annasfoto

Två år

Skrivet av Anna Betlehem 26.01.2017 | 1 Kommentarer

Kategorier:

 

2

3

Det är sjukt mycket på G just nu. Jag öppnar säkert tio nya blogginlägg varje dag men får inte fram ett enda ord som beskriver nånting riktigt bra egentligen. Så publicerar man opersonliga inlägg om gopro-kameror etc. för att man inte vill skriva det man egentligen vill skriva. Det är som att prata med en gammal vän man inte sett på ett tag, då det hänt så mycket stora saker så man inte vet var man ska börja, eller framför allt - hur.

Jag känner ändå att idag kan jag inte lämna det oskrivet. Det är en viktig dag. För två år sedan idag tog perioden av hemska sjukhusbesök, betydelsefulla sista stunder och preliminära avsked slut, och sörjandet började. Den tjugofemte januari 2015 satt jag och läste på ett musikprov, och pratade om begravningar, sedan ringde pappas telefon och så for vi och tog farväl en sista gång, och därefter somnade hela familjen tillsammans. Att sova själv efter att ha varit med om sådana stora stunder och tagit in sådana bilder i huvudet som alltid stannar där funkar inte, då kan man inte vara själv.

Efter två år sörjer man inte lika intensivt längre. När det var väldigt nytt var jag rädd just för det här. Att jag skulle glömma bort att sörja, att jag skulle ha för roligt och vara för glad, som om man skulle vara tvungen att sörja för att vara närmare den som gått bort. Som att man släpper taget av personen när man skrattar igen och t.ex glömmer alla små saker som hände på slutet. Så rädd jag är för att glömma allt. Jag bestämde mig nästan för att inte komma över det, livrädd för att gå vidare, men man inser att man är tvungen. Det finns en låt som tar mig tillbaka till allting, som vi lyssnade mycket på under den tiden. En låt som var med på begravningen. Lyssnar jag på den i ett tyst och mörkt rum och fokuserar, så kommer allt tillbaka. Där har jag alla viktiga minnen placerade. Ett enormt stort tack, till mitt sextonåriga jag, har jag också för att jag skrev så mycket. Dokumenterade allt.

Men jag vet nu, att man kan sakna någon och vara glad ändå. Bytet mellan 2016 och 2017 har inte varit det lättaste, men det är så sjukt hur glad, stabil och närvarande jag är nu. Det sista jag tänker varje kväll är på hur bra allting varit den dagen, och hur otroligt tacksam jag är för det. Har det varit mindre bra uppskattar man en vanlig enkel dag något otroligt.

Jag vet på samma gång, att vem som helst kan tas ifrån en när som helst. Bara för att man förlorat någon förut är man ju inte immun för att det ska hända igen. Det finns folk som i detta nu sitter på kanten av sjukhussängar och ser deras släktingar försvinna. Det finns såna som gör det för tredje, fjärde och femte gången nu.  Det händer hela tiden. Några hundra metrar från skolan där jag går sitter folk förtvivlade och går upp och ner för trapporna, längs med sjukhuskorridorerna med tunga hjärtan.

På samma gång som jag med gott humör och lätta steg kommer och far från skolan, så sitter sextonåriga jag i samma byggnad men i en parallellvärld och går igenom alla tankar man gör som anhörig. Jag tror att i en parallell värld har det idag hänt det som också hände för två år sen på denna dag, och det som hände 25 Januari året före det, och före det. Jag har alltid tänkt på det här viset, om parallella världar, vilket är orsaken till varför jag har så starka band till minnen, och till datum. Till allt som hänt.

På min födelsedag brukar jag fundera på vad jag gjort de senaste födelsedagarna och så tänker jag typ "jaa just nu det här klockslaget gör trettonåriga jag det och det och det, i en parallell värld". Jag tänker att det antingen finns  18 parallella världar för mig just nu. Varje gång jag fyller kommer en till. Eller så finns det lika många världar som år jag kommer bli. Mitt 19 åriga jag gör nånting just precis nu, och om ett år får jag se vad det är, och var. Litet sidospår men tycker det ändå är en intressant tanke.

Men tillbaka till dagens datum. Idag har det faktiskt varit en riktigt bra dag. Känns som enorma kontraster när man jämför. Jag hade en väldigt bra morgon. Efter att ha skrivit förhör spenderade jag resten av eftermiddagen till hysteriskt roligt film-makeri med roliga människor. Jag kan inte riktigt säga så mycket mer om det just nu, tyvärr. Men jag var så fylld av glädje när jag körde hem. På kvällen har jag köpt festivalvänliga jeansjackor, testat outfits, kollat Renee's Brygga och fixat en Samhällspresentation.

Inom tjugoen dagar är det dags för Penkkis. Dagen efter det - abikryssning. Om mindre än det är det dags för första studentskrivningen i vår, och sedan rullar det på. Vi har väldigt få dagar kvar i skolan, vilket känns läskigt. Hundratjugosju dagar tills studenten, om man klarar det vilket man förhoppningsvis gör, och sommaren kommer nog bli rättså bra tror jag. Det är inom kort dags att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill bli. Jag är nästan löjligt lugn och säker. Det händer mycket bra och stora saker.

Det är för det som det är så synd att inte faffa får vara med och se allting, och en dag som denna stannar man verkligen upp och inser det. Men man kan bara hoppas att han ser det iallafall. På samma sätt som man ska ta vara på och njuta av penkkis, abikryssningen, studenten och allt annat som händer det här året så ska man komma ihåg att ta vara på alla människor som finns med. För, som jag skrev på instagram idag, ingen och inget varar förevigt, varken roliga perioder i livet eller människor. och man måste leva så man blir vän med döden, som Astrid Lindgren sa.

Nu ska jag sluta nattsvamla. Gonatt.

Kommentarer

  • Julia 27/01/2017 3:13pm (4 år sen)

    Jag känner igen mig precis... Att man är livrädd för att glömma bort att sörja, för att bli glad igen och för att gå vidare... Kram till dig <3

    • Anna Betlehem 27/01/2017 10:49pm (4 år sen)

      Ja så är det. Stoor kram till dig med Julia. Jag tänker ofta på dig. Du är så stark! <3

      • Julia 28/01/2017 12:20am (4 år sen)

        <3

Skriv en kommentar