torsdag 14 juni 2018 - 14:48

Liten och blodtörstig siktar den på knävecken...

 

fullsizeoutput 99fe

 

Jag veeet ju att det finns fästingar också i Österbotten. Ändå blir jag aningen förvånad när det svarta lilla krypet hungrigt skyndar sej upp för min höger arm i riktning mot första bästa veck. Där huden är tunn och lätt att gripa fast i - och där det kan vara något lättare att förbli oupptäckt och få en chans att vara ifred. 

Jag har "jordbrukat" (som min man kallar det) i vår lilla stadsträdgård. I Vasa. En liten bit ifrån både stand och skog. Fästingar gillar nämligen "parkmiljö"-precis som mänskan.

Uppvuxen på Åland har fästingplågan alltid hört sommaren till. Man tänker sej för (och kanske drar man på sej långbyxor som man sen tar av sej ute på sommarstuge-terassen när man kommer hem) när man tänker ströva över oklippt gräsbevuxen ängsmark eller sätter sej ner på en tuva i den soliga skogsgläntan. Men det betyder inte att man låter bli att gå ut eller måste undvika vissa platser, och slutar plocka svamp och bär. 

Obligatorisk fästingkontroll är det nog varenda kväll hos oss. Både på vuxna, barn och husdjur. Nästan alltid finns det något litet kräk som ska nypas bort. I knäveck, ljumskar, armveck eller armhålor... Bakom öronen ... och t.ex. i närheten av scrotum (pungen alltså )  på pojkar kan också vara en tacksam zon för bessarna (som de ibland kallas i folkmun på Åland) att söka härbärge. Även om man inte kan skydda sej helt, så minskar risken för borrelia -smitta ju tidigare man hittar och eliminerar blodsugaren från huden. 

Att följa med hur huden ser ut i området där man blivit biten är också viktigt. Det blir oftast en rodnad på stället, precis som efter ett myggbett- men det i sej betyder ju absolut inte att man har fått borrelia som kräver antibiotikabehandling. -Långt ifrån alla fästingar bär på vare sej borreliabakterien eller TBE  (fästingburen hjärninflammation - Encephalit.  TBE- viruset kan orsaka inflammation både i hjärnan, ryggmärgen eller/och i hjärnhinnorna (meningit).  Mot TBE finns det ju numera vaccin, som de flesta säkert vet. 

Mitt värsta fästing- minne?

Jo, men det var en sommarmorgon på stugan när äkta hälften efter frukosten ville att jag (som i grunden är sjuksköterska) skulle kontrollera huden efter ett fästingbett som han hade fått i ena ljumsken ...  När han står där med halvt nerdragna shorts framför mej (där jag ju sitter på en stol i köket) ...      -Då kommer givetvis min kära kusin (som råkade vara  över till Åland på båtsemester) in genom dörren - och vänder tvärt om och går ut igen...  med ett retsamt flin i mungipan och "SÅ hemskt ledsen för att han störde"...

-Alltså , jag blir fortfarande röd i fejjet bara av att tänka på hur den kliniskt oskyldiga situationen trots allt måste ha sett ut. 

 

 När jag var liten kallade man bara TBE för "Kumlingesjukan", därför att man hade (miss-) uppfattningen att fästingar i skärgårdskommunen Kumlinge oftare bar på viruset. Egentligen var det väl bara så att det första TBE- fallet som beskrevs på Åland på 1940-talet råkade vara på Kumlinge. Det var också där man första gången lyckades isolera viruset på 1950-talet. 

Jag tror för övrigt att förutom det gynnsamma klimatet (lite fuktigt och inte för kallt utan lagom gött)  så kan den sen länge stora rådjursstammen vara en av orsakerna till att det finns rätt så mycket fästingar på Åland...  Det  finns alltså gott om större värddjur för fästingen, som i fllera olika etapper behöver suga blod från en vektor för att kunna utvecklas vidare och till sist bli könsmogen och föröka/sprida sej.  

Inte kan man ju hålla sej inne, eller gå omkring i dykardräkt hela sommaren bara på grund av fästingarna. Att bära ljusa kläder kan vara hjälpsamt ur den synvinkeln att man ser de små kräken på kläderna lättare. - Det är alltså inte heller sant... att fästingen "dras till vitt" och att det därför är bäst att undvika just ljusa kläder. 

Så: sunt förnuft,  att vara observant och eventuellt vaccinera sej mot TBE i högriskområden. 

Att gå och vara rädd för något är väl aldrig hjälpsamt?  

 

 

 

 

 

 

 

måndag 11 juni 2018 - 05:00

Kampen om Guldägget - Att bli förälder är ett privilegium

Jag har inte bloggat på en tid...  kunde visst ha dokumenterat allt ifrån härligt hårt trädgårdsarbete och långrandig lägenhetsrenovering...  till ett vårvarmt Stockholmsbesök med intressant kurs och en underbar tjejhelg i Vasa med barndomskompisar ... eller varför inte våndan och spänningen när ett enmansföretag föds?  

Men sen kändes det ett tag som om hela det här crazy flytt-året bakom oss plötsligt tornade upp sej och föll framåt. Luften gick ur mej lite grann. Jag insåg att det var dags att tillåta sej att ta ett steg tillbaka och betrakta. Ta ny fart.

Men i början av maj såg jag också en jäkligt naken film...  och visste redan då att jag ville skriva nåt om det nångång... 

Dokumentären handlade om vilket privilegium och mirakel det ändå är att få bli förälder. Och beskriver i detalj hur det är att gå igenom en IVF-behandling. Kameran var till och med med in på toa när gravitidtetstestet togs... för att inte tala om att den dokumenterade vad som händer i alla hemliga rum på ivf-kliniken.  Men det allra mest nakna och brutala som porträtterades var känslorna och tankarna hos paret. Hoppet och hopplösheten. Sorg och tvivel. Men också kämpaanda, kärlek och tvåsamhet. 

Fy tusan vad det gjorde ont att se , trots att det nu är mer än tio år sedan man själv befann sej i den helveteskarusellen!

