lördag 24 mars 2018 - 16:59

Internationellt näringsliv rekryterar gärna global citizens

DEL 3  i serien om TCKs   - Om Vuxna Third Culture Kids

fullsizeoutput 908a

"-Åh! ,här skulle jag ju bara älska att vara bosatt - jag är sååå avundsjuk på ditt studieliv! ", utbrister jag under första promenaden vi gör tillsammans i den äldre sonens studiestad. Han läser för tillfället Internationell lagstiftning & EU -rätt i Maastricht, Nederländerna, och siktar väl på en framtida karriär inom internationell affärsjuridik.


Som vilken turist som helst facineras jag av den mixade nutida och medeltida atmosfären i en av Hollands äldsta städer. Jag beundrar den gamla europeiska arkitekturen. Hör nästan hovklappret eka bland de smala gränderna och föreställer mej skaror av katolska pilgrimmer som enda ifrån 1200- talet vallfärdade till Vrijthof - det gamla torget utanför St. Servatius Basilikan i närheten av Phils studiebostad.  Samtidigt susar horder av jäktade studenter på cyklar i alla möjliga färger förbi. De har bråttom, på väg till universitetet strax bortom.

fullsizeoutput 94bb

-Min egen facination leder alltså genast till tankar om att slå sej ner. Kunna njuta av stället mera permanent.


Philip skrattar till och undrar om han trots alla sina planer för framtiden borde tänka på att förlänga studietiden just här "bara för att mamma skulle trivas med att hälsa på?"


Jag inser att för en vuxen TCK (Third culture kid) är en plats ofta bara en plats. Trevligt & spännande - ja visst ! - men ändå "bara" ett av de många ställen där man tillbringar ännu en tid av sitt liv.

 

fullsizeoutput 9599

Undersökningar visar att TCKs väldigt ofta väljer att själva bli Globala Nomader som vuxna. Identiteten är rotad i människor man bryr sej om istället för på en särskild plats, i ett särskilt land.

Rotlöshet kan bli till rastlöshet när "hemma" känns som överallt och ingenstans.


Många stora internationella företag och organisationer har uppmärksammat det här på senare år. Vuxna TCKs har blivit populära ur rekryteringssynvinkel. Kultursensitiva och diplomatiska. Flexibla, mobila, vana med att hantera förändringar och ofta språkkunniga, med val av utbildning som ofta speglar deras internationalism. Det är inte alls konstigt att de utgör ett naturligt val för olika globala arbetsuppgifter.

- En av de kanske mest berömda vuxna TCKs i världen; Barack Obama; USA´s förre president, visade också ett större intresse för att integrera en nymodig, internationell världspolitik (med USA sett som en liten del av hela världen) istället för att ägna sej enbart åt nationalekonomiskt navelskåderi.


Jag läste också nånstans att Tachi Yamada (tidigare MD för Bill & Melinda Gates Foundation´s Global Health Program) hade nämnt i en NewYorkTimes -intervju att han speciellt söker efter vuxna TCKs när han rekryterar folk. - Varför? , undrade man.
-Yamada menade att han vill ha människor i sin organisation som verkligen är komfortabla med olika typer av förändringar. Flexibilitet. Global öppenhet. Han bad intervjuaren tänka sej en TCK som under uppväxten flyttat mellan länder och kulturer. En person som varit tvungen att transformeras utgående från ständigt nya förutsättningar och inte på något sätt är bunden just till en av dem. Sen bad han läsaren jämföra TCKn med en person som blivit född,vuxit upp, skolats och fått sitt första jobb - allt i en och samma stad... "Vem tror du att är mera villig att förändras?", frågade han till sist.

 

 

fullsizeoutput 7cb2

torsdag 22 mars 2018 - 13:00

Stor rikedom & En riktig Rollercoaster-ride!

DSCN2

 Jun. En öppen och nyfiken femåring som just bytt ut det lågmälda, artiga Japan mot tropiskt, oordnat  storstadskaos i Indonesien.  Bilden är tagen "en helt vanlig kväll" (fast det fanns väl egentligen inga sådana) hemma på gårdsplanen i Jakarta, år 2012.  

 

Stor rikedom & en riktig Rollercoaster-ride att växa upp som TCK

-Vad är det man som expatriark gör då man bjuder sina barn på ett mångkulturellt perspektiv på livet,   samtidigt som man tar risken att beröva dem den stabilitet i identitetsutvecklingen det innebär att tryggt assimileras in i en monokultur? 

 

"Am I rootless, or am I free? ‘Third culture kids’ like me make it up as we go along "  

Det skriver Ndéla Faye (The Guardian) , som är en finländsk- singhalesisk frilansjournalist,  om sin upplevelse av att ha vuxit upp på ett flertal olika orter utanför hennes föräldrars hemländer. Hon vet aldrig riktigt vad hon ska svara  när någon frågar var hon kommer från. För det blir alltid en lång och komplicerad historia. 

 

 

En annan (numera vuxen) TCK, nämligen Jonas, som jag träffade tillsammans med hans rikssvenska föräldrar då han ännu var barn,  i Japan, skriver: 

 "Mina föräldrar säger att de försökt ge oss (barn) rötter, men samtidigt också vingar. Detta är bland det klokaste jag har hört"  ... "Men om jag sedan har rötter är en annan historia. Den enda riktiga liknelsen som jag kan komma på är att jag har mobila rötter. Jag kan ta med dem vart jag vill i världen och plantera dem där. Låter det lite klyschigt? Det är i alla fall så jag känner det." 

 

 

I Del 2, i serien inlägg om Third Culture Kids  tänkte jag försöka belysa både fördelar och nackdelar som utgör paradoxer. -För det finns en hel del sådana under en uppväxt där man ständigt utsätts för fler- eller mångdubbla referensramar: 

 En fördel med att växa upp i olika länder och kulturer är att man "från första parkett" får uppleva inte bara geografiska skillnader, utan framförallt får man konkret lära sej hur människor kan se på tillvaron ur helt olika filosofiska och politiska perspektiv.  Det ger en vidgad värdsbild och en förståelse för att ingenting är svart eller vitt och att det kanske aldrig finns "bara en sanning". Samtidigt kan det innebära en lojalitetsförvirring  - för vems normer borde man själv känna är mest rätt? Är det mammas och pappas värden (i hemmet) eller kanske skolans, kompisarnas familjers eller  lokalbefolkningens syn på saken?

