måndag 18 juni 2018 - 11:59

Nyheter om jordbävning väcker känslor av overklig verklighet

Vaknade till nyheten om jordbävning i mina gamla hemtrakter.  Ett kraftigt skalv i Ibaraki - Takatsuki  mellan Stor-Osaka och den gamla huvudstaden Kyoto i Kansai, Japan vid 8-tiden på morgonen japansk tid. Magnitud: 6.1 på richter-skalan.

Just i morse skrev min vän Nobuko som bor i Kyoto, till mej på facebook :


"Tack, Carmela... Vi är alla oskadda. Iori kände sej inte frisk i morse så han stannade hemma från skolan och Utao antar jag att just hade kommit fram till sitt jobb nära Kinkakuji * (*Guld templet i Kyoto). Jag själv var på väg till busshållplatsen nära oss när jag hörde bergen och Moder jord ryta.

-Det tog ändå några ögonblick innan jag förstod att det var en jordbävning. En skolpojke i lägre tonåren som befann sej på gatan nära mej, rusade fram och ropade nånting som jag inte kunde uppfatta. Hans ansikte var alldeles stelt och kritvitt. Jag försökte tala lugnande med honom och bad honom gå hem igen, istället för att fortsätta till skolan. Alla skolor i Kyoto är ändå stängda i sådana här situationer.

Jag själv var ju inte så hemskt mycket äldre än den här pojken, när jag bodde i Kobe och upplevde den Stora Hanshin -jordbävningen 1995. Jag visste ju vad den här situationen innebär... men för honom.... !!!!

Shotaro skulle ha varit på jobbresa till Tokyo idag , mer eftersom alla tåg blev inställda efter kl. 08 gick han tillbaka hem och stannar med Iori-kun idag. Vi är fortfarande på helspänn här. Vi vet ju inte om det kommer mer. Ibland är det ju bara början... I vilket fall som helst är vi ok här nu. Mina vänner i Osaka har fått mycket förstört hemma, men jag vet inga detaljer än.

Jag oroar mej för alla utländska turister- det är så många av dem här i Kansai och Kyoto just nu. Jag gissar att det känns extra obehagligt för dem. Vi har redan haft 16 mindre efterskalv sen i morse"

 

fullsizeoutput 9a0b

 (Bilden ifr.  Japan times) 

 

En välbekant känsla av overklig verklighet infinner sej. Liknande de förnimmelser man brukade ha när tyfoner ofta drog in över kuststaden Kobe om sensommaren. Det knöt sej i magen.  

Den upplevelsen att man inget annat kan göra än att "vara och vänta"...  eftersom människan efter många tusen år på jorden inte ännu heller kan kontrollera naturen som hon vill. 

Vi kom till Japan bara några år efter den stora Hanshin jordbävningen som drabbade Kobe 1995.  Delar av stan var helt nya och andra var ännu under uppbyggnad.  Upplevelserna av katastrofen  fanns ännu i färskt minne bland lokalinnevånarna,  och vi tog del av många rörande historier - inte bara om död och elände,  utan om laganda och medmänsklig hjälpsamhet och omsorg.  Många gånger tröstades jag av fraser som " de  stora jordbävningarna kommer bara med ett visst antal års mellanrum... ni kan känna er säkra här nu".

Många gånger fascinerades jag av hur lugnt och tyst man i Japan både relaterade till och reagerade på stora naturkatastrofer. En del av livet. En acceptans som tycks vara nedärvd i otaliga generationer. Ett sätt att överleva.

Vi stannade dock i så fall för länge i landet som ligger vid "the ring of fire" , och i mars 2011  upplevde vi själva megajordbävningen i östra Japan som blev känd ute i världen främst på grund av den efterföljande tsunamin och kärnkraftsexplosionerna i Tjernobyl-format.  För vår del var det strålningsrisken som fick oss att lämna landet för en tid - själva jodbävningen kändes förståss inte så  mycket i Kansai hundratals km från epicentrum.  Men åter igen... lokalbefolkningens sätt att tyst och sammanbitet göra allt som kunde göras i den givna situationen -både fascinerade och imponerade på oss. Hela landet hade sorg och det var definitivt katastrofläge. Snabba insamlingar och mänskor som tog ledigt från sina jobb för att -så fort det tilläts av myndigheter - volontära genom  röjningsarbeten eller rent humanitär hjälp . 

