Visa alla inlägg skrivna januari 2018

onsdag 31 januari 2018 - 10:34

YAY ! ÄNTLIGEN Diplomerad Mindfulness instruktör...

fullsizeoutput 9334

Jag kom hem från Umeå inatt...   och har då äntligen  (både bildligt och konkret) rott i land med instruktörsdiplomet från läkaren Ola Schenströms (=en av Sveriges främsta Mindfulnessexperter) Mindfulnesscenter.   Det betyder att jag nu är officiellt behörig att leda Mindfulness kurser, och dessutom kan börja fortbilda mej inom olika specialområden där Mindfulness -  enligt regelrätt neuropsykologisk forskning - har visat sej vara ett utomordentligt effektivt självhjälpsverktyg för stressade och olyckliga... eller rent av sjuka... människor i dagens "ADHD -samhälle ". 

-Redan ett par-tre veckors Mindfullness-träning visar nämligen på att det händer saker i din hjärna... dina kortisolnivåer sjunker (stresshormonet)  och ditt minne blir bättre,  medan oro och stress minskar.   Och en hel del annat...  som jag ska återkomma till här i bloggen alldeles snart. 

Olika meditationstekniker och att de "ger konkreta resultat" är i sej inget nytt för mej  -  jag  har mediterat från och till sen det att jag var tjugo, då jag gick min första TM -kurs.  Grejen är den att jag har letat efter ett sätt att tvätta bort den där "flumstämpeln"  så att ALLA kan känna att det är OK att ta del av det här redskapet... som kan leda till helt fantastiskt positiva förändringar i livskvalitet  -för vem vill  inte bara kunna njuta lite mer av livet?!?  

Meditation och kontemplation finns på något sätt som ingrediens i alla världsreligioner och i många livsfilosofier.  Det är idén om medveten närvaro , att sätta sej till ro och att "ha en kontakt inåt" (eller kanske uppåt)  som då är lockande.  Det är inget konstigt alls... eftersom man i alla religioner också har en strävan mot att bli / få vara en lycklig varelse. 

-Men man måste inte blanda in någon religion alls i meditation.  Det är nämligen bara ett redskap -en teknik- som du kan använda precis på det sätt och med den intention som du vill. Mindfulness meditation är rätt och slätt en form av  effektiv hjärngympa som Ola Schenström beskriver som:  "..ett sätt att vakna upp till livet. En träning i att förhålla sej till tillvaron med en öppen, nyfiken och tillåtande inställning.  Vi väljer aktivt, och gång på gång, att vara här och nu."  (Mindfulness i Vardagen, Viva förlag) 

 Nåväl... jag firade i alla fall  med ett glas rött, delikata tapas och en god bok häromkvällen...  

 

fullsizeoutput 932a2

fullsizeoutput 9320

 Tips: Tapas BarDeli på Storgatan 44 i Umeå är ett riktigt mysigt och genuint Tapas hak... 

fullsizeoutput 9318

 

 

 -Och nu... är det bara att fortsätta att lära... både lära in och lära ut... man blir ju aldrig riktigt klar med kunskap i någon form liksom...

Temat Mindfulness  kommer igen här  hos mej - var så säker. 

Kram !

söndag 28 januari 2018 - 12:45

Fånge nr. XXX med rätt att leva...

Vet du vem Hédi Fried är? Den svenska författaren, psykologen och förintelseöverlevaren som trots sina 93 år, jobbar outtröttligt för att vi inte ska glömma vad rasism kan leda till.  Hon som nu senast fick Olof Palme- priset som delades ut för ""oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar”.

fullsizeoutput 92ff3

Jag såg en ny dokumentär med Hédi på SVT play häromdagen.  "Min oro", heter den... och jag förstår på Hédis berättelse att den kom till som resultat av att en orolig mamma till ett barn av idag hade knackat på hemma hos Hédi för att hon än en gång skulle bekräfta för samtiden att förintelsen verkligen har ägt rum. 

Jag känner absolut och akut igen mej här ... jag råkar nämligen vara en av de mammor som knackade på....