Att få barn är en mänsklig drift. Kan man jämföra det med behovet av att andas eller att äta?

-Ja, i varje fall känns det så just då när man kämpar och inte lyckas. Då känns det verkligen som om man har en sjukdom - som alla borde ha rätt att få hjälp med. 

fullsizeoutput 99f0Ett första efterlängtat bebis porträtt. Japan år 2005

 

Inte mycket verkar ha förändrats under de senaste tjugo åren. Trots att det nu finns över 6 miljoner människor som har kommit till världen med hjälp av reproduktionsteknologi och man räknar med att vart sjätte par (globalt) har problem med att bli gravida på naturlig väg. Trots att den medicinska vetenskapen gällande själva ART(assisted reproductive technology) och den stödjande farmakologin helt säkert har utvecklats en hel del. 

-Det är fortfarande en sjuttons jobbig grej att gå igenom inte bara fysiologiskt utan också emotionellt. ... Och mera ordnat psykologiskt stöd för paren som genomgår sådan behandling verkar fortfarande vara ganska så OFF FOCUS. 

Jag skulle så gärna vilja vara med och ändra på det i framtiden... skapa en fysisk mötesplats här i Vasa ,där man kan känna sej trygg och fri att dela sina upplevelser med andra i en liknande situation. Och där man samtidigt skulle jobba med stresshantering, som vore SÅ viktigt just i det sammanhanget för att behålla välbefinnandet under tiden      -It´s on my bucket list! 

 

Vill du skapa större förståelse för någon du känner som genomgår (eller har genomgått) ART - eller om du själv har den erfarenheten och behöver få känna att du inte är ensam...  sök upp och kolla in den långa dokumentären i tio delar : 

fullsizeoutput 99eb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

lördag 24 mars 2018 - 16:59

Internationellt näringsliv rekryterar gärna global citizens

DEL 3  i serien om TCKs   - Om Vuxna Third Culture Kids

fullsizeoutput 908a

"-Åh! ,här skulle jag ju bara älska att vara bosatt - jag är sååå avundsjuk på ditt studieliv! ", utbrister jag under första promenaden vi gör tillsammans i den äldre sonens studiestad. Han läser för tillfället Internationell lagstiftning & EU -rätt i Maastricht, Nederländerna, och siktar väl på en framtida karriär inom internationell affärsjuridik.


Som vilken turist som helst facineras jag av den mixade nutida och medeltida atmosfären i en av Hollands äldsta städer. Jag beundrar den gamla europeiska arkitekturen. Hör nästan hovklappret eka bland de smala gränderna och föreställer mej skaror av katolska pilgrimmer som enda ifrån 1200- talet vallfärdade till Vrijthof - det gamla torget utanför St. Servatius Basilikan i närheten av Phils studiebostad.  Samtidigt susar horder av jäktade studenter på cyklar i alla möjliga färger förbi. De har bråttom, på väg till universitetet strax bortom.

fullsizeoutput 94bb

-Min egen facination leder alltså genast till tankar om att slå sej ner. Kunna njuta av stället mera permanent.


Philip skrattar till och undrar om han trots alla sina planer för framtiden borde tänka på att förlänga studietiden just här "bara för att mamma skulle trivas med att hälsa på?"


Jag inser att för en vuxen TCK (Third culture kid) är en plats ofta bara en plats. Trevligt & spännande - ja visst ! - men ändå "bara" ett av de många ställen där man tillbringar ännu en tid av sitt liv.

 

fullsizeoutput 9599

Undersökningar visar att TCKs väldigt ofta väljer att själva bli Globala Nomader som vuxna. Identiteten är rotad i människor man bryr sej om istället för på en särskild plats, i ett särskilt land.

Rotlöshet kan bli till rastlöshet när "hemma" känns som överallt och ingenstans.


Många stora internationella företag och organisationer har uppmärksammat det här på senare år. Vuxna TCKs har blivit populära ur rekryteringssynvinkel. Kultursensitiva och diplomatiska. Flexibla, mobila, vana med att hantera förändringar och ofta språkkunniga, med val av utbildning som ofta speglar deras internationalism. Det är inte alls konstigt att de utgör ett naturligt val för olika globala arbetsuppgifter.

- En av de kanske mest berömda vuxna TCKs i världen; Barack Obama; USA´s förre president, visade också ett större intresse för att integrera en nymodig, internationell världspolitik (med USA sett som en liten del av hela världen) istället för att ägna sej enbart åt nationalekonomiskt navelskåderi.


Jag läste också nånstans att Tachi Yamada (tidigare MD för Bill & Melinda Gates Foundation´s Global Health Program) hade nämnt i en NewYorkTimes -intervju att han speciellt söker efter vuxna TCKs när han rekryterar folk. - Varför? , undrade man.
-Yamada menade att han vill ha människor i sin organisation som verkligen är komfortabla med olika typer av förändringar. Flexibilitet. Global öppenhet. Han bad intervjuaren tänka sej en TCK som under uppväxten flyttat mellan länder och kulturer. En person som varit tvungen att transformeras utgående från ständigt nya förutsättningar och inte på något sätt är bunden just till en av dem. Sen bad han läsaren jämföra TCKn med en person som blivit född,vuxit upp, skolats och fått sitt första jobb - allt i en och samma stad... "Vem tror du att är mera villig att förändras?", frågade han till sist.

 

 

fullsizeoutput 7cb2

torsdag 22 mars 2018 - 13:00

Stor rikedom & En riktig Rollercoaster-ride!

DSCN2

 Jun. En öppen och nyfiken femåring som just bytt ut det lågmälda, artiga Japan mot tropiskt, oordnat  storstadskaos i Indonesien.  Bilden är tagen "en helt vanlig kväll" (fast det fanns väl egentligen inga sådana) hemma på gårdsplanen i Jakarta, år 2012.  

 

Stor rikedom & en riktig Rollercoaster-ride att växa upp som TCK

-Vad är det man som expatriark gör då man bjuder sina barn på ett mångkulturellt perspektiv på livet,   samtidigt som man tar risken att beröva dem den stabilitet i identitetsutvecklingen det innebär att tryggt assimileras in i en monokultur? 

 

"Am I rootless, or am I free? ‘Third culture kids’ like me make it up as we go along "  

Det skriver Ndéla Faye (The Guardian) , som är en finländsk- singhalesisk frilansjournalist,  om sin upplevelse av att ha vuxit upp på ett flertal olika orter utanför hennes föräldrars hemländer. Hon vet aldrig riktigt vad hon ska svara  när någon frågar var hon kommer från. För det blir alltid en lång och komplicerad historia. 

 

 

En annan (numera vuxen) TCK, nämligen Jonas, som jag träffade tillsammans med hans rikssvenska föräldrar då han ännu var barn,  i Japan, skriver: 

 "Mina föräldrar säger att de försökt ge oss (barn) rötter, men samtidigt också vingar. Detta är bland det klokaste jag har hört"  ... "Men om jag sedan har rötter är en annan historia. Den enda riktiga liknelsen som jag kan komma på är att jag har mobila rötter. Jag kan ta med dem vart jag vill i världen och plantera dem där. Låter det lite klyschigt? Det är i alla fall så jag känner det." 

 

 

I Del 2, i serien inlägg om Third Culture Kids  tänkte jag försöka belysa både fördelar och nackdelar som utgör paradoxer. -För det finns en hel del sådana under en uppväxt där man ständigt utsätts för fler- eller mångdubbla referensramar: 

 En fördel med att växa upp i olika länder och kulturer är att man "från första parkett" får uppleva inte bara geografiska skillnader, utan framförallt får man konkret lära sej hur människor kan se på tillvaron ur helt olika filosofiska och politiska perspektiv.  Det ger en vidgad värdsbild och en förståelse för att ingenting är svart eller vitt och att det kanske aldrig finns "bara en sanning". Samtidigt kan det innebära en lojalitetsförvirring  - för vems normer borde man själv känna är mest rätt? Är det mammas och pappas värden (i hemmet) eller kanske skolans, kompisarnas familjers eller  lokalbefolkningens syn på saken?

Många TCK´s  känner också en plikt att rätta till eller försvara emot stereotypa uppfattningar både om sitt hemland och om sitt världland. På något sätt står man till svars för kulturernas olikheter. 

En enorm rikedom är det också att kunna känna in information från olika delar av världen i 3D- perspektiv. Eftersom TCK´s har riktiga erfarenheter... lukter, smaker, ljud och minnen av udda situationer ifrån olika delar av världen, framkallar vilken nyhetsändning eller tidningsartikel som helst ett mycket verkligt, inre tredimmensionellt panorama.  En TCK blir lättare berörd och engagerad även i sådant som händer någon annanstans. Det skapar också en unik förmåga att berätta eller förmedla sitt engagemang.   Samtidigt kan det bli svårt att skydda sej ifrån sanningens kranka blekhet. Bakom platta tv-nyheter finns alltid människor av kött och blod som lider - och som TCK kan man uppleva att det är smärtsamt och jobbigt att distansera sej ifrån realiteten i ondska och olyckor även om det händer långt borta.

 

 I klippet här nere ser man en liten snutt av vår (då) tioårige son som i skolan i Jakarta talar om varför man måste sluta använda kärnkraft. Han berättar om hur vi var tvungna att lämna Japan "hals- över huvud" en kort tid efter explosionerna vid kärnkraftverket i Fukushima (efter tsunamin 2011) . Han bestämde sej för att tala om ämnet efter att han fem år senare läste om hur vi utvecklar och ökar användningen av kärnkraft i hemlandet Finland. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/H95Lc024Zvg/hqdefault.jpg?r=40982]http://youtu.be/H95Lc024Zvg[/embed] 

 

 

En annan paradox är att samtidigt som TCKs på ett djupare plan får förståelse för andra  kulturers sedvänjor och utvecklar ett mycket värdefullt, kulturellt tålamod inför andra, så kan en lång tid hemifrån innebära att man trots allt blir ointresserad eller rent av ignorant  mot  sin egen ursprungskultur. 

Hur mycket man som föräldrar än försöker upprätthålla hemlandets traditioner då man bor i utlandet, så kan man inte ensam lära ut eller förmedla till barnen alla självklara detaljer.  

Motivationen till att fira något kommer ju ur en inre känsla som är personlig.  - Behöver jag säga att våra barn inte förstår sej på Mämma till Påsk, till exempel ? 

I vår familj har vi tagit till oss en del lokala traditioner där vi bott, och som barnen funnit meningsfulla för att "alla" runtomkring oss har firat dem.

Vi har också försökt lära barnen de viktigaste av våra finlandssvenska seder i mån av möjlighet... men det har inte alltid varit så lätt.  

Lucia är ett bra exempel:  hos oss är hon en god ljusdrottning som kommer med bud om julen.  I Japan blir lucia misstänkt lik ett spöke eller kanske ägaren till en sorts japansk voodoo- docka (googla : Ushi no toki mairi,  så får ni se!)  som i lönndom spikas upp på en trädstam i skogen -  då någon vill en annan person väldigt illa.  

En vidskeplig japan kunde därför rysa till av obehag när våra söta små barn tågar in med ljus i håret och vita kåpor (de dödas klädsel) på sej.  Allt medan vi själva blir varma och nostalgoiska  inombords... längtandes till julen.  

 

A Special dayShichi- Go- San- festivalen , 15 November

fullsizeoutput 9597Lucia, 13 December i Japan 

 

Den sista - men kanske viktigaste - TCK -paradoxen jag skriver om idag gäller relationer: 

En del Third Culture Kids har ofta väldigt lätt för att skapa djupa relationer på kort tid och tycker inte om ytlig samvaro. Ibland kan de uppfattas som lite gränslösa i sitt sätt att dela med sej av sej själva eller närma sej nya mänskor socialt , men beteendet är egentligen bara ett resultat av att man inte vet hur lång tid man har på sej att utveckla en relation eller att man är väldigt van vid att ofta dyka ner i nya vänskapsrelationer genom de ständigt föränderliga sociala sammanhang man utsätts för. I vissa kulturer kanske man ses som socialt  kompetent -medan man i andra kan uppfattas som socialt klumpig. 