Jag ska inte sticka under stol med att jag också var oroad för eventuella nya skalv, under hela det följande året då vi fortfarande bodde kvar.  Jag sov inte utan att lämna skjutdörrarna till terassen på tolfte våningen öppna och olåsta. Ryggsäckarna med vatten,  förnödenheter, extra kläder och skor fanns alltid redo under sängarna hemma hos oss.

De japanska öarna hade flyttats flera meter i och med Tohoku -skalvet...   och Osaka-området  ( i princip ihopvuxen med vår hemort; Kobe) är en plats där flera olika olika kontinentalplattor möts.  Ingen kunde veta exalt hur spänningarna i området hade förändrats i och med det som hade hänt under havet vid Tohoku. 

Och ändå är jag till hundra procent säker på... att om man måste genomleva en stor jordbävning så är Japan det rätta stället. Ingen annanstans på jorden vet man så mycket om hur man bygger skalvsäkert. Det är en kunskap som är livsviktig i ett land med 125 millioner innevånare - på en bergig  yta som inte är större än Finland. 

 

IMG 4676

fullsizeoutput 9a09Kitano tenmangu, Kyoto

Foto: Nobuko Hamamoto

 

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 7 juni 2018 - 13:25

Att landa i Finland (utan säkerhetsbälte)

 

 

fullsizeoutput 8dab 

Det är nu på dagen ett år sen vi damp ner här i Vasa...  Efter en sista lång resa från Jakarta med omväg via Doha och till Helsingfors . Med barn, hund och en skräckslagen indonesisk katt i bagaget.

 -Men att "landa" i vardagen har tagit mycket längre tid. Och fortfarande känns det lite som att vara utan säkerhetsbälte. Osäkert.

Vilken tur att man var van med ett vardagskaos. I Indonesien var ju oordning mera en regel än ett enstaka undantag.  

Vilken tur att man hade stålsatt sej inför saknaden av de mänskor som vi fäst oss vid under de senaste sex åren, som blivit lite som en "extra familj" och som blev kvar i "the big durian" (Jakartas passande smeknamn).

fullsizeoutput 986bTHE BIG DURIAN

Jag saknar vår "Jakarta-familj" ännu idag... allt som oftast. Det fanns alltid så mycket intressant att diskutera med mänskor från en annan kultur och bakgrund. De lärde oss så mycket. Om olika sätt att se på livet - på människan och på samhället.

Men det största är ju ändå att vi alla- utifrån våra olika perspektiv- har samma mål:  Att få vara lyckliga. Ett minskat lidande . Att leva väl. 

 

fullsizeoutput 8dbb

 

 

Det var också tur att vi redan hade räknat med att nystarten skulle ske i ett ofärdigt byggkaos.  -Det hade gått upp för oss så sent som i april 2017, när vi just skulle till att börja packa ihop vårt liv i Jakarta... 

fullsizeoutput 99d3...att ett påbörjat bygge som ser ut så här ...

.

 fullsizeoutput 99d6

..inte kan förvandlas till det här.... på bara en månad (som experterna lovade) .

 

-Nej, det tog alltså ett extra halvår för det nya gårdshuset (där jag har tänkt ha min verksamhet i framtiden)  att bli klart och ett helt år för att få den leriga trädgården i någorlunda njutbart skick. Lerhögarna låg nämligen kvar tills just före den första snön föll.  

Bilden alledeles ovanför är däremot tagen idag. Med tiden fixar man allt. Gräset gror (i fläckiga plättar) . Äppelträden har redan blommat. 

Och jag har slösat ännu en solig söndag på att slutligen gräva min 20 meter långa och slingrande grusgång fram till syrenbersån. 

Nån sa visst att det är vägen som egentligen är målet. 

 

fullsizeoutput 99d9 

När jag nu ser tillbaka på året som gått, så inser jag plötsligt  att tiden har rusat helt gränslöst.  Idag fattar jag inte hur vi har orkat...  riva upp,  ordna om och lagt tillrätta igen.  

Livet. Glädjen. Rutinerna. Vardagsmödorna. Samtalen runt matbordet. Skrattet.  Kivandet. Familjens  dåliga insider -skämt. Tryggheten. Kärleken. Omsorgen. 

-Tänk att vi orkade genomleva en så stor livsförändring. Att komma tillbaka hem.

 

Till det yttre börjar alltså saker och ting falla på plats nu... huset vi flyttade till är nästan färdigt renoverat (helt klart blir ett gammalt hus aldrig!).  Trädgårdsplanen jag ritade för ett par år sen är nu i varje fall på G (och man har lärt sej både att så gräs, dränera , skotta grus och lägga ner tonvis med dekorsten).  Lägenheten vi renoverar samtidigt och på sidan om vårt eget husprojekt , den är också i alla fall väl på G....  

