiga morgnar och ordentliga dagar, men så for det åt andra hållet då istället.
På onsdagskvällen umgicks vi några kompisar i stan, fotade lite nattbilder till ett projekt. Resten fortsatte till nån bar på öl sen, men jag kände mig konstig och cyklade hem snabbt. Att undvika större samlingar och barer var nog inte nånting jag tänkte på här än, men jag kände mig orolig, och behövde bara vara hemma. Coronan fanns nog i bakhuvudet ändå. Mina kompisar här tyckte nog hela grejen var lite överdriven, medan Lasse o jag kände på oss att det inte var det. Så jag pendlade lite där emellan hela tiden.
Dagen efter skulle vi mötas igen med kompisgänget. Jag steg upp tidigt och satt i kökssolen en stund.
Och så for vi till Golling. Möttes upp på tåget. Jag var nog ganska trött på allt coronaprat här ändå, ville tänka på nånting annat.
Och i Golling var det varmt, soligt och härligt. Var så himla glad över att vara där. Golling är nog ett så ljuvligt ställe, längtar alltid dit när jag inte är där.
Sen började Lasse jobba hemifrån också, fredag och måndag till att börja med, men de förlängde förstås. Jag som knappt hade vant mig vid att han jobbade nån annanstans än hemifrån var egentligen ganska nöjd med att få gå tillbaka till det vi är vana med. En vardag där båda är hemma.
Jag for och handlade på fredagen. Butiken var rätt full på folk.
Och sen försökte vi fira fredag så som vi brukar. Vi slängde in två pizzor i ugnen, jag gjorde min fredagsdrink och så kikade vi de nya avsnitten av Virala Genier. Lasse öppnade sin födelsedagswhiskey.
På söndagsmorgonen var vi ut på en liten cykeltur, efter att ha varit inomhus hela helgen, och det var så skönt. Insåg hur varmt det faktiskt var där ute.
Så när vi kom tillbaka sommarfixade jag på balkongen och drog ut solstolen som bara stått lutad mot väggen sen vi flyttade hit. Satt där och läste i flera timmar och det kändes som att jag var på solsemester. Även om det inte riktigt är sommarvärme här än så blev det riktigt varmt i solen. Och fick äntligen plocka fram min solhatt. Det här med karantän ska nog gå bra om det är så här skönt på balkongen - tänkte jag.
Solen värmer på vår balkong mellan 6 och 12. Det här är bra för det får mig att vilja stig upp tidigt och få så många soltimmar som möjligt. Samma sol kommer in i sovrummet och väcker en.
Genom klädhögar och pysselstök ut till solen! Älskar den här synen. Den har fått mig att bli en morgonperson och längta till morgnarna. Balkong är nog det bästa.
Frukost och bok. Har lagt upp dagarna så att jag njuter på balkongen till 12, lagar lunch och sen börjar göra skolgrejs och sånt efter det, vid 1 tiden. Funkar kanske inte så bra egentligen. Om jag ska få gjort nånting borde jag börja direkt från morgonen, men vill på samma gång fånga balkongsolen. Får kanske variera lite. Blir ju annat nu från och med idag när jag har lite fler kurser på gång.
Onsdagsmorgon. En seg känsla började smyga sig på. Och det var lite kyligare på morgonen så var mest inne.
Hej från mitt hemmakontor bakom orkidén.
Klädde på mig vanliga kläder för första gången på nån vecka och gick till apoteket för att köpa allergimedicin och värkmedicin. Kändes nästan lite spännande.
Vi bor ju inte långt ifrån Hauptbahnhof, alltså stora järnvägsstation, det är ungefär en kilometer. Just nu känns det dock så himla långt dit, har inte varit där på ett tag. Världen blir så mycket mindre för en, eller större, nu när man bara vistas i sitt eget kvarter.
På vägen hem gick jag genom parken och kikade på allt som blommat ut under de soliga dagarna. Längtar så efter att verkligen njuta av sommaren, solen och värmen här. Fara ut på cykelturer, vandringar och utflykter. Hoppas det inte är så långt dit.
Torsdag. Lite trött på att sola och dega på balkongen. Satt mest inne och gjorde skoluppgifter i ett enda kör tills 10 på kvällen. Verkar vara lite allt eller inget för mig. Kommer jag in i ett flow där jag får saker gjort är det bäst att fortsätta tills jag verkligen inte orkar mer.