Å andra sidan kan vetskapen om att man är en "tillfällig gäst" i ett land, och/eller många tidigare erfarenheter av jobbiga avsked och brutna vänskapsband istället göra att man väljer ytlighet eller ensamhet - och att inte odla djupa och varaktiga relationer alls. 

Man kan också verka okänslig genom att välja att tvärt avbryta eller tappa intresset för viktiga relationer t.ex. när man fått vetskap om ännu en flytt  Omedvetet reagerar man så för att man känner att det är lättare att klippa emotionella band direkt än att försöka hålla relationer - som man på grund av tidigare erfarenheter tror att ändå kommer att "rinna ut i sanden" -  vid fortsatt liv.  

Som förälder tycker jag att man har ett visst ansvar för att hålla lite koll på hur barnen hanterar sina (föränderliga) sociala sammanhang när man flyttar vidare eller kanske flyttar tillbaka hem.  Vänskap är otroligt viktigt för ens känsla av livssammanhang, och man kan behöva hjälpa barnen att både behålla kontakten med sitt förflutna och stöda dem i att smidigt slussas in nya sociala situationer  De internationella skolorna ute i världen har stor erfarenhet -och därigenom bra metoder och system - för att uppmärksamma och hjälpa eleverna att både slussas in i och ta farväl av communityn när det blir så dags. 

 

fullsizeoutput 8d0b

 Sista dagen i skolan.  Här gör man en  "Friendship web" i Jun´s klass i Jakarta.  Genom att påminna varandra om minnen man har av varje person och sedan kasta tråden vidare, länkar man rent fysiskt ett nät av minnen och människor där alla har sin egen plats.  Både de barn som ska flytta och de som stannar kvar deltar.  

 

IMG 0628

Jun hälsade på i sin gamla skola, ca 1.5  år efter att vi flyttat bort från Japan.  För Jun,  som ännu var ganska liten,  var det viktigt att "knyta ihop säcken" genom att få möjlighet att än en gång återse en del av vännerna från sandlådan.  Han blev hälsad som en riktig "Rock star" , kan jag säga. ;) 

 

IMG 8478Till sist den äldre sonen och hans kompisgäng. En brokig skara nationaliteter som numera bor både här och där i världen, men som ändå har betytt massor för varandra.  Genom andras olikheter lär man sej plenty om sej själv också. 

 

 Fotnot:

 TCK´s, eller Third culture kids är alltså barn som tillbringar en signifikant del av sina formbara uppväxtår i en eller flera kulturer som inte är desamma som föräldrarnas kultur.  De präglas både av föräldrarnas och världlandets (omgivningens) kulturer men känner sej inte fullt integrerade i någon av dem. Därför utvecklar de istället en känsla av samhörighet med andra personer som lever samma typ av mobila liv och som delar deras erfarenheter av att "höra till överallt och ingenstans". Den här gruppen likasinnade människor blir istället deras "egen" kultur.

En TCK´s uppväxt präglas av flerkulturella miljöer (Cross -cultural lifestyle),  de flyttar oftare än andra  (high mobility), och till skillnad från immigranter förväntas TCK´s i något skede återvända till sitt hemland (expected repatriation) . 

måndag 19 mars 2018 - 09:18

Barn som växer upp mellan olika världar - DEL 1

Jag har tidigare skirvit att mina barn är TCK´s -  det  vill säga "Third Culture Kids"

Eftersom jag har fått frågan om vad det begreppet egentligen innebär, tänkte jag ägna några blogginlägg åt att belysa barnens situation då familjen lever en tid som expatriarker.  

För familjer som funderar på nya -mer eller mindre temporära-  utmaningar i utlandet är det förståss också viktigt att tänka på hur flytten kan komma att påverka barnen och deras övergripande syn på -och tillhörighet i - världen. Hur länge man tänkt stanna utomlands, barnets ålder, personlighet och i vilken mån man kommer att försöka integrera dem i det lokala samhället dit man flyttar spelar också en viss roll för ifall barnet utvecklar klassiska  TCK- drag.

 

-En TCK  (Third Culture Kid) är en person som har tillbringat en signifikant del av uppväxtåren utanför någon av föräldrarnas egen kultur.  Barnet influeras av och skapar ett förhållande till alla kulturer hen utsätts för under de formbara åren - men utan att kunna ta till sej och deklarera någon av de här kulturerna som  " helt och fullt sin egen".  

För även om olika aspekter från de olika kulturerna  (både föräldrarnas och de övriga kulturer man levt i) har påverkat barnets livsåskådning, så är det istället känslan av tillhörighet / samhörighet  förknippad med andra personer som har liknande bakgrund och erfarenheter  som de själva,  som utgör de här barnens "egen" kultur.  - The Third Culture.

Till skillnad från immigranter brukar TCK´s någon gång förväntas återvända till det land där de har sitt medborgarskap och sin bakgrundskultur. 

 

"En  signifikant del av uppväxtåren" behöver inte alltid betyda under en väldigt lång tid, utan det kan också vara så att man exponeras för den tredje  kulturen under en extra viktig uvecklingsfas, som gör att man då lättare påverkas av sin flerkulturella omgivning. -Det är givetvis en stor skillnad på om barnet är t.ex. 0-4 år eller 11-14 år gammalt under utlandsvistelsen.  

 Man kan ju också fortsätta med att diskutera hur personer som från början har helt olika kulturell bakgrund kan hävda ett de utgör en alldeles egen kultur - när själva  ordet "kultur" hänvisar till en grupp mänskor som har samma levnaddsätt, seder och traditioner och kommer från ett likformigt samhälle ?!!