Jag har dessutom fortbildat mej under hela det gångna året vid sidan om allt renoveringsjobb och jonglerandet med den nya vardagen -och fortsätter som bäst med det.  Jag läser teori.  Jag tränar mycket själv. -Mindfulness alltså!

Jag har företagsplanerat  och registrerat mitt eget företag nu i vår -eftersom allt jag vill är att hjälpa mänskor att må bättre än bara vara "OK"  - eller ännu hellre att de ska hitta nyckeln till sin egen förmåga till läkning och till lycka.  

Självhjälp är ett viktigt komplement till vård,  och det finns BRA redskap som bidrar till välmående och hälsa som ofta ignoreras i väst idag. Ignoreras både av vårdtagare och vårdgivare. Läkning ska helst vara en "quick fix" som man får av någon annan.

"Gör mej mindre stressad! Hjälp mej att sova! Ta bort min oro! Minska min smärta! Gör mej alert- nej förresten...  smartast i stan! Gör så att jag presterar. Fokuserar. "

 

Jag vill att mänskan ska få ÄGA... både självtillit och självkontroll.

Vara fri... i sin insikt om att man kan göra SÅ mycket själv för att förbättra eller behålla sin livskvalitet.

Vara mindre stressad. Mera närvarande i sitt eget liv. En huvudaktör. Stå vid rodret. 

Tillfreds med det som är. För då blir man också mera kreativ -och produktiv.

Med Balans mellan driv- ,  och lugn- och ro -systemen uppe i knoppen.

 

Din hjärna är föränderlig. Mycket mera formbar än du anar. Du kan visst repa nya spår.  Du har flera val än du kan tro, när det gäller hur du handskas med  problem, ser på livet, uppfattar och förstår dej själv och dina medmänskor. 

 

Min egen Mindfulnessträning har säkerligen också hjälpt mej att klara turbulensen under det senaste året utan att jag blivit spritt språngande galen.

Och så NATUREN - HAVET... här i Österbotten. En helt enorm kraftkälla för mej.  

 

Så...summa sumarum, våren 2018...  

Den sonen som följde med oss hem har nu gått klart sitt första läsår i en finlandssvensk skola och funnit sej väl tillrätta i Vasa. Fått kompisar. Är nöjd.  Det känns tryggt och bra att kunna sända honom tillbaka till samma plats och samma lärare nästa termin. Inget nytt och främmande den här gången. 

 fullsizeoutput 99e1

 

Maken i sin tur har hunnit bli både uttråkad...  och stimulerad - av en mera kreativ fritid. -Vi gillar nog egentligen att "vara med hus", trots allt extra jobb i början. 

Så här långt har väl det  mesta gått enligt våra förväntningar. 

Jag har såvitt bekantat mej med det finlandssvenska samhället igen och märker att jag reflekterar både mera och mindre över "vem är jag" i den här soppan som är Sanningen & Livet.  Jag har nu råkat få med mej lite kryddor härifrån och därifrån,  och jag känner mej (oftast) okey med att vara en konstig figur som varken beter mej som "en riktig" finlandssvensk eller  en "äkta" ålänning eller något annat väl definierbart heller för den delen.  Jag kommer kanske aldrig att passa in helt i en enda  socio- kulturell mall igen.  Så jag får gå min egen väg. 

Ibland tror jag att det här är jobbigare för folk runtomkring en...  det att behöva handskas med en mänska utan skarpa kanter och utan en tydlig österbottnisk dialekt. En som jobbar häcken av sej (men hittills utan lönekuvert). En som inte satt på sej säkerhetsbältet för att delta i Prestationsracet. 

Min absolut största reflektion efter ett år i Finland är att det i dag handlar mycket mera om YTTRE prestation i samhället  (socialt,ekonomiskt,akademiskt) än vad det gjorde för tjugo år sen när jag var här sist.  Det leder till stress, utbrändhet och en ständig känsla av att ingenting är gott nog. Det leder till att en del mänskor inte väljer med varken hjärta eller hjärna vad de vill fylla sina liv med. Både  vuxna och ungdomar som står på gränsen till vuxenlivet.

Inte så nyttigt för folkhälsan. Inte heller produktivt i längden.

