Visa alla inlägg skrivna mars 2018

lördag 24 mars 2018 - 16:59

Internationellt näringsliv rekryterar gärna global citizens

DEL 3  i serien om TCKs   - Om Vuxna Third Culture Kids

fullsizeoutput 908a

"-Åh! ,här skulle jag ju bara älska att vara bosatt - jag är sååå avundsjuk på ditt studieliv! ", utbrister jag under första promenaden vi gör tillsammans i den äldre sonens studiestad. Han läser för tillfället Internationell lagstiftning & EU -rätt i Maastricht, Nederländerna, och siktar väl på en framtida karriär inom internationell affärsjuridik.


Som vilken turist som helst facineras jag av den mixade nutida och medeltida atmosfären i en av Hollands äldsta städer. Jag beundrar den gamla europeiska arkitekturen. Hör nästan hovklappret eka bland de smala gränderna och föreställer mej skaror av katolska pilgrimmer som enda ifrån 1200- talet vallfärdade till Vrijthof - det gamla torget utanför St. Servatius Basilikan i närheten av Phils studiebostad.  Samtidigt susar horder av jäktade studenter på cyklar i alla möjliga färger förbi. De har bråttom, på väg till universitetet strax bortom.

fullsizeoutput 94bb

-Min egen facination leder alltså genast till tankar om att slå sej ner. Kunna njuta av stället mera permanent.


Philip skrattar till och undrar om han trots alla sina planer för framtiden borde tänka på att förlänga studietiden just här "bara för att mamma skulle trivas med att hälsa på?"


Jag inser att för en vuxen TCK (Third culture kid) är en plats ofta bara en plats. Trevligt & spännande - ja visst ! - men ändå "bara" ett av de många ställen där man tillbringar ännu en tid av sitt liv.

 

fullsizeoutput 9599

Undersökningar visar att TCKs väldigt ofta väljer att själva bli Globala Nomader som vuxna. Identiteten är rotad i människor man bryr sej om istället för på en särskild plats, i ett särskilt land.

Rotlöshet kan bli till rastlöshet när "hemma" känns som överallt och ingenstans.


Många stora internationella företag och organisationer har uppmärksammat det här på senare år. Vuxna TCKs har blivit populära ur rekryteringssynvinkel. Kultursensitiva och diplomatiska. Flexibla, mobila, vana med att hantera förändringar och ofta språkkunniga, med val av utbildning som ofta speglar deras internationalism. Det är inte alls konstigt att de utgör ett naturligt val för olika globala arbetsuppgifter.

- En av de kanske mest berömda vuxna TCKs i världen; Barack Obama; USA´s förre president, visade också ett större intresse för att integrera en nymodig, internationell världspolitik (med USA sett som en liten del av hela världen) istället för att ägna sej enbart åt nationalekonomiskt navelskåderi.


Jag läste också nånstans att Tachi Yamada (tidigare MD för Bill & Melinda Gates Foundation´s Global Health Program) hade nämnt i en NewYorkTimes -intervju att han speciellt söker efter vuxna TCKs när han rekryterar folk. - Varför? , undrade man.
-Yamada menade att han vill ha människor i sin organisation som verkligen är komfortabla med olika typer av förändringar. Flexibilitet. Global öppenhet. Han bad intervjuaren tänka sej en TCK som under uppväxten flyttat mellan länder och kulturer. En person som varit tvungen att transformeras utgående från ständigt nya förutsättningar och inte på något sätt är bunden just till en av dem. Sen bad han läsaren jämföra TCKn med en person som blivit född,vuxit upp, skolats och fått sitt första jobb - allt i en och samma stad... "Vem tror du att är mera villig att förändras?", frågade han till sist.

 

 

fullsizeoutput 7cb2

torsdag 22 mars 2018 - 13:00

Stor rikedom & En riktig Rollercoaster-ride!

DSCN2

 Jun. En öppen och nyfiken femåring som just bytt ut det lågmälda, artiga Japan mot tropiskt, oordnat  storstadskaos i Indonesien.  Bilden är tagen "en helt vanlig kväll" (fast det fanns väl egentligen inga sådana) hemma på gårdsplanen i Jakarta, år 2012.  

 

Stor rikedom & en riktig Rollercoaster-ride att växa upp som TCK

-Vad är det man som expatriark gör då man bjuder sina barn på ett mångkulturellt perspektiv på livet,   samtidigt som man tar risken att beröva dem den stabilitet i identitetsutvecklingen det innebär att tryggt assimileras in i en monokultur? 