Fredag, ändå! Skumppapodden, nytvättat hår och kaffe på balkongen. Kanske pikulite fredagsfeelis, men inte så mycket ändå.
Lasse fick hem nya skor på posten, men jag hann bara få en bild där skorna inte är med. Aja.
Inte så mycket inspiration för att blanda någon fredagsdrink. Kanske lite talande för hur seg och omotiverad man blir när man är hemma hela tiden. Som att inget spelar nån roll. Lite Baileys och mjölk blev det ändå. Vi kollade fyra bra filmer under helgen, och fick ändå lite helgkänsla. Vi var och handlade, och spelade sims. På lördagsnatten åskade det så hela lägenheten lyste upp i blått.
Så var vi ut lite också. Soligt men så himla kallt i jämförelse med tidigare dagar. Nåväl, värmen kommer väl tillbaka snart. Lasse sprang och jag promenerade ungefär samma runda med HYPAT-podden i öronen.
Så härligt att se floden. En del folk ute.
Nyduschad Lars. / Spenderade stor del av söndagen med att bara skrolla instagram. Blä. På kvällen såg jag dock en dokumentär om Dolly Parton och målade lite. Då kändes det inte lika blä. Finns inget som gör en så seg som evigt instagramskrollande.
Och nu sitter vi här. För kallt för att sitta på balkongen idag så har jobbat på datorn från morgonen. Borde nog gå ut och gå lite ändå. Får se hur den här veckan går. Kan hända det behövs lite mera ansträngning nu för att må bra. Lite yoga kanske, tydligare rutiner och kanske en plan för varje dag.
Önskar er en bra vecka mitt i allt kaos!
Uttråkning bra för kreativiteten
Man får inte vistas mer än fem personer samtidigt här nu, och vi kan i princip inte gå ut, om det inte är för att handla mat. Vi försöker vänja oss vid vår nya vardag hemma och hittills går det bra. Måendet hinner gå upp och ner under dagen, man har ju så mycket tid att reflektera och känna efter, men det är ändå ganska stabilt. Försöker upprätthålla lite rutiner nu, som att börja varje morgon på balkongen.
Det känns ändå som att vi sinsemellan har bra feelis och inställning till ovissheten här hemma. Det är bra att vi spenderat så enormt mycket tid tillsammans redan innan att en sån här period när man är tätt in på varandra konstant inte borde vara något problem. Vi har övat och lärt oss att distansera oss från varandra hemma, vi kan sitta i varsin bubbla, i samma rum, och med små medel ändå bekräfta och se varann. Vinka från våra egna bubblor.
Jag har mycket ideér på vad jag ska hitta på här hemma, men försöker att inte plöja genom allt för snabbt. Får inte vara för effektiv när tid nu är allt jag har. Igår väntade jag t.ex med att tvätta håret tills det kom en stund när jag faktiskt var uttråkad. Morgondagens projekt blir typ att gå ut med roskis och kanske städa ett av köksskåpen! Låter ju helt absurt egentligen. Mestadels kan jag ty mig till målandet. Och några skolgrejer har jag ju ändå att fixa. Det här är egentligen ett perfekt läge för att faktiskt skapa konst som tar tid. Uttråkning och begränsning är super för kreativiteten. Vill också lära mig nya saker. Är så harmad att jag inte har ett enda instrument med mig här, inte ens ett munspel. Det här skulle ju va perfekt tid för mig att lära mig spela dragspel!
Jag har ju en del fotouppgifter som jag ska få gjorda nu, och det är ju en begränsning i sig att jag inte kan fota på så många andra ställen än hemma. Det kan bli intressant det också sedan. Jag började ju med gatufotografi för några veckor sedan, men så mycket främlingar får man nog inte på bild nu. Idag på eftermiddagen slog det mig dock att jag kunde testa fota människor som går förbi i parken med teleobjektiv från min balkong, så det gjorde jag en stund. Det är lite extra intressant att se människor på gatan nu. Liksom vart är du på väg? Vad bär du på?
Ofta står jag och kikar längtansfullt ut genom köksfönstret mot Geisbergstoppen. Oj vad jag ska vandra när det här är över. Lite oklart faktiskt, men nog hade man väl kunnat fara på vandringar nu också, som jag tidigare skrev att jag skulle göra, men känns inte läge för det riktigt. Vill nog bara hållas hejm.
