annasfoto

Visa inlägg taggade med 'tills cancern skiljer oss åt'

Sånt som berör

Skrivet av Anna Betlehem 29.11.2015 | 4 kommentar(er)

Jag vakade ganska länge inatt eftersom jag kände natt-produktiviteten komma krypande och uttnytjade den genom att skriva 10 stycken word sidor om cancer. Valde nämligen det ämnet i vår inlämningsuppgift i hälsokunskap. 

Såg även dokumentären "tills cancern skiljer oss åt" igår som det redan skrivits lite om här på sevendays. Jag har aldrig relaterat så mycket till någonting förut. Aldrig någonsin. 

 För 10 månader sedan satt vi också med samma känsla i magen bredvid samma sjukhusfönster som människorna i dokumentären gör. Dokumtentären kom mig nästan lite läskigt nära. Det kändes som att den behandlade exakta händelser som vi i familjen varit med om. Förstås var den jättetragisk och det där är ju verkligheten för någon person hela tiden. Varje dag går det människor in och ut från onkologen i Vasa och varje dag sitter någon på en sängkant och betraktar någon av sina anhöriga tyna bort. Det är så lätt när det inte är ens egen verklighet längre att tänka att det inte heller är någon annans. 

Det som jag tycker är allra värst är hur man kan se den drabbade människan förändras hela tiden och hur den blir sämre och sämre samt att man tillslut knappt känner igen den. Att en människa kan under så kort tid förändras så mycket psykiskt och fysiskt. 

Dokumentären som handlar om Peter Snickars och hans tumör är inspelad under en cirka. 3 år lång period. Under en så lång tid hinner man förbereda sig ganska mycket inför vad som komma skall. De anhöriga hinner förbereda sig, vilket också Peters fru pratar om. Även om man aldrig kan vara helt förberedd på döden. Frågan är vad man som anhörig hellre föredrar. En snabb och plötslig död där allting kommer som en chock eller en utdragen död där man hinner förbereda sig och älta allting. 

 

13 1 3


Jag har bara upplevt det senare alternativet, som anhörig. 
Vi hade dock endast en månad till vårt förfogande. En månad. Ändå hann vi tänka så mycket och förbereda oss så mycket under den tiden. Den månaden var så helvetisk och brutal både för oss och för faffa, att när dödsbeskedet kom klockan 10 en söndagkväll så drog vi alla en lättnadssuck, vilket låter helt konstigt, men jag antar att man var lättad eftersom allt var över, allt lidande för faffa och allt kämpande var över. Vi hade ändå vetat i några veckor redan hur det skulle gå och sluta, vilket gjorde att när beskedet kom så behövde man ej vara orolig över när det skulle hända längre. Även om det kändes som att man redan hade funderat och tänkt och gråtit över varenda lilla möjliga sak så kom det ändå upp nya saker efter att han hade somnat in. 

Även om det var en lättnad var det ju såklart också så fruktansvärt när det tog slut. Att ta det sista farvälet var det värsta jag någonsin gjort. Bilden i mitt huvud från den stunden kommer spöka för mig, kanske livet ut. Det är någonting jag vill skona min värsta fiende från. Egentligen tog vi farväl varje gång vi hälsade på. Varje gång man skulle fara hem tillbaka därifrån gav man en kram och valde sina sista ord väl, för man visste aldrig om de var de sista. Att göra det, ta farväl, 20 dagar i rad var extremt påfrestande och tungt, men det kändes såklart viktigt. Det är dessa saker som betyder någonting i livet. 

Mitt allra sista minne tillsammans med min faffa när han fortfarande var vid medvetandet var när jag en dag efter skolan satt med honom på sängkanten och åt glass. Han mådde lite bättre den dagen. Jag kommer aldrig glömma den stunden. Hur fint det var och hur hemskt det var. Hur jag hade velat stanna tiden och sitta livet ut på sängkanten och äta glass med min faffa, men hur jag istället var tvungen att efter några timmar fara hem och sedan aldrig, någonsin i mitt liv, ha möjligheten att prata med honom igen. Han som alltid hade varit mitt livs favoritperson. 

resizedimage800533 DSC 7618


Det som var bra med att det pågick under en viss tid
och inte tog slut direkt var att man hann prata om saker som var viktiga, saker som man bara kunde prata om och fråga just faffa. Man hann ha sina sista betydelsefulla stunder. Faffa hann även ge mig min studentpresent (tar studenten 2017). Det var en sak som var extremt betydelsefull för både mig och honom. När jag läser till och skriver studenten ska jag tänka på honom, göra honom stolt. Jag fick ju trots allt en studentpresent vilket betyder att han trodde på mig och visste redan på förhand att jag skulle fixa det. 

Jag har skrivit massor det senaste året. Försökt memorera allting och dokumentera det, för att sedan kunna släppa och glömma bort det. Jag vill ju minnas men ändå inte. Det tar för ont. Det senaste halvåret har det gått relativt bra. Resor har fått mig på andra tankar och jag har faktiskt fått en mer avslappnad inställning till allt som hände. Dock rubbades den i och med att jag såg den här dokumentären. Jag påmindes om för mycket och alla detaljer, tankegångar och känslor kom tillbaka. Jag måste citera Veronica Maggio här för det passar så bra in: "Jag vill inte glömma hur det kändes men jag orkar inte minnas allt som hände" 

Om ni inte sett den här dokumentären ännu tycker jag ni absolut ska göra det. Den är så viktig och verklig. Det blir ju trots allt inte verkligare än såhär! och nu ska jag avsluta det här inlägget, torka tårarna och se en rolig svensk film, kanske en av de svartvita jag alltid såg på måndagseftermiddagarna tillsammans med faffa från svt1. 

Att skriva dessa inlägg är påfrestande. Man måste torka av tangentbordet stup i kvarten. 

resizedimage800533 DSC 7515
Bild från morgonen före begravningen. Hade glömt hur man skulle göra för att le. inte gjort det på ett tag. Jag får rysningar när jag ser den här bilden eftersom mina ögon är så tomma.