För kommer nån ihåg hur det gick i fablernas värld... då när sköldpaddan och haren skulle tävla?  

-Om det går för fort så tappar man fokus. 

 

 

 

 

 

 

 

lördag 24 mars 2018 - 16:59

Internationellt näringsliv rekryterar gärna global citizens

DEL 3  i serien om TCKs   - Om Vuxna Third Culture Kids

fullsizeoutput 908a

"-Åh! ,här skulle jag ju bara älska att vara bosatt - jag är sååå avundsjuk på ditt studieliv! ", utbrister jag under första promenaden vi gör tillsammans i den äldre sonens studiestad. Han läser för tillfället Internationell lagstiftning & EU -rätt i Maastricht, Nederländerna, och siktar väl på en framtida karriär inom internationell affärsjuridik.


Som vilken turist som helst facineras jag av den mixade nutida och medeltida atmosfären i en av Hollands äldsta städer. Jag beundrar den gamla europeiska arkitekturen. Hör nästan hovklappret eka bland de smala gränderna och föreställer mej skaror av katolska pilgrimmer som enda ifrån 1200- talet vallfärdade till Vrijthof - det gamla torget utanför St. Servatius Basilikan i närheten av Phils studiebostad.  Samtidigt susar horder av jäktade studenter på cyklar i alla möjliga färger förbi. De har bråttom, på väg till universitetet strax bortom.

fullsizeoutput 94bb

-Min egen facination leder alltså genast till tankar om att slå sej ner. Kunna njuta av stället mera permanent.


Philip skrattar till och undrar om han trots alla sina planer för framtiden borde tänka på att förlänga studietiden just här "bara för att mamma skulle trivas med att hälsa på?"


Jag inser att för en vuxen TCK (Third culture kid) är en plats ofta bara en plats. Trevligt & spännande - ja visst ! - men ändå "bara" ett av de många ställen där man tillbringar ännu en tid av sitt liv.

 

fullsizeoutput 9599

Undersökningar visar att TCKs väldigt ofta väljer att själva bli Globala Nomader som vuxna. Identiteten är rotad i människor man bryr sej om istället för på en särskild plats, i ett särskilt land.

Rotlöshet kan bli till rastlöshet när "hemma" känns som överallt och ingenstans.


Många stora internationella företag och organisationer har uppmärksammat det här på senare år. Vuxna TCKs har blivit populära ur rekryteringssynvinkel. Kultursensitiva och diplomatiska. Flexibla, mobila, vana med att hantera förändringar och ofta språkkunniga, med val av utbildning som ofta speglar deras internationalism. Det är inte alls konstigt att de utgör ett naturligt val för olika globala arbetsuppgifter.

- En av de kanske mest berömda vuxna TCKs i världen; Barack Obama; USA´s förre president, visade också ett större intresse för att integrera en nymodig, internationell världspolitik (med USA sett som en liten del av hela världen) istället för att ägna sej enbart åt nationalekonomiskt navelskåderi.


Jag läste också nånstans att Tachi Yamada (tidigare MD för Bill & Melinda Gates Foundation´s Global Health Program) hade nämnt i en NewYorkTimes -intervju att han speciellt söker efter vuxna TCKs när han rekryterar folk. - Varför? , undrade man.
-Yamada menade att han vill ha människor i sin organisation som verkligen är komfortabla med olika typer av förändringar. Flexibilitet. Global öppenhet. Han bad intervjuaren tänka sej en TCK som under uppväxten flyttat mellan länder och kulturer. En person som varit tvungen att transformeras utgående från ständigt nya förutsättningar och inte på något sätt är bunden just till en av dem. Sen bad han läsaren jämföra TCKn med en person som blivit född,vuxit upp, skolats och fått sitt första jobb - allt i en och samma stad... "Vem tror du att är mera villig att förändras?", frågade han till sist.

 

 

fullsizeoutput 7cb2

torsdag 22 mars 2018 - 13:00

Stor rikedom & En riktig Rollercoaster-ride!

DSCN2

 Jun. En öppen och nyfiken femåring som just bytt ut det lågmälda, artiga Japan mot tropiskt, oordnat  storstadskaos i Indonesien.  Bilden är tagen "en helt vanlig kväll" (fast det fanns väl egentligen inga sådana) hemma på gårdsplanen i Jakarta, år 2012.  

 

Stor rikedom & en riktig Rollercoaster-ride att växa upp som TCK

-Vad är det man som expatriark gör då man bjuder sina barn på ett mångkulturellt perspektiv på livet,   samtidigt som man tar risken att beröva dem den stabilitet i identitetsutvecklingen det innebär att tryggt assimileras in i en monokultur? 