En gammal dam satt på en bänk nere vid parken. Jag undrar vad hon funderade på.
Nu som då blir det en liten tur till kylskåpet. Så himla sugen på allt möjligt hela tiden nu. Chokladen jag köpte senast jag var i butiken åts upp på något dygn och nu har jag bara en massa öppnade halvgoda chipspåsar i skafferiet att ta till. Har till och med börjat äta av TUC-kexen.
Äntligen fick jag se någon på balkongerna mittemot! Vad tusan gör folk inomhus bakom sina fönster när de har så fina balkonger att vistas på! Jobba på dator kunde de ju till och med göra när de har så bra parasoll och grejer.
Tanten tittade, precis som jag, ner på det förbigående gamla paret.
Lasse på jobb.
Han älskar när jag stör honom med mina otroliga skämt.... :)))
Solen började gå ner över parken utanför.
och vi övergick från arbetstid till ledig kväll.
Älskar att vi har utsikt över en park och ett så stort område för man får så bra översikt över hur mycket folk som faktiskt rör sig ute nu. De stängde av parken igår och lagade band för alla ingångar, men det satt ändå en tjej på en bänk kvar. Senare såg jag tre vuxna män leka "inte röra marken" utanför.
Den rådande krisen rör runt mina känslor gentemot mänskligheten ganska mycket. Ibland känns det som att vi människor är så dumma och hopplösa, men sen kommer vissa stunder, som när jag tittade ut genom fönstret på de tre männen, och då känner jag att vi är nog ganska fina och charmiga också. När vår vardag och allt som är vant och normalt för oss tas bort, så finns fortfarande skratt, lek, värme och mänsklig kontakt, kärlek. Det viktigaste har vi ändå kvar. Och medan männen fortsatte hoppa från en grej till en annan, så lagade vi vår makaronilåda.
Sen läste jag om regeringens beslut i Finland, målade fem bilder med akryl, såg 5 avsnitt av en finlandssvensk serie och gick och sova tidigt för att orka upp tidigt till balkongsolen nästa dag, alltså idag.
Åker absolut inte härifrån
Hej på er. Jag har inte så mycket blogglust just nu faktiskt. Vanligtvis när jag är hemma mycket är det ju bloggen jag donar och fixar med men nu känns det så irrelevant att skriva om resor och grejer från tidigare månader. Att skrolla genom Bloglovin och läsa bloggar är någonting jag alltid gör för att slappna av men nu när allt handlar om en enda grej känns inte det avslappnande och distraherande heller.
Det har hänt mycket sen mitt förra inlägg. Inte konstigt eftersom framfarten av det här viruset och kaoset är så snabbt, och utveckling sker varje dag. I torsdags var jag ju till Golling och vandrade lite med några kompisar, men sedan dess har jag knappt lämnat lägenheten. Lugnet och distansen till allt kaos som jag kände i skogen var underbar, dagarna efter har det varit mindre av den känslan.
Jag skrev ju att jag inte skulle bunkra upp med mat, men blev ändå så att jag for och helghandlade lite mer än vanligt. Inget överdrivet, men vi klarar nog oss åtm 1,5 vecka. Jag funderade med Lasse om det är så snyggt att ändra sig och ha en ny inställning till det som händer, i en blogg. Vi kom fram till att något annat kunde inte förväntas av en. Detta kaos utvecklar sig fort och när inte ens länder kan vara konsekventa i sitt handlade, så kan inte enskilda människor förväntas vara det. Det är alldeles mänskligt att ändra sig. Jag står fortfarande fast vid att ångesthantering är extra viktigt just nu.
Jag är absolut mer rädd och orolig nu än för några dagar sedan. Inte ens min bästa kompis har jag träffat, vi har facetimeat. Jag är väldigt tacksam för att ha Lasse med mig här. När intrycken blir för mycket och det blir jobbigt har man varandra. Då kan man lägga sig intill, dra upp tröjan och lägga kinden mot den andras hud. Dessutom har vi som par jobbat extremt mycket med optimism, självmedvetenhet, jobbiga känslor och hantering av motgångar tillsammans under vår tid, så jag känner att vi tillsammans är hejare på att hålla varandra lugna när det stormar utifrån. När andra människor stressar upp en kan man sedan vila i att i Palm Betlehem hushållet råder lugn och eftertänksamhet, för det mesta.
