tisdag 20 februari 2018 - 12:56

Annorlunda - måste det vara detsamma som att "vara utanför"?

Jag har tidigare sagt att alla erfarenheter formar oss. Det är förmodligen sant vare sej man bor på samma plats hela livet eller inte. Vi fyller ju hela vår tillvaro med personliga möten där vi ser, vi hör, vi lyssnar och vi frågar.  -Men om du bara omger dej med likasinnade så behöver du kanske inte fråga (eller ifrågasätta) så hemskt mycket i vardagen.  I grunden har ni ju likanande värderingar och platsen där ni möts är lika trygg och välkänd för er båda. Ni vet hur man uppför sej och ni vet vad ni kan förvänta er av andra. 

Det som kanske skiljer expatriarkens (och för all del även invandrarens) erfarenheter ifrån andras, är att hen tvingas vidga sina kulturella och normativa ramar på ett helt annat sätt än om man bara gör en kortare eller längre semesterresa ut ur den bekväma hemzonen.

 -Dina AHA- upplevelser (det som hjärnan registrerar när du upptäcker något nytt) är inte bara nånting som du betraktar för en stund, utan du ska finna dej i  allt "det  annorlunda" för en längre tid - och du måste då försöka lära dej leva med det.  Det känns inte rätt för  din jag-känsla att transformera dej, men du klarar dej inte heller utan en viss anpassning. Som expatriark behöver du göra det för en tid, men som invandrare måste du kanske anpassa dej för en livstid. 

Jag är van vid att vara en "gäst".  I nästan tjugo år har jag helt löst - och tveklöst- burit med mej den kulturella ramen, dekorerad med de normer och lagar som finns i det land där just jag växte upp. Till viss del hade jag redan tränat på att vidga den litegrann innan flytten till Asien. Detta eftersom vissa Do´s and Don´t -s  existerar också lokalt.  -Att vara Ålänning i Finland på nittitalet var nämligen inte heller alltid helt smärtfritt. Speciellt inte om jag tänker på klasskompisen -kvinna, 19 år- som blev sparkad medvetslös -av främmande, överförfriskad finländsk man - i krogkön. Hon pratade dessvärre svenska. Våra finlandssvenska vänner var vana vid att inte prata så högt i centrum under kvällstid -men vi som kom från en liten ö i havet hade helt missat den detaljen. Det blev en obehaglig erfarenhet som kunde slutat riktigt illa. 

Idag förstår jag att han... den överförfriskade och våldsamma mannen... hör till dem som är mest osäkra och rädda. 

Under åren har jag nämligen mött många sådana människor.  Frivilligt eller ofrivilligt har jag blivit deras "mjäll på skjortkragen".  Bara genom att finnas som en utomjording i deras annars så trygga och välbekanta zon. Bara genom att påminna dem om att min ram till viss del ser annorlunda ut än deras egen.  Man känner igen dem genom att de vill tvinga alla runt omkring dem att vara precis som dem, tänka precis som dem och helst se ut precis som dem också. De ignorerar dej, ser kanske ner på dej, eller så bär de Mobbarens nationaldräkt.

Jag vet inte om det är en relevant och riktig iakttagelse från min sida -men jag upplever att majoriteten av de rädda, osäkra och tuffa har varit män. Kanske beror det på att  jag under min tid utomlands har levt i så starkt patriakaliska samhällen? - I länder där man inte är så van med långa, blonda "amazoner" med starka viljor?!?  Jag har haft tur som hade med mej en egen man som ville att jag skulle fortsätta att vara den jag är. En som gillade mina starka åsikter och viljestyrka och inte hade problem med min öppenhet. 

Och nu är jag tillbaka i mitt hemland... och jag märker att den där ramen jag har släpat runt på ibland känns alltför stor för Finland -och att den också till viss del har förändrats i sin färg och lyster. Den passar liksom inte på någon enskild vägg längre. Så nu funderar jag mest på hur jag ska få den att smälta in precis överallt.   Men...

-Är det ens möjligt? Betyder "annorlunda" detsamma som "utanför"

måndag 19 februari 2018 - 12:20

På nakna fötter in i bloggvärlden


IMG 4023Heeej,  säger jag... till Dej som läser Sevendays!

Lite som att gå med nakna fötter i snön kändes det först att starta upp en egen blogg. Trots att man är rätt öppen som person. Trots att tanken inte alls är ny. Jag gillar ju att skriva. 

-Vill någon verkligen läsa om mitt liv?
-Och vill jag ens att denna vem-som-helst ska läsa om mej?
Om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag brinner för och vad som gör mej mest frustrerad?
-Vill jag dela mina dagliga och vardagliga misstag och erfarenheter i cyberrymden?
-Vill jag överhuvudtaget vara synlig?

Ja, just nu känns det helt okey, faktiskt...

