onsdag 28 februari 2018 - 11:05

Stöd folks självkänsla så slipper vi "Me too"- fenomen i framtiden !

Sitter på ett flyg till Bryssel och ögnar lite slött igenom HBL. Tills blicken fastnar på en text publicerad i “Opinion & Debatt”. En ung manlig skribent; tydligen också Studentbladets chefredaktör, som beskriver en händelse i sin barndom. Det är fråga om några ögonblick under en vanlig dag på skolgården. Ögonblick när han som pojke känt sej mer eller mindre tvungen att förtrycka en värdig motståndare i leken bara för att hon var en flicka. Gjorde han inte det hade han inte varit tillräckligt manlig. I egna ögon -och i andras. Mannen poängterar att han beskriver sina egna personliga upplevelser, men att han samtidigt uppfattar att samma mönster går igen i vuxendomen. Det att män förtrycker kvinnor bara för sin manlighets skull. Han menar att det är bra att problematiken i machokulturen lyfts fram -men han vill också medvetandegöra läsaren om att problemen börjar redan i ung ålder.
-Nu är jag definitivt vaken!!!

fullsizeoutput 9442

Jag diskuterar gärna feminism, trots att jag definitivt inte skulle vilja kalla mej själv för feminist… i vart fall inte så som (jag tror att) man definierar begreppet hos oss i Norden. Kanske är det vad en lång tid i mansdominerade samhällen gör med en ? - Man tycker det är nog så gott att" plocka smulor” … att det är förmätet att kräva någon “seger” över det motsatta könet, så som den unge mannen i HBL-artikeln beskriver. Jag vill inte vara med om någon dragkamp - jag vill bara ha J-Ä-M-L-I-K-H-E-T …. Att flickor och kvinnor skulle ha ett lika stort värde, respekt - och rättigheter givetvis- som pojkar och män har i världen. Inte mera.

Artikeln jag nyss läst fyller mej med hopp. Unga, nordiska män börjar tydligen förstå att chauvinism är ett tecken på svaghet. Att sätta sej över någon och kräva makt är ofta frågan om dålig självkänsla.

-Hur fortsättningen kommer att se ut beror förmodligen på hur vi vuxna ( föräldrar, lärare, ungdomsledare, sport coacher… you name it !) går vidare i den här frågan. Om vi gör det. Vilket ansvar vi tar för hur killar och tjejer -BARN helt enkelt - ser på varandra. Hur viktiga vi förstår att vi själva är i den processen. Visst påverkas vi av samhället - men samhället påverkas i sin tur av individerna som utgör samhället.

Jag själv har bara söner. De har vuxit upp i än mer patriarkaliska, ojämlika samhällen än vårt eget.
Så visst har det hänt att jag varit rädd. Satt i vrångstrupen då jag sett t.ex.hur media objektifierar flickor och kvinnor, framhåller utseende, ungdom, och förmåga att behaga eller serva mannen och familjen, -men samtidigt kategoriskt ignorerar kvinnligt intellekt och kompetens. Och värst av allt var att upptäcka hur flickor och kvinnor ofta själva förminskade sej och sitt värde. Både privat och i arbetslivet. -Men det påstår jag också att vi i västvärlden fortfarande gör till viss del. Även hos oss i Finland.  För många tycks tänka att yttre prestation automatiskt leder till lycka och framgång. För kvinnor innebär den yttre prestationen ofta både karriär och det perfekta hemmalivet. Män tror jag att har lättare att känna sej framgångsrika bara de fixar det där med jobbet.  
Själv har jag varit mest hemmavarande under utlandsåren. Helt naturligt och högst förväntat i den del av världen vi har varit. Ändå ett uselt exempel på den" fria och självständiga kvinnan” , och en rätt ovanlig företeelse här hemma.
Varför missade jag tåget med flit? - Jo, framför allt var det en högst privat orsak… för att vi hade svårt att överhuvudtaget få några barn. Vi väntade (kämpade) i åtta år för att få barn nr. 2. Det var från början ett personligt val för mej att ge upp något för att JAG VILLE ha nånting annat. -För jag skulle inte ha orkat med att både jobba och gå igenom alla infertilitetsbehandlingar samtidigt.