 

"Am I rootless, or am I free? ‘Third culture kids’ like me make it up as we go along "  

Det skriver Ndéla Faye (The Guardian) , som är en finländsk- singhalesisk frilansjournalist,  om sin upplevelse av att ha vuxit upp på ett flertal olika orter utanför hennes föräldrars hemländer. Hon vet aldrig riktigt vad hon ska svara  när någon frågar var hon kommer från. För det blir alltid en lång och komplicerad historia. 

 

 

En annan (numera vuxen) TCK, nämligen Jonas, som jag träffade tillsammans med hans rikssvenska föräldrar då han ännu var barn,  i Japan, skriver: 

 "Mina föräldrar säger att de försökt ge oss (barn) rötter, men samtidigt också vingar. Detta är bland det klokaste jag har hört"  ... "Men om jag sedan har rötter är en annan historia. Den enda riktiga liknelsen som jag kan komma på är att jag har mobila rötter. Jag kan ta med dem vart jag vill i världen och plantera dem där. Låter det lite klyschigt? Det är i alla fall så jag känner det." 

 

 

I Del 2, i serien inlägg om Third Culture Kids  tänkte jag försöka belysa både fördelar och nackdelar som utgör paradoxer. -För det finns en hel del sådana under en uppväxt där man ständigt utsätts för fler- eller mångdubbla referensramar: 

 En fördel med att växa upp i olika länder och kulturer är att man "från första parkett" får uppleva inte bara geografiska skillnader, utan framförallt får man konkret lära sej hur människor kan se på tillvaron ur helt olika filosofiska och politiska perspektiv.  Det ger en vidgad värdsbild och en förståelse för att ingenting är svart eller vitt och att det kanske aldrig finns "bara en sanning". Samtidigt kan det innebära en lojalitetsförvirring  - för vems normer borde man själv känna är mest rätt? Är det mammas och pappas värden (i hemmet) eller kanske skolans, kompisarnas familjers eller  lokalbefolkningens syn på saken?

Många TCK´s  känner också en plikt att rätta till eller försvara emot stereotypa uppfattningar både om sitt hemland och om sitt världland. På något sätt står man till svars för kulturernas olikheter. 

En enorm rikedom är det också att kunna känna in information från olika delar av världen i 3D- perspektiv. Eftersom TCK´s har riktiga erfarenheter... lukter, smaker, ljud och minnen av udda situationer ifrån olika delar av världen, framkallar vilken nyhetsändning eller tidningsartikel som helst ett mycket verkligt, inre tredimmensionellt panorama.  En TCK blir lättare berörd och engagerad även i sådant som händer någon annanstans. Det skapar också en unik förmåga att berätta eller förmedla sitt engagemang.   Samtidigt kan det bli svårt att skydda sej ifrån sanningens kranka blekhet. Bakom platta tv-nyheter finns alltid människor av kött och blod som lider - och som TCK kan man uppleva att det är smärtsamt och jobbigt att distansera sej ifrån realiteten i ondska och olyckor även om det händer långt borta.

 

 I klippet här nere ser man en liten snutt av vår (då) tioårige son som i skolan i Jakarta talar om varför man måste sluta använda kärnkraft. Han berättar om hur vi var tvungna att lämna Japan "hals- över huvud" en kort tid efter explosionerna vid kärnkraftverket i Fukushima (efter tsunamin 2011) . Han bestämde sej för att tala om ämnet efter att han fem år senare läste om hur vi utvecklar och ökar användningen av kärnkraft i hemlandet Finland. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/H95Lc024Zvg/hqdefault.jpg?r=40982]http://youtu.be/H95Lc024Zvg[/embed] 

 

 

En annan paradox är att samtidigt som TCKs på ett djupare plan får förståelse för andra  kulturers sedvänjor och utvecklar ett mycket värdefullt, kulturellt tålamod inför andra, så kan en lång tid hemifrån innebära att man trots allt blir ointresserad eller rent av ignorant  mot  sin egen ursprungskultur. 

Hur mycket man som föräldrar än försöker upprätthålla hemlandets traditioner då man bor i utlandet, så kan man inte ensam lära ut eller förmedla till barnen alla självklara detaljer.  

Motivationen till att fira något kommer ju ur en inre känsla som är personlig.  - Behöver jag säga att våra barn inte förstår sej på Mämma till Påsk, till exempel ? 

I vår familj har vi tagit till oss en del lokala traditioner där vi bott, och som barnen funnit meningsfulla för att "alla" runtomkring oss har firat dem.

Vi har också försökt lära barnen de viktigaste av våra finlandssvenska seder i mån av möjlighet... men det har inte alltid varit så lätt.  