Många TCK´s  känner också en plikt att rätta till eller försvara emot stereotypa uppfattningar både om sitt hemland och om sitt världland. På något sätt står man till svars för kulturernas olikheter. 

En enorm rikedom är det också att kunna känna in information från olika delar av världen i 3D- perspektiv. Eftersom TCK´s har riktiga erfarenheter... lukter, smaker, ljud och minnen av udda situationer ifrån olika delar av världen, framkallar vilken nyhetsändning eller tidningsartikel som helst ett mycket verkligt, inre tredimmensionellt panorama.  En TCK blir lättare berörd och engagerad även i sådant som händer någon annanstans. Det skapar också en unik förmåga att berätta eller förmedla sitt engagemang.   Samtidigt kan det bli svårt att skydda sej ifrån sanningens kranka blekhet. Bakom platta tv-nyheter finns alltid människor av kött och blod som lider - och som TCK kan man uppleva att det är smärtsamt och jobbigt att distansera sej ifrån realiteten i ondska och olyckor även om det händer långt borta.

 

 I klippet här nere ser man en liten snutt av vår (då) tioårige son som i skolan i Jakarta talar om varför man måste sluta använda kärnkraft. Han berättar om hur vi var tvungna att lämna Japan "hals- över huvud" en kort tid efter explosionerna vid kärnkraftverket i Fukushima (efter tsunamin 2011) . Han bestämde sej för att tala om ämnet efter att han fem år senare läste om hur vi utvecklar och ökar användningen av kärnkraft i hemlandet Finland. 

 

 

 

En annan paradox är att samtidigt som TCKs på ett djupare plan får förståelse för andra  kulturers sedvänjor och utvecklar ett mycket värdefullt, kulturellt tålamod inför andra, så kan en lång tid hemifrån innebära att man trots allt blir ointresserad eller rent av ignorant  mot  sin egen ursprungskultur. 

Hur mycket man som föräldrar än försöker upprätthålla hemlandets traditioner då man bor i utlandet, så kan man inte ensam lära ut eller förmedla till barnen alla självklara detaljer.  

Motivationen till att fira något kommer ju ur en inre känsla som är personlig.  - Behöver jag säga att våra barn inte förstår sej på Mämma till Påsk, till exempel ? 

I vår familj har vi tagit till oss en del lokala traditioner där vi bott, och som barnen funnit meningsfulla för att "alla" runtomkring oss har firat dem.

Vi har också försökt lära barnen de viktigaste av våra finlandssvenska seder i mån av möjlighet... men det har inte alltid varit så lätt.  

Lucia är ett bra exempel:  hos oss är hon en god ljusdrottning som kommer med bud om julen.  I Japan blir lucia misstänkt lik ett spöke eller kanske ägaren till en sorts japansk voodoo- docka (googla : Ushi no toki mairi,  så får ni se!)  som i lönndom spikas upp på en trädstam i skogen -  då någon vill en annan person väldigt illa.  

En vidskeplig japan kunde därför rysa till av obehag när våra söta små barn tågar in med ljus i håret och vita kåpor (de dödas klädsel) på sej.  Allt medan vi själva blir varma och nostalgoiska  inombords... längtandes till julen.  

 

A Special dayShichi- Go- San- festivalen , 15 November

fullsizeoutput 9597Lucia, 13 December i Japan 

 

Den sista - men kanske viktigaste - TCK -paradoxen jag skriver om idag gäller relationer: 

En del Third Culture Kids har ofta väldigt lätt för att skapa djupa relationer på kort tid och tycker inte om ytlig samvaro. Ibland kan de uppfattas som lite gränslösa i sitt sätt att dela med sej av sej själva eller närma sej nya mänskor socialt , men beteendet är egentligen bara ett resultat av att man inte vet hur lång tid man har på sej att utveckla en relation eller att man är väldigt van vid att ofta dyka ner i nya vänskapsrelationer genom de ständigt föränderliga sociala sammanhang man utsätts för. I vissa kulturer kanske man ses som socialt  kompetent -medan man i andra kan uppfattas som socialt klumpig. 

Å andra sidan kan vetskapen om att man är en "tillfällig gäst" i ett land, och/eller många tidigare erfarenheter av jobbiga avsked och brutna vänskapsband istället göra att man väljer ytlighet eller ensamhet - och att inte odla djupa och varaktiga relationer alls. 

Man kan också verka okänslig genom att välja att tvärt avbryta eller tappa intresset för viktiga relationer t.ex. när man fått vetskap om ännu en flytt  Omedvetet reagerar man så för att man känner att det är lättare att klippa emotionella band direkt än att försöka hålla relationer - som man på grund av tidigare erfarenheter tror att ändå kommer att "rinna ut i sanden" -  vid fortsatt liv.  

Som förälder tycker jag att man har ett visst ansvar för att hålla lite koll på hur barnen hanterar sina (föränderliga) sociala sammanhang när man flyttar vidare eller kanske flyttar tillbaka hem.  Vänskap är otroligt viktigt för ens känsla av livssammanhang, och man kan behöva hjälpa barnen att både behålla kontakten med sitt förflutna och stöda dem i att smidigt slussas in nya sociala situationer  De internationella skolorna ute i världen har stor erfarenhet -och därigenom bra metoder och system - för att uppmärksamma och hjälpa eleverna att både slussas in i och ta farväl av communityn när det blir så dags. 

 

fullsizeoutput 8d0b

 Sista dagen i skolan.  Här gör man en  "Friendship web" i Jun´s klass i Jakarta.  Genom att påminna varandra om minnen man har av varje person och sedan kasta tråden vidare, länkar man rent fysiskt ett nät av minnen och människor där alla har sin egen plats.  Både de barn som ska flytta och de som stannar kvar deltar.  