 

För ungefär ett år sen, när vi fortfarande bodde i Indonesien, fick vi föräldrar en förfrågan från min 11-årings klasslärare om ifall vi ville komma in och hålla lektioner om vissa historiska händelser som på olika sätt har förändrat världen.  Jag fick så uppdraget att tala om förintelsen eller "Holocaust" som det heter på engelska, i Jun´s klass.  

Det visade sej vara lättare sagt än gjort. 

Under förberedelserna framkom en viss oro från skolans sida (som i det här fallet var en mycket internationell och multikulturell miljö)  för att familjer av viss nationalitet kunde ta illa vid sej av det jag skulle berätta. Dessutom är det en kulturfråga och inte alls självklart att man ens pratar med sina barn om döden.  Vare sej den är ond och onaturlig eller som ett  naturligt avslut på ett långt liv. 

 Tusen och en gånger fick jag därför tänka igenom vad jag skulle säga - och på vilket sätt.

Eftersom jag som skolhälsovårdare har jobbat med antimobbningsstrategier för länge sen, så bestämde jag mej för att lyfta fram likheterna som finns mellan antisemitismen och regelrätt mobbning.  Tänkte att barnen kanske skulle kunna dra paraleller när det gällde den svåraste frågan av dem alla (som jag så klart visste att skulle komma upp) ... nämligen VARFÖR  -  HUR KUNDE DET SKE?   

Det var under den här processen som jag kom på att jag kunde ta kontakt med Hédi Fried.

Jag hade då senast sett henne i ett avsnitt av Skavlan och jag hade än en gång blivit full av beundran för hennes person och hennes mod och kraft att outtröttligt fortsätta att föra historiens sanning vidare. Hon är ju ändå över nittio år nu.

Så...jag skrev helt enkelt ett e-mail och frågade om inte barnen i min sons klass; långt där borta i Jakarta,  kunde få ställa direkta frågor till henne om hennes tid i förintelseläger i Auschwitz och Bergen-Belsen  - och om vägen dit.

Döm om min förvåning  -men jag fick genast ett positivt svar tillbaka!

-Under ett par månaders tid bollade jag så mina tankar med Hédi om varför dagens generationer och olika folk kan tycka att det är så svårt att höra en historisk sanning, och om hur man berättar så att det inte gör alltför ont. Så att det blir konstruktivt.  

Sen gick jag in i klassen och talade om tiden i Tyskland och Europa före kriget och hur "mobbnigsbenägna" folk (vem- som -helst)  kunde tänkas bli i en desperat tid. Att rädsla föder hat och hur enkelt - men fel (!)  - det är att bli en medlöpare eller åskådare till mobbare.  För de flesta i Hitlers Tyskland var nog troligen bara "medlöpare" eller "åskådare" som endast lät saker och ting ske. Det var den stora gruppen människor som borde ha satt emot och sagt ifrån -medan tid var. 

Hédis personliga historia talade jag om genom att be barnen sluta ögonen och föreställa sej en färd i en smutsig och trång boskapsvagn. Föreställa sej det obarmhärtiga ljuset från strålkastare  som bländade dem då vagnen plötsligt stannade och öppnades efter flera dagar i ett dunkel som stank av rädsla, ovisshet och mänskliga exkrementer.  Om barska röster som på främmande språk kommenderade barn att skiljas från sina föräldrar - för alltid. 

Det var en tät  och dov stämning i klassen efteråt.  Nervöst frågade jag klassläraren om han trodde att jag hade berättat för mycket ? Men han sade bara då att han inte visste...  

-Jag gick hem med en klump i magen. Man vill ju inte "ställa till det", men jag tyckte ändå att jag hade gjort vad jag måste göra den dagen.   

Barnens funderingar sammanställdes efter ett  par dagar och jag sände dem vidare till Hédi Fried så som överenskommet. 

Det var mycket konkreta frågor. Om hur det såg ut där man sov och vad man åt.  Vilka slavarbeten man fick utföra och hur det kändes att aldrig få träffa sin egen mamma och pappa igen. 

Två frågor var däremot riktade direkt till mej: 

Den första var från ett barn i klassen som undrade  "varför Mrs. Lindell  tar så allvarligt på just  det här? (Har hon måhända en personlig koppling till judarna?) " 

Den andra frågan kom senare, och den var ifrån Hédi Fried :  "Vem ÄR du egentligen ?" (Varför engagerar du dej?)  

