Visa alla inlägg skrivna februari 2018

onsdag 28 februari 2018 - 11:05

Stöd folks självkänsla så slipper vi "Me too"- fenomen i framtiden !

Sitter på ett flyg till Bryssel och ögnar lite slött igenom HBL. Tills blicken fastnar på en text publicerad i “Opinion & Debatt”. En ung manlig skribent; tydligen också Studentbladets chefredaktör, som beskriver en händelse i sin barndom. Det är fråga om några ögonblick under en vanlig dag på skolgården. Ögonblick när han som pojke känt sej mer eller mindre tvungen att förtrycka en värdig motståndare i leken bara för att hon var en flicka. Gjorde han inte det hade han inte varit tillräckligt manlig. I egna ögon -och i andras. Mannen poängterar att han beskriver sina egna personliga upplevelser, men att han samtidigt uppfattar att samma mönster går igen i vuxendomen. Det att män förtrycker kvinnor bara för sin manlighets skull. Han menar att det är bra att problematiken i machokulturen lyfts fram -men han vill också medvetandegöra läsaren om att problemen börjar redan i ung ålder.
-Nu är jag definitivt vaken!!!

fullsizeoutput 9442

Jag diskuterar gärna feminism, trots att jag definitivt inte skulle vilja kalla mej själv för feminist… i vart fall inte så som (jag tror att) man definierar begreppet hos oss i Norden. Kanske är det vad en lång tid i mansdominerade samhällen gör med en ? - Man tycker det är nog så gott att" plocka smulor” … att det är förmätet att kräva någon “seger” över det motsatta könet, så som den unge mannen i HBL-artikeln beskriver. Jag vill inte vara med om någon dragkamp - jag vill bara ha J-Ä-M-L-I-K-H-E-T …. Att flickor och kvinnor skulle ha ett lika stort värde, respekt - och rättigheter givetvis- som pojkar och män har i världen. Inte mera.

Artikeln jag nyss läst fyller mej med hopp. Unga, nordiska män börjar tydligen förstå att chauvinism är ett tecken på svaghet. Att sätta sej över någon och kräva makt är ofta frågan om dålig självkänsla.

-Hur fortsättningen kommer att se ut beror förmodligen på hur vi vuxna ( föräldrar, lärare, ungdomsledare, sport coacher… you name it !) går vidare i den här frågan. Om vi gör det. Vilket ansvar vi tar för hur killar och tjejer -BARN helt enkelt - ser på varandra. Hur viktiga vi förstår att vi själva är i den processen. Visst påverkas vi av samhället - men samhället påverkas i sin tur av individerna som utgör samhället.

Jag själv har bara söner. De har vuxit upp i än mer patriarkaliska, ojämlika samhällen än vårt eget.
Så visst har det hänt att jag varit rädd. Satt i vrångstrupen då jag sett t.ex.hur media objektifierar flickor och kvinnor, framhåller utseende, ungdom, och förmåga att behaga eller serva mannen och familjen, -men samtidigt kategoriskt ignorerar kvinnligt intellekt och kompetens. Och värst av allt var att upptäcka hur flickor och kvinnor ofta själva förminskade sej och sitt värde. Både privat och i arbetslivet. -Men det påstår jag också att vi i västvärlden fortfarande gör till viss del. Även hos oss i Finland.  För många tycks tänka att yttre prestation automatiskt leder till lycka och framgång. För kvinnor innebär den yttre prestationen ofta både karriär och det perfekta hemmalivet. Män tror jag att har lättare att känna sej framgångsrika bara de fixar det där med jobbet.  
Själv har jag varit mest hemmavarande under utlandsåren. Helt naturligt och högst förväntat i den del av världen vi har varit. Ändå ett uselt exempel på den" fria och självständiga kvinnan” , och en rätt ovanlig företeelse här hemma.
Varför missade jag tåget med flit? - Jo, framför allt var det en högst privat orsak… för att vi hade svårt att överhuvudtaget få några barn. Vi väntade (kämpade) i åtta år för att få barn nr. 2. Det var från början ett personligt val för mej att ge upp något för att JAG VILLE ha nånting annat. -För jag skulle inte ha orkat med att både jobba och gå igenom alla infertilitetsbehandlingar samtidigt.

Men jag säger inte att det var ett helt lätt val då. Inte heller är det lätt nu när vi är tillbaka i Finland och folk undrar vad i hela friden jag har gjort av med mitt liv? , Då inser jag fullt ut vilka långt gående konsekvenser mitt tidigare val har fått och fortfarande kan få för ett liv i det Nordiska samhället.