Så äntligen har jag klivit ut i bloggvärlden.

AtHomeAtHeart syftar till helt olika aspekter som på nåt sätt är viktiga för mej. 

Det handlar om att "hitta hem på riktigt" -i mitt eget land/ kultur och så småningom i nordiskt yrkesliv.  Men det handlar också om andra kulturer och länder som präglat och präntat in - och som på nåt sätt också har blivit lite som "hemma" med tiden. 
Det handlar om att trivas och vara tillfreds i vardagen   -i yttre mening i vårt hem, men kanske också i min personliga identitet...för den blir liksom aldrig färdig. Vi utvecklas ständigt och påverkas av var i världen vi lever och verkar- av våra dagliga och personliga erfarenheter.
Det handlar om att "ta hand om" både sej själv och andra - eftersom jag på gott och ont är en person som oftare "tänker med hjärtat än med hjärnan".  ;) 

 

Jag och (majoriteten av) min familj har just flyttat hem till Vasa efter att ha tillbringat hela 18 år i Asien.
Eller... kanske borde jag skriva att vi har"krasch-landat"?  Mitt i ett renoveringskaos i det gamla huset på Vikinga... och mitt i ett samhälle som ibland ter sej nästan lika nytt som en gång det japanska gjorde när vi tog vårt pick och pack och reste ut i världen.  Jag kommer säkert att bli tvungen att reda ut begreppen gällande min finlandssvenska identitet.
-Vem tusan har jag blivit med åren ?!? 

Det  här ska inte vara nån renodlad inredningsblogg, men eftersom jag är intresserad av eklektisk (och framför allt personlig) inredning så kommer det nog att poppa upp en hel del om sådant. Jag tror att atmosfär och intryck - i smått och stort- påverkar hur vi trivs och ibland till och med hur vi mår. I min egen vardag är inredning och DIY - projekt ständigt på tapeten. Jag vill dessutom ofta ta in dofter och ljud i omgivningen för att de i all sin enkelhet kan skapa mera stämning än några stilrena designmöbler nånsin kan.

Med en bakgrund inom förebyggande vård har jag under Asien -åren dessutom kommit att intressera mej för en del alternativa, vårdformer som ( obs!) komplement till den medicinska vården  ... så som Shiatsu och Reiki Healing.  Jag funderar inte längre på om det är fråga om placeboeffekter eller ej... det viktigaste är att vi mår väl, och själva får lov att bestämma hur vi vill ta hand om oss.  Vi är mångdimensionella varelser som borde se till både fysiska, själsliga (alltså psykiska) och andliga behov, därför att de alla samverkar och påverkar varandra.


Jag är gammal TM meditatör och numera också Mindfulness-instruktör. Mindfulness håller jag på att snöa in på totalt....  - Att träna med hjärnan är minst lika viktigt som att ta hand om sin kropp. Numera finns det också en massa bra forskning som stöder det påståendet.

-Mindfulness meditation kunde göra vardagen och yrkeslivet  både lugnare, mindre stressigt OCH mer effektivt/ fokuserat för de flesta. Om man bara ger ytterst lite av sin tid och tränar konsekvent. 

Som f.d. mångårig expatriark och mamma till två barn som under sina "bästa år" har präglats av livet i en internationell miljö, är jag också ständigt nyfiken på hur uppväxt i en viss kultur, etnisk grupp och/eller ett visst samhälle påverkar och präglar människan. -Det bästa jag vet är undersökande (och ibland riktigt djupa) samtal med folk från jordens alla hörn. Varje individ jag någonsin har mött har lämnat spår hos mej... både i tankar och hjärta. Det är ju jätteviktigt att vi delar med oss av vilka vi är, för att kunna förstå varandra!

-Och så brinner jag dessutom för tusen och en andra saker däremellan. Precis som dom flesta andra...

Häng på min blogg nångång ibland  -och kommentera eller diskutera gärna dessutom!

 Kram & ha en fin måndag  !

lördag 17 februari 2018 - 20:48

En bit Vasa-histora på Pop up Loppis...

Började den här soliga februari-lördagen med en liten avstickare till Pop up Loppis på Royal Wasa. Det var en kompis som tipsade om att de skulle sälja bort gammalt hotell-silver...  -Jag måste  erkänna att jag har noll pejl på vad som egentligen händer i stan på helgerna än så länge.

-Så...-Tack fina Johanna , för tipset och guidningen!  

I Japan brukade jag nämligen ofta njuta av The 4th Sunday Fleamarket vid vår närmsta helgedom (Gokoku jinja vid Shinohara Kitamachi)...  Ja, man ordnade faktiskt antikmarknad utanför  "Shinto kyrkan" en gång i månaden.  Där träffade man alltid på bekanta och efter ett antal år i landet kunde man till och med identifiera och värdera många av de gamla föremålen som fanns där.   Min äkta hälft undrade dock oftast "vad det var för skräp jag släpade hem denna gången ? " ...  

