Vår längsta hike
I måndags var det röd dag här i Österrike och Lasse hade därför ledigt. Vi hade bestämt oss att en gång för alla bestiga Untersberg. Högsta berget hittills för oss hade varit Kleiner Göll där vi tog oss till Bärenstuhl toppen (1712 m) i början av hösten. Början av vandringen var på en höjd av 500m så det var alltså en bestigning på 1200 m. Untersberg är 1972 m högt och man stiger 1372 meter, så det här var lite högre. Vanligtvis kan man ta sig upp och ner för Untersberg med en linbana, men den är avstängd just nu. Den kunde man åka med när vi har finlandsbesök här och inte vill lägga en hel dag på vandring, men ändå vill se utsikten.
Även om vi besteg Bärenstuhl i september så hade jag nu ännu färskt i minne hur den vandringen fullständigt tog kål på en, och hur benen smärtade i en vecka. Var förberedd på att det här också skulle kännas brutalt, och även om jag somnade på mattan när vi kom hem och mådde illa av trötthet, så gick själva vandringen förvånande bra. Kanske att vi har blivit så pass mycket starkare sen september.
Vi valde att bestiga berget via "Dopplersteig". Den snabbaste, brantaste och naturskönaste delen. Två av mina kompisar hade bestigit berget dagen innan och varnade för att vissa delar av den här leden var farlig, med minnesmärken för avlidna människor på bergsväggen. Vi hann in på en del av vandringen när jag insåg att det nog skulle gå bra. Det var mycket folk i farten vilket också betyder att leden förmodligen är omskött. Bärenstuhl var en annan grej eftersom vi knappt stötte på någon annan under 7,5 timme och vissa branta ställen var inte omskötta så man fick vara väldigt försiktig.
Den här leden innehöll en del trappor vilket kan vara skönt, så behöver man inte fokusera lika mycket på att inte halka på stenar.
Utsikt från ungefär mitten av vandringen.
Det här var nog en av mina favoritdelar av vandringen. På vägen ner mötte vi en bergsget här. Vi hade packat med ganska stor matsäck och här började jag bli snurrig av hunger, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till stugan högre upp i backen innan vi pausade. Det var 45 minuter dit.
Lasse som frågar vilken led vi ska fortsätta på.
Spännande att ta sig upp för det här med hungerskakiga ben. Och att möta folk som är på väg ner. Vem ska ta yttre vägen och släppa taget om bandet?
Efter 2,5 timme var vi på toppen. Var förvånad över att vi hade varit så snabba, men vi hade bra och jämnt tempo och det gjorde det. Det fanns fler olika toppar på toppen av berget, men vi gick bara upp till en av dem. Resonerade att det här var en vandring och ett berg vi verkligen gillade, och att vi behövde spara någonting till nästa gång när vi vill bestiga Untersberg igen.
Den halvblöta smörgåsen i ryggsäcken och broccolin som Lasse hade kokat på morgonen var förövrigt det godaste jag ätit i mitt liv. Det är verkligen så sällan man upplever verklig hunger i sitt liv. Det är en så stark och primär känsla på något sätt. Tar fokus från allt annat. En annan aspekt av vandring är också att allt man tycker är halväckligt hemma är supergott i bergen - man ska absolut packa ner allt man tvivlar på om man ska packa ner. Alla skafferirester, konstiga chips och bortglömda kex ska med.
Lasse som högst antagligen kikar på sin Garmin-app.
Våra kompisar hade tagit Reitsteig när de skulle ner, en lite längre men vänligare led, men vi tog samma väg ner som upp - Dopplersteig.
Branta delen och trappstegen var dubbelt så skakiga på väg ner, benen är så opålitliga och spasmiga när man ska nerför, men det gick ändå bra. Vi gjorde hela vandringen på lite över 5 timmar, vilket jag var väldigt nöjd över. När jag skriver det här inlägget frågar jag Lasse om han har nånting att tillägga. Vi pratar om hur vi fortfarande är väldigt nya för den här sporten, nybörjare, vi har hållit på med det i nästan 10 månader, men samtidigt tycker jag vi blivit så bra på det. Lite mera klättring skulle jag vilja ha i våra bergsbestigningar. Få använda armarna och inte bara benen. Måste träna lite mera på Boulderbar först kanske.
När vi till slut tagit oss upp för trapporna till vår lägenhet beställde vi pizza från Daghofer och började se sista säsongen av "How to get away with murder". Idag är det lördag och jag har fortfarande sjuka lår och vader, men vad stark man känner sig!
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar