Visa alla inlägg skrivna juni 2018

måndag 18 juni 2018 - 11:59

Nyheter om jordbävning väcker känslor av overklig verklighet

Vaknade till nyheten om jordbävning i mina gamla hemtrakter.  Ett kraftigt skalv i Ibaraki - Takatsuki  mellan Stor-Osaka och den gamla huvudstaden Kyoto i Kansai, Japan vid 8-tiden på morgonen japansk tid. Magnitud: 6.1 på richter-skalan.

Just i morse skrev min vän Nobuko som bor i Kyoto, till mej på facebook :


"Tack, Carmela... Vi är alla oskadda. Iori kände sej inte frisk i morse så han stannade hemma från skolan och Utao antar jag att just hade kommit fram till sitt jobb nära Kinkakuji * (*Guld templet i Kyoto). Jag själv var på väg till busshållplatsen nära oss när jag hörde bergen och Moder jord ryta.

-Det tog ändå några ögonblick innan jag förstod att det var en jordbävning. En skolpojke i lägre tonåren som befann sej på gatan nära mej, rusade fram och ropade nånting som jag inte kunde uppfatta. Hans ansikte var alldeles stelt och kritvitt. Jag försökte tala lugnande med honom och bad honom gå hem igen, istället för att fortsätta till skolan. Alla skolor i Kyoto är ändå stängda i sådana här situationer.

Jag själv var ju inte så hemskt mycket äldre än den här pojken, när jag bodde i Kobe och upplevde den Stora Hanshin -jordbävningen 1995. Jag visste ju vad den här situationen innebär... men för honom.... !!!!

Shotaro skulle ha varit på jobbresa till Tokyo idag , mer eftersom alla tåg blev inställda efter kl. 08 gick han tillbaka hem och stannar med Iori-kun idag. Vi är fortfarande på helspänn här. Vi vet ju inte om det kommer mer. Ibland är det ju bara början... I vilket fall som helst är vi ok här nu. Mina vänner i Osaka har fått mycket förstört hemma, men jag vet inga detaljer än.

Jag oroar mej för alla utländska turister- det är så många av dem här i Kansai och Kyoto just nu. Jag gissar att det känns extra obehagligt för dem. Vi har redan haft 16 mindre efterskalv sen i morse"

 

fullsizeoutput 9a0b

 (Bilden ifr.  Japan times) 

 

En välbekant känsla av overklig verklighet infinner sej. Liknande de förnimmelser man brukade ha när tyfoner ofta drog in över kuststaden Kobe om sensommaren. Det knöt sej i magen.  

Den upplevelsen att man inget annat kan göra än att "vara och vänta"...  eftersom människan efter många tusen år på jorden inte ännu heller kan kontrollera naturen som hon vill. 

Vi kom till Japan bara några år efter den stora Hanshin jordbävningen som drabbade Kobe 1995.  Delar av stan var helt nya och andra var ännu under uppbyggnad.  Upplevelserna av katastrofen  fanns ännu i färskt minne bland lokalinnevånarna,  och vi tog del av många rörande historier - inte bara om död och elände,  utan om laganda och medmänsklig hjälpsamhet och omsorg.  Många gånger tröstades jag av fraser som " de  stora jordbävningarna kommer bara med ett visst antal års mellanrum... ni kan känna er säkra här nu".

Många gånger fascinerades jag av hur lugnt och tyst man i Japan både relaterade till och reagerade på stora naturkatastrofer. En del av livet. En acceptans som tycks vara nedärvd i otaliga generationer. Ett sätt att överleva.

Vi stannade dock i så fall för länge i landet som ligger vid "the ring of fire" , och i mars 2011  upplevde vi själva megajordbävningen i östra Japan som blev känd ute i världen främst på grund av den efterföljande tsunamin och kärnkraftsexplosionerna i Tjernobyl-format.  För vår del var det strålningsrisken som fick oss att lämna landet för en tid - själva jodbävningen kändes förståss inte så  mycket i Kansai hundratals km från epicentrum.  Men åter igen... lokalbefolkningens sätt att tyst och sammanbitet göra allt som kunde göras i den givna situationen -både fascinerade och imponerade på oss. Hela landet hade sorg och det var definitivt katastrofläge. Snabba insamlingar och mänskor som tog ledigt från sina jobb för att -så fort det tilläts av myndigheter - volontära genom  röjningsarbeten eller rent humanitär hjälp . 