Jo, kanske är det en paradox, men man kan faktiskt trots olika ras, nationalitet, traditioner, religioner  eller uppväxtland/ -länder  finna väldigt många likeheter människor emellan - om man tillåter ordet kultur att i sin vidaste mening omfatta ett speciellt sätt att leva och som man delar med andra.   - i det här fallet delar man erfarenheten av att under uppväxten ha plockat med sej en mer eller mindre brokig väv av multinationella och multikulturella influenser för att forma sin egen identitet. 

-Även om utlandserfarenheterna också påverkar oss vuxna, så är det något helt annat eftersom vi ändå har tillbringat de mest formbara första 18 åren i en och samma kultur. Vår grundidentitet, vår syn på världen och på olika människor, samt hur vi hanterar relationer med andra har ju redan stadgats på den mest fundamentala nivån...  men så är ofta inte fallet med expatriarkens barn. Deras syn på livet har istället vuxit fram ur rötter i  en "tredje kultur" i vilken man ständigt utsätts för influenser från världens alla hörn.

 [embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/19KsETnc-QI/hqdefault.jpg?r=3994]http://youtu.be/19KsETnc-QI[/embed]

Jag avslutar dagens inlägg med ett klipp från FN dags- firande vid barnens tidigare skola i Jakarta, Indonesien.  JIS är en internationell skola med 2 400 elever från 65 olika länder. Videon är inspelad vid ett av skolans lågstadiekampus.  -Att man inte kallar upp alla sextiofem nationer på scenen (och inte just Finland) , beror på att bara en del länder hade valt att göra egna uppträdanden. Vår son Jun, hade den här gången förmånen att medverka som en del av den rikssvenska gruppen.  Vid ca 4.40 min hör man konferencieren  ropa: "WE ARE PIE!"  (PIE= Pondok Indah Elementary).

- Som sagt... i en internationell miljö bleknar  (de i bland ohälsosamma)  nationalpatriotiska känslorna och om man är finne, svensk Asiat eller Europe´...  spelar då en mindre roll.  - Det blir istället mera påtagligt och verkligt att folk från all världens länder kan stå enade, likasinnade och lyckliga tillsammans. Vi har många olikheter - som vi naturligtvis kan och ska fira-  men det finns samtidigt  ännu flera likheter som länkar oss samman och bäddar för samarbete - för vi är alla människor.

Världsmedborgare.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 28 februari 2018 - 11:05

Stöd folks självkänsla så slipper vi "Me too"- fenomen i framtiden !

Sitter på ett flyg till Bryssel och ögnar lite slött igenom HBL. Tills blicken fastnar på en text publicerad i “Opinion & Debatt”. En ung manlig skribent; tydligen också Studentbladets chefredaktör, som beskriver en händelse i sin barndom. Det är fråga om några ögonblick under en vanlig dag på skolgården. Ögonblick när han som pojke känt sej mer eller mindre tvungen att förtrycka en värdig motståndare i leken bara för att hon var en flicka. Gjorde han inte det hade han inte varit tillräckligt manlig. I egna ögon -och i andras. Mannen poängterar att han beskriver sina egna personliga upplevelser, men att han samtidigt uppfattar att samma mönster går igen i vuxendomen. Det att män förtrycker kvinnor bara för sin manlighets skull. Han menar att det är bra att problematiken i machokulturen lyfts fram -men han vill också medvetandegöra läsaren om att problemen börjar redan i ung ålder.
-Nu är jag definitivt vaken!!!

fullsizeoutput 9442

Jag diskuterar gärna feminism, trots att jag definitivt inte skulle vilja kalla mej själv för feminist… i vart fall inte så som (jag tror att) man definierar begreppet hos oss i Norden. Kanske är det vad en lång tid i mansdominerade samhällen gör med en ? - Man tycker det är nog så gott att" plocka smulor” … att det är förmätet att kräva någon “seger” över det motsatta könet, så som den unge mannen i HBL-artikeln beskriver. Jag vill inte vara med om någon dragkamp - jag vill bara ha J-Ä-M-L-I-K-H-E-T …. Att flickor och kvinnor skulle ha ett lika stort värde, respekt - och rättigheter givetvis- som pojkar och män har i världen. Inte mera.

Artikeln jag nyss läst fyller mej med hopp. Unga, nordiska män börjar tydligen förstå att chauvinism är ett tecken på svaghet. Att sätta sej över någon och kräva makt är ofta frågan om dålig självkänsla.

-Hur fortsättningen kommer att se ut beror förmodligen på hur vi vuxna ( föräldrar, lärare, ungdomsledare, sport coacher… you name it !) går vidare i den här frågan. Om vi gör det. Vilket ansvar vi tar för hur killar och tjejer -BARN helt enkelt - ser på varandra. Hur viktiga vi förstår att vi själva är i den processen. Visst påverkas vi av samhället - men samhället påverkas i sin tur av individerna som utgör samhället.

Jag själv har bara söner. De har vuxit upp i än mer patriarkaliska, ojämlika samhällen än vårt eget.
Så visst har det hänt att jag varit rädd. Satt i vrångstrupen då jag sett t.ex.hur media objektifierar flickor och kvinnor, framhåller utseende, ungdom, och förmåga att behaga eller serva mannen och familjen, -men samtidigt kategoriskt ignorerar kvinnligt intellekt och kompetens. Och värst av allt var att upptäcka hur flickor och kvinnor ofta själva förminskade sej och sitt värde. Både privat och i arbetslivet. -Men det påstår jag också att vi i västvärlden fortfarande gör till viss del. Även hos oss i Finland.  För många tycks tänka att yttre prestation automatiskt leder till lycka och framgång. För kvinnor innebär den yttre prestationen ofta både karriär och det perfekta hemmalivet. Män tror jag att har lättare att känna sej framgångsrika bara de fixar det där med jobbet.  
Själv har jag varit mest hemmavarande under utlandsåren. Helt naturligt och högst förväntat i den del av världen vi har varit. Ändå ett uselt exempel på den" fria och självständiga kvinnan” , och en rätt ovanlig företeelse här hemma.
Varför missade jag tåget med flit? - Jo, framför allt var det en högst privat orsak… för att vi hade svårt att överhuvudtaget få några barn. Vi väntade (kämpade) i åtta år för att få barn nr. 2. Det var från början ett personligt val för mej att ge upp något för att JAG VILLE ha nånting annat. -För jag skulle inte ha orkat med att både jobba och gå igenom alla infertilitetsbehandlingar samtidigt.