 

IMG 0628

Jun hälsade på i sin gamla skola, ca 1.5  år efter att vi flyttat bort från Japan.  För Jun,  som ännu var ganska liten,  var det viktigt att "knyta ihop säcken" genom att få möjlighet att än en gång återse en del av vännerna från sandlådan.  Han blev hälsad som en riktig "Rock star" , kan jag säga. ;) 

 

IMG 8478Till sist den äldre sonen och hans kompisgäng. En brokig skara nationaliteter som numera bor både här och där i världen, men som ändå har betytt massor för varandra.  Genom andras olikheter lär man sej plenty om sej själv också. 

 

 Fotnot:

 TCK´s, eller Third culture kids är alltså barn som tillbringar en signifikant del av sina formbara uppväxtår i en eller flera kulturer som inte är desamma som föräldrarnas kultur.  De präglas både av föräldrarnas och världlandets (omgivningens) kulturer men känner sej inte fullt integrerade i någon av dem. Därför utvecklar de istället en känsla av samhörighet med andra personer som lever samma typ av mobila liv och som delar deras erfarenheter av att "höra till överallt och ingenstans". Den här gruppen likasinnade människor blir istället deras "egen" kultur.

En TCK´s uppväxt präglas av flerkulturella miljöer (Cross -cultural lifestyle),  de flyttar oftare än andra  (high mobility), och till skillnad från immigranter förväntas TCK´s i något skede återvända till sitt hemland (expected repatriation) . 

måndag 19 mars 2018 - 09:18

Barn som växer upp mellan olika världar - DEL 1

Jag har tidigare skirvit att mina barn är TCK´s -  det  vill säga "Third Culture Kids"

Eftersom jag har fått frågan om vad det begreppet egentligen innebär, tänkte jag ägna några blogginlägg åt att belysa barnens situation då familjen lever en tid som expatriarker.  

För familjer som funderar på nya -mer eller mindre temporära-  utmaningar i utlandet är det förståss också viktigt att tänka på hur flytten kan komma att påverka barnen och deras övergripande syn på -och tillhörighet i - världen. Hur länge man tänkt stanna utomlands, barnets ålder, personlighet och i vilken mån man kommer att försöka integrera dem i det lokala samhället dit man flyttar spelar också en viss roll för ifall barnet utvecklar klassiska  TCK- drag.

 

-En TCK  (Third Culture Kid) är en person som har tillbringat en signifikant del av uppväxtåren utanför någon av föräldrarnas egen kultur.  Barnet influeras av och skapar ett förhållande till alla kulturer hen utsätts för under de formbara åren - men utan att kunna ta till sej och deklarera någon av de här kulturerna som  " helt och fullt sin egen".  

För även om olika aspekter från de olika kulturerna  (både föräldrarnas och de övriga kulturer man levt i) har påverkat barnets livsåskådning, så är det istället känslan av tillhörighet / samhörighet  förknippad med andra personer som har liknande bakgrund och erfarenheter  som de själva,  som utgör de här barnens "egen" kultur.  - The Third Culture.

Till skillnad från immigranter brukar TCK´s någon gång förväntas återvända till det land där de har sitt medborgarskap och sin bakgrundskultur. 

 

"En  signifikant del av uppväxtåren" behöver inte alltid betyda under en väldigt lång tid, utan det kan också vara så att man exponeras för den tredje  kulturen under en extra viktig uvecklingsfas, som gör att man då lättare påverkas av sin flerkulturella omgivning. -Det är givetvis en stor skillnad på om barnet är t.ex. 0-4 år eller 11-14 år gammalt under utlandsvistelsen.  

 Man kan ju också fortsätta med att diskutera hur personer som från början har helt olika kulturell bakgrund kan hävda ett de utgör en alldeles egen kultur - när själva  ordet "kultur" hänvisar till en grupp mänskor som har samma levnaddsätt, seder och traditioner och kommer från ett likformigt samhälle ?!!

Jo, kanske är det en paradox, men man kan faktiskt trots olika ras, nationalitet, traditioner, religioner  eller uppväxtland/ -länder  finna väldigt många likeheter människor emellan - om man tillåter ordet kultur att i sin vidaste mening omfatta ett speciellt sätt att leva och som man delar med andra.   - i det här fallet delar man erfarenheten av att under uppväxten ha plockat med sej en mer eller mindre brokig väv av multinationella och multikulturella influenser för att forma sin egen identitet. 

-Även om utlandserfarenheterna också påverkar oss vuxna, så är det något helt annat eftersom vi ändå har tillbringat de mest formbara första 18 åren i en och samma kultur. Vår grundidentitet, vår syn på världen och på olika människor, samt hur vi hanterar relationer med andra har ju redan stadgats på den mest fundamentala nivån...  men så är ofta inte fallet med expatriarkens barn. Deras syn på livet har istället vuxit fram ur rötter i  en "tredje kultur" i vilken man ständigt utsätts för influenser från världens alla hörn.

 

Jag avslutar dagens inlägg med ett klipp från FN dags- firande vid barnens tidigare skola i Jakarta, Indonesien.  JIS är en internationell skola med 2 400 elever från 65 olika länder. Videon är inspelad vid ett av skolans lågstadiekampus.  -Att man inte kallar upp alla sextiofem nationer på scenen (och inte just Finland) , beror på att bara en del länder hade valt att göra egna uppträdanden. Vår son Jun, hade den här gången förmånen att medverka som en del av den rikssvenska gruppen.  Vid ca 4.40 min hör man konferencieren  ropa: "WE ARE PIE!"  (PIE= Pondok Indah Elementary).

- Som sagt... i en internationell miljö bleknar  (de i bland ohälsosamma)  nationalpatriotiska känslorna och om man är finne, svensk Asiat eller Europe´...  spelar då en mindre roll.  - Det blir istället mera påtagligt och verkligt att folk från all världens länder kan stå enade, likasinnade och lyckliga tillsammans. Vi har många olikheter - som vi naturligtvis kan och ska fira-  men det finns samtidigt  ännu flera likheter som länkar oss samman och bäddar för samarbete - för vi är alla människor.

Världsmedborgare.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 28 februari 2018 - 11:05

Stöd folks självkänsla så slipper vi "Me too"- fenomen i framtiden !