Och ändå ångrar jag mej inte direkt. How come?!?
Jo, för att jag lyckades strunta i vad folk runt omkring mej tänkte (om mej) då. Jag följde min egen sanning och det har fått mej att inse nånstans att varken mitt människovärde eller mänsklig lycka och tillfredsställelse beror på vad jag presterar utåt eller hur andra människor värderar mej eller det jag gör.  -Människovärde innebär väl att varje människa inte är utbytbar- utan unik. Att vi är lika mycket värda oberoende av VAD eller VAR vi är - lika lite som det beror på om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, eller på vår religion eller ekonomiska situation.

Sen är det en annan sak hur vi hanterar vår egen självbild och hur vi sköter vår självkänsla. -och det är här jag menar att Pudelns kärna ligger!
Vi kan säkert stöda både våra söner och döttrar mycket mera i deras skapande av sund självkänsla för att slippa "ME TOO” och alla andra uppenbara symptom på samhällets dysfunktion och obalans. Ojämlikhet.


Jag tror att man kan göra det genom att lära dem att ge något tillbaka. -Genom att hjälpa andra, eller känslan av att kunna ta hand om nåt som gör skillnad i ett större perspektiv. Vare sej det är volontärarbete för mänskor eller att ta hand om djur och natur... Vi borde också mera stöda kreativitet och expertis. Det att inom oss veta vilka förmågor och talanger vi har och själva våga njuta av dem gör bara gott. Det måste inte vara något vi jobbar med.  Vi borde inte avfärda våra egna eller andras bedrifter/ prestationer (här måste ju Jante lagens Norden ligga i bottenskiktet, tänker jag? ) för att tillåta oss att vara nöjda med oss själva.  Vi borde lära oss själva och våra barn något om förlåtelse. Att förlåta eller be om förlåtelse ses ofta som omanligt eller svagt… men tvärtom så kräver det en stolt och modig själ att be om förlåtelse. Det stärker självkänslan på sikt.  

Sist (men kanske allra viktigast? ) : Att få bli medveten om sin egen sanning och lära sej förstå den. Klara och sunda värderingar som man vågar framföra trots ev. kritik från andra gör en självsäker och bekväm i det egna skinnet. Det gäller mej, dej -och alla andra.

Nu fortsätter min resa till Nederländerna - så nästa blogginlägg blir nog från Maastricht. - och handlar helt säkert om mindre allvar och mera nöjen. ;) 

Ha en härlig dag, alla!

 

lördag 24 februari 2018 - 12:45

Ett hotelltips för inredningsintresserade - Umeå

Tänkte tipsa om ett mörkt men klurigt hotell ifall det är nån som inte fancy skidspåret, skridskobanan eller söderns sol över sportlovet. -En liten weekendtrip trip för att bara vara, äta gott och umgås kan ju heller aldrig vara fel?!


För några veckor sen bodde jag över på Stora Hotellet. Har tidigare gått förbi det vackra sekelskifteshuset många gånger och beundrat både arkitekturen och läget -  mitt i smeten av Umeå.  Att jag är inredningsnörd och i allmänhet föredrar Boutique hotell framom de stora hotellgiganterna, gjorde att jag den här gången bestämde mej för att checka in - trots att jag  reste ensam och trots att det påstås att det spökar där om nätterna. ( SVD- "Helg med spöken - Hemsökta hotell i Sverige")

fullsizeoutput 9328

Beläget på Storagatan strax ovanom älven, med utsikt över kulturkvarteret Väven och Rådhusparken, har byggnaden i nyränessans -stil tronat där ända sedan år 1895, när det uppfördes som kombinerat hotell och sjömanshus. När det sen grundrenoverades 2012- 2014 tog man fasta på dess historia som Umeå Sjömanshus och inredde med den gamla tidsandan och sjöfarten i tankarna.
Rumskategorierna speglar de gamla sjöfararnas världsbild... Vidskepelse, Äventyr, Längtan, Mystik, Passion och Frihet. Vidskepelse t.ex. innebär liten sjömans-koj med "bunkbeds"  - och Frihet är flerrumssviten.

Jag bodde i ett Mystik - rum, och de ser ut så här:

 

fullsizeoutput 9398Mycket brunt och svart...  klart godkänt för den historiska atmosfär man ville skapa här, men kändes litegrann för  murrigt, entonigt och mörkt för mej så här på vintern. Jag skulle själv ha tagit in ännu någon färg... kanske marmorgrönt  (för att behålla den klassiska tidsandan)  i detaljerna där, tror jag. 

fullsizeoutput 9399Badrummet var fräscht och fint.  - Kändes nästan som hemma eftersom jag själv just har inrett ett badrum i modern sekelskiftesstil, där  enbart svart, brunt och guld fick plats. 

fullsizeoutput 93a1Det fanns få men noga utvalda detaljer i rummen...  

 

fullsizeoutput 93a2

...Och vägen till hotellrummet var mörk och spännande. Dörrarna var täckta med sjöfartsmotiv  i 3D.

 

fullsizeoutput 939d En tidsresa  till början av 1900 -talet fick man göra i lobbyn...

 

fullsizeoutput 93af... i den läckra entre´n... (som jag gillade mest) 

fullsizeoutput 93a5...och i baren, som fanns vid Gotthards Krog, även den i anslutning till entre´n.  

 Gotthards Krog, förresten, är flera gånger prisbelönt och har fått namn efter nöjeskungen,sjöfararen, och Stora Hotellets första kapellmästare; Gotthard Zetterberg. Krogen serverar grönsaker från egen odling och restaurangen är dessutom KRAV-certifierad. Det betyder (jag citerar KRAV) : 

"KRAV-märket är Sveriges mest kända miljömärkning för mat, uppbyggd på ekologisk grund med särskilt höga krav på djuromsorg, hälsa, socialt ansvar och klimatpåverkan." 

 Jag  åt faktiskt inte middag där denna gången,  då jag som sagt reste ensam... utan jag slank istället in på mysiga favvo -stället Tapas Bar Deli  (som jag nyligen skrev om i ett annat inlägg) alldeles runt hörnet. 

fullsizeoutput 93ad

Gotthards Krog

fullsizeoutput 93a9

- Men en helt ok hotellfrukost som serverades (av Gotthards krog) på innertorget fick jag i alla fall smaka. 

fullsizeoutput 93b1

Så... går Vasa-solen i moln och du dessutom tröttnar på iskalla skridskofötter eller brännande, köldrosiga kinder i skidspåret, ta då en tur över vattnet och chilla nån dag vetja. 

Jo förresten... det där med spöken på Stora hotellet...  Inte i mitt rum i alla fall  - namnet "Mystik" till trots.  Jag sov gott och mådde bara bra.  -Men jag gick ju i och för sej aldrig upp till fjärde våningen heller. ;) 

onsdag 21 februari 2018 - 11:00

Kokusaijin -internationellt berikad eller kontaminerad?

I gårdagens inlägg försökte jag beskriva den odefinierbara känslan av att känna sej annorlunda. Att inte veta om man fortfarande får eller kan" höra till "hemma i sitt eget samhälle längre, på grund av att man onekligen har vidrört andra kulturer så att de omformat ens sätt att se på världen.

- Jag inser ju att om den känslan kommer att finnas kvar och förstärkas, så blir det säkert ganska jobbigt. Speciellt eftersom man samtidigt har upplevt att man "bara" är en gäst i landet man just kom ifrån.   -Vart  ska man då ta vägen...liksom?   

I Japan finns faktiskt ett eget begrepp för den här gruppen mänskor som återvänder.  Nämligen Kokusaijin (internationell person) eller kikokushijo (återvändande barn). Till stor del är det här ett negativt laddat begrepp i det japanska samhället.  Jag hörde många gånger folk prata om att återflyttade japaner var "contaminated" (kontaminerade)  och det fanns många nationella återanpassningsprogram för att slussa tillbaka dem till det japanska samhället. Begreppet "non-han-shin" eller:  "first not- then half- and finally New Japanese" ( enl. Roger Goodman, 2005) beskriver hur man ser på den återanpassningsprocessen väl.

Jag kan mycket väl förstå att det finns lingvistiska och andra utbildningsrelaterade problem för japanska barn som bott och skolats en tid utomlands (japanskan är verkligen inget lätt språk !) - men jag förstod aldrig hur det socialt kunde ses som något så negativt att ha utsatts för främmande kulturer. Men så var det.  Kokusaijin och -speciellt - kikokushijo anses ofta att har plockat upp alltför många annorlunda och opassande beteenden och även sociokulturella värden som inte är traditionellt japanska. Det är inte önskvärt. Det behöver korrigeras om man ska passa in i det i de oerhört strikta normerna i det japanska samhället. Jag hade en del goda vänner som var kokusaijin - och de fick verkligen lida för utlandserfarenheter som de egentligen personligen tyckte varit berikande för dem. De sågs under många år efter sina utlandsvistelser som främlingar i sitt eget land. Naiva personer som godtroget hade svalt det västerländska betet: alltså blivit mera individualistiskt tänkande och kanske en större öppenhet för en del främmande traditioner. 