Jag ska inte sticka under stol med att jag också var oroad för eventuella nya skalv, under hela det följande året då vi fortfarande bodde kvar.  Jag sov inte utan att lämna skjutdörrarna till terassen på tolfte våningen öppna och olåsta. Ryggsäckarna med vatten,  förnödenheter, extra kläder och skor fanns alltid redo under sängarna hemma hos oss.

De japanska öarna hade flyttats flera meter i och med Tohoku -skalvet...   och Osaka-området  ( i princip ihopvuxen med vår hemort; Kobe) är en plats där flera olika olika kontinentalplattor möts.  Ingen kunde veta exalt hur spänningarna i området hade förändrats i och med det som hade hänt under havet vid Tohoku. 

Och ändå är jag till hundra procent säker på... att om man måste genomleva en stor jordbävning så är Japan det rätta stället. Ingen annanstans på jorden vet man så mycket om hur man bygger skalvsäkert. Det är en kunskap som är livsviktig i ett land med 125 millioner innevånare - på en bergig  yta som inte är större än Finland. 

 

IMG 4676

fullsizeoutput 9a09Kitano tenmangu, Kyoto

Foto: Nobuko Hamamoto

 

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 14 juni 2018 - 14:48

Liten och blodtörstig siktar den på knävecken...

 

fullsizeoutput 99fe

 

Jag veeet ju att det finns fästingar också i Österbotten. Ändå blir jag aningen förvånad när det svarta lilla krypet hungrigt skyndar sej upp för min höger arm i riktning mot första bästa veck. Där huden är tunn och lätt att gripa fast i - och där det kan vara något lättare att förbli oupptäckt och få en chans att vara ifred. 

Jag har "jordbrukat" (som min man kallar det) i vår lilla stadsträdgård. I Vasa. En liten bit ifrån både stand och skog. Fästingar gillar nämligen "parkmiljö"-precis som mänskan.

Uppvuxen på Åland har fästingplågan alltid hört sommaren till. Man tänker sej för (och kanske drar man på sej långbyxor som man sen tar av sej ute på sommarstuge-terassen när man kommer hem) när man tänker ströva över oklippt gräsbevuxen ängsmark eller sätter sej ner på en tuva i den soliga skogsgläntan. Men det betyder inte att man låter bli att gå ut eller måste undvika vissa platser, och slutar plocka svamp och bär. 

Obligatorisk fästingkontroll är det nog varenda kväll hos oss. Både på vuxna, barn och husdjur. Nästan alltid finns det något litet kräk som ska nypas bort. I knäveck, ljumskar, armveck eller armhålor... Bakom öronen ... och t.ex. i närheten av scrotum (pungen alltså )  på pojkar kan också vara en tacksam zon för bessarna (som de ibland kallas i folkmun på Åland) att söka härbärge. Även om man inte kan skydda sej helt, så minskar risken för borrelia -smitta ju tidigare man hittar och eliminerar blodsugaren från huden. 

Att följa med hur huden ser ut i området där man blivit biten är också viktigt. Det blir oftast en rodnad på stället, precis som efter ett myggbett- men det i sej betyder ju absolut inte att man har fått borrelia som kräver antibiotikabehandling. -Långt ifrån alla fästingar bär på vare sej borreliabakterien eller TBE  (fästingburen hjärninflammation - Encephalit.  TBE- viruset kan orsaka inflammation både i hjärnan, ryggmärgen eller/och i hjärnhinnorna (meningit).  Mot TBE finns det ju numera vaccin, som de flesta säkert vet. 

Mitt värsta fästing- minne?

Jo, men det var en sommarmorgon på stugan när äkta hälften efter frukosten ville att jag (som i grunden är sjuksköterska) skulle kontrollera huden efter ett fästingbett som han hade fått i ena ljumsken ...  När han står där med halvt nerdragna shorts framför mej (där jag ju sitter på en stol i köket) ...      -Då kommer givetvis min kära kusin (som råkade vara  över till Åland på båtsemester) in genom dörren - och vänder tvärt om och går ut igen...  med ett retsamt flin i mungipan och "SÅ hemskt ledsen för att han störde"...