Sitter på ett flyg till Bryssel och ögnar lite slött igenom HBL. Tills blicken fastnar på en text publicerad i “Opinion & Debatt”. En ung manlig skribent; tydligen också Studentbladets chefredaktör, som beskriver en händelse i sin barndom. Det är fråga om några ögonblick under en vanlig dag på skolgården. Ögonblick när han som pojke känt sej mer eller mindre tvungen att förtrycka en värdig motståndare i leken bara för att hon var en flicka. Gjorde han inte det hade han inte varit tillräckligt manlig. I egna ögon -och i andras. Mannen poängterar att han beskriver sina egna personliga upplevelser, men att han samtidigt uppfattar att samma mönster går igen i vuxendomen. Det att män förtrycker kvinnor bara för sin manlighets skull. Han menar att det är bra att problematiken i machokulturen lyfts fram -men han vill också medvetandegöra läsaren om att problemen börjar redan i ung ålder.
-Nu är jag definitivt vaken!!!

fullsizeoutput 9442

Jag diskuterar gärna feminism, trots att jag definitivt inte skulle vilja kalla mej själv för feminist… i vart fall inte så som (jag tror att) man definierar begreppet hos oss i Norden. Kanske är det vad en lång tid i mansdominerade samhällen gör med en ? - Man tycker det är nog så gott att" plocka smulor” … att det är förmätet att kräva någon “seger” över det motsatta könet, så som den unge mannen i HBL-artikeln beskriver. Jag vill inte vara med om någon dragkamp - jag vill bara ha J-Ä-M-L-I-K-H-E-T …. Att flickor och kvinnor skulle ha ett lika stort värde, respekt - och rättigheter givetvis- som pojkar och män har i världen. Inte mera.

Artikeln jag nyss läst fyller mej med hopp. Unga, nordiska män börjar tydligen förstå att chauvinism är ett tecken på svaghet. Att sätta sej över någon och kräva makt är ofta frågan om dålig självkänsla.

-Hur fortsättningen kommer att se ut beror förmodligen på hur vi vuxna ( föräldrar, lärare, ungdomsledare, sport coacher… you name it !) går vidare i den här frågan. Om vi gör det. Vilket ansvar vi tar för hur killar och tjejer -BARN helt enkelt - ser på varandra. Hur viktiga vi förstår att vi själva är i den processen. Visst påverkas vi av samhället - men samhället påverkas i sin tur av individerna som utgör samhället.

Jag själv har bara söner. De har vuxit upp i än mer patriarkaliska, ojämlika samhällen än vårt eget.
Så visst har det hänt att jag varit rädd. Satt i vrångstrupen då jag sett t.ex.hur media objektifierar flickor och kvinnor, framhåller utseende, ungdom, och förmåga att behaga eller serva mannen och familjen, -men samtidigt kategoriskt ignorerar kvinnligt intellekt och kompetens. Och värst av allt var att upptäcka hur flickor och kvinnor ofta själva förminskade sej och sitt värde. Både privat och i arbetslivet. -Men det påstår jag också att vi i västvärlden fortfarande gör till viss del. Även hos oss i Finland.  För många tycks tänka att yttre prestation automatiskt leder till lycka och framgång. För kvinnor innebär den yttre prestationen ofta både karriär och det perfekta hemmalivet. Män tror jag att har lättare att känna sej framgångsrika bara de fixar det där med jobbet.  
Själv har jag varit mest hemmavarande under utlandsåren. Helt naturligt och högst förväntat i den del av världen vi har varit. Ändå ett uselt exempel på den" fria och självständiga kvinnan” , och en rätt ovanlig företeelse här hemma.
Varför missade jag tåget med flit? - Jo, framför allt var det en högst privat orsak… för att vi hade svårt att överhuvudtaget få några barn. Vi väntade (kämpade) i åtta år för att få barn nr. 2. Det var från början ett personligt val för mej att ge upp något för att JAG VILLE ha nånting annat. -För jag skulle inte ha orkat med att både jobba och gå igenom alla infertilitetsbehandlingar samtidigt.

Men jag säger inte att det var ett helt lätt val då. Inte heller är det lätt nu när vi är tillbaka i Finland och folk undrar vad i hela friden jag har gjort av med mitt liv? , Då inser jag fullt ut vilka långt gående konsekvenser mitt tidigare val har fått och fortfarande kan få för ett liv i det Nordiska samhället.

Och ändå ångrar jag mej inte direkt. How come?!?
Jo, för att jag lyckades strunta i vad folk runt omkring mej tänkte (om mej) då. Jag följde min egen sanning och det har fått mej att inse nånstans att varken mitt människovärde eller mänsklig lycka och tillfredsställelse beror på vad jag presterar utåt eller hur andra människor värderar mej eller det jag gör.  -Människovärde innebär väl att varje människa inte är utbytbar- utan unik. Att vi är lika mycket värda oberoende av VAD eller VAR vi är - lika lite som det beror på om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, eller på vår religion eller ekonomiska situation.

Sen är det en annan sak hur vi hanterar vår egen självbild och hur vi sköter vår självkänsla. -och det är här jag menar att Pudelns kärna ligger!
Vi kan säkert stöda både våra söner och döttrar mycket mera i deras skapande av sund självkänsla för att slippa "ME TOO” och alla andra uppenbara symptom på samhällets dysfunktion och obalans. Ojämlikhet.


Jag tror att man kan göra det genom att lära dem att ge något tillbaka. -Genom att hjälpa andra, eller känslan av att kunna ta hand om nåt som gör skillnad i ett större perspektiv. Vare sej det är volontärarbete för mänskor eller att ta hand om djur och natur... Vi borde också mera stöda kreativitet och expertis. Det att inom oss veta vilka förmågor och talanger vi har och själva våga njuta av dem gör bara gott. Det måste inte vara något vi jobbar med.  Vi borde inte avfärda våra egna eller andras bedrifter/ prestationer (här måste ju Jante lagens Norden ligga i bottenskiktet, tänker jag? ) för att tillåta oss att vara nöjda med oss själva.  Vi borde lära oss själva och våra barn något om förlåtelse. Att förlåta eller be om förlåtelse ses ofta som omanligt eller svagt… men tvärtom så kräver det en stolt och modig själ att be om förlåtelse. Det stärker självkänslan på sikt.  

