måndag 18 juni 2018 - 11:59

Nyheter om jordbävning väcker känslor av overklig verklighet

Vaknade till nyheten om jordbävning i mina gamla hemtrakter.  Ett kraftigt skalv i Ibaraki - Takatsuki  mellan Stor-Osaka och den gamla huvudstaden Kyoto i Kansai, Japan vid 8-tiden på morgonen japansk tid. Magnitud: 6.1 på richter-skalan.

Just i morse skrev min vän Nobuko som bor i Kyoto, till mej på facebook :


"Tack, Carmela... Vi är alla oskadda. Iori kände sej inte frisk i morse så han stannade hemma från skolan och Utao antar jag att just hade kommit fram till sitt jobb nära Kinkakuji * (*Guld templet i Kyoto). Jag själv var på väg till busshållplatsen nära oss när jag hörde bergen och Moder jord ryta.

-Det tog ändå några ögonblick innan jag förstod att det var en jordbävning. En skolpojke i lägre tonåren som befann sej på gatan nära mej, rusade fram och ropade nånting som jag inte kunde uppfatta. Hans ansikte var alldeles stelt och kritvitt. Jag försökte tala lugnande med honom och bad honom gå hem igen, istället för att fortsätta till skolan. Alla skolor i Kyoto är ändå stängda i sådana här situationer.

Jag själv var ju inte så hemskt mycket äldre än den här pojken, när jag bodde i Kobe och upplevde den Stora Hanshin -jordbävningen 1995. Jag visste ju vad den här situationen innebär... men för honom.... !!!!

Shotaro skulle ha varit på jobbresa till Tokyo idag , mer eftersom alla tåg blev inställda efter kl. 08 gick han tillbaka hem och stannar med Iori-kun idag. Vi är fortfarande på helspänn här. Vi vet ju inte om det kommer mer. Ibland är det ju bara början... I vilket fall som helst är vi ok här nu. Mina vänner i Osaka har fått mycket förstört hemma, men jag vet inga detaljer än.

Jag oroar mej för alla utländska turister- det är så många av dem här i Kansai och Kyoto just nu. Jag gissar att det känns extra obehagligt för dem. Vi har redan haft 16 mindre efterskalv sen i morse"

 

fullsizeoutput 9a0b

 (Bilden ifr.  Japan times) 

 

En välbekant känsla av overklig verklighet infinner sej. Liknande de förnimmelser man brukade ha när tyfoner ofta drog in över kuststaden Kobe om sensommaren. Det knöt sej i magen.  

Den upplevelsen att man inget annat kan göra än att "vara och vänta"...  eftersom människan efter många tusen år på jorden inte ännu heller kan kontrollera naturen som hon vill. 

Vi kom till Japan bara några år efter den stora Hanshin jordbävningen som drabbade Kobe 1995.  Delar av stan var helt nya och andra var ännu under uppbyggnad.  Upplevelserna av katastrofen  fanns ännu i färskt minne bland lokalinnevånarna,  och vi tog del av många rörande historier - inte bara om död och elände,  utan om laganda och medmänsklig hjälpsamhet och omsorg.  Många gånger tröstades jag av fraser som " de  stora jordbävningarna kommer bara med ett visst antal års mellanrum... ni kan känna er säkra här nu".

Många gånger fascinerades jag av hur lugnt och tyst man i Japan både relaterade till och reagerade på stora naturkatastrofer. En del av livet. En acceptans som tycks vara nedärvd i otaliga generationer. Ett sätt att överleva.

Vi stannade dock i så fall för länge i landet som ligger vid "the ring of fire" , och i mars 2011  upplevde vi själva megajordbävningen i östra Japan som blev känd ute i världen främst på grund av den efterföljande tsunamin och kärnkraftsexplosionerna i Tjernobyl-format.  För vår del var det strålningsrisken som fick oss att lämna landet för en tid - själva jodbävningen kändes förståss inte så  mycket i Kansai hundratals km från epicentrum.  Men åter igen... lokalbefolkningens sätt att tyst och sammanbitet göra allt som kunde göras i den givna situationen -både fascinerade och imponerade på oss. Hela landet hade sorg och det var definitivt katastrofläge. Snabba insamlingar och mänskor som tog ledigt från sina jobb för att -så fort det tilläts av myndigheter - volontära genom  röjningsarbeten eller rent humanitär hjälp . 

Jag ska inte sticka under stol med att jag också var oroad för eventuella nya skalv, under hela det följande året då vi fortfarande bodde kvar.  Jag sov inte utan att lämna skjutdörrarna till terassen på tolfte våningen öppna och olåsta. Ryggsäckarna med vatten,  förnödenheter, extra kläder och skor fanns alltid redo under sängarna hemma hos oss.