Men hör och häpna... det finns grejer från den tiden som jag nyligen sett att värderas rätt  högt  i TV 4 ´s antikvitetsprogram "Bytt är bytt" .  Det finns tydligen samlare i Skandinavien som gillar japanskt. ;)  Så allt man köper på loppis är då inte bara skrot.

 fullsizeoutput 9397

 

Nåja... just idag var jag mest på jakt efter redskap som man verkligen kan använda.  Vi ångade förbi raderna av kläder och nyare prylar för att ägna en god stund åt att gräva i gamla, bortglömda besticklådor. Kanske hade det funnits mera av intresse om man sett sej omkring, men vi hade inte så mycket tid.  Jag håller på med ännu ett renoveringsprojekt nu.  Tiden räcker inte till. 

Svarta och repiga, men vacker retro design...  vi plockade på oss både fiskbestick och annat smått och gott-utan att veta om det ens vore möjligt att fixa upp våra "fynd" till användarstandard.  Men det blev helt ok, som ni ska få se senare.

 

 

fullsizeoutput 9389

fullsizeoutput 938b

fullsizeoutput 938e

 

Resten av dagen har gått åt till renoveringsarbete.  För...ja,  vi är redan där igen :   Vi har ett nytt hem att förnya -fastän inte till oss själva.  

Jag gillar verkligen att måla... Färger (eller icke-färger) säger så mycket och de påverkar både humör och känslan/ rymden i ett rum.  Det blev ett mjukt, ljust och fräscht vardagsrum denna lördagseftermiddag, i lägenheten som vi snart ska sälja.  

fullsizeoutput 90e9

 

Nu ikväll, efter att vi kom hem igen, har jag prövat att polera en del av morgonens 50 cents fynd - och det ser riktigt bra ut så här långt.. -Jag tycker inte att graveringen "Central" -som antyder hotellets ursprungliga namn -stör alls... det är bara kuriosa -eller kalla det Vasa-historia om du vill. 

 

fullsizeoutput 9392

IMG 3983

fullsizeoutput 938c

 

torsdag 15 februari 2018 - 00:00

Vändagen - En dag för alla hjärtan

Jag sitter just nu i bilen på väg ner till Åbo över dagen. Som f.d. åländsk studerande i Österbotten får man fortfarande (många år senare) nippran så fort man tänker på den långtråkiga riksåttan... så eftersom min egen "Valentine" från igår sitter vid ratten, tänkte jag själv fördriva tiden genom att spåna lite om...

Valentine´s Day...  Vändagen... Alla Hjärtans Dag...

Den 14/2 betyder förmodligen inte riktigt samma sak för alla. Många i dagens sekulariserade (och pragmatiska?) Finland himlar kanske t.o.m. med ögonen och tänker att det är ännu en komersiell grej - ett sätt att sälja mera choklad, mera blommor, mera korthälsningar... 

Å andra sidan fick jag ju många härligt hjärtliga hälsningar från vänner igår.  Här är det kanske numera - så som den finländska översättningen också lyder-  en dag då man tänker mera på vänskap än på passionerad kärlek? Jag vet inte!?!

På Åland där jag växte upp, kallade vi det för Alla Hjärtans Dag, så som man gör i Sverige. Namnet ger utrymme för ALLA hjärtan att klappa som de vill... för vänner, för familj och för den man älskar-älskar om ni förstår hur jag menar ?   

Så klart att vi gjorde vänliga kort till varandra, kompisar emellan, men (handen på hjärtat) det var nog Valentine-dejten eller kanske det anonyma kortet i postlådan som gjorde dagen mest speciell, vad jag minns.  

I vår familj har vi fortsatt på den inslagna vägen. Jag skriver kärlekshälsningar och köper nåt gott till barnen varje år (och de till mej)  - men kvällen brukar nog alltid vara vikt för romantisk middag tillsammans med deras pappa. -Japp... faktiskt även efter snart 26 år ihop !

Vi vuxna behöver ta varje givet tillfälle för att jobba på kärleksrelationen och uppmärksamma varandra,  för att sedan orka med att tillsammans vara föräldrar, vänner osv. i dagens ADHD-samhälle. 

Sen hör det till saken att bakgrunden (även om den är lite dunkel) till St. Valentine´s Day, faktiskt har med passionerad kärlek att göra, med förlagor i romerska traditioner och snyggt upplockad av kristendomen redan på medeltiden. I alla fall om man får tro www.history.com 

Lupercalia - en hednisk, romersk fertilitetsfestival-firades kring den 15de februari ända tills en katolsk påve kom på att ersätta den med St. Valentine´s dagen den 14 de (Valentine var tydligen en präst som frångick kejsar Claudius II förbud för unga män/ soldater att gifta sej och vigde dem i hemlighet. För det fick han senare bota med livet.)  