Sist (men kanske allra viktigast? ) : Att få bli medveten om sin egen sanning och lära sej förstå den. Klara och sunda värderingar som man vågar framföra trots ev. kritik från andra gör en självsäker och bekväm i det egna skinnet. Det gäller mej, dej -och alla andra.

Nu fortsätter min resa till Nederländerna - så nästa blogginlägg blir nog från Maastricht. - och handlar helt säkert om mindre allvar och mera nöjen. ;) 

Ha en härlig dag, alla!

 

lördag 24 februari 2018 - 12:45

Ett hotelltips för inredningsintresserade - Umeå

Tänkte tipsa om ett mörkt men klurigt hotell ifall det är nån som inte fancy skidspåret, skridskobanan eller söderns sol över sportlovet. -En liten weekendtrip trip för att bara vara, äta gott och umgås kan ju heller aldrig vara fel?!


För några veckor sen bodde jag över på Stora Hotellet. Har tidigare gått förbi det vackra sekelskifteshuset många gånger och beundrat både arkitekturen och läget -  mitt i smeten av Umeå.  Att jag är inredningsnörd och i allmänhet föredrar Boutique hotell framom de stora hotellgiganterna, gjorde att jag den här gången bestämde mej för att checka in - trots att jag  reste ensam och trots att det påstås att det spökar där om nätterna. ( SVD- "Helg med spöken - Hemsökta hotell i Sverige")

fullsizeoutput 9328

Beläget på Storagatan strax ovanom älven, med utsikt över kulturkvarteret Väven och Rådhusparken, har byggnaden i nyränessans -stil tronat där ända sedan år 1895, när det uppfördes som kombinerat hotell och sjömanshus. När det sen grundrenoverades 2012- 2014 tog man fasta på dess historia som Umeå Sjömanshus och inredde med den gamla tidsandan och sjöfarten i tankarna.
Rumskategorierna speglar de gamla sjöfararnas världsbild... Vidskepelse, Äventyr, Längtan, Mystik, Passion och Frihet. Vidskepelse t.ex. innebär liten sjömans-koj med "bunkbeds"  - och Frihet är flerrumssviten.

Jag bodde i ett Mystik - rum, och de ser ut så här:

 

fullsizeoutput 9398Mycket brunt och svart...  klart godkänt för den historiska atmosfär man ville skapa här, men kändes litegrann för  murrigt, entonigt och mörkt för mej så här på vintern. Jag skulle själv ha tagit in ännu någon färg... kanske marmorgrönt  (för att behålla den klassiska tidsandan)  i detaljerna där, tror jag. 

fullsizeoutput 9399Badrummet var fräscht och fint.  - Kändes nästan som hemma eftersom jag själv just har inrett ett badrum i modern sekelskiftesstil, där  enbart svart, brunt och guld fick plats. 

fullsizeoutput 93a1Det fanns få men noga utvalda detaljer i rummen...  

 

fullsizeoutput 93a2

...Och vägen till hotellrummet var mörk och spännande. Dörrarna var täckta med sjöfartsmotiv  i 3D.

 

fullsizeoutput 939d En tidsresa  till början av 1900 -talet fick man göra i lobbyn...

 

fullsizeoutput 93af... i den läckra entre´n... (som jag gillade mest) 

fullsizeoutput 93a5...och i baren, som fanns vid Gotthards Krog, även den i anslutning till entre´n.  

 Gotthards Krog, förresten, är flera gånger prisbelönt och har fått namn efter nöjeskungen,sjöfararen, och Stora Hotellets första kapellmästare; Gotthard Zetterberg. Krogen serverar grönsaker från egen odling och restaurangen är dessutom KRAV-certifierad. Det betyder (jag citerar KRAV) : 

"KRAV-märket är Sveriges mest kända miljömärkning för mat, uppbyggd på ekologisk grund med särskilt höga krav på djuromsorg, hälsa, socialt ansvar och klimatpåverkan." 

 Jag  åt faktiskt inte middag där denna gången,  då jag som sagt reste ensam... utan jag slank istället in på mysiga favvo -stället Tapas Bar Deli  (som jag nyligen skrev om i ett annat inlägg) alldeles runt hörnet. 

fullsizeoutput 93ad

Gotthards Krog

fullsizeoutput 93a9

- Men en helt ok hotellfrukost som serverades (av Gotthards krog) på innertorget fick jag i alla fall smaka. 

fullsizeoutput 93b1

Så... går Vasa-solen i moln och du dessutom tröttnar på iskalla skridskofötter eller brännande, köldrosiga kinder i skidspåret, ta då en tur över vattnet och chilla nån dag vetja. 

Jo förresten... det där med spöken på Stora hotellet...  Inte i mitt rum i alla fall  - namnet "Mystik" till trots.  Jag sov gott och mådde bara bra.  -Men jag gick ju i och för sej aldrig upp till fjärde våningen heller. ;) 

onsdag 21 februari 2018 - 11:00

Kokusaijin -internationellt berikad eller kontaminerad?

I gårdagens inlägg försökte jag beskriva den odefinierbara känslan av att känna sej annorlunda. Att inte veta om man fortfarande får eller kan" höra till "hemma i sitt eget samhälle längre, på grund av att man onekligen har vidrört andra kulturer så att de omformat ens sätt att se på världen.

- Jag inser ju att om den känslan kommer att finnas kvar och förstärkas, så blir det säkert ganska jobbigt. Speciellt eftersom man samtidigt har upplevt att man "bara" är en gäst i landet man just kom ifrån.   -Vart  ska man då ta vägen...liksom?   

I Japan finns faktiskt ett eget begrepp för den här gruppen mänskor som återvänder.  Nämligen Kokusaijin (internationell person) eller kikokushijo (återvändande barn). Till stor del är det här ett negativt laddat begrepp i det japanska samhället.  Jag hörde många gånger folk prata om att återflyttade japaner var "contaminated" (kontaminerade)  och det fanns många nationella återanpassningsprogram för att slussa tillbaka dem till det japanska samhället. Begreppet "non-han-shin" eller:  "first not- then half- and finally New Japanese" ( enl. Roger Goodman, 2005) beskriver hur man ser på den återanpassningsprocessen väl.