Imorse steg jag upp och målade med akryl framför 10 avsnitt av en serie plus tre dokumentärer. Det är ett effektivt sätt att sysselsätta och underhålla sig själv, och inte fastna i nyhetsflödet. Jag har kommit till den punkten där jag tycker att jag inte behöver läsa så mycket om viruset mera. Behöver inte mer information eller veta om exakt alla nya fall. Jag gör redan allt för att skydda mig själv och andra, mera kan jag inte göra. Enda gången jag kollar upp saker nu är när folk berättar nånting åt mig, pratar om siffror och antal döda exempelvis, och jag vill kontrollera. Om det är någonting jag inte tänker stressa upp mig över, så är det siffror som inte stämmer.
Min lördagsmorgon och dag fortskred ganska bra trots världens tillstånd. Jag frågade ut Lasse om recession, finansmarknaden, dalande aktier, konkurser, permitteringar och han svarade gladeligen på allt. Vi funderade kring hur olika slags företag kommer påverkas av det här osv. Ganska stora frukostdiskussioner.
Kring eftermiddagskaffet trillade ett mejl in i min mejlkorg som fick hjärtat att rusa, öronen bli varma och ansiktet helt rödflammigt. Skolan hemma i Finland ville ha hem alla elever från sina utbytesländer, och det var för mig oklart om jag alls hade något val eller ej. I mejlet lät det som att de verkligen ville ha hem alla så snabbt som möjligt. Jag panikgrät lite i köket medan jag lusläste mejlet, och allt som jag älskar med mitt liv här bara for förbi mina ögon. Min balkong, min promenadrunda, mina vänner, floden, bergen, min fotolärare, Augustinerölen, min matbutik, kyrkklockorna på morgonen, allt! (insikter kring vad man uppskattar med sitt liv, när det hotas bli taget ifrån en)
Tanken på Helsingfors gav mig andnöd. Ringde upp en kontaktperson mitt i paniken bara någon minut efter jag fått mejlet och förklarade min situation. Att Salzburg verkligen är mer än en utbytesstad för mig - det är mitt hem!, och att jag bor i en privatlägenhet med en partner som faktiskt har en anställning här, ett bra tag framöver. Salzburg är så mycket mera hem för mig än vad Helsingfors är. Ska jag vara i karantän nånstans så är det här!
Samt att jag uppenbarligen är mer trygg och skyddad här i min lägenhet än att börja hoppa på ett flyg till Helsingfors, eller Vasa? dessutom ensam. Uäk vilken ångest. Det kändes helt absurt, och osmart. Kvinnan i luren förstod mig och sade att hon skulle ringa några samtal och sen återkomma. Den halvtimmen satt jag i soffan med hjärtklappning medan Lasse intygade att ingen kan tvinga en vuxen människa att hoppa på ett flyg. Sedan fick jag ett samtal som i princip sa samma sak
Så jag stannar i Salzburg. Tack gode gud. Inte redo för att lämna Österrike på flera årstidsväxlingar. Inte mått så bra i mig själv nånsin som jag gjort här. Känner mig så hemma i den här kulturen och med de Österrikiska människorna. Dessutom börjar min tyska sakta men säkert bli mer närvarande och naturlig. Gamla tanter pratar med mig i affären, frissakön, tvättrummet, trapphuset, och det är så bra för jag kan inte switcha till engelska med dem för de förstår ändå inte. För att inte tala om hur jag funnit mig i vandring och klättring, och hur det är det bästa jag vet i livet nu. Hur klarar man sig utan berg? Nej alltså hörrrni. Jag försöker vara väldigt tacksam, verkligen se och uppskatta vad jag har, i vanliga fall. Men den där halvtimmen gjorde mig ännu mer klarsynt.
Det finns säkert en rimlig orsak till varför de vill ha hem alla studeranden från alla länder, men jag förstår det inte riktigt. Min italienska klasskompis håller inte med mig i detta, men i alla fall jag och Lasse har varit nöjda med hur Österrike har hanterat läget här. Med tanke på hur mitt i smeten vi är, geografiskt, så hade det kunnat vara så mycket värre. Det blir intressant att se hur de nordiska länderna hanterar det här nu. Jag lider med mina vänner i Helsingfors som fått avbryta mitt i en inspelningsperiod. Jag tänker på alla olika människor runt i världen. Folk inom resebranschen, teatern osv. Alla som kommer bli av med sina jobb. Jag läser om paniken bland amerikanska resenärer. Jag själv sitter tryggt vid mitt köksbord och mitt liv påverkas - men inte så mycket - av allt som händer.