Mitten av februari har också (för länge sen) officiellt i Frankrike och England ansetts vara början på fåglarnas parningstid... Antagligen tyckte man i den tidens kyska samhälle att det var sååå romantiskt.  ;) 

 

I Japan, där jag har spenderat en hel del år av mitt liv, firade man St. Valentine´s Day STORT...  utbudet på kärlekschoklad och andra gåvoartiklar i vackra presentförpackningar var enormt.  Ingen mänska jag kände visste nåt om storyn bakom (Kristendomen blev ju aldrig någon hit därborta) , och JA... visst var det ultrakomersiellt !

-Så komersiellt att man hade styrt upp en helt egen tradition med en Valentine-dag nr. II varje år för att få dubbel utdelning. Exakt en månad efter Valentine´s day, den 14/3 firar man nämligen något som kallas White Day...  det  är då som damer och flickor förväntas besvara uppvaktningen de fått en månad tidigare. Lika stora mängder presentförpackningar säljs inför White Day... om inte mer. Traditionen med White Day har spridits åtminstone till Korea, Taiwan, Kina, Hongkong och Vietnam - men den uppfanns  på 1970-talet av en chokladtillverkare i Japan. Smaskigt snuskigt mycket klirr i kassan... 

 

Nåja.... jag hoppas att ni i alla fall tog dagen på allvar och vårdade era kärlekar (av alla slag) igår.  För vi behöver verkligen kramas ...  om inte annat så för att få fart på de härliga oxytocin-hormonerna som får oss att må bra, känna oss lugna och glada, mindre stressade eller ångestfyllda.fullsizeoutput 9372

 

lördag 3 februari 2018 - 15:30

Sol, is och snö... Jag bara ÄLSKAR Vikinga just idag!

fullsizeoutput 9356

fullsizeoutput 9354

Alltså... man kunde tro att en indonesisk streetdog skulle gå och gömma sej långt inne under sängen när termometern sjunker under minus tio grader. Det är över fyrtio grader kallare än vad hon annars har brukat vara van vid. -Men icke! Precis som vi andra njöt hon i fulla drag av långpromenaden på fjärden utanför Vikinga idag. Och vi fick oss dessutom många glada skratt när Shiloh förgäves försökte hålla någorlunda jämn koll på alla fyra tassarna, på fläckarna av blå, slät och gnistrande is som låg blottade på sina ställen. 

Vi gick där ute i solglittret och försökte tänka oss vad vi skulle ha gjort i Jakarta en sån här dag... förmodligen suttit i nån bilkö eller tränat på sportplanen vid barnens skola... eller suttit hemma på poolkanten- just för att slippa den där förhatliga bilkön för en gångs skull. 

Känner mej rätt tacksam och nöjd med att få vara just här, just nu. Vikinga är nära till havet som jag är uppvuxen med och som jag älskar, det är dessutom nära till skog men också nära till bekvämligheter i Vasas lilla centrum.  Att det sällan blir + 33 grader rör mej faktiskt inte i ryggen. Man blir trött på värme och fukt och storstad också, efter ett tag. 

 fullsizeoutput 8616

fredag 2 februari 2018 - 17:39

Släpp förväntningarna -och även otursdagar kan sluta bra!

 

fullsizeoutput 9348

IMG 3916

Du vet säkert väl hur det kan vara?!? 

Dom där dagarna när det mesta verkar gå fel.  -Varför måste det hända just på en fredag, frågar jag mej? 

En veckodag som annars bjuder på så sköna förväntningar inför veckoslutet:   Fredagsmys, fredagsfeeliz, fredagsfilm, fredagsmiddag, fredagskväll ... listan kan göras lång. 

Kanske är det för att fredagar har ansetts vara otursdagar alltsedan urminnes tider?  Då skulle man helst undvika att påbörja en resa eller starta några större projekt.  Jesus korsfästes på en fredag osv. osv.  

Jag för min del började morgonen med att vara försenad till ett möte (måste akut tanka bilen) sedan fredagshandlade jag (och hittade inte ens hälften av det som fanns på shoppinglistan) , kom hem igen och insåg att vår älskade hittehund från tropikerna hade gjort alla sina nödvändiga behov inomhus trots att vi gick på promenad just före jag åkte, (well,well... jag hade kanske också föredragit att göra sånt inne om jag varit van med + 33 celsius ute jämt) .