Jag kan mycket väl förstå att det finns lingvistiska och andra utbildningsrelaterade problem för japanska barn som bott och skolats en tid utomlands (japanskan är verkligen inget lätt språk !) - men jag förstod aldrig hur det socialt kunde ses som något så negativt att ha utsatts för främmande kulturer. Men så var det.  Kokusaijin och -speciellt - kikokushijo anses ofta att har plockat upp alltför många annorlunda och opassande beteenden och även sociokulturella värden som inte är traditionellt japanska. Det är inte önskvärt. Det behöver korrigeras om man ska passa in i det i de oerhört strikta normerna i det japanska samhället. Jag hade en del goda vänner som var kokusaijin - och de fick verkligen lida för utlandserfarenheter som de egentligen personligen tyckte varit berikande för dem. De sågs under många år efter sina utlandsvistelser som främlingar i sitt eget land. Naiva personer som godtroget hade svalt det västerländska betet: alltså blivit mera individualistiskt tänkande och kanske en större öppenhet för en del främmande traditioner. 

Hur är det då hos oss i Finland? Är man nyfiken ?  -och ser man människor med både längre och kortare internationella erfarenheter (både bland utlänningar och finländare) i grunden som något berikande för samhället ?  - eller ses det som om man helt enkelt har tappat greppet om saker och ting nånstans på vägen? 

-Eller om vi tar ett steg tillbaka...  vågar jag ställa frågan om ifall vi inom olika subkulturer i Finland är intresserade och nyfikna på varandra?Hur är det med klimatet mellan finskspråkiga och finlandssvenskar idag?  Hyllar vi varandras olikheter?  Tycker man att det går att tillföra varandra något?  

Jag är nyfiken så hjälp mej ! -Det ska bli spännande att sticka ut näsan - och känna efter lite mer - när man väl kommer ut ur inflyttningsbubblan helt och hållet.

Och sist men inte minst:  Jag vill ju absolut poängtera att hela min familj har blivit oerhört fint emottagna i vår närmiljö här i Vasa. Vi har supertrevliga grannar och vår elvaåring stortrivs i skolan. Jag har fått några nya,  fina vänner här i stan -  och nu också en etusiastisk och välkomnande Blogg community.  :) 

Så stor kram på er alla - och njut av det härliga onsdagsvädret ni.... Jag för min del måste återgå till att måla innerväggar. 

 

tisdag 20 februari 2018 - 12:56

Annorlunda - måste det vara detsamma som att "vara utanför"?

Jag har tidigare sagt att alla erfarenheter formar oss. Det är förmodligen sant vare sej man bor på samma plats hela livet eller inte. Vi fyller ju hela vår tillvaro med personliga möten där vi ser, vi hör, vi lyssnar och vi frågar.  -Men om du bara omger dej med likasinnade så behöver du kanske inte fråga (eller ifrågasätta) så hemskt mycket i vardagen.  I grunden har ni ju likanande värderingar och platsen där ni möts är lika trygg och välkänd för er båda. Ni vet hur man uppför sej och ni vet vad ni kan förvänta er av andra. 

Det som kanske skiljer expatriarkens (och för all del även invandrarens) erfarenheter ifrån andras, är att hen tvingas vidga sina kulturella och normativa ramar på ett helt annat sätt än om man bara gör en kortare eller längre semesterresa ut ur den bekväma hemzonen.

 -Dina AHA- upplevelser (det som hjärnan registrerar när du upptäcker något nytt) är inte bara nånting som du betraktar för en stund, utan du ska finna dej i  allt "det  annorlunda" för en längre tid - och du måste då försöka lära dej leva med det.  Det känns inte rätt för  din jag-känsla att transformera dej, men du klarar dej inte heller utan en viss anpassning. Som expatriark behöver du göra det för en tid, men som invandrare måste du kanske anpassa dej för en livstid. 

Jag är van vid att vara en "gäst".  I nästan tjugo år har jag helt löst - och tveklöst- burit med mej den kulturella ramen, dekorerad med de normer och lagar som finns i det land där just jag växte upp. Till viss del hade jag redan tränat på att vidga den litegrann innan flytten till Asien. Detta eftersom vissa Do´s and Don´t -s  existerar också lokalt.  -Att vara Ålänning i Finland på nittitalet var nämligen inte heller alltid helt smärtfritt. Speciellt inte om jag tänker på klasskompisen -kvinna, 19 år- som blev sparkad medvetslös -av främmande, överförfriskad finländsk man - i krogkön. Hon pratade dessvärre svenska. Våra finlandssvenska vänner var vana vid att inte prata så högt i centrum under kvällstid -men vi som kom från en liten ö i havet hade helt missat den detaljen. Det blev en obehaglig erfarenhet som kunde slutat riktigt illa. 

Idag förstår jag att han... den överförfriskade och våldsamma mannen... hör till dem som är mest osäkra och rädda. 

Under åren har jag nämligen mött många sådana människor.  Frivilligt eller ofrivilligt har jag blivit deras "mjäll på skjortkragen".  Bara genom att finnas som en utomjording i deras annars så trygga och välbekanta zon. Bara genom att påminna dem om att min ram till viss del ser annorlunda ut än deras egen.  Man känner igen dem genom att de vill tvinga alla runt omkring dem att vara precis som dem, tänka precis som dem och helst se ut precis som dem också. De ignorerar dej, ser kanske ner på dej, eller så bär de Mobbarens nationaldräkt.

Jag vet inte om det är en relevant och riktig iakttagelse från min sida -men jag upplever att majoriteten av de rädda, osäkra och tuffa har varit män. Kanske beror det på att  jag under min tid utomlands har levt i så starkt patriakaliska samhällen? - I länder där man inte är så van med långa, blonda "amazoner" med starka viljor?!?  Jag har haft tur som hade med mej en egen man som ville att jag skulle fortsätta att vara den jag är. En som gillade mina starka åsikter och viljestyrka och inte hade problem med min öppenhet. 