Hur är det då hos oss i Finland? Är man nyfiken ?  -och ser man människor med både längre och kortare internationella erfarenheter (både bland utlänningar och finländare) i grunden som något berikande för samhället ?  - eller ses det som om man helt enkelt har tappat greppet om saker och ting nånstans på vägen? 

-Eller om vi tar ett steg tillbaka...  vågar jag ställa frågan om ifall vi inom olika subkulturer i Finland är intresserade och nyfikna på varandra?Hur är det med klimatet mellan finskspråkiga och finlandssvenskar idag?  Hyllar vi varandras olikheter?  Tycker man att det går att tillföra varandra något?  

Jag är nyfiken så hjälp mej ! -Det ska bli spännande att sticka ut näsan - och känna efter lite mer - när man väl kommer ut ur inflyttningsbubblan helt och hållet.

Och sist men inte minst:  Jag vill ju absolut poängtera att hela min familj har blivit oerhört fint emottagna i vår närmiljö här i Vasa. Vi har supertrevliga grannar och vår elvaåring stortrivs i skolan. Jag har fått några nya,  fina vänner här i stan -  och nu också en etusiastisk och välkomnande Blogg community.  :) 

Så stor kram på er alla - och njut av det härliga onsdagsvädret ni.... Jag för min del måste återgå till att måla innerväggar. 

 

tisdag 20 februari 2018 - 12:56

Annorlunda - måste det vara detsamma som att "vara utanför"?

Jag har tidigare sagt att alla erfarenheter formar oss. Det är förmodligen sant vare sej man bor på samma plats hela livet eller inte. Vi fyller ju hela vår tillvaro med personliga möten där vi ser, vi hör, vi lyssnar och vi frågar.  -Men om du bara omger dej med likasinnade så behöver du kanske inte fråga (eller ifrågasätta) så hemskt mycket i vardagen.  I grunden har ni ju likanande värderingar och platsen där ni möts är lika trygg och välkänd för er båda. Ni vet hur man uppför sej och ni vet vad ni kan förvänta er av andra. 

Det som kanske skiljer expatriarkens (och för all del även invandrarens) erfarenheter ifrån andras, är att hen tvingas vidga sina kulturella och normativa ramar på ett helt annat sätt än om man bara gör en kortare eller längre semesterresa ut ur den bekväma hemzonen.

 -Dina AHA- upplevelser (det som hjärnan registrerar när du upptäcker något nytt) är inte bara nånting som du betraktar för en stund, utan du ska finna dej i  allt "det  annorlunda" för en längre tid - och du måste då försöka lära dej leva med det.  Det känns inte rätt för  din jag-känsla att transformera dej, men du klarar dej inte heller utan en viss anpassning. Som expatriark behöver du göra det för en tid, men som invandrare måste du kanske anpassa dej för en livstid. 

Jag är van vid att vara en "gäst".  I nästan tjugo år har jag helt löst - och tveklöst- burit med mej den kulturella ramen, dekorerad med de normer och lagar som finns i det land där just jag växte upp. Till viss del hade jag redan tränat på att vidga den litegrann innan flytten till Asien. Detta eftersom vissa Do´s and Don´t -s  existerar också lokalt.  -Att vara Ålänning i Finland på nittitalet var nämligen inte heller alltid helt smärtfritt. Speciellt inte om jag tänker på klasskompisen -kvinna, 19 år- som blev sparkad medvetslös -av främmande, överförfriskad finländsk man - i krogkön. Hon pratade dessvärre svenska. Våra finlandssvenska vänner var vana vid att inte prata så högt i centrum under kvällstid -men vi som kom från en liten ö i havet hade helt missat den detaljen. Det blev en obehaglig erfarenhet som kunde slutat riktigt illa. 

Idag förstår jag att han... den överförfriskade och våldsamma mannen... hör till dem som är mest osäkra och rädda. 

Under åren har jag nämligen mött många sådana människor.  Frivilligt eller ofrivilligt har jag blivit deras "mjäll på skjortkragen".  Bara genom att finnas som en utomjording i deras annars så trygga och välbekanta zon. Bara genom att påminna dem om att min ram till viss del ser annorlunda ut än deras egen.  Man känner igen dem genom att de vill tvinga alla runt omkring dem att vara precis som dem, tänka precis som dem och helst se ut precis som dem också. De ignorerar dej, ser kanske ner på dej, eller så bär de Mobbarens nationaldräkt.

Jag vet inte om det är en relevant och riktig iakttagelse från min sida -men jag upplever att majoriteten av de rädda, osäkra och tuffa har varit män. Kanske beror det på att  jag under min tid utomlands har levt i så starkt patriakaliska samhällen? - I länder där man inte är så van med långa, blonda "amazoner" med starka viljor?!?  Jag har haft tur som hade med mej en egen man som ville att jag skulle fortsätta att vara den jag är. En som gillade mina starka åsikter och viljestyrka och inte hade problem med min öppenhet. 