De japanska öarna hade flyttats flera meter i och med Tohoku -skalvet...   och Osaka-området  ( i princip ihopvuxen med vår hemort; Kobe) är en plats där flera olika olika kontinentalplattor möts.  Ingen kunde veta exalt hur spänningarna i området hade förändrats i och med det som hade hänt under havet vid Tohoku. 

Och ändå är jag till hundra procent säker på... att om man måste genomleva en stor jordbävning så är Japan det rätta stället. Ingen annanstans på jorden vet man så mycket om hur man bygger skalvsäkert. Det är en kunskap som är livsviktig i ett land med 125 millioner innevånare - på en bergig  yta som inte är större än Finland. 

 

IMG 4676

fullsizeoutput 9a09Kitano tenmangu, Kyoto

Foto: Nobuko Hamamoto

 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 21 februari 2018 - 11:00

Kokusaijin -internationellt berikad eller kontaminerad?

I gårdagens inlägg försökte jag beskriva den odefinierbara känslan av att känna sej annorlunda. Att inte veta om man fortfarande får eller kan" höra till "hemma i sitt eget samhälle längre, på grund av att man onekligen har vidrört andra kulturer så att de omformat ens sätt att se på världen.

- Jag inser ju att om den känslan kommer att finnas kvar och förstärkas, så blir det säkert ganska jobbigt. Speciellt eftersom man samtidigt har upplevt att man "bara" är en gäst i landet man just kom ifrån.   -Vart  ska man då ta vägen...liksom?   

I Japan finns faktiskt ett eget begrepp för den här gruppen mänskor som återvänder.  Nämligen Kokusaijin (internationell person) eller kikokushijo (återvändande barn). Till stor del är det här ett negativt laddat begrepp i det japanska samhället.  Jag hörde många gånger folk prata om att återflyttade japaner var "contaminated" (kontaminerade)  och det fanns många nationella återanpassningsprogram för att slussa tillbaka dem till det japanska samhället. Begreppet "non-han-shin" eller:  "first not- then half- and finally New Japanese" ( enl. Roger Goodman, 2005) beskriver hur man ser på den återanpassningsprocessen väl.

Jag kan mycket väl förstå att det finns lingvistiska och andra utbildningsrelaterade problem för japanska barn som bott och skolats en tid utomlands (japanskan är verkligen inget lätt språk !) - men jag förstod aldrig hur det socialt kunde ses som något så negativt att ha utsatts för främmande kulturer. Men så var det.  Kokusaijin och -speciellt - kikokushijo anses ofta att har plockat upp alltför många annorlunda och opassande beteenden och även sociokulturella värden som inte är traditionellt japanska. Det är inte önskvärt. Det behöver korrigeras om man ska passa in i det i de oerhört strikta normerna i det japanska samhället. Jag hade en del goda vänner som var kokusaijin - och de fick verkligen lida för utlandserfarenheter som de egentligen personligen tyckte varit berikande för dem. De sågs under många år efter sina utlandsvistelser som främlingar i sitt eget land. Naiva personer som godtroget hade svalt det västerländska betet: alltså blivit mera individualistiskt tänkande och kanske en större öppenhet för en del främmande traditioner. 

Hur är det då hos oss i Finland? Är man nyfiken ?  -och ser man människor med både längre och kortare internationella erfarenheter (både bland utlänningar och finländare) i grunden som något berikande för samhället ?  - eller ses det som om man helt enkelt har tappat greppet om saker och ting nånstans på vägen? 

-Eller om vi tar ett steg tillbaka...  vågar jag ställa frågan om ifall vi inom olika subkulturer i Finland är intresserade och nyfikna på varandra?Hur är det med klimatet mellan finskspråkiga och finlandssvenskar idag?  Hyllar vi varandras olikheter?  Tycker man att det går att tillföra varandra något?  

Jag är nyfiken så hjälp mej ! -Det ska bli spännande att sticka ut näsan - och känna efter lite mer - när man väl kommer ut ur inflyttningsbubblan helt och hållet.

Och sist men inte minst:  Jag vill ju absolut poängtera att hela min familj har blivit oerhört fint emottagna i vår närmiljö här i Vasa. Vi har supertrevliga grannar och vår elvaåring stortrivs i skolan. Jag har fått några nya,  fina vänner här i stan -  och nu också en etusiastisk och välkomnande Blogg community.  :) 

Så stor kram på er alla - och njut av det härliga onsdagsvädret ni.... Jag för min del måste återgå till att måla innerväggar.