Och nu är jag tillbaka i mitt hemland... och jag märker att den där ramen jag har släpat runt på ibland känns alltför stor för Finland -och att den också till viss del har förändrats i sin färg och lyster. Den passar liksom inte på någon enskild vägg längre. Så nu funderar jag mest på hur jag ska få den att smälta in precis överallt.   Men...

-Är det ens möjligt? Betyder "annorlunda" detsamma som "utanför"

måndag 19 februari 2018 - 12:20

På nakna fötter in i bloggvärlden


IMG 4023Heeej,  säger jag... till Dej som läser Sevendays!

Lite som att gå med nakna fötter i snön kändes det först att starta upp en egen blogg. Trots att man är rätt öppen som person. Trots att tanken inte alls är ny. Jag gillar ju att skriva. 

-Vill någon verkligen läsa om mitt liv?
-Och vill jag ens att denna vem-som-helst ska läsa om mej?
Om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag brinner för och vad som gör mej mest frustrerad?
-Vill jag dela mina dagliga och vardagliga misstag och erfarenheter i cyberrymden?
-Vill jag överhuvudtaget vara synlig?

Ja, just nu känns det helt okey, faktiskt...

Så äntligen har jag klivit ut i bloggvärlden.

AtHomeAtHeart syftar till helt olika aspekter som på nåt sätt är viktiga för mej. 

Det handlar om att "hitta hem på riktigt" -i mitt eget land/ kultur och så småningom i nordiskt yrkesliv.  Men det handlar också om andra kulturer och länder som präglat och präntat in - och som på nåt sätt också har blivit lite som "hemma" med tiden. 
Det handlar om att trivas och vara tillfreds i vardagen   -i yttre mening i vårt hem, men kanske också i min personliga identitet...för den blir liksom aldrig färdig. Vi utvecklas ständigt och påverkas av var i världen vi lever och verkar- av våra dagliga och personliga erfarenheter.
Det handlar om att "ta hand om" både sej själv och andra - eftersom jag på gott och ont är en person som oftare "tänker med hjärtat än med hjärnan".  ;) 

 

Jag och (majoriteten av) min familj har just flyttat hem till Vasa efter att ha tillbringat hela 18 år i Asien.
Eller... kanske borde jag skriva att vi har"krasch-landat"?  Mitt i ett renoveringskaos i det gamla huset på Vikinga... och mitt i ett samhälle som ibland ter sej nästan lika nytt som en gång det japanska gjorde när vi tog vårt pick och pack och reste ut i världen.  Jag kommer säkert att bli tvungen att reda ut begreppen gällande min finlandssvenska identitet.
-Vem tusan har jag blivit med åren ?!? 

Det  här ska inte vara nån renodlad inredningsblogg, men eftersom jag är intresserad av eklektisk (och framför allt personlig) inredning så kommer det nog att poppa upp en hel del om sådant. Jag tror att atmosfär och intryck - i smått och stort- påverkar hur vi trivs och ibland till och med hur vi mår. I min egen vardag är inredning och DIY - projekt ständigt på tapeten. Jag vill dessutom ofta ta in dofter och ljud i omgivningen för att de i all sin enkelhet kan skapa mera stämning än några stilrena designmöbler nånsin kan.

Med en bakgrund inom förebyggande vård har jag under Asien -åren dessutom kommit att intressera mej för en del alternativa, vårdformer som ( obs!) komplement till den medicinska vården  ... så som Shiatsu och Reiki Healing.  Jag funderar inte längre på om det är fråga om placeboeffekter eller ej... det viktigaste är att vi mår väl, och själva får lov att bestämma hur vi vill ta hand om oss.  Vi är mångdimensionella varelser som borde se till både fysiska, själsliga (alltså psykiska) och andliga behov, därför att de alla samverkar och påverkar varandra.


Jag är gammal TM meditatör och numera också Mindfulness-instruktör. Mindfulness håller jag på att snöa in på totalt....  - Att träna med hjärnan är minst lika viktigt som att ta hand om sin kropp. Numera finns det också en massa bra forskning som stöder det påståendet.

-Mindfulness meditation kunde göra vardagen och yrkeslivet  både lugnare, mindre stressigt OCH mer effektivt/ fokuserat för de flesta. Om man bara ger ytterst lite av sin tid och tränar konsekvent. 

Som f.d. mångårig expatriark och mamma till två barn som under sina "bästa år" har präglats av livet i en internationell miljö, är jag också ständigt nyfiken på hur uppväxt i en viss kultur, etnisk grupp och/eller ett visst samhälle påverkar och präglar människan. -Det bästa jag vet är undersökande (och ibland riktigt djupa) samtal med folk från jordens alla hörn. Varje individ jag någonsin har mött har lämnat spår hos mej... både i tankar och hjärta. Det är ju jätteviktigt att vi delar med oss av vilka vi är, för att kunna förstå varandra!

-Och så brinner jag dessutom för tusen och en andra saker däremellan. Precis som dom flesta andra...

Häng på min blogg nångång ibland  -och kommentera eller diskutera gärna dessutom!

 Kram & ha en fin måndag  !

lördag 17 februari 2018 - 20:48

En bit Vasa-histora på Pop up Loppis...

Började den här soliga februari-lördagen med en liten avstickare till Pop up Loppis på Royal Wasa. Det var en kompis som tipsade om att de skulle sälja bort gammalt hotell-silver...  -Jag måste  erkänna att jag har noll pejl på vad som egentligen händer i stan på helgerna än så länge.

-Så...-Tack fina Johanna , för tipset och guidningen!  

I Japan brukade jag nämligen ofta njuta av The 4th Sunday Fleamarket vid vår närmsta helgedom (Gokoku jinja vid Shinohara Kitamachi)...  Ja, man ordnade faktiskt antikmarknad utanför  "Shinto kyrkan" en gång i månaden.  Där träffade man alltid på bekanta och efter ett antal år i landet kunde man till och med identifiera och värdera många av de gamla föremålen som fanns där.   Min äkta hälft undrade dock oftast "vad det var för skräp jag släpade hem denna gången ? " ...  