Och nu är jag tillbaka i mitt hemland... och jag märker att den där ramen jag har släpat runt på ibland känns alltför stor för Finland -och att den också till viss del har förändrats i sin färg och lyster. Den passar liksom inte på någon enskild vägg längre. Så nu funderar jag mest på hur jag ska få den att smälta in precis överallt.   Men...

-Är det ens möjligt? Betyder "annorlunda" detsamma som "utanför"

måndag 19 februari 2018 - 12:20

På nakna fötter in i bloggvärlden


IMG 4023Heeej,  säger jag... till Dej som läser Sevendays!

Lite som att gå med nakna fötter i snön kändes det först att starta upp en egen blogg. Trots att man är rätt öppen som person. Trots att tanken inte alls är ny. Jag gillar ju att skriva. 

-Vill någon verkligen läsa om mitt liv?
-Och vill jag ens att denna vem-som-helst ska läsa om mej?
Om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag brinner för och vad som gör mej mest frustrerad?
-Vill jag dela mina dagliga och vardagliga misstag och erfarenheter i cyberrymden?
-Vill jag överhuvudtaget vara synlig?

Ja, just nu känns det helt okey, faktiskt...

Så äntligen har jag klivit ut i bloggvärlden.

AtHomeAtHeart syftar till helt olika aspekter som på nåt sätt är viktiga för mej. 

Det handlar om att "hitta hem på riktigt" -i mitt eget land/ kultur och så småningom i nordiskt yrkesliv.  Men det handlar också om andra kulturer och länder som präglat och präntat in - och som på nåt sätt också har blivit lite som "hemma" med tiden. 
Det handlar om att trivas och vara tillfreds i vardagen   -i yttre mening i vårt hem, men kanske också i min personliga identitet...för den blir liksom aldrig färdig. Vi utvecklas ständigt och påverkas av var i världen vi lever och verkar- av våra dagliga och personliga erfarenheter.
Det handlar om att "ta hand om" både sej själv och andra - eftersom jag på gott och ont är en person som oftare "tänker med hjärtat än med hjärnan".  ;) 

 

Jag och (majoriteten av) min familj har just flyttat hem till Vasa efter att ha tillbringat hela 18 år i Asien.
Eller... kanske borde jag skriva att vi har"krasch-landat"?  Mitt i ett renoveringskaos i det gamla huset på Vikinga... och mitt i ett samhälle som ibland ter sej nästan lika nytt som en gång det japanska gjorde när vi tog vårt pick och pack och reste ut i världen.  Jag kommer säkert att bli tvungen att reda ut begreppen gällande min finlandssvenska identitet.
-Vem tusan har jag blivit med åren ?!? 

Det  här ska inte vara nån renodlad inredningsblogg, men eftersom jag är intresserad av eklektisk (och framför allt personlig) inredning så kommer det nog att poppa upp en hel del om sådant. Jag tror att atmosfär och intryck - i smått och stort- påverkar hur vi trivs och ibland till och med hur vi mår. I min egen vardag är inredning och DIY - projekt ständigt på tapeten. Jag vill dessutom ofta ta in dofter och ljud i omgivningen för att de i all sin enkelhet kan skapa mera stämning än några stilrena designmöbler nånsin kan.

Med en bakgrund inom förebyggande vård har jag under Asien -åren dessutom kommit att intressera mej för en del alternativa, vårdformer som ( obs!) komplement till den medicinska vården  ... så som Shiatsu och Reiki Healing.  Jag funderar inte längre på om det är fråga om placeboeffekter eller ej... det viktigaste är att vi mår väl, och själva får lov att bestämma hur vi vill ta hand om oss.  Vi är mångdimensionella varelser som borde se till både fysiska, själsliga (alltså psykiska) och andliga behov, därför att de alla samverkar och påverkar varandra.


Jag är gammal TM meditatör och numera också Mindfulness-instruktör. Mindfulness håller jag på att snöa in på totalt....  - Att träna med hjärnan är minst lika viktigt som att ta hand om sin kropp. Numera finns det också en massa bra forskning som stöder det påståendet.

-Mindfulness meditation kunde göra vardagen och yrkeslivet  både lugnare, mindre stressigt OCH mer effektivt/ fokuserat för de flesta. Om man bara ger ytterst lite av sin tid och tränar konsekvent. 