När jag städat upp allt elände och fyllt kylen med helgens middagsingredienser tyckte jag att det skulle sitta fint med en fika (före den riktiga fredagsstädningen tog vid).  Sagt och gjort...  laddar kaffepannan med fokus på en skön tio minuters paus mitt i dagen...  bara för att en stund senare komma in i ett brunvått kök med en imponerande kaffefontän mitt på köksön.  Knoppen ovanpå vår perkulator hade lossnat och för varje tryckpust den gjorde sprutade kaffet högt upp i luften för att sedan sprida sej inom en radie på några meter. Härlig känsla för perkulatorn kanske... men dock inte för mej !  

Sen snöade det ju också lite fint under dagen (och det var min tur att skotta) . Såg inte så farligt ut genom förnstret, men det kan inte hjälpas att många bäckar små också blir en stor å...   så minst en timmes rask vinterdans med snöskoveln blev det. Härligt!

Det var då jag bestämde mej för att sluta ha några förväntningar på den här dagen.  Familjen skulle säkert ändå komma för sent hem till middan (som dessutom skulle smaka misslyckad) , det skulle säkert ryka in när vi tände mys-brasan, katten skulle inte tryggt rulla ihop sej i soffhörnet, utan istället spy upp sina hårbollar på mattan och min lap top skulle säkert krångla när jag skriver det här inlägget...

Men.... vänta nu! Det magiska ordet är ju förväntningar. Det ordet återkommer gång på gång i den här redogörelsen både på plus- och på minussidan.  

Så nu är vi inne på psykologi och kognitionsforskning: 

"Vår förväntningsapparat är det som säger oss att världen är förklarlig. Den blir mer förklarlig ju fler fenomen som vi stöter på som hamnar i kategorier som vi redan har, för det får oss att tro att de slutsatser vi hittills har dragit var korrekta. Och om de har varit korrekta hittills ökar vår subjektiva säkerhet på att de ska fortsätta att vara det.
Vi är till och med så beroende av denna trygghet att vi stoppar in fler saker än vi ”borde” i färdiga kategorier och bygger upp vår inre värld på ett sätt som inte motsvaras av vad vi egentligen vet utifrån våra sinnesintryck."  Simon Winter, Lunds universitet

-Så nu slutar jag stoppa in den här dagens tidigare händelser i olika plus- och minus- kategorier för att försöka kontrollera vad som kommer sen,  och bara ser vad som sker ... och allting har faktiskt löst sej till det bästa denna fredagskväll.  Vi har ätit gott tillsammans, badat bastu, eldat vår brasa, suttit i soffhörnet, promenerat med hunden och en massa annat trevligt som jag inte ens hade kunnat tänka mej...    

Man kan kalla det att vara lite mera mindful... det att vara öppen för och nyfiken i ögonblicket... att försöka skippa dom vanliga förväntningarna som vår hjärna så gärna bygger upp åt oss för att kunna förutsäga och kontrollera vår framtid. Den som vi faktiskt inte alls har mött ännu  i just den här stunden. 

 fullsizeoutput 8f81

 

 

onsdag 31 januari 2018 - 10:34

YAY ! ÄNTLIGEN Diplomerad Mindfulness instruktör...

fullsizeoutput 9334

Jag kom hem från Umeå inatt...   och har då äntligen  (både bildligt och konkret) rott i land med instruktörsdiplomet från läkaren Ola Schenströms (=en av Sveriges främsta Mindfulnessexperter) Mindfulnesscenter.   Det betyder att jag nu är officiellt behörig att leda Mindfulness kurser, och dessutom kan börja fortbilda mej inom olika specialområden där Mindfulness -  enligt regelrätt neuropsykologisk forskning - har visat sej vara ett utomordentligt effektivt självhjälpsverktyg för stressade och olyckliga... eller rent av sjuka... människor i dagens "ADHD -samhälle ". 

-Redan ett par-tre veckors Mindfullness-träning visar nämligen på att det händer saker i din hjärna... dina kortisolnivåer sjunker (stresshormonet)  och ditt minne blir bättre,  medan oro och stress minskar.   Och en hel del annat...  som jag ska återkomma till här i bloggen alldeles snart. 

Olika meditationstekniker och att de "ger konkreta resultat" är i sej inget nytt för mej  -  jag  har mediterat från och till sen det att jag var tjugo, då jag gick min första TM -kurs.  Grejen är den att jag har letat efter ett sätt att tvätta bort den där "flumstämpeln"  så att ALLA kan känna att det är OK att ta del av det här redskapet... som kan leda till helt fantastiskt positiva förändringar i livskvalitet  -för vem vill  inte bara kunna njuta lite mer av livet?!?  

Meditation och kontemplation finns på något sätt som ingrediens i alla världsreligioner och i många livsfilosofier.  Det är idén om medveten närvaro , att sätta sej till ro och att "ha en kontakt inåt" (eller kanske uppåt)  som då är lockande.  Det är inget konstigt alls... eftersom man i alla religioner också har en strävan mot att bli / få vara en lycklig varelse. 