-Alltså , jag blir fortfarande röd i fejjet bara av att tänka på hur den kliniskt oskyldiga situationen trots allt måste ha sett ut. 

 

 När jag var liten kallade man bara TBE för "Kumlingesjukan", därför att man hade (miss-) uppfattningen att fästingar i skärgårdskommunen Kumlinge oftare bar på viruset. Egentligen var det väl bara så att det första TBE- fallet som beskrevs på Åland på 1940-talet råkade vara på Kumlinge. Det var också där man första gången lyckades isolera viruset på 1950-talet. 

Jag tror för övrigt att förutom det gynnsamma klimatet (lite fuktigt och inte för kallt utan lagom gött)  så kan den sen länge stora rådjursstammen vara en av orsakerna till att det finns rätt så mycket fästingar på Åland...  Det  finns alltså gott om större värddjur för fästingen, som i fllera olika etapper behöver suga blod från en vektor för att kunna utvecklas vidare och till sist bli könsmogen och föröka/sprida sej.  

Inte kan man ju hålla sej inne, eller gå omkring i dykardräkt hela sommaren bara på grund av fästingarna. Att bära ljusa kläder kan vara hjälpsamt ur den synvinkeln att man ser de små kräken på kläderna lättare. - Det är alltså inte heller sant... att fästingen "dras till vitt" och att det därför är bäst att undvika just ljusa kläder. 

Så: sunt förnuft,  att vara observant och eventuellt vaccinera sej mot TBE i högriskområden. 

Att gå och vara rädd för något är väl aldrig hjälpsamt?  

 

 

 

 

 

 

 

måndag 11 juni 2018 - 05:00

Kampen om Guldägget - Att bli förälder är ett privilegium

Jag har inte bloggat på en tid...  kunde visst ha dokumenterat allt ifrån härligt hårt trädgårdsarbete och långrandig lägenhetsrenovering...  till ett vårvarmt Stockholmsbesök med intressant kurs och en underbar tjejhelg i Vasa med barndomskompisar ... eller varför inte våndan och spänningen när ett enmansföretag föds?  

Men sen kändes det ett tag som om hela det här crazy flytt-året bakom oss plötsligt tornade upp sej och föll framåt. Luften gick ur mej lite grann. Jag insåg att det var dags att tillåta sej att ta ett steg tillbaka och betrakta. Ta ny fart.

Men i början av maj såg jag också en jäkligt naken film...  och visste redan då att jag ville skriva nåt om det nångång... 

Dokumentären handlade om vilket privilegium och mirakel det ändå är att få bli förälder. Och beskriver i detalj hur det är att gå igenom en IVF-behandling. Kameran var till och med med in på toa när gravitidtetstestet togs... för att inte tala om att den dokumenterade vad som händer i alla hemliga rum på ivf-kliniken.  Men det allra mest nakna och brutala som porträtterades var känslorna och tankarna hos paret. Hoppet och hopplösheten. Sorg och tvivel. Men också kämpaanda, kärlek och tvåsamhet. 

Fy tusan vad det gjorde ont att se , trots att det nu är mer än tio år sedan man själv befann sej i den helveteskarusellen!

Att få barn är en mänsklig drift. Kan man jämföra det med behovet av att andas eller att äta?

-Ja, i varje fall känns det så just då när man kämpar och inte lyckas. Då känns det verkligen som om man har en sjukdom - som alla borde ha rätt att få hjälp med. 

fullsizeoutput 99f0Ett första efterlängtat bebis porträtt. Japan år 2005

 

Inte mycket verkar ha förändrats under de senaste tjugo åren. Trots att det nu finns över 6 miljoner människor som har kommit till världen med hjälp av reproduktionsteknologi och man räknar med att vart sjätte par (globalt) har problem med att bli gravida på naturlig väg. Trots att den medicinska vetenskapen gällande själva ART(assisted reproductive technology) och den stödjande farmakologin helt säkert har utvecklats en hel del. 

-Det är fortfarande en sjuttons jobbig grej att gå igenom inte bara fysiologiskt utan också emotionellt. ... Och mera ordnat psykologiskt stöd för paren som genomgår sådan behandling verkar fortfarande vara ganska så OFF FOCUS. 