 

Mitt svar på båda frågorna är lika enkelt nu som då :

Nej, jag har ingen annan koppling än det att  jag är en vanlig medmänniska.  En medmänniska  från en annan tid än din.  Jag har ett ansvar för att uppfostra två barn till ansvarsfulla ocb medkännande världsmedborgare. Vi måste alla våga se och erkänna misstag som har begåtts i historien för att undvika att de görs om och om igen. -Och vi får verkligen inte glömma ! Vi måste sträva framåt och inte låta okunskap dra oss bakåt!  Och det fegaste av allt är att bli en tyst åskådare som bara låter rädsla och hat -som förgör, frodas framför våra ögon. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fredag 19 januari 2018 - 19:00

Kan inte sluta digga Kalklitir

resizedimage800600 fullsizeoutput 9250

Kalklitir.  Teknik:  "X-strokes"

resizedimage800600 fullsizeoutput 9256

Kulör: Mauve

 

Är igång med penslar och annat kladd igen.  Det har visst varit skönt att vila från allt vad renovering heter i ett par-tre veckor... men nu... har jag abstinens !

Kalklitir-hypen är väl över för alla trendnissar, men jag -kan -bara -inte -sluta vara förälskad i den lättpenslade kalkfärgen med supersoft look, som så lekande lätt täcker allt från gamla tapeter till rödtegel.

Vi har någon typ av kalklitir-fond både här och där i huset  - från källare till vind.... 

Ibland har valet varit en rent praktiskt åtgärd... en gammal källare ska andas själv och inte impregneras med plastiga nymodigheter.  :) 

resizedimage800600 fullsizeoutput 929f

I ett traditionellt skafferi ska det vara en oisolerad yttervägg i rå betong som håller nere innetemperaturen. Kulör: Simplicity och Cobalto 

resizedimage800600 fullsizeoutput 92a1

I grovköket har vi bevarat  de råa tegelväggarna och bara målat med Kalklitir.  Kulör: Ivory 50/ Sand 50

resizedimage161215 fullsizeoutput 92a2

Kan inte låta bli att publicera en bild av hur grovköket såg ut före renovering. Det gick åt några flaskor mögelputs... som sagt: källarväggar bör få andas.

 

 
Ibland har vi helt enkelt haft lust att  att mixa total-matt med super-blankt....   då har det blivit  Kalklitir kombinerat med vägglister och andra detaljer i miranol-glans (!)  Så här kan det se ut då: 

 

resizedimage800600 fullsizeoutput 9278

Badrum i brunt, svart och guld som känns varmt, mjukt men också klassiskt lyxigt.

Kulör: Chocolat

resizedimage8001066 fullsizeoutput 92a9

Matta toner för golv och tak + Högblanka väggkakel, lister och tvättkommod

resizedimage800600 fullsizeoutput 928e

Gäst-wc i 1920 -tals stil. Kulör: Grigio Secco

 

 

 

Finns väl inget ställe där matta och mjuka fonder passar så bra som i sovrum? 

resizedimage800600 fullsizeoutput 8f77

Master.  Kulör: Emma (med övrig inredning i puder och brunt) 

resizedimage800600 fullsizeoutput 92a7

Guest.  Kulör: Chocolat

resizedimage800600 fullsizeoutput 9259

Pojkrum. Kulör: Lino och  Cobalto

 

 I dag är det dock ett lite mindre projekt på gång... en gammal golvlampa ska få sej en omgång med den nya Kalklitir kulören: Amazone

-Jag har väntat länge på en grön kulör.  Har tidigare prövat Oliva... ( som jag trodde skulle bli svagt olivfärgad ) men den känns bara grå mot allt det vita i vårt hem.  Amazone skiftar däremot tydligt i grönt. 

Att Kalklitir torkar på nolltid och inte luktar illa är dessutom toppen!  

Ha en fin helg. Kram 

 

resizedimage800600 fullsizeoutput 9200

resizedimage800600 fullsizeoutput 91fe

resizedimage8001066 fullsizeoutput 92b5

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 11 januari 2018 - 10:04

Att släppa taget om det gamla...