Men jag säger inte att det var ett helt lätt val då. Inte heller är det lätt nu när vi är tillbaka i Finland och folk undrar vad i hela friden jag har gjort av med mitt liv? , Då inser jag fullt ut vilka långt gående konsekvenser mitt tidigare val har fått och fortfarande kan få för ett liv i det Nordiska samhället.

Och ändå ångrar jag mej inte direkt. How come?!?
Jo, för att jag lyckades strunta i vad folk runt omkring mej tänkte (om mej) då. Jag följde min egen sanning och det har fått mej att inse nånstans att varken mitt människovärde eller mänsklig lycka och tillfredsställelse beror på vad jag presterar utåt eller hur andra människor värderar mej eller det jag gör.  -Människovärde innebär väl att varje människa inte är utbytbar- utan unik. Att vi är lika mycket värda oberoende av VAD eller VAR vi är - lika lite som det beror på om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, eller på vår religion eller ekonomiska situation.

Sen är det en annan sak hur vi hanterar vår egen självbild och hur vi sköter vår självkänsla. -och det är här jag menar att Pudelns kärna ligger!
Vi kan säkert stöda både våra söner och döttrar mycket mera i deras skapande av sund självkänsla för att slippa "ME TOO” och alla andra uppenbara symptom på samhällets dysfunktion och obalans. Ojämlikhet.


Jag tror att man kan göra det genom att lära dem att ge något tillbaka. -Genom att hjälpa andra, eller känslan av att kunna ta hand om nåt som gör skillnad i ett större perspektiv. Vare sej det är volontärarbete för mänskor eller att ta hand om djur och natur... Vi borde också mera stöda kreativitet och expertis. Det att inom oss veta vilka förmågor och talanger vi har och själva våga njuta av dem gör bara gott. Det måste inte vara något vi jobbar med.  Vi borde inte avfärda våra egna eller andras bedrifter/ prestationer (här måste ju Jante lagens Norden ligga i bottenskiktet, tänker jag? ) för att tillåta oss att vara nöjda med oss själva.  Vi borde lära oss själva och våra barn något om förlåtelse. Att förlåta eller be om förlåtelse ses ofta som omanligt eller svagt… men tvärtom så kräver det en stolt och modig själ att be om förlåtelse. Det stärker självkänslan på sikt.  

Sist (men kanske allra viktigast? ) : Att få bli medveten om sin egen sanning och lära sej förstå den. Klara och sunda värderingar som man vågar framföra trots ev. kritik från andra gör en självsäker och bekväm i det egna skinnet. Det gäller mej, dej -och alla andra.

Nu fortsätter min resa till Nederländerna - så nästa blogginlägg blir nog från Maastricht. - och handlar helt säkert om mindre allvar och mera nöjen. ;) 

Ha en härlig dag, alla!

 

måndag 19 februari 2018 - 12:20

På nakna fötter in i bloggvärlden


IMG 4023Heeej,  säger jag... till Dej som läser Sevendays!

Lite som att gå med nakna fötter i snön kändes det först att starta upp en egen blogg. Trots att man är rätt öppen som person. Trots att tanken inte alls är ny. Jag gillar ju att skriva. 

-Vill någon verkligen läsa om mitt liv?
-Och vill jag ens att denna vem-som-helst ska läsa om mej?
Om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag brinner för och vad som gör mej mest frustrerad?
-Vill jag dela mina dagliga och vardagliga misstag och erfarenheter i cyberrymden?
-Vill jag överhuvudtaget vara synlig?

Ja, just nu känns det helt okey, faktiskt...

Så äntligen har jag klivit ut i bloggvärlden.

AtHomeAtHeart syftar till helt olika aspekter som på nåt sätt är viktiga för mej. 

Det handlar om att "hitta hem på riktigt" -i mitt eget land/ kultur och så småningom i nordiskt yrkesliv.  Men det handlar också om andra kulturer och länder som präglat och präntat in - och som på nåt sätt också har blivit lite som "hemma" med tiden. 
Det handlar om att trivas och vara tillfreds i vardagen   -i yttre mening i vårt hem, men kanske också i min personliga identitet...för den blir liksom aldrig färdig. Vi utvecklas ständigt och påverkas av var i världen vi lever och verkar- av våra dagliga och personliga erfarenheter.
Det handlar om att "ta hand om" både sej själv och andra - eftersom jag på gott och ont är en person som oftare "tänker med hjärtat än med hjärnan".  ;) 

 

Jag och (majoriteten av) min familj har just flyttat hem till Vasa efter att ha tillbringat hela 18 år i Asien.
Eller... kanske borde jag skriva att vi har"krasch-landat"?  Mitt i ett renoveringskaos i det gamla huset på Vikinga... och mitt i ett samhälle som ibland ter sej nästan lika nytt som en gång det japanska gjorde när vi tog vårt pick och pack och reste ut i världen.  Jag kommer säkert att bli tvungen att reda ut begreppen gällande min finlandssvenska identitet.
-Vem tusan har jag blivit med åren ?!? 

Det  här ska inte vara nån renodlad inredningsblogg, men eftersom jag är intresserad av eklektisk (och framför allt personlig) inredning så kommer det nog att poppa upp en hel del om sådant. Jag tror att atmosfär och intryck - i smått och stort- påverkar hur vi trivs och ibland till och med hur vi mår. I min egen vardag är inredning och DIY - projekt ständigt på tapeten. Jag vill dessutom ofta ta in dofter och ljud i omgivningen för att de i all sin enkelhet kan skapa mera stämning än några stilrena designmöbler nånsin kan.