Jag skulle så gärna vilja vara med och ändra på det i framtiden... skapa en fysisk mötesplats här i Vasa ,där man kan känna sej trygg och fri att dela sina upplevelser med andra i en liknande situation. Och där man samtidigt skulle jobba med stresshantering, som vore SÅ viktigt just i det sammanhanget för att behålla välbefinnandet under tiden      -It´s on my bucket list! 

 

Vill du skapa större förståelse för någon du känner som genomgår (eller har genomgått) ART - eller om du själv har den erfarenheten och behöver få känna att du inte är ensam...  sök upp och kolla in den långa dokumentären i tio delar : 

fullsizeoutput 99eb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 7 juni 2018 - 13:25

Att landa i Finland (utan säkerhetsbälte)

 

 

fullsizeoutput 8dab 

Det är nu på dagen ett år sen vi damp ner här i Vasa...  Efter en sista lång resa från Jakarta med omväg via Doha och till Helsingfors . Med barn, hund och en skräckslagen indonesisk katt i bagaget.

 -Men att "landa" i vardagen har tagit mycket längre tid. Och fortfarande känns det lite som att vara utan säkerhetsbälte. Osäkert.

Vilken tur att man var van med ett vardagskaos. I Indonesien var ju oordning mera en regel än ett enstaka undantag.  

Vilken tur att man hade stålsatt sej inför saknaden av de mänskor som vi fäst oss vid under de senaste sex åren, som blivit lite som en "extra familj" och som blev kvar i "the big durian" (Jakartas passande smeknamn).

fullsizeoutput 986bTHE BIG DURIAN

Jag saknar vår "Jakarta-familj" ännu idag... allt som oftast. Det fanns alltid så mycket intressant att diskutera med mänskor från en annan kultur och bakgrund. De lärde oss så mycket. Om olika sätt att se på livet - på människan och på samhället.

Men det största är ju ändå att vi alla- utifrån våra olika perspektiv- har samma mål:  Att få vara lyckliga. Ett minskat lidande . Att leva väl. 

 

fullsizeoutput 8dbb

 

 

Det var också tur att vi redan hade räknat med att nystarten skulle ske i ett ofärdigt byggkaos.  -Det hade gått upp för oss så sent som i april 2017, när vi just skulle till att börja packa ihop vårt liv i Jakarta... 

fullsizeoutput 99d3...att ett påbörjat bygge som ser ut så här ...

.

 fullsizeoutput 99d6

..inte kan förvandlas till det här.... på bara en månad (som experterna lovade) .

 

-Nej, det tog alltså ett extra halvår för det nya gårdshuset (där jag har tänkt ha min verksamhet i framtiden)  att bli klart och ett helt år för att få den leriga trädgården i någorlunda njutbart skick. Lerhögarna låg nämligen kvar tills just före den första snön föll.  

Bilden alledeles ovanför är däremot tagen idag. Med tiden fixar man allt. Gräset gror (i fläckiga plättar) . Äppelträden har redan blommat. 

Och jag har slösat ännu en solig söndag på att slutligen gräva min 20 meter långa och slingrande grusgång fram till syrenbersån. 

Nån sa visst att det är vägen som egentligen är målet. 

 

fullsizeoutput 99d9 

När jag nu ser tillbaka på året som gått, så inser jag plötsligt  att tiden har rusat helt gränslöst.  Idag fattar jag inte hur vi har orkat...  riva upp,  ordna om och lagt tillrätta igen.  

Livet. Glädjen. Rutinerna. Vardagsmödorna. Samtalen runt matbordet. Skrattet.  Kivandet. Familjens  dåliga insider -skämt. Tryggheten. Kärleken. Omsorgen. 

-Tänk att vi orkade genomleva en så stor livsförändring. Att komma tillbaka hem.

 

Till det yttre börjar alltså saker och ting falla på plats nu... huset vi flyttade till är nästan färdigt renoverat (helt klart blir ett gammalt hus aldrig!).  Trädgårdsplanen jag ritade för ett par år sen är nu i varje fall på G (och man har lärt sej både att så gräs, dränera , skotta grus och lägga ner tonvis med dekorsten).  Lägenheten vi renoverar samtidigt och på sidan om vårt eget husprojekt , den är också i alla fall väl på G....  