Jag är just nu mest bekymrad över mina framkallade bilder och prints som ligger och torkar vid Fotohof. Hur de gamla gummorna ska klara sig i mitt hus (borde man handla åt dem?), hur jag ska kunna fortsätta mitt fotoprojekt där jag till stor del fotar främlingar i deras hem, hur läget kommer förändras i Finland och påverka alla jag känner, och framför allt hur det här kommer påverka världen efteråt?
Jag är i alla fall glad att jag fått väldigt mycket tid redan i Österrike innan detta konstiga virus. Jag har rest runt, festat, umgåtts med vänner, vandrat, studerat osv. För mig är det inte så farligt att stanna inne och inte åka någonstans nu. Jag har mitt pyssel, mina akrylfärger, mitt Photoshop och mina videoediteringsprogram. Och det kommer en sommar då vi får utforska och uppleva igen. Jag tror jag tror på sommaren!
Både Lasse och jag är väldigt bra på att sysselsätta oss hemma och bara umgås vi två, så vi nästan njuter lite nu när vi får dona och hänga hemma lite mera. Ingen FOMO och ingen stress att behöva hitta på någonting speciellt. Sen har vi ju en balkong också. Vilken tur! Allt kommer bli bra. Så småningom. Vi kan inte tro på nåt annat.
Ny vardag och glada kvällar på Augustiner bräu
Det har varit en väldigt hektisk och händelserik månad, februari. Nu när jag skriver igenom händelserna, alla resor är det lite svårt att placera allting i någon slags tidsordning, eller jag måste verkligen tänka efter. Vanligtvis har jag så mycket tid att stanna upp, reflektera och gå igenom minneskort mellan händelser, men nu har det verkligen varit i och ur. I det här inlägget ska jag skriva om en dag för 1,5 vecka sen när jag vaknade upp ensam hemma till sol i köket, och på balkongen.Och i stora växten.
Och på vår orkidé som blommat ut, och smutsiga fönsterglaset. Syns alltid bäst i morgonsolen.
Om jag har förstått någonting det senaste året så är det att det stora ligger i det lilla. Som de morgnar när solen träffar vår soffa och dansar på väggen ovanför. Det är nog en av mina favoritgrejer i livet just nu.
Att ta det lugnt om morgnarna, dricka kaffe och bara sitta i den där solen är någonting jag kanske lite tar för givet eftersom jag kan göra det så ofta, men på samma gång uppskattar jag det väldigt mycket. "Artists always sleep late" sa en lärare i skolan för någon vecka sedan. Våra lektioner, speciellt i filmkurserna, håller ofta på sent men börjar aldrig tidigt. Jag däremot, fast jag sysslar med konst, sover inte så länge längre. Mår ganska skräp av att göra det, så jag hinner alltid fånga solen i köket vid 8-9.
De här bilderna är tagna en tisdag. Lasses andra dag på nytt jobb. Så ovant med allt tomrum. Att inte ha någon att skoja med. Så ovant ännu att stiga upp själv. Ja eller, vaknar alltid med honom vid 6 och pussar honom sömndrucket hejdå när han åker iväg i sin krispiga skjorta, men somnar sen om någon timma och drömmer jättemycket och galet innan jag själv stiger upp. Börjar alltid drömma massvis om jag somnar om vid morgontimmarna, borde skriva ner allting nu när det händer varje dag. Bra inspo-material till manus och grejer.
Frukost time. Var aldrig en kaffedrickare förut men har plötsligt blivit, och jag gillar det. Blev så hispig och orolig av det förut men nu är jag vanare. Gillar känslan av att joxa med det på morgonen, och får en sån mysig känsla av uttrycket "kaffi tå" och att sen faktiskt dricka kaffe.
Samma kväll skulle vi få finlandsbesök, min kompis Anna skulle komma hit en vecka, och jag hade bäddat färdigt åt henne. Medan kaffet rann genom la jag mig på madrassen en stund, lyssnade på det svaga porlande ljudet. Tycker det är så viktigt att ibland bara göra exakt ingenting. Bara titta, fundera, andas, finnas. Inte alltid hantera väntetid med distraktion.