Men hör och häpna... det finns grejer från den tiden som jag nyligen sett att värderas rätt  högt  i TV 4 ´s antikvitetsprogram "Bytt är bytt" .  Det finns tydligen samlare i Skandinavien som gillar japanskt. ;)  Så allt man köper på loppis är då inte bara skrot.

 fullsizeoutput 9397

 

Nåja... just idag var jag mest på jakt efter redskap som man verkligen kan använda.  Vi ångade förbi raderna av kläder och nyare prylar för att ägna en god stund åt att gräva i gamla, bortglömda besticklådor. Kanske hade det funnits mera av intresse om man sett sej omkring, men vi hade inte så mycket tid.  Jag håller på med ännu ett renoveringsprojekt nu.  Tiden räcker inte till. 

Svarta och repiga, men vacker retro design...  vi plockade på oss både fiskbestick och annat smått och gott-utan att veta om det ens vore möjligt att fixa upp våra "fynd" till användarstandard.  Men det blev helt ok, som ni ska få se senare.

 

 

fullsizeoutput 9389

fullsizeoutput 938b

fullsizeoutput 938e

 

Resten av dagen har gått åt till renoveringsarbete.  För...ja,  vi är redan där igen :   Vi har ett nytt hem att förnya -fastän inte till oss själva.  

Jag gillar verkligen att måla... Färger (eller icke-färger) säger så mycket och de påverkar både humör och känslan/ rymden i ett rum.  Det blev ett mjukt, ljust och fräscht vardagsrum denna lördagseftermiddag, i lägenheten som vi snart ska sälja.  

fullsizeoutput 90e9

 

Nu ikväll, efter att vi kom hem igen, har jag prövat att polera en del av morgonens 50 cents fynd - och det ser riktigt bra ut så här långt.. -Jag tycker inte att graveringen "Central" -som antyder hotellets ursprungliga namn -stör alls... det är bara kuriosa -eller kalla det Vasa-historia om du vill. 

 

fullsizeoutput 9392

IMG 3983

fullsizeoutput 938c

 

torsdag 15 februari 2018 - 00:00

Vändagen - En dag för alla hjärtan

Jag sitter just nu i bilen på väg ner till Åbo över dagen. Som f.d. åländsk studerande i Österbotten får man fortfarande (många år senare) nippran så fort man tänker på den långtråkiga riksåttan... så eftersom min egen "Valentine" från igår sitter vid ratten, tänkte jag själv fördriva tiden genom att spåna lite om...

Valentine´s Day...  Vändagen... Alla Hjärtans Dag...

Den 14/2 betyder förmodligen inte riktigt samma sak för alla. Många i dagens sekulariserade (och pragmatiska?) Finland himlar kanske t.o.m. med ögonen och tänker att det är ännu en komersiell grej - ett sätt att sälja mera choklad, mera blommor, mera korthälsningar... 

Å andra sidan fick jag ju många härligt hjärtliga hälsningar från vänner igår.  Här är det kanske numera - så som den finländska översättningen också lyder-  en dag då man tänker mera på vänskap än på passionerad kärlek? Jag vet inte!?!

På Åland där jag växte upp, kallade vi det för Alla Hjärtans Dag, så som man gör i Sverige. Namnet ger utrymme för ALLA hjärtan att klappa som de vill... för vänner, för familj och för den man älskar-älskar om ni förstår hur jag menar ?   

Så klart att vi gjorde vänliga kort till varandra, kompisar emellan, men (handen på hjärtat) det var nog Valentine-dejten eller kanske det anonyma kortet i postlådan som gjorde dagen mest speciell, vad jag minns.  

I vår familj har vi fortsatt på den inslagna vägen. Jag skriver kärlekshälsningar och köper nåt gott till barnen varje år (och de till mej)  - men kvällen brukar nog alltid vara vikt för romantisk middag tillsammans med deras pappa. -Japp... faktiskt även efter snart 26 år ihop !

Vi vuxna behöver ta varje givet tillfälle för att jobba på kärleksrelationen och uppmärksamma varandra,  för att sedan orka med att tillsammans vara föräldrar, vänner osv. i dagens ADHD-samhälle. 

Sen hör det till saken att bakgrunden (även om den är lite dunkel) till St. Valentine´s Day, faktiskt har med passionerad kärlek att göra, med förlagor i romerska traditioner och snyggt upplockad av kristendomen redan på medeltiden. I alla fall om man får tro www.history.com 

Lupercalia - en hednisk, romersk fertilitetsfestival-firades kring den 15de februari ända tills en katolsk påve kom på att ersätta den med St. Valentine´s dagen den 14 de (Valentine var tydligen en präst som frångick kejsar Claudius II förbud för unga män/ soldater att gifta sej och vigde dem i hemlighet. För det fick han senare bota med livet.)  

Mitten av februari har också (för länge sen) officiellt i Frankrike och England ansetts vara början på fåglarnas parningstid... Antagligen tyckte man i den tidens kyska samhälle att det var sååå romantiskt.  ;) 

 

I Japan, där jag har spenderat en hel del år av mitt liv, firade man St. Valentine´s Day STORT...  utbudet på kärlekschoklad och andra gåvoartiklar i vackra presentförpackningar var enormt.  Ingen mänska jag kände visste nåt om storyn bakom (Kristendomen blev ju aldrig någon hit därborta) , och JA... visst var det ultrakomersiellt !

-Så komersiellt att man hade styrt upp en helt egen tradition med en Valentine-dag nr. II varje år för att få dubbel utdelning. Exakt en månad efter Valentine´s day, den 14/3 firar man nämligen något som kallas White Day...  det  är då som damer och flickor förväntas besvara uppvaktningen de fått en månad tidigare. Lika stora mängder presentförpackningar säljs inför White Day... om inte mer. Traditionen med White Day har spridits åtminstone till Korea, Taiwan, Kina, Hongkong och Vietnam - men den uppfanns  på 1970-talet av en chokladtillverkare i Japan. Smaskigt snuskigt mycket klirr i kassan... 

 

Nåja.... jag hoppas att ni i alla fall tog dagen på allvar och vårdade era kärlekar (av alla slag) igår.  För vi behöver verkligen kramas ...  om inte annat så för att få fart på de härliga oxytocin-hormonerna som får oss att må bra, känna oss lugna och glada, mindre stressade eller ångestfyllda.fullsizeoutput 9372