Med en bakgrund inom förebyggande vård har jag under Asien -åren dessutom kommit att intressera mej för en del alternativa, vårdformer som ( obs!) komplement till den medicinska vården  ... så som Shiatsu och Reiki Healing.  Jag funderar inte längre på om det är fråga om placeboeffekter eller ej... det viktigaste är att vi mår väl, och själva får lov att bestämma hur vi vill ta hand om oss.  Vi är mångdimensionella varelser som borde se till både fysiska, själsliga (alltså psykiska) och andliga behov, därför att de alla samverkar och påverkar varandra.


Jag är gammal TM meditatör och numera också Mindfulness-instruktör. Mindfulness håller jag på att snöa in på totalt....  - Att träna med hjärnan är minst lika viktigt som att ta hand om sin kropp. Numera finns det också en massa bra forskning som stöder det påståendet.

-Mindfulness meditation kunde göra vardagen och yrkeslivet  både lugnare, mindre stressigt OCH mer effektivt/ fokuserat för de flesta. Om man bara ger ytterst lite av sin tid och tränar konsekvent. 

Som f.d. mångårig expatriark och mamma till två barn som under sina "bästa år" har präglats av livet i en internationell miljö, är jag också ständigt nyfiken på hur uppväxt i en viss kultur, etnisk grupp och/eller ett visst samhälle påverkar och präglar människan. -Det bästa jag vet är undersökande (och ibland riktigt djupa) samtal med folk från jordens alla hörn. Varje individ jag någonsin har mött har lämnat spår hos mej... både i tankar och hjärta. Det är ju jätteviktigt att vi delar med oss av vilka vi är, för att kunna förstå varandra!

-Och så brinner jag dessutom för tusen och en andra saker däremellan. Precis som dom flesta andra...

Häng på min blogg nångång ibland  -och kommentera eller diskutera gärna dessutom!

 Kram & ha en fin måndag  !

torsdag 15 februari 2018 - 00:00

Vändagen - En dag för alla hjärtan

Jag sitter just nu i bilen på väg ner till Åbo över dagen. Som f.d. åländsk studerande i Österbotten får man fortfarande (många år senare) nippran så fort man tänker på den långtråkiga riksåttan... så eftersom min egen "Valentine" från igår sitter vid ratten, tänkte jag själv fördriva tiden genom att spåna lite om...

Valentine´s Day...  Vändagen... Alla Hjärtans Dag...

Den 14/2 betyder förmodligen inte riktigt samma sak för alla. Många i dagens sekulariserade (och pragmatiska?) Finland himlar kanske t.o.m. med ögonen och tänker att det är ännu en komersiell grej - ett sätt att sälja mera choklad, mera blommor, mera korthälsningar... 

Å andra sidan fick jag ju många härligt hjärtliga hälsningar från vänner igår.  Här är det kanske numera - så som den finländska översättningen också lyder-  en dag då man tänker mera på vänskap än på passionerad kärlek? Jag vet inte!?!

På Åland där jag växte upp, kallade vi det för Alla Hjärtans Dag, så som man gör i Sverige. Namnet ger utrymme för ALLA hjärtan att klappa som de vill... för vänner, för familj och för den man älskar-älskar om ni förstår hur jag menar ?   

Så klart att vi gjorde vänliga kort till varandra, kompisar emellan, men (handen på hjärtat) det var nog Valentine-dejten eller kanske det anonyma kortet i postlådan som gjorde dagen mest speciell, vad jag minns.  

I vår familj har vi fortsatt på den inslagna vägen. Jag skriver kärlekshälsningar och köper nåt gott till barnen varje år (och de till mej)  - men kvällen brukar nog alltid vara vikt för romantisk middag tillsammans med deras pappa. -Japp... faktiskt även efter snart 26 år ihop !

Vi vuxna behöver ta varje givet tillfälle för att jobba på kärleksrelationen och uppmärksamma varandra,  för att sedan orka med att tillsammans vara föräldrar, vänner osv. i dagens ADHD-samhälle. 

Sen hör det till saken att bakgrunden (även om den är lite dunkel) till St. Valentine´s Day, faktiskt har med passionerad kärlek att göra, med förlagor i romerska traditioner och snyggt upplockad av kristendomen redan på medeltiden. I alla fall om man får tro www.history.com 

Lupercalia - en hednisk, romersk fertilitetsfestival-firades kring den 15de februari ända tills en katolsk påve kom på att ersätta den med St. Valentine´s dagen den 14 de (Valentine var tydligen en präst som frångick kejsar Claudius II förbud för unga män/ soldater att gifta sej och vigde dem i hemlighet. För det fick han senare bota med livet.)  

Mitten av februari har också (för länge sen) officiellt i Frankrike och England ansetts vara början på fåglarnas parningstid... Antagligen tyckte man i den tidens kyska samhälle att det var sååå romantiskt.  ;) 

 

I Japan, där jag har spenderat en hel del år av mitt liv, firade man St. Valentine´s Day STORT...  utbudet på kärlekschoklad och andra gåvoartiklar i vackra presentförpackningar var enormt.  Ingen mänska jag kände visste nåt om storyn bakom (Kristendomen blev ju aldrig någon hit därborta) , och JA... visst var det ultrakomersiellt !

-Så komersiellt att man hade styrt upp en helt egen tradition med en Valentine-dag nr. II varje år för att få dubbel utdelning. Exakt en månad efter Valentine´s day, den 14/3 firar man nämligen något som kallas White Day...  det  är då som damer och flickor förväntas besvara uppvaktningen de fått en månad tidigare. Lika stora mängder presentförpackningar säljs inför White Day... om inte mer. Traditionen med White Day har spridits åtminstone till Korea, Taiwan, Kina, Hongkong och Vietnam - men den uppfanns  på 1970-talet av en chokladtillverkare i Japan. Smaskigt snuskigt mycket klirr i kassan... 