-Men man måste inte blanda in någon religion alls i meditation.  Det är nämligen bara ett redskap -en teknik- som du kan använda precis på det sätt och med den intention som du vill. Mindfulness meditation är rätt och slätt en form av  effektiv hjärngympa som Ola Schenström beskriver som:  "..ett sätt att vakna upp till livet. En träning i att förhålla sej till tillvaron med en öppen, nyfiken och tillåtande inställning.  Vi väljer aktivt, och gång på gång, att vara här och nu."  (Mindfulness i Vardagen, Viva förlag) 

 Nåväl... jag firade i alla fall  med ett glas rött, delikata tapas och en god bok häromkvällen...  

 

fullsizeoutput 932a2

fullsizeoutput 9320

 Tips: Tapas BarDeli på Storgatan 44 i Umeå är ett riktigt mysigt och genuint Tapas hak... 

fullsizeoutput 9318

 

 

 -Och nu... är det bara att fortsätta att lära... både lära in och lära ut... man blir ju aldrig riktigt klar med kunskap i någon form liksom...

Temat Mindfulness  kommer igen här  hos mej - var så säker. 

Kram !

söndag 28 januari 2018 - 12:45

Fånge nr. XXX med rätt att leva...

Vet du vem Hédi Fried är? Den svenska författaren, psykologen och förintelseöverlevaren som trots sina 93 år, jobbar outtröttligt för att vi inte ska glömma vad rasism kan leda till.  Hon som nu senast fick Olof Palme- priset som delades ut för ""oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar”.

fullsizeoutput 92ff3

Jag såg en ny dokumentär med Hédi på SVT play häromdagen.  "Min oro", heter den... och jag förstår på Hédis berättelse att den kom till som resultat av att en orolig mamma till ett barn av idag hade knackat på hemma hos Hédi för att hon än en gång skulle bekräfta för samtiden att förintelsen verkligen har ägt rum. 

Jag känner absolut och akut igen mej här ... jag råkar nämligen vara en av de mammor som knackade på....

 

För ungefär ett år sen, när vi fortfarande bodde i Indonesien, fick vi föräldrar en förfrågan från min 11-årings klasslärare om ifall vi ville komma in och hålla lektioner om vissa historiska händelser som på olika sätt har förändrat världen.  Jag fick så uppdraget att tala om förintelsen eller "Holocaust" som det heter på engelska, i Jun´s klass.  

Det visade sej vara lättare sagt än gjort. 

Under förberedelserna framkom en viss oro från skolans sida (som i det här fallet var en mycket internationell och multikulturell miljö)  för att familjer av viss nationalitet kunde ta illa vid sej av det jag skulle berätta. Dessutom är det en kulturfråga och inte alls självklart att man ens pratar med sina barn om döden.  Vare sej den är ond och onaturlig eller som ett  naturligt avslut på ett långt liv. 

 Tusen och en gånger fick jag därför tänka igenom vad jag skulle säga - och på vilket sätt.

Eftersom jag som skolhälsovårdare har jobbat med antimobbningsstrategier för länge sen, så bestämde jag mej för att lyfta fram likheterna som finns mellan antisemitismen och regelrätt mobbning.  Tänkte att barnen kanske skulle kunna dra paraleller när det gällde den svåraste frågan av dem alla (som jag så klart visste att skulle komma upp) ... nämligen VARFÖR  -  HUR KUNDE DET SKE?   

Det var under den här processen som jag kom på att jag kunde ta kontakt med Hédi Fried.

Jag hade då senast sett henne i ett avsnitt av Skavlan och jag hade än en gång blivit full av beundran för hennes person och hennes mod och kraft att outtröttligt fortsätta att föra historiens sanning vidare. Hon är ju ändå över nittio år nu.

Så...jag skrev helt enkelt ett e-mail och frågade om inte barnen i min sons klass; långt där borta i Jakarta,  kunde få ställa direkta frågor till henne om hennes tid i förintelseläger i Auschwitz och Bergen-Belsen  - och om vägen dit.

Döm om min förvåning  -men jag fick genast ett positivt svar tillbaka!

-Under ett par månaders tid bollade jag så mina tankar med Hédi om varför dagens generationer och olika folk kan tycka att det är så svårt att höra en historisk sanning, och om hur man berättar så att det inte gör alltför ont. Så att det blir konstruktivt.  

Sen gick jag in i klassen och talade om tiden i Tyskland och Europa före kriget och hur "mobbnigsbenägna" folk (vem- som -helst)  kunde tänkas bli i en desperat tid. Att rädsla föder hat och hur enkelt - men fel (!)  - det är att bli en medlöpare eller åskådare till mobbare.  För de flesta i Hitlers Tyskland var nog troligen bara "medlöpare" eller "åskådare" som endast lät saker och ting ske. Det var den stora gruppen människor som borde ha satt emot och sagt ifrån -medan tid var. 