Men jag säger inte att det var ett helt lätt val då. Inte heller är det lätt nu när vi är tillbaka i Finland och folk undrar vad i hela friden jag har gjort av med mitt liv? , Då inser jag fullt ut vilka långt gående konsekvenser mitt tidigare val har fått och fortfarande kan få för ett liv i det Nordiska samhället.

Och ändå ångrar jag mej inte direkt. How come?!?
Jo, för att jag lyckades strunta i vad folk runt omkring mej tänkte (om mej) då. Jag följde min egen sanning och det har fått mej att inse nånstans att varken mitt människovärde eller mänsklig lycka och tillfredsställelse beror på vad jag presterar utåt eller hur andra människor värderar mej eller det jag gör.  -Människovärde innebär väl att varje människa inte är utbytbar- utan unik. Att vi är lika mycket värda oberoende av VAD eller VAR vi är - lika lite som det beror på om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, eller på vår religion eller ekonomiska situation.

Sen är det en annan sak hur vi hanterar vår egen självbild och hur vi sköter vår självkänsla. -och det är här jag menar att Pudelns kärna ligger!
Vi kan säkert stöda både våra söner och döttrar mycket mera i deras skapande av sund självkänsla för att slippa "ME TOO” och alla andra uppenbara symptom på samhällets dysfunktion och obalans. Ojämlikhet.


Jag tror att man kan göra det genom att lära dem att ge något tillbaka. -Genom att hjälpa andra, eller känslan av att kunna ta hand om nåt som gör skillnad i ett större perspektiv. Vare sej det är volontärarbete för mänskor eller att ta hand om djur och natur... Vi borde också mera stöda kreativitet och expertis. Det att inom oss veta vilka förmågor och talanger vi har och själva våga njuta av dem gör bara gott. Det måste inte vara något vi jobbar med.  Vi borde inte avfärda våra egna eller andras bedrifter/ prestationer (här måste ju Jante lagens Norden ligga i bottenskiktet, tänker jag? ) för att tillåta oss att vara nöjda med oss själva.  Vi borde lära oss själva och våra barn något om förlåtelse. Att förlåta eller be om förlåtelse ses ofta som omanligt eller svagt… men tvärtom så kräver det en stolt och modig själ att be om förlåtelse. Det stärker självkänslan på sikt.  

Sist (men kanske allra viktigast? ) : Att få bli medveten om sin egen sanning och lära sej förstå den. Klara och sunda värderingar som man vågar framföra trots ev. kritik från andra gör en självsäker och bekväm i det egna skinnet. Det gäller mej, dej -och alla andra.

Nu fortsätter min resa till Nederländerna - så nästa blogginlägg blir nog från Maastricht. - och handlar helt säkert om mindre allvar och mera nöjen. ;) 

Ha en härlig dag, alla!

 

tisdag 20 februari 2018 - 12:56

Annorlunda - måste det vara detsamma som att "vara utanför"?

Jag har tidigare sagt att alla erfarenheter formar oss. Det är förmodligen sant vare sej man bor på samma plats hela livet eller inte. Vi fyller ju hela vår tillvaro med personliga möten där vi ser, vi hör, vi lyssnar och vi frågar.  -Men om du bara omger dej med likasinnade så behöver du kanske inte fråga (eller ifrågasätta) så hemskt mycket i vardagen.  I grunden har ni ju likanande värderingar och platsen där ni möts är lika trygg och välkänd för er båda. Ni vet hur man uppför sej och ni vet vad ni kan förvänta er av andra. 

Det som kanske skiljer expatriarkens (och för all del även invandrarens) erfarenheter ifrån andras, är att hen tvingas vidga sina kulturella och normativa ramar på ett helt annat sätt än om man bara gör en kortare eller längre semesterresa ut ur den bekväma hemzonen.

 -Dina AHA- upplevelser (det som hjärnan registrerar när du upptäcker något nytt) är inte bara nånting som du betraktar för en stund, utan du ska finna dej i  allt "det  annorlunda" för en längre tid - och du måste då försöka lära dej leva med det.  Det känns inte rätt för  din jag-känsla att transformera dej, men du klarar dej inte heller utan en viss anpassning. Som expatriark behöver du göra det för en tid, men som invandrare måste du kanske anpassa dej för en livstid. 