 

Nåja.... jag hoppas att ni i alla fall tog dagen på allvar och vårdade era kärlekar (av alla slag) igår.  För vi behöver verkligen kramas ...  om inte annat så för att få fart på de härliga oxytocin-hormonerna som får oss att må bra, känna oss lugna och glada, mindre stressade eller ångestfyllda.fullsizeoutput 9372

 

lördag 3 februari 2018 - 15:30

Sol, is och snö... Jag bara ÄLSKAR Vikinga just idag!

fullsizeoutput 9356

fullsizeoutput 9354

Alltså... man kunde tro att en indonesisk streetdog skulle gå och gömma sej långt inne under sängen när termometern sjunker under minus tio grader. Det är över fyrtio grader kallare än vad hon annars har brukat vara van vid. -Men icke! Precis som vi andra njöt hon i fulla drag av långpromenaden på fjärden utanför Vikinga idag. Och vi fick oss dessutom många glada skratt när Shiloh förgäves försökte hålla någorlunda jämn koll på alla fyra tassarna, på fläckarna av blå, slät och gnistrande is som låg blottade på sina ställen. 

Vi gick där ute i solglittret och försökte tänka oss vad vi skulle ha gjort i Jakarta en sån här dag... förmodligen suttit i nån bilkö eller tränat på sportplanen vid barnens skola... eller suttit hemma på poolkanten- just för att slippa den där förhatliga bilkön för en gångs skull. 

Känner mej rätt tacksam och nöjd med att få vara just här, just nu. Vikinga är nära till havet som jag är uppvuxen med och som jag älskar, det är dessutom nära till skog men också nära till bekvämligheter i Vasas lilla centrum.  Att det sällan blir + 33 grader rör mej faktiskt inte i ryggen. Man blir trött på värme och fukt och storstad också, efter ett tag. 

 fullsizeoutput 8616

fredag 2 februari 2018 - 17:39

Släpp förväntningarna -och även otursdagar kan sluta bra!

 

fullsizeoutput 9348

IMG 3916

Du vet säkert väl hur det kan vara?!? 

Dom där dagarna när det mesta verkar gå fel.  -Varför måste det hända just på en fredag, frågar jag mej? 

En veckodag som annars bjuder på så sköna förväntningar inför veckoslutet:   Fredagsmys, fredagsfeeliz, fredagsfilm, fredagsmiddag, fredagskväll ... listan kan göras lång. 

Kanske är det för att fredagar har ansetts vara otursdagar alltsedan urminnes tider?  Då skulle man helst undvika att påbörja en resa eller starta några större projekt.  Jesus korsfästes på en fredag osv. osv.  

Jag för min del började morgonen med att vara försenad till ett möte (måste akut tanka bilen) sedan fredagshandlade jag (och hittade inte ens hälften av det som fanns på shoppinglistan) , kom hem igen och insåg att vår älskade hittehund från tropikerna hade gjort alla sina nödvändiga behov inomhus trots att vi gick på promenad just före jag åkte, (well,well... jag hade kanske också föredragit att göra sånt inne om jag varit van med + 33 celsius ute jämt) .

När jag städat upp allt elände och fyllt kylen med helgens middagsingredienser tyckte jag att det skulle sitta fint med en fika (före den riktiga fredagsstädningen tog vid).  Sagt och gjort...  laddar kaffepannan med fokus på en skön tio minuters paus mitt i dagen...  bara för att en stund senare komma in i ett brunvått kök med en imponerande kaffefontän mitt på köksön.  Knoppen ovanpå vår perkulator hade lossnat och för varje tryckpust den gjorde sprutade kaffet högt upp i luften för att sedan sprida sej inom en radie på några meter. Härlig känsla för perkulatorn kanske... men dock inte för mej !  

Sen snöade det ju också lite fint under dagen (och det var min tur att skotta) . Såg inte så farligt ut genom förnstret, men det kan inte hjälpas att många bäckar små också blir en stor å...   så minst en timmes rask vinterdans med snöskoveln blev det. Härligt!

Det var då jag bestämde mej för att sluta ha några förväntningar på den här dagen.  Familjen skulle säkert ändå komma för sent hem till middan (som dessutom skulle smaka misslyckad) , det skulle säkert ryka in när vi tände mys-brasan, katten skulle inte tryggt rulla ihop sej i soffhörnet, utan istället spy upp sina hårbollar på mattan och min lap top skulle säkert krångla när jag skriver det här inlägget...

Men.... vänta nu! Det magiska ordet är ju förväntningar. Det ordet återkommer gång på gång i den här redogörelsen både på plus- och på minussidan.  

Så nu är vi inne på psykologi och kognitionsforskning: 

"Vår förväntningsapparat är det som säger oss att världen är förklarlig. Den blir mer förklarlig ju fler fenomen som vi stöter på som hamnar i kategorier som vi redan har, för det får oss att tro att de slutsatser vi hittills har dragit var korrekta. Och om de har varit korrekta hittills ökar vår subjektiva säkerhet på att de ska fortsätta att vara det.
Vi är till och med så beroende av denna trygghet att vi stoppar in fler saker än vi ”borde” i färdiga kategorier och bygger upp vår inre värld på ett sätt som inte motsvaras av vad vi egentligen vet utifrån våra sinnesintryck."  Simon Winter, Lunds universitet

-Så nu slutar jag stoppa in den här dagens tidigare händelser i olika plus- och minus- kategorier för att försöka kontrollera vad som kommer sen,  och bara ser vad som sker ... och allting har faktiskt löst sej till det bästa denna fredagskväll.  Vi har ätit gott tillsammans, badat bastu, eldat vår brasa, suttit i soffhörnet, promenerat med hunden och en massa annat trevligt som jag inte ens hade kunnat tänka mej...    

Man kan kalla det att vara lite mera mindful... det att vara öppen för och nyfiken i ögonblicket... att försöka skippa dom vanliga förväntningarna som vår hjärna så gärna bygger upp åt oss för att kunna förutsäga och kontrollera vår framtid. Den som vi faktiskt inte alls har mött ännu  i just den här stunden. 

 fullsizeoutput 8f81