Som f.d. mångårig expatriark och mamma till två barn som under sina "bästa år" har präglats av livet i en internationell miljö, är jag också ständigt nyfiken på hur uppväxt i en viss kultur, etnisk grupp och/eller ett visst samhälle påverkar och präglar människan. -Det bästa jag vet är undersökande (och ibland riktigt djupa) samtal med folk från jordens alla hörn. Varje individ jag någonsin har mött har lämnat spår hos mej... både i tankar och hjärta. Det är ju jätteviktigt att vi delar med oss av vilka vi är, för att kunna förstå varandra!

-Och så brinner jag dessutom för tusen och en andra saker däremellan. Precis som dom flesta andra...

Häng på min blogg nångång ibland  -och kommentera eller diskutera gärna dessutom!

 Kram & ha en fin måndag  !

lördag 17 februari 2018 - 20:48

En bit Vasa-histora på Pop up Loppis...

Började den här soliga februari-lördagen med en liten avstickare till Pop up Loppis på Royal Wasa. Det var en kompis som tipsade om att de skulle sälja bort gammalt hotell-silver...  -Jag måste  erkänna att jag har noll pejl på vad som egentligen händer i stan på helgerna än så länge.

-Så...-Tack fina Johanna , för tipset och guidningen!  

I Japan brukade jag nämligen ofta njuta av The 4th Sunday Fleamarket vid vår närmsta helgedom (Gokoku jinja vid Shinohara Kitamachi)...  Ja, man ordnade faktiskt antikmarknad utanför  "Shinto kyrkan" en gång i månaden.  Där träffade man alltid på bekanta och efter ett antal år i landet kunde man till och med identifiera och värdera många av de gamla föremålen som fanns där.   Min äkta hälft undrade dock oftast "vad det var för skräp jag släpade hem denna gången ? " ...  

Men hör och häpna... det finns grejer från den tiden som jag nyligen sett att värderas rätt  högt  i TV 4 ´s antikvitetsprogram "Bytt är bytt" .  Det finns tydligen samlare i Skandinavien som gillar japanskt. ;)  Så allt man köper på loppis är då inte bara skrot.

 fullsizeoutput 9397

 

Nåja... just idag var jag mest på jakt efter redskap som man verkligen kan använda.  Vi ångade förbi raderna av kläder och nyare prylar för att ägna en god stund åt att gräva i gamla, bortglömda besticklådor. Kanske hade det funnits mera av intresse om man sett sej omkring, men vi hade inte så mycket tid.  Jag håller på med ännu ett renoveringsprojekt nu.  Tiden räcker inte till. 

Svarta och repiga, men vacker retro design...  vi plockade på oss både fiskbestick och annat smått och gott-utan att veta om det ens vore möjligt att fixa upp våra "fynd" till användarstandard.  Men det blev helt ok, som ni ska få se senare.

 

 

fullsizeoutput 9389

fullsizeoutput 938b

fullsizeoutput 938e

 

Resten av dagen har gått åt till renoveringsarbete.  För...ja,  vi är redan där igen :   Vi har ett nytt hem att förnya -fastän inte till oss själva.  

Jag gillar verkligen att måla... Färger (eller icke-färger) säger så mycket och de påverkar både humör och känslan/ rymden i ett rum.  Det blev ett mjukt, ljust och fräscht vardagsrum denna lördagseftermiddag, i lägenheten som vi snart ska sälja.  

fullsizeoutput 90e9

 

Nu ikväll, efter att vi kom hem igen, har jag prövat att polera en del av morgonens 50 cents fynd - och det ser riktigt bra ut så här långt.. -Jag tycker inte att graveringen "Central" -som antyder hotellets ursprungliga namn -stör alls... det är bara kuriosa -eller kalla det Vasa-historia om du vill. 

 

fullsizeoutput 9392

IMG 3983

fullsizeoutput 938c

 

torsdag 15 februari 2018 - 00:00

Vändagen - En dag för alla hjärtan

Jag sitter just nu i bilen på väg ner till Åbo över dagen. Som f.d. åländsk studerande i Österbotten får man fortfarande (många år senare) nippran så fort man tänker på den långtråkiga riksåttan... så eftersom min egen "Valentine" från igår sitter vid ratten, tänkte jag själv fördriva tiden genom att spåna lite om...

Valentine´s Day...  Vändagen... Alla Hjärtans Dag...

Den 14/2 betyder förmodligen inte riktigt samma sak för alla. Många i dagens sekulariserade (och pragmatiska?) Finland himlar kanske t.o.m. med ögonen och tänker att det är ännu en komersiell grej - ett sätt att sälja mera choklad, mera blommor, mera korthälsningar... 