Jag är van vid att vara en "gäst".  I nästan tjugo år har jag helt löst - och tveklöst- burit med mej den kulturella ramen, dekorerad med de normer och lagar som finns i det land där just jag växte upp. Till viss del hade jag redan tränat på att vidga den litegrann innan flytten till Asien. Detta eftersom vissa Do´s and Don´t -s  existerar också lokalt.  -Att vara Ålänning i Finland på nittitalet var nämligen inte heller alltid helt smärtfritt. Speciellt inte om jag tänker på klasskompisen -kvinna, 19 år- som blev sparkad medvetslös -av främmande, överförfriskad finländsk man - i krogkön. Hon pratade dessvärre svenska. Våra finlandssvenska vänner var vana vid att inte prata så högt i centrum under kvällstid -men vi som kom från en liten ö i havet hade helt missat den detaljen. Det blev en obehaglig erfarenhet som kunde slutat riktigt illa. 

Idag förstår jag att han... den överförfriskade och våldsamma mannen... hör till dem som är mest osäkra och rädda. 

Under åren har jag nämligen mött många sådana människor.  Frivilligt eller ofrivilligt har jag blivit deras "mjäll på skjortkragen".  Bara genom att finnas som en utomjording i deras annars så trygga och välbekanta zon. Bara genom att påminna dem om att min ram till viss del ser annorlunda ut än deras egen.  Man känner igen dem genom att de vill tvinga alla runt omkring dem att vara precis som dem, tänka precis som dem och helst se ut precis som dem också. De ignorerar dej, ser kanske ner på dej, eller så bär de Mobbarens nationaldräkt.

Jag vet inte om det är en relevant och riktig iakttagelse från min sida -men jag upplever att majoriteten av de rädda, osäkra och tuffa har varit män. Kanske beror det på att  jag under min tid utomlands har levt i så starkt patriakaliska samhällen? - I länder där man inte är så van med långa, blonda "amazoner" med starka viljor?!?  Jag har haft tur som hade med mej en egen man som ville att jag skulle fortsätta att vara den jag är. En som gillade mina starka åsikter och viljestyrka och inte hade problem med min öppenhet. 

Och nu är jag tillbaka i mitt hemland... och jag märker att den där ramen jag har släpat runt på ibland känns alltför stor för Finland -och att den också till viss del har förändrats i sin färg och lyster. Den passar liksom inte på någon enskild vägg längre. Så nu funderar jag mest på hur jag ska få den att smälta in precis överallt.   Men...

-Är det ens möjligt? Betyder "annorlunda" detsamma som "utanför"

söndag 28 januari 2018 - 12:45

Fånge nr. XXX med rätt att leva...

Vet du vem Hédi Fried är? Den svenska författaren, psykologen och förintelseöverlevaren som trots sina 93 år, jobbar outtröttligt för att vi inte ska glömma vad rasism kan leda till.  Hon som nu senast fick Olof Palme- priset som delades ut för ""oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar”.

fullsizeoutput 92ff3

Jag såg en ny dokumentär med Hédi på SVT play häromdagen.  "Min oro", heter den... och jag förstår på Hédis berättelse att den kom till som resultat av att en orolig mamma till ett barn av idag hade knackat på hemma hos Hédi för att hon än en gång skulle bekräfta för samtiden att förintelsen verkligen har ägt rum. 

Jag känner absolut och akut igen mej här ... jag råkar nämligen vara en av de mammor som knackade på....

 

För ungefär ett år sen, när vi fortfarande bodde i Indonesien, fick vi föräldrar en förfrågan från min 11-årings klasslärare om ifall vi ville komma in och hålla lektioner om vissa historiska händelser som på olika sätt har förändrat världen.  Jag fick så uppdraget att tala om förintelsen eller "Holocaust" som det heter på engelska, i Jun´s klass.  

Det visade sej vara lättare sagt än gjort. 

Under förberedelserna framkom en viss oro från skolans sida (som i det här fallet var en mycket internationell och multikulturell miljö)  för att familjer av viss nationalitet kunde ta illa vid sej av det jag skulle berätta. Dessutom är det en kulturfråga och inte alls självklart att man ens pratar med sina barn om döden.  Vare sej den är ond och onaturlig eller som ett  naturligt avslut på ett långt liv. 