Hédis personliga historia talade jag om genom att be barnen sluta ögonen och föreställa sej en färd i en smutsig och trång boskapsvagn. Föreställa sej det obarmhärtiga ljuset från strålkastare  som bländade dem då vagnen plötsligt stannade och öppnades efter flera dagar i ett dunkel som stank av rädsla, ovisshet och mänskliga exkrementer.  Om barska röster som på främmande språk kommenderade barn att skiljas från sina föräldrar - för alltid. 

Det var en tät  och dov stämning i klassen efteråt.  Nervöst frågade jag klassläraren om han trodde att jag hade berättat för mycket ? Men han sade bara då att han inte visste...  

-Jag gick hem med en klump i magen. Man vill ju inte "ställa till det", men jag tyckte ändå att jag hade gjort vad jag måste göra den dagen.   

Barnens funderingar sammanställdes efter ett  par dagar och jag sände dem vidare till Hédi Fried så som överenskommet. 

Det var mycket konkreta frågor. Om hur det såg ut där man sov och vad man åt.  Vilka slavarbeten man fick utföra och hur det kändes att aldrig få träffa sin egen mamma och pappa igen. 

Två frågor var däremot riktade direkt till mej: 

Den första var från ett barn i klassen som undrade  "varför Mrs. Lindell  tar så allvarligt på just  det här? (Har hon måhända en personlig koppling till judarna?) " 

Den andra frågan kom senare, och den var ifrån Hédi Fried :  "Vem ÄR du egentligen ?" (Varför engagerar du dej?)  

 

Mitt svar på båda frågorna är lika enkelt nu som då :

Nej, jag har ingen annan koppling än det att  jag är en vanlig medmänniska.  En medmänniska  från en annan tid än din.  Jag har ett ansvar för att uppfostra två barn till ansvarsfulla ocb medkännande världsmedborgare. Vi måste alla våga se och erkänna misstag som har begåtts i historien för att undvika att de görs om och om igen. -Och vi får verkligen inte glömma ! Vi måste sträva framåt och inte låta okunskap dra oss bakåt!  Och det fegaste av allt är att bli en tyst åskådare som bara låter rädsla och hat -som förgör, frodas framför våra ögon. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fredag 19 januari 2018 - 19:00

Kan inte sluta digga Kalklitir

resizedimage800600 fullsizeoutput 9250

Kalklitir.  Teknik:  "X-strokes"

resizedimage800600 fullsizeoutput 9256

Kulör: Mauve

 

Är igång med penslar och annat kladd igen.  Det har visst varit skönt att vila från allt vad renovering heter i ett par-tre veckor... men nu... har jag abstinens !

Kalklitir-hypen är väl över för alla trendnissar, men jag -kan -bara -inte -sluta vara förälskad i den lättpenslade kalkfärgen med supersoft look, som så lekande lätt täcker allt från gamla tapeter till rödtegel.

Vi har någon typ av kalklitir-fond både här och där i huset  - från källare till vind.... 

Ibland har valet varit en rent praktiskt åtgärd... en gammal källare ska andas själv och inte impregneras med plastiga nymodigheter.  :) 

resizedimage800600 fullsizeoutput 929f

I ett traditionellt skafferi ska det vara en oisolerad yttervägg i rå betong som håller nere innetemperaturen. Kulör: Simplicity och Cobalto 

resizedimage800600 fullsizeoutput 92a1

I grovköket har vi bevarat  de råa tegelväggarna och bara målat med Kalklitir.  Kulör: Ivory 50/ Sand 50

resizedimage161215 fullsizeoutput 92a2

Kan inte låta bli att publicera en bild av hur grovköket såg ut före renovering. Det gick åt några flaskor mögelputs... som sagt: källarväggar bör få andas.

 

 
Ibland har vi helt enkelt haft lust att  att mixa total-matt med super-blankt....   då har det blivit  Kalklitir kombinerat med vägglister och andra detaljer i miranol-glans (!)  Så här kan det se ut då: 

 

resizedimage800600 fullsizeoutput 9278

Badrum i brunt, svart och guld som känns varmt, mjukt men också klassiskt lyxigt.