Å andra sidan fick jag ju många härligt hjärtliga hälsningar från vänner igår.  Här är det kanske numera - så som den finländska översättningen också lyder-  en dag då man tänker mera på vänskap än på passionerad kärlek? Jag vet inte!?!

På Åland där jag växte upp, kallade vi det för Alla Hjärtans Dag, så som man gör i Sverige. Namnet ger utrymme för ALLA hjärtan att klappa som de vill... för vänner, för familj och för den man älskar-älskar om ni förstår hur jag menar ?   

Så klart att vi gjorde vänliga kort till varandra, kompisar emellan, men (handen på hjärtat) det var nog Valentine-dejten eller kanske det anonyma kortet i postlådan som gjorde dagen mest speciell, vad jag minns.  

I vår familj har vi fortsatt på den inslagna vägen. Jag skriver kärlekshälsningar och köper nåt gott till barnen varje år (och de till mej)  - men kvällen brukar nog alltid vara vikt för romantisk middag tillsammans med deras pappa. -Japp... faktiskt även efter snart 26 år ihop !

Vi vuxna behöver ta varje givet tillfälle för att jobba på kärleksrelationen och uppmärksamma varandra,  för att sedan orka med att tillsammans vara föräldrar, vänner osv. i dagens ADHD-samhälle. 

Sen hör det till saken att bakgrunden (även om den är lite dunkel) till St. Valentine´s Day, faktiskt har med passionerad kärlek att göra, med förlagor i romerska traditioner och snyggt upplockad av kristendomen redan på medeltiden. I alla fall om man får tro www.history.com 

Lupercalia - en hednisk, romersk fertilitetsfestival-firades kring den 15de februari ända tills en katolsk påve kom på att ersätta den med St. Valentine´s dagen den 14 de (Valentine var tydligen en präst som frångick kejsar Claudius II förbud för unga män/ soldater att gifta sej och vigde dem i hemlighet. För det fick han senare bota med livet.)  

Mitten av februari har också (för länge sen) officiellt i Frankrike och England ansetts vara början på fåglarnas parningstid... Antagligen tyckte man i den tidens kyska samhälle att det var sååå romantiskt.  ;) 

 

I Japan, där jag har spenderat en hel del år av mitt liv, firade man St. Valentine´s Day STORT...  utbudet på kärlekschoklad och andra gåvoartiklar i vackra presentförpackningar var enormt.  Ingen mänska jag kände visste nåt om storyn bakom (Kristendomen blev ju aldrig någon hit därborta) , och JA... visst var det ultrakomersiellt !

-Så komersiellt att man hade styrt upp en helt egen tradition med en Valentine-dag nr. II varje år för att få dubbel utdelning. Exakt en månad efter Valentine´s day, den 14/3 firar man nämligen något som kallas White Day...  det  är då som damer och flickor förväntas besvara uppvaktningen de fått en månad tidigare. Lika stora mängder presentförpackningar säljs inför White Day... om inte mer. Traditionen med White Day har spridits åtminstone till Korea, Taiwan, Kina, Hongkong och Vietnam - men den uppfanns  på 1970-talet av en chokladtillverkare i Japan. Smaskigt snuskigt mycket klirr i kassan... 

 

Nåja.... jag hoppas att ni i alla fall tog dagen på allvar och vårdade era kärlekar (av alla slag) igår.  För vi behöver verkligen kramas ...  om inte annat så för att få fart på de härliga oxytocin-hormonerna som får oss att må bra, känna oss lugna och glada, mindre stressade eller ångestfyllda.fullsizeoutput 9372

 

lördag 3 februari 2018 - 15:30

Sol, is och snö... Jag bara ÄLSKAR Vikinga just idag!

fullsizeoutput 9356

fullsizeoutput 9354

Alltså... man kunde tro att en indonesisk streetdog skulle gå och gömma sej långt inne under sängen när termometern sjunker under minus tio grader. Det är över fyrtio grader kallare än vad hon annars har brukat vara van vid. -Men icke! Precis som vi andra njöt hon i fulla drag av långpromenaden på fjärden utanför Vikinga idag. Och vi fick oss dessutom många glada skratt när Shiloh förgäves försökte hålla någorlunda jämn koll på alla fyra tassarna, på fläckarna av blå, slät och gnistrande is som låg blottade på sina ställen. 

Vi gick där ute i solglittret och försökte tänka oss vad vi skulle ha gjort i Jakarta en sån här dag... förmodligen suttit i nån bilkö eller tränat på sportplanen vid barnens skola... eller suttit hemma på poolkanten- just för att slippa den där förhatliga bilkön för en gångs skull. 