 Tusen och en gånger fick jag därför tänka igenom vad jag skulle säga - och på vilket sätt.

Eftersom jag som skolhälsovårdare har jobbat med antimobbningsstrategier för länge sen, så bestämde jag mej för att lyfta fram likheterna som finns mellan antisemitismen och regelrätt mobbning.  Tänkte att barnen kanske skulle kunna dra paraleller när det gällde den svåraste frågan av dem alla (som jag så klart visste att skulle komma upp) ... nämligen VARFÖR  -  HUR KUNDE DET SKE?   

Det var under den här processen som jag kom på att jag kunde ta kontakt med Hédi Fried.

Jag hade då senast sett henne i ett avsnitt av Skavlan och jag hade än en gång blivit full av beundran för hennes person och hennes mod och kraft att outtröttligt fortsätta att föra historiens sanning vidare. Hon är ju ändå över nittio år nu.

Så...jag skrev helt enkelt ett e-mail och frågade om inte barnen i min sons klass; långt där borta i Jakarta,  kunde få ställa direkta frågor till henne om hennes tid i förintelseläger i Auschwitz och Bergen-Belsen  - och om vägen dit.

Döm om min förvåning  -men jag fick genast ett positivt svar tillbaka!

-Under ett par månaders tid bollade jag så mina tankar med Hédi om varför dagens generationer och olika folk kan tycka att det är så svårt att höra en historisk sanning, och om hur man berättar så att det inte gör alltför ont. Så att det blir konstruktivt.  

Sen gick jag in i klassen och talade om tiden i Tyskland och Europa före kriget och hur "mobbnigsbenägna" folk (vem- som -helst)  kunde tänkas bli i en desperat tid. Att rädsla föder hat och hur enkelt - men fel (!)  - det är att bli en medlöpare eller åskådare till mobbare.  För de flesta i Hitlers Tyskland var nog troligen bara "medlöpare" eller "åskådare" som endast lät saker och ting ske. Det var den stora gruppen människor som borde ha satt emot och sagt ifrån -medan tid var. 

Hédis personliga historia talade jag om genom att be barnen sluta ögonen och föreställa sej en färd i en smutsig och trång boskapsvagn. Föreställa sej det obarmhärtiga ljuset från strålkastare  som bländade dem då vagnen plötsligt stannade och öppnades efter flera dagar i ett dunkel som stank av rädsla, ovisshet och mänskliga exkrementer.  Om barska röster som på främmande språk kommenderade barn att skiljas från sina föräldrar - för alltid. 

Det var en tät  och dov stämning i klassen efteråt.  Nervöst frågade jag klassläraren om han trodde att jag hade berättat för mycket ? Men han sade bara då att han inte visste...  

-Jag gick hem med en klump i magen. Man vill ju inte "ställa till det", men jag tyckte ändå att jag hade gjort vad jag måste göra den dagen.   

Barnens funderingar sammanställdes efter ett  par dagar och jag sände dem vidare till Hédi Fried så som överenskommet. 

Det var mycket konkreta frågor. Om hur det såg ut där man sov och vad man åt.  Vilka slavarbeten man fick utföra och hur det kändes att aldrig få träffa sin egen mamma och pappa igen. 

Två frågor var däremot riktade direkt till mej: 

Den första var från ett barn i klassen som undrade  "varför Mrs. Lindell  tar så allvarligt på just  det här? (Har hon måhända en personlig koppling till judarna?) " 

Den andra frågan kom senare, och den var ifrån Hédi Fried :  "Vem ÄR du egentligen ?" (Varför engagerar du dej?)  

 

Mitt svar på båda frågorna är lika enkelt nu som då :

Nej, jag har ingen annan koppling än det att  jag är en vanlig medmänniska.  En medmänniska  från en annan tid än din.  Jag har ett ansvar för att uppfostra två barn till ansvarsfulla ocb medkännande världsmedborgare. Vi måste alla våga se och erkänna misstag som har begåtts i historien för att undvika att de görs om och om igen. -Och vi får verkligen inte glömma ! Vi måste sträva framåt och inte låta okunskap dra oss bakåt!  Och det fegaste av allt är att bli en tyst åskådare som bara låter rädsla och hat -som förgör, frodas framför våra ögon.