Sen drack jag det på balkongen. Det är inte riktigt balkongfrukostväder ännu men jag nosar lite på det och det närmar sig. Vad härligt det ska bli.
Och här skriver jag alltid, också nu - men i mörkret.
Klipp till sju timmar senare när jag lagade mat i sällskap av musik och en öl i väntan på Anna från flyget och Lasse från jobbet. På dagen hade jag varit i skolan på nya terminens welcome days och träffat en massa nya kompisar, så huvudet var lite snurrigt av allt som hade hänt på några få timmar. Alla nya skojsiga människor. Skrattiga fransmän, urgulliga tjejer från Mexico, glada typer från Jönköping, förvånande många finskspråkiga och några kära bekanta ansikten från hösten också. Vi har ju haft vinterledigt nu i flera veckor så det var ljuvligt att vara tillbaka.
Sen när vi ätit, pratat och andats lite begav vi oss ut i kvällen till Augustiner.
Anna & Lasse. Same same but different.
Kenneth joinade oss.
Var också glad över att se Anna igen.
Vårt riktiga stammisställe i Salzburg. Augustiner bräu. Om jag bara får nämna en enda sak som ni måste göra på en Salzburgresa är det att åka hit. Öl som slinker ner superlätt, väldigt äkta österrikisk stämning, och många österrikiska besökare - så känns mera genuint än turistigt.
Det är alltså ett kloster där de bryggt öl sedan 1621. De har också köttdiskar och annat småplock ifall man blir hungrig, exempelvis om man kommit hit vid öppning 14:30 och timmarna runnit. Den första gången vi for till Augustiner, också då med finlandsbesök, kom vi in 14:30 och slirade hem vid 21...
Och det är enormt. Det finns flera olika salar men vi brukar av en slump alltid hamna i tvåan. Det ryms 900 människor inomhus och 1000 på uteserveringen som jag verkligen är taggad inför när det blir varmt här. Ibland kan de ha livemusik också men det har jag ännu inte upplevt.
En halv liter öl kostar 3,50€ och en liter 6,40€.
Lasse stannade på en öl innan han hoppade på pedin och skyndade hem för sin skönhetssömn.
Trion stannade dock kvar och fortsatte. För ett år sen satt vi på en bar i främre Tölö, skojade på tyska och pratade om hur jag skulle flytta hit om några månader (vilket då kändes otroligt distant) och hur vi skulle resa tillsammans i Tyskland, och nu var det dags. Cirkeln sluten.
Sen var det meningen att vi också skulle hemåt, men det tog en stund att säga hejdå åt Kenneth. När man precis kommit in i den där skojsiga gruppdynamiken vill man inte ur den, ens för några timmar. Så vi stod och gapskrattade i femton minuter innan vi drog av plåstret och gick över övergångsstället och vinkade honom godnatt. Nu när jag skriver det här inlägget inser jag en grej, och jag hoppas det inte låter smörigt på något sätt, men....mitt yngre jag skulle vara så stolt över att läsa det här och se hur vuxna Anna har så knasiga, hjärtliga och varma människor runtomkring sig. Allt blev bra.
Nästa morgon steg jag upp tidigt och åt en smörgås så tyst jag kunde i köket för att inte väcka nattgästen, och så for jag till skolan någon timme och fixade färdigt några kursanmälningar innan jag med Kenneth i släptåg kom tillbaka hem och vi alla åt lunch. Sen for vi på city tour med skolkompisar och vidare till Augustiner igen, följt av en väldigt glad utekväll med fransmännen. Och morgonen efter det, alltså torsdag är vi på nu, då for vi iväg på vår lilla resa - men det är en annan historia.
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar.
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta.
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?"
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu.
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit.
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.
Cykeltur till Schloss Hellbrunn
Våra danska vänner flyttade tillbaka till Köpenhamn för några veckor sedan och vi fick ta över deras cyklar vilket var trevligt. Trevligt att vi fick cyklar, inte att de flyttade :( Vi älskar ju att cykla överallt och har i princip cyklat genom hela halva Helsingfors, men här i Salzburg har vi ju mest promenerat överallt hela hösten. Det var bara riktigt i början då vi bodde i Golling som vi lånade dessa samma cyklar när vi for på vandringar och skulle ta oss till vandringsleden.