 

 

Jag har inte bloggat på ett tag (och jag skäms bara lite!)

Jag har gjort andra saker. Sånt som känns. Sånt som nästan har gjort lite ont. Sånt som man gärna vill få tänka över. 

Än en gång har vi sagt "Hej då" till den son som redan för ett par år sen har sitt eget vardagsliv någon annanstans, i ett helt annat land. Är förståss glad och tacksam över att vår 19 -åring har det bra och trivs med det han gör och var han är just nu - men känner mej nostalgisk och slutar aldrig sakna den tiden då vi alltid var fyra här hemma. Jag saknar fortfarande vardags-tjafset, familjemiddagarna, gänget med tonårskompisar som kom och gick, middagsbordet belamrat med skolmaterial, datorer och snacks och ständigt leriga sportkläder i tvättkorgen. Obäddade sängar, fulla papperskorgar och smutsiga tallrikar lämnade på nattygsbordet. Jag saknar alltihop!

Varje gång han åker "hem till sej" nuförtiden, så tänker jag tillbaka på den hälsning vi skrev och publicerade i skolans årsbok när han gick ut gymnasiet. För de raderna står sej fortfarande.  -Nu, precis som då, drar hela hans uppväxt förbi i minnet och man vill nästan att han ska  förbli en aning beroende och inte-så-plågsamt-tydligt-vuxen . Man vill fortsätta komma med sina goda råd och förmaningar. Man vill sköta om och lägga sej i... snälla... bara litegrann!?  
 

resizedimage784588 Slide2

 

Hursomhelst... nu liksom då går han sin egen väg. Envis och kapabel. Ser till att vara så självständig och oberoende som möjligt. Han har inte gått att styra och ställa över sen han var... typ... fem.  Och ändå väljer han att komma hem när han kan, och säger fortfarande att han kommer att sakna oss närhelst han lämnar.   Och det är väl precis så det ska vara?  Att i livspusslet ska bitar kunna byta plats och ändå passa in perfekt.  Men tomrum gör ont i början.   

 

resizedimage800800 fullsizeoutput 9213 

På tal om tomrum , så har vi nu också ett sådant  efter julgranen... Den åkte ut redan före helgen och det känns faktiskt nästan lite skönt att släppa taget där. (Haha... alltså ... får INTE jämföras med diskussionen om utflugna barn!) 

Solen har tittat fram oftare än på länge den här veckan, och påminner om att vi redan går mot ljusare tider.  Nästa träd jag tänker  "worship",  är äppelträden i trädgården. Jag ser helst att de är fulla med vita blommor alldeles snart. --Fem månader... vad är nu det? 

 -För fem månader är ju den tid det tog innan vi fick utrymme och därmed möjlighet att packa upp de sista flyttlådorna sedan vår flyttcontainer anlände den första augusti. 

 resizedimage800441 fullsizeoutput 922e2 

Flyttlådor rymmer en läskigt stor mängd papper också. Jag hoppas att flyttfirmorna återanvänder eller åtminstone återvinner en del ?! Det blev kaos i den nya gillestugan nu när vi äntligen kunde öppna alla paket. 

 -Jag har trots allt ett speciellt minne från en flytt vi gjorde  för fyra år sedan... också den skedde alldeles dagarna före jul. Där blev pappret en räddare i nöden, när vår sjuåring var ledsen över att det inte gick att julpynta ett hus fullt av lådor och flyttskräp.  Utmattade spred vi en kväll ut allt silkespapper vi kunde hitta över hela vardagsrummet. Sen låg vi där och bara fantiserade om snöänglar och frasande snö.  Mitt i alltihop.  I ett tropiskt land med syrsor, höggljutt fågelkvitter och indonesisk folkmusik i bakgrunden. 

resizedimage524702 fullsizeoutput 9201

 

 

 

måndag 1 januari 2018 - 14:37

Gott Nytt 2018 - med liten "hint of Japanese "...

resizedimage800533 IMG 1429

Jag saknar som sagt Japan just den här dagen på året...  Nyårsdagen (och fram till 4 de januari)  är en tyst, stämningsfull och familjecentrerad högtidsdag, ollika alla andra i den uppgående solens land.  Den enda tiden på året då kommersen stillnar helt och man koncentrerar sej på att vara tillsammans, och enligt japansk tradition (och religion) , välkomna både kami (gudar) och förfäder, som man tror att kan hjälpa till med ens lycka och framgång under det nya året.  