Känner mej rätt tacksam och nöjd med att få vara just här, just nu. Vikinga är nära till havet som jag är uppvuxen med och som jag älskar, det är dessutom nära till skog men också nära till bekvämligheter i Vasas lilla centrum.  Att det sällan blir + 33 grader rör mej faktiskt inte i ryggen. Man blir trött på värme och fukt och storstad också, efter ett tag. 

 fullsizeoutput 8616

fredag 2 februari 2018 - 17:39

Släpp förväntningarna -och även otursdagar kan sluta bra!

 

fullsizeoutput 9348

IMG 3916

Du vet säkert väl hur det kan vara?!? 

Dom där dagarna när det mesta verkar gå fel.  -Varför måste det hända just på en fredag, frågar jag mej? 

En veckodag som annars bjuder på så sköna förväntningar inför veckoslutet:   Fredagsmys, fredagsfeeliz, fredagsfilm, fredagsmiddag, fredagskväll ... listan kan göras lång. 

Kanske är det för att fredagar har ansetts vara otursdagar alltsedan urminnes tider?  Då skulle man helst undvika att påbörja en resa eller starta några större projekt.  Jesus korsfästes på en fredag osv. osv.  

Jag för min del började morgonen med att vara försenad till ett möte (måste akut tanka bilen) sedan fredagshandlade jag (och hittade inte ens hälften av det som fanns på shoppinglistan) , kom hem igen och insåg att vår älskade hittehund från tropikerna hade gjort alla sina nödvändiga behov inomhus trots att vi gick på promenad just före jag åkte, (well,well... jag hade kanske också föredragit att göra sånt inne om jag varit van med + 33 celsius ute jämt) .

När jag städat upp allt elände och fyllt kylen med helgens middagsingredienser tyckte jag att det skulle sitta fint med en fika (före den riktiga fredagsstädningen tog vid).  Sagt och gjort...  laddar kaffepannan med fokus på en skön tio minuters paus mitt i dagen...  bara för att en stund senare komma in i ett brunvått kök med en imponerande kaffefontän mitt på köksön.  Knoppen ovanpå vår perkulator hade lossnat och för varje tryckpust den gjorde sprutade kaffet högt upp i luften för att sedan sprida sej inom en radie på några meter. Härlig känsla för perkulatorn kanske... men dock inte för mej !  

Sen snöade det ju också lite fint under dagen (och det var min tur att skotta) . Såg inte så farligt ut genom förnstret, men det kan inte hjälpas att många bäckar små också blir en stor å...   så minst en timmes rask vinterdans med snöskoveln blev det. Härligt!

Det var då jag bestämde mej för att sluta ha några förväntningar på den här dagen.  Familjen skulle säkert ändå komma för sent hem till middan (som dessutom skulle smaka misslyckad) , det skulle säkert ryka in när vi tände mys-brasan, katten skulle inte tryggt rulla ihop sej i soffhörnet, utan istället spy upp sina hårbollar på mattan och min lap top skulle säkert krångla när jag skriver det här inlägget...

Men.... vänta nu! Det magiska ordet är ju förväntningar. Det ordet återkommer gång på gång i den här redogörelsen både på plus- och på minussidan.  

Så nu är vi inne på psykologi och kognitionsforskning: 

"Vår förväntningsapparat är det som säger oss att världen är förklarlig. Den blir mer förklarlig ju fler fenomen som vi stöter på som hamnar i kategorier som vi redan har, för det får oss att tro att de slutsatser vi hittills har dragit var korrekta. Och om de har varit korrekta hittills ökar vår subjektiva säkerhet på att de ska fortsätta att vara det.
Vi är till och med så beroende av denna trygghet att vi stoppar in fler saker än vi ”borde” i färdiga kategorier och bygger upp vår inre värld på ett sätt som inte motsvaras av vad vi egentligen vet utifrån våra sinnesintryck."  Simon Winter, Lunds universitet

-Så nu slutar jag stoppa in den här dagens tidigare händelser i olika plus- och minus- kategorier för att försöka kontrollera vad som kommer sen,  och bara ser vad som sker ... och allting har faktiskt löst sej till det bästa denna fredagskväll.  Vi har ätit gott tillsammans, badat bastu, eldat vår brasa, suttit i soffhörnet, promenerat med hunden och en massa annat trevligt som jag inte ens hade kunnat tänka mej...    

Man kan kalla det att vara lite mera mindful... det att vara öppen för och nyfiken i ögonblicket... att försöka skippa dom vanliga förväntningarna som vår hjärna så gärna bygger upp åt oss för att kunna förutsäga och kontrollera vår framtid. Den som vi faktiskt inte alls har mött ännu  i just den här stunden. 

 fullsizeoutput 8f81