Så för någon fredag sedan tog vi tåget till Kuchl, sa hejdå för en sista gång och sen cyklade vi hem cyklarna till oss, vilket blev 25 km. Lördagen därpå for vi ut på en första klassisk helgcykelutflykt, och därifrån är dessa bilder. Det är ganska gamla skruttiga cyklar egentligen, så lite trix och fix får man hålla på med. Men de rullar bra.
Det var som att vi blev påminda om en del av oss som vi lite glömt, när vi hoppade på cyklarna. Som - justeja det är ju det här vi brukar göra. Vårt första stopp blev Salzburg Süd där vi köpte cykellås och åt nån curryrätt.
Sen cyklade vi vidare till Schloss Hellbrunn. Ett stort fint område med fontäner, fina gula hus och natur, som ursprungligen var ett sommarresidens för Salzburgs ärkebiskopar
Vi var här på deras otroliga julmarknad i december och man fick en så annorlunda bild av området då än nu. Hade aldrig fattat, i mörkret bland julförsäljarna, att det var så här enormt stort och öppet.
Sådana vår/höst-vibes här! Det är helt otroligt att det är februari ännu. Det är förstås varmare här än i Finland eftersom vi är så mycket längre söderut men många österrikare har också pratat om hur det är ovanligt varmt här också just nu. Har använt min vinterjacka en vecka den här vintern och annars bara gått i vårjackan, ibland bara stickad tröja.
Folk som njuter, överallt. En av de bästa sakerna med att bo här nere i Europa är verkligen den här njut-kulturen. Folk dricker öl när som helst på dagen vilken dag som helst, inga konstigheter. Folk sitter ner och de njuter av solen. Det känns som att de verkligen lever, de tar vara på och de njuter. Jag vill lära av de här människorna, de har fattat vad allting handlar om.
Lasse hade inte ens jacka på sig. Det här var för typ två veckor sen. Bilden vid bänken har Lasse regisserat. Han tycks gilla ganska inramade bilder. Strukturer och linjer. Fint så. Jag gillar när han lägger sig i fotograferandet ibland, lite input och nyanser kan behövas när ens egen kreativitet och innovationsförmåga tryter emellanåt.
Jag gillar verkligen det här stället så mycket! Det är en liten bit utanför Salzburgs centrum, går lätt att komma hit med buss också. Besöker ni någonsin Salzburg, oavsett årstid, är Hellbrunn verkligen värt ett besök. Det är så himla mysigt där! Ska verkligen komma hit flera gånger i sommar och sitta på deras uteservering och dricka Stiegl.
Hej gosboll.
Sen behövde vi hoppa på cyklarna hemåt igen för det var nånting vi skulle göra men hmm vad var det riktigt...? måste kolla i telefon när det har riktigt nu. Aaah just det! Det här var alltså 1 februari. Vi skyndade tillbaka till stan eftersom vi hade bokat platser på engelsktalande bio (de dubbar mycket här, men det vill inte vi se) och efter det skulle vi äta på Burgerista, och sen efter det for jag och drack öl till klosterbryggeriet Augustiner med en massa skolkompisar vilket sedan fortsatte i en liten utgång. Jepp. Så det var egentligen en ganska lång och händelserik kväll jag/vi hade framför oss här.
Så cyklade vi hem på en väldigt väldigt fin cykelväg som vi verkligen behöver cykla på igen, med fina utsikter som alltid. Vi har absolut vant oss vid bergen, men vi kommer nog inte kunna vänja oss av med det.
Och med fästningen framför oss.
Sen gick en fin dag över till en riktigt finfin kväll. Vi såg "Knives out" på bio och Lasse hittade en stenliknande klump i sin M&Ms godispåse, och fick ett paket fyllt med godis på posten två veckor senare. När han cyklade hem i spöregnet fortsatte jag som sagt på öl och mina kompisar var fascinerade över min nya cykel och ville testa och jag sa be careful, no don't sit on the *cykelstyre* nooo okay whatever sen cyklade jag hem med cykeln fem timmar senare i regnet och det var nånting som lät konstigt i spolarna men det fixade jag och Lasse några dagar senare när vi blev trötta på ljudet.