Vid midnatt den 31 december ringer tempelklockorna 108 gånger ( en för varje mänsklig synd  enl. buddhistisk tradition ), och i hamnstaden Kobe, där vi bodde, hördes också de dova och ödesmättade signalerna -som nyårshälsningar med basröst - från samtliga fartyg som låg ute på redden i Kobe bay över nyåret.  Vid den här tiden äter ofta japanska familjer "nattamat" i form av långa bovetenudlar (=långt liv)  medan man inväntar Den Första Januari.  Den mest speciella, rituella och sofistikerade nyårsmaten kommer sedan,  under de följande dagarna. För den har man förberett länge -precis som vi ofta gör med delikatesserna på vårt julbord.

Tillsammans med nära och kära går japanerna på nyårsdagens morgon till någon helgedom och ber om "allt gott", och passar ofta på att dessutom få sej en nyårsförutsägelse - en slags spådom- som man hänger upp i träd eller på en ställning för att den ska tas upp "på agendan",  där ute i universum.  

resizedimage251188 fullsizeoutput 91ec

Framtidsförutsägelser "på strå"...

 

resizedimage8001066 fullsizeoutput 91ee

Kadomatsu - " Gate-Pine" , är Japans svar på vår dörrkrans... - Ni visste väl att vår traditionella julkrans också har en symbolisk mening ? -Nämligen: vintergrön= Tillväxt + ringform utan ände= Evigt liv

 

 

resizedimage8001066 fullsizeoutput 91f3

resizedimage800600 fullsizeoutput 91f3

 

Påminner mej annars gärna om Japan-tiden genom att ta fram nåt traditionellt som fått hänga med efter flytten från Kansai.   Jag är väldigt fascinerad av  de likheter som finns i till synes vitt skilda traditioner och ritualer hos olika folkslag... Oavsett om man är född i väst eller någonstans i öst. 

resizedimage252336 fullsizeoutput 91d4

Jag gjorde en nyårs-ikebana inspirerad av Kadomatsu (fastän en sådan ska bestå av tall och bambu - och jag valde knoppig amaryllis istället för tre bambustammar.) Kadomatsu kommer egentligen i par och placeras utomhus , på varsin sida om hemmets entre´.  Bambun växer rak och hög  = man kan då nå himlen med sina bekymmer, medan Tallen med sina spretiga barr är ett ställe som andar/gudomligheter trivs i. Har ni sett en drömfångare så fattar ni idén... 

resizedimage283212 fullsizeoutput 91be

Här är en  (strå dekoration)  i form av en sköldpadda.  Den symboliserar ett långt liv.  Shimekazari av olika slag använder man för att välkomna risguden Toshigami, som man tror att kommer på besök (med löften om lycka o god skörd) till nyår.   Till höger: En Kagami Mochi - dvs. en spegel-riskaka med japansk mandarin på toppen. Sägs symbolisera släktens/generationernas fortlevnad... då, nu och för alltid.   

resizedimage337485 fullsizeoutput 91d8

Hittade en gammal anteckning med tips om världens enklaste Nyårs arrangemang...  Bara en tallkvist och styvt guld/silverband. Det är min ikebanalärare; Kurimoto-Sensei, som har ritat bilden.

 

 

resizedimage413551 IMG 2

resizedimage415553 IMG 3737

 

Vi hade för övrigt bestämt oss för en mysig familje-middag hemma det här nyåret.  Vi åt gott, och ALLA i familjen bidrog med varsin rätt.  Vår elvaåring,  som gillar Micke Björklunds senaste kokbok, bidrog därför med något som han själv kallar "Lakrits pyttipanna" (" Micke´s Sweets",  s. 126-127) till dessert.  -Inget dåligt sätt att avsluta det gamla året på,  trots att anrättningen är svart som natten.  ;)  Vi avrundade med att spela familjespel fram till 03-snåret.  I Finland får man ju nämligen sova lääänge på nyårsdagen.