Kulör: Chocolat

resizedimage8001066 fullsizeoutput 92a9

Matta toner för golv och tak + Högblanka väggkakel, lister och tvättkommod

resizedimage800600 fullsizeoutput 928e

Gäst-wc i 1920 -tals stil. Kulör: Grigio Secco

 

 

 

Finns väl inget ställe där matta och mjuka fonder passar så bra som i sovrum? 

resizedimage800600 fullsizeoutput 8f77

Master.  Kulör: Emma (med övrig inredning i puder och brunt) 

resizedimage800600 fullsizeoutput 92a7

Guest.  Kulör: Chocolat

resizedimage800600 fullsizeoutput 9259

Pojkrum. Kulör: Lino och  Cobalto

 

 I dag är det dock ett lite mindre projekt på gång... en gammal golvlampa ska få sej en omgång med den nya Kalklitir kulören: Amazone

-Jag har väntat länge på en grön kulör.  Har tidigare prövat Oliva... ( som jag trodde skulle bli svagt olivfärgad ) men den känns bara grå mot allt det vita i vårt hem.  Amazone skiftar däremot tydligt i grönt. 

Att Kalklitir torkar på nolltid och inte luktar illa är dessutom toppen!  

Ha en fin helg. Kram 

 

resizedimage800600 fullsizeoutput 9200

resizedimage800600 fullsizeoutput 91fe

resizedimage8001066 fullsizeoutput 92b5

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 11 januari 2018 - 10:04

Att släppa taget om det gamla...

 

 

Jag har inte bloggat på ett tag (och jag skäms bara lite!)

Jag har gjort andra saker. Sånt som känns. Sånt som nästan har gjort lite ont. Sånt som man gärna vill få tänka över. 

Än en gång har vi sagt "Hej då" till den son som redan för ett par år sen har sitt eget vardagsliv någon annanstans, i ett helt annat land. Är förståss glad och tacksam över att vår 19 -åring har det bra och trivs med det han gör och var han är just nu - men känner mej nostalgisk och slutar aldrig sakna den tiden då vi alltid var fyra här hemma. Jag saknar fortfarande vardags-tjafset, familjemiddagarna, gänget med tonårskompisar som kom och gick, middagsbordet belamrat med skolmaterial, datorer och snacks och ständigt leriga sportkläder i tvättkorgen. Obäddade sängar, fulla papperskorgar och smutsiga tallrikar lämnade på nattygsbordet. Jag saknar alltihop!

Varje gång han åker "hem till sej" nuförtiden, så tänker jag tillbaka på den hälsning vi skrev och publicerade i skolans årsbok när han gick ut gymnasiet. För de raderna står sej fortfarande.  -Nu, precis som då, drar hela hans uppväxt förbi i minnet och man vill nästan att han ska  förbli en aning beroende och inte-så-plågsamt-tydligt-vuxen . Man vill fortsätta komma med sina goda råd och förmaningar. Man vill sköta om och lägga sej i... snälla... bara litegrann!?  
 

resizedimage784588 Slide2

 

Hursomhelst... nu liksom då går han sin egen väg. Envis och kapabel. Ser till att vara så självständig och oberoende som möjligt. Han har inte gått att styra och ställa över sen han var... typ... fem.  Och ändå väljer han att komma hem när han kan, och säger fortfarande att han kommer att sakna oss närhelst han lämnar.   Och det är väl precis så det ska vara?  Att i livspusslet ska bitar kunna byta plats och ändå passa in perfekt.  Men tomrum gör ont i början.   

 

resizedimage800800 fullsizeoutput 9213 

På tal om tomrum , så har vi nu också ett sådant  efter julgranen... Den åkte ut redan före helgen och det känns faktiskt nästan lite skönt att släppa taget där. (Haha... alltså ... får INTE jämföras med diskussionen om utflugna barn!) 

Solen har tittat fram oftare än på länge den här veckan, och påminner om att vi redan går mot ljusare tider.  Nästa träd jag tänker  "worship",  är äppelträden i trädgården. Jag ser helst att de är fulla med vita blommor alldeles snart. --Fem månader... vad är nu det? 

 -För fem månader är ju den tid det tog innan vi fick utrymme och därmed möjlighet att packa upp de sista flyttlådorna sedan vår flyttcontainer anlände den första augusti. 

 resizedimage800441 fullsizeoutput 922e2 

Flyttlådor rymmer en läskigt stor mängd papper också. Jag hoppas att flyttfirmorna återanvänder eller åtminstone återvinner en del ?! Det blev kaos i den nya gillestugan nu när vi äntligen kunde öppna alla paket. 

 -Jag har trots allt ett speciellt minne från en flytt vi gjorde  för fyra år sedan... också den skedde alldeles dagarna före jul. Där blev pappret en räddare i nöden, när vår sjuåring var ledsen över att det inte gick att julpynta ett hus fullt av lådor och flyttskräp.  Utmattade spred vi en kväll ut allt silkespapper vi kunde hitta över hela vardagsrummet. Sen låg vi där och bara fantiserade om snöänglar och frasande snö.  Mitt i alltihop.  I ett tropiskt land med syrsor, höggljutt fågelkvitter och indonesisk folkmusik i bakgrunden. 

resizedimage524702 fullsizeoutput 9201