Lucia är ett bra exempel:  hos oss är hon en god ljusdrottning som kommer med bud om julen.  I Japan blir lucia misstänkt lik ett spöke eller kanske ägaren till en sorts japansk voodoo- docka (googla : Ushi no toki mairi,  så får ni se!)  som i lönndom spikas upp på en trädstam i skogen -  då någon vill en annan person väldigt illa.  

En vidskeplig japan kunde därför rysa till av obehag när våra söta små barn tågar in med ljus i håret och vita kåpor (de dödas klädsel) på sej.  Allt medan vi själva blir varma och nostalgoiska  inombords... längtandes till julen.  

 

A Special dayShichi- Go- San- festivalen , 15 November

fullsizeoutput 9597Lucia, 13 December i Japan 

 

Den sista - men kanske viktigaste - TCK -paradoxen jag skriver om idag gäller relationer: 

En del Third Culture Kids har ofta väldigt lätt för att skapa djupa relationer på kort tid och tycker inte om ytlig samvaro. Ibland kan de uppfattas som lite gränslösa i sitt sätt att dela med sej av sej själva eller närma sej nya mänskor socialt , men beteendet är egentligen bara ett resultat av att man inte vet hur lång tid man har på sej att utveckla en relation eller att man är väldigt van vid att ofta dyka ner i nya vänskapsrelationer genom de ständigt föränderliga sociala sammanhang man utsätts för. I vissa kulturer kanske man ses som socialt  kompetent -medan man i andra kan uppfattas som socialt klumpig. 

Å andra sidan kan vetskapen om att man är en "tillfällig gäst" i ett land, och/eller många tidigare erfarenheter av jobbiga avsked och brutna vänskapsband istället göra att man väljer ytlighet eller ensamhet - och att inte odla djupa och varaktiga relationer alls. 

Man kan också verka okänslig genom att välja att tvärt avbryta eller tappa intresset för viktiga relationer t.ex. när man fått vetskap om ännu en flytt  Omedvetet reagerar man så för att man känner att det är lättare att klippa emotionella band direkt än att försöka hålla relationer - som man på grund av tidigare erfarenheter tror att ändå kommer att "rinna ut i sanden" -  vid fortsatt liv.  

Som förälder tycker jag att man har ett visst ansvar för att hålla lite koll på hur barnen hanterar sina (föränderliga) sociala sammanhang när man flyttar vidare eller kanske flyttar tillbaka hem.  Vänskap är otroligt viktigt för ens känsla av livssammanhang, och man kan behöva hjälpa barnen att både behålla kontakten med sitt förflutna och stöda dem i att smidigt slussas in nya sociala situationer  De internationella skolorna ute i världen har stor erfarenhet -och därigenom bra metoder och system - för att uppmärksamma och hjälpa eleverna att både slussas in i och ta farväl av communityn när det blir så dags. 

 

fullsizeoutput 8d0b

 Sista dagen i skolan.  Här gör man en  "Friendship web" i Jun´s klass i Jakarta.  Genom att påminna varandra om minnen man har av varje person och sedan kasta tråden vidare, länkar man rent fysiskt ett nät av minnen och människor där alla har sin egen plats.  Både de barn som ska flytta och de som stannar kvar deltar.  

 

IMG 0628

Jun hälsade på i sin gamla skola, ca 1.5  år efter att vi flyttat bort från Japan.  För Jun,  som ännu var ganska liten,  var det viktigt att "knyta ihop säcken" genom att få möjlighet att än en gång återse en del av vännerna från sandlådan.  Han blev hälsad som en riktig "Rock star" , kan jag säga. ;) 

 

IMG 8478Till sist den äldre sonen och hans kompisgäng. En brokig skara nationaliteter som numera bor både här och där i världen, men som ändå har betytt massor för varandra.  Genom andras olikheter lär man sej plenty om sej själv också. 

 

 Fotnot:

 TCK´s, eller Third culture kids är alltså barn som tillbringar en signifikant del av sina formbara uppväxtår i en eller flera kulturer som inte är desamma som föräldrarnas kultur.  De präglas både av föräldrarnas och världlandets (omgivningens) kulturer men känner sej inte fullt integrerade i någon av dem. Därför utvecklar de istället en känsla av samhörighet med andra personer som lever samma typ av mobila liv och som delar deras erfarenheter av att "höra till överallt och ingenstans". Den här gruppen likasinnade människor blir istället deras "egen" kultur.

En TCK´s uppväxt präglas av flerkulturella miljöer (Cross -cultural lifestyle),  de flyttar oftare än andra  (high mobility), och till skillnad från immigranter förväntas TCK´s i något skede återvända till sitt hemland (expected repatriation) . 

måndag 19 mars 2018 - 09:18

Barn som växer upp mellan olika världar - DEL 1

Jag har tidigare skirvit att mina barn är TCK´s -  det  vill säga "Third Culture Kids"

Eftersom jag har fått frågan om vad det begreppet egentligen innebär, tänkte jag ägna några blogginlägg åt att belysa barnens situation då familjen lever en tid som expatriarker.  