Jag har dessutom fortbildat mej under hela det gångna året vid sidan om allt renoveringsjobb och jonglerandet med den nya vardagen -och fortsätter som bäst med det.  Jag läser teori.  Jag tränar mycket själv. -Mindfulness alltså!

Jag har företagsplanerat  och registrerat mitt eget företag nu i vår -eftersom allt jag vill är att hjälpa mänskor att må bättre än bara vara "OK"  - eller ännu hellre att de ska hitta nyckeln till sin egen förmåga till läkning och till lycka.  

Självhjälp är ett viktigt komplement till vård,  och det finns BRA redskap som bidrar till välmående och hälsa som ofta ignoreras i väst idag. Ignoreras både av vårdtagare och vårdgivare. Läkning ska helst vara en "quick fix" som man får av någon annan.

"Gör mej mindre stressad! Hjälp mej att sova! Ta bort min oro! Minska min smärta! Gör mej alert- nej förresten...  smartast i stan! Gör så att jag presterar. Fokuserar. "

 

Jag vill att mänskan ska få ÄGA... både självtillit och självkontroll.

Vara fri... i sin insikt om att man kan göra SÅ mycket själv för att förbättra eller behålla sin livskvalitet.

Vara mindre stressad. Mera närvarande i sitt eget liv. En huvudaktör. Stå vid rodret. 

Tillfreds med det som är. För då blir man också mera kreativ -och produktiv.

Med Balans mellan driv- ,  och lugn- och ro -systemen uppe i knoppen.

 

Din hjärna är föränderlig. Mycket mera formbar än du anar. Du kan visst repa nya spår.  Du har flera val än du kan tro, när det gäller hur du handskas med  problem, ser på livet, uppfattar och förstår dej själv och dina medmänskor. 

 

Min egen Mindfulnessträning har säkerligen också hjälpt mej att klara turbulensen under det senaste året utan att jag blivit spritt språngande galen.

Och så NATUREN - HAVET... här i Österbotten. En helt enorm kraftkälla för mej.  

 

Så...summa sumarum, våren 2018...  

Den sonen som följde med oss hem har nu gått klart sitt första läsår i en finlandssvensk skola och funnit sej väl tillrätta i Vasa. Fått kompisar. Är nöjd.  Det känns tryggt och bra att kunna sända honom tillbaka till samma plats och samma lärare nästa termin. Inget nytt och främmande den här gången. 

 fullsizeoutput 99e1

 

Maken i sin tur har hunnit bli både uttråkad...  och stimulerad - av en mera kreativ fritid. -Vi gillar nog egentligen att "vara med hus", trots allt extra jobb i början. 

Så här långt har väl det  mesta gått enligt våra förväntningar. 

Jag har såvitt bekantat mej med det finlandssvenska samhället igen och märker att jag reflekterar både mera och mindre över "vem är jag" i den här soppan som är Sanningen & Livet.  Jag har nu råkat få med mej lite kryddor härifrån och därifrån,  och jag känner mej (oftast) okey med att vara en konstig figur som varken beter mej som "en riktig" finlandssvensk eller  en "äkta" ålänning eller något annat väl definierbart heller för den delen.  Jag kommer kanske aldrig att passa in helt i en enda  socio- kulturell mall igen.  Så jag får gå min egen väg. 

Ibland tror jag att det här är jobbigare för folk runtomkring en...  det att behöva handskas med en mänska utan skarpa kanter och utan en tydlig österbottnisk dialekt. En som jobbar häcken av sej (men hittills utan lönekuvert). En som inte satt på sej säkerhetsbältet för att delta i Prestationsracet. 

Min absolut största reflektion efter ett år i Finland är att det i dag handlar mycket mera om YTTRE prestation i samhället  (socialt,ekonomiskt,akademiskt) än vad det gjorde för tjugo år sen när jag var här sist.  Det leder till stress, utbrändhet och en ständig känsla av att ingenting är gott nog. Det leder till att en del mänskor inte väljer med varken hjärta eller hjärna vad de vill fylla sina liv med. Både  vuxna och ungdomar som står på gränsen till vuxenlivet.

Inte så nyttigt för folkhälsan. Inte heller produktivt i längden.

För kommer nån ihåg hur det gick i fablernas värld... då när sköldpaddan och haren skulle tävla?  

-Om det går för fort så tappar man fokus.