För familjer som funderar på nya -mer eller mindre temporära-  utmaningar i utlandet är det förståss också viktigt att tänka på hur flytten kan komma att påverka barnen och deras övergripande syn på -och tillhörighet i - världen. Hur länge man tänkt stanna utomlands, barnets ålder, personlighet och i vilken mån man kommer att försöka integrera dem i det lokala samhället dit man flyttar spelar också en viss roll för ifall barnet utvecklar klassiska  TCK- drag.

 

-En TCK  (Third Culture Kid) är en person som har tillbringat en signifikant del av uppväxtåren utanför någon av föräldrarnas egen kultur.  Barnet influeras av och skapar ett förhållande till alla kulturer hen utsätts för under de formbara åren - men utan att kunna ta till sej och deklarera någon av de här kulturerna som  " helt och fullt sin egen".  

För även om olika aspekter från de olika kulturerna  (både föräldrarnas och de övriga kulturer man levt i) har påverkat barnets livsåskådning, så är det istället känslan av tillhörighet / samhörighet  förknippad med andra personer som har liknande bakgrund och erfarenheter  som de själva,  som utgör de här barnens "egen" kultur.  - The Third Culture.

Till skillnad från immigranter brukar TCK´s någon gång förväntas återvända till det land där de har sitt medborgarskap och sin bakgrundskultur. 

 

"En  signifikant del av uppväxtåren" behöver inte alltid betyda under en väldigt lång tid, utan det kan också vara så att man exponeras för den tredje  kulturen under en extra viktig uvecklingsfas, som gör att man då lättare påverkas av sin flerkulturella omgivning. -Det är givetvis en stor skillnad på om barnet är t.ex. 0-4 år eller 11-14 år gammalt under utlandsvistelsen.  

 Man kan ju också fortsätta med att diskutera hur personer som från början har helt olika kulturell bakgrund kan hävda ett de utgör en alldeles egen kultur - när själva  ordet "kultur" hänvisar till en grupp mänskor som har samma levnaddsätt, seder och traditioner och kommer från ett likformigt samhälle ?!!

Jo, kanske är det en paradox, men man kan faktiskt trots olika ras, nationalitet, traditioner, religioner  eller uppväxtland/ -länder  finna väldigt många likeheter människor emellan - om man tillåter ordet kultur att i sin vidaste mening omfatta ett speciellt sätt att leva och som man delar med andra.   - i det här fallet delar man erfarenheten av att under uppväxten ha plockat med sej en mer eller mindre brokig väv av multinationella och multikulturella influenser för att forma sin egen identitet. 

-Även om utlandserfarenheterna också påverkar oss vuxna, så är det något helt annat eftersom vi ändå har tillbringat de mest formbara första 18 åren i en och samma kultur. Vår grundidentitet, vår syn på världen och på olika människor, samt hur vi hanterar relationer med andra har ju redan stadgats på den mest fundamentala nivån...  men så är ofta inte fallet med expatriarkens barn. Deras syn på livet har istället vuxit fram ur rötter i  en "tredje kultur" i vilken man ständigt utsätts för influenser från världens alla hörn.

 [embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/19KsETnc-QI/hqdefault.jpg?r=3994]http://youtu.be/19KsETnc-QI[/embed]

Jag avslutar dagens inlägg med ett klipp från FN dags- firande vid barnens tidigare skola i Jakarta, Indonesien.  JIS är en internationell skola med 2 400 elever från 65 olika länder. Videon är inspelad vid ett av skolans lågstadiekampus.  -Att man inte kallar upp alla sextiofem nationer på scenen (och inte just Finland) , beror på att bara en del länder hade valt att göra egna uppträdanden. Vår son Jun, hade den här gången förmånen att medverka som en del av den rikssvenska gruppen.  Vid ca 4.40 min hör man konferencieren  ropa: "WE ARE PIE!"  (PIE= Pondok Indah Elementary).

- Som sagt... i en internationell miljö bleknar  (de i bland ohälsosamma)  nationalpatriotiska känslorna och om man är finne, svensk Asiat eller Europe´...  spelar då en mindre roll.  - Det blir istället mera påtagligt och verkligt att folk från all världens länder kan stå enade, likasinnade och lyckliga tillsammans. Vi har många olikheter - som vi naturligtvis kan och ska fira-  men det finns samtidigt  ännu flera likheter som länkar oss samman och bäddar för samarbete - för vi är alla människor.

Världsmedborgare.