 

"Am I rootless, or am I free? ‘Third culture kids’ like me make it up as we go along "  

Det skriver Ndéla Faye (The Guardian) , som är en finländsk- singhalesisk frilansjournalist,  om sin upplevelse av att ha vuxit upp på ett flertal olika orter utanför hennes föräldrars hemländer. Hon vet aldrig riktigt vad hon ska svara  när någon frågar var hon kommer från. För det blir alltid en lång och komplicerad historia. 

 

 

En annan (numera vuxen) TCK, nämligen Jonas, som jag träffade tillsammans med hans rikssvenska föräldrar då han ännu var barn,  i Japan, skriver: 

 "Mina föräldrar säger att de försökt ge oss (barn) rötter, men samtidigt också vingar. Detta är bland det klokaste jag har hört"  ... "Men om jag sedan har rötter är en annan historia. Den enda riktiga liknelsen som jag kan komma på är att jag har mobila rötter. Jag kan ta med dem vart jag vill i världen och plantera dem där. Låter det lite klyschigt? Det är i alla fall så jag känner det." 

 

 

I Del 2, i serien inlägg om Third Culture Kids  tänkte jag försöka belysa både fördelar och nackdelar som utgör paradoxer. -För det finns en hel del sådana under en uppväxt där man ständigt utsätts för fler- eller mångdubbla referensramar: 

 En fördel med att växa upp i olika länder och kulturer är att man "från första parkett" får uppleva inte bara geografiska skillnader, utan framförallt får man konkret lära sej hur människor kan se på tillvaron ur helt olika filosofiska och politiska perspektiv.  Det ger en vidgad värdsbild och en förståelse för att ingenting är svart eller vitt och att det kanske aldrig finns "bara en sanning". Samtidigt kan det innebära en lojalitetsförvirring  - för vems normer borde man själv känna är mest rätt? Är det mammas och pappas värden (i hemmet) eller kanske skolans, kompisarnas familjers eller  lokalbefolkningens syn på saken?

Många TCK´s  känner också en plikt att rätta till eller försvara emot stereotypa uppfattningar både om sitt hemland och om sitt världland. På något sätt står man till svars för kulturernas olikheter. 

En enorm rikedom är det också att kunna känna in information från olika delar av världen i 3D- perspektiv. Eftersom TCK´s har riktiga erfarenheter... lukter, smaker, ljud och minnen av udda situationer ifrån olika delar av världen, framkallar vilken nyhetsändning eller tidningsartikel som helst ett mycket verkligt, inre tredimmensionellt panorama.  En TCK blir lättare berörd och engagerad även i sådant som händer någon annanstans. Det skapar också en unik förmåga att berätta eller förmedla sitt engagemang.   Samtidigt kan det bli svårt att skydda sej ifrån sanningens kranka blekhet. Bakom platta tv-nyheter finns alltid människor av kött och blod som lider - och som TCK kan man uppleva att det är smärtsamt och jobbigt att distansera sej ifrån realiteten i ondska och olyckor även om det händer långt borta.

 

 I klippet här nere ser man en liten snutt av vår (då) tioårige son som i skolan i Jakarta talar om varför man måste sluta använda kärnkraft. Han berättar om hur vi var tvungna att lämna Japan "hals- över huvud" en kort tid efter explosionerna vid kärnkraftverket i Fukushima (efter tsunamin 2011) . Han bestämde sej för att tala om ämnet efter att han fem år senare läste om hur vi utvecklar och ökar användningen av kärnkraft i hemlandet Finland. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/H95Lc024Zvg/hqdefault.jpg?r=40982]http://youtu.be/H95Lc024Zvg[/embed] 

 

 

En annan paradox är att samtidigt som TCKs på ett djupare plan får förståelse för andra  kulturers sedvänjor och utvecklar ett mycket värdefullt, kulturellt tålamod inför andra, så kan en lång tid hemifrån innebära att man trots allt blir ointresserad eller rent av ignorant  mot  sin egen ursprungskultur. 

Hur mycket man som föräldrar än försöker upprätthålla hemlandets traditioner då man bor i utlandet, så kan man inte ensam lära ut eller förmedla till barnen alla självklara detaljer.  

Motivationen till att fira något kommer ju ur en inre känsla som är personlig.  - Behöver jag säga att våra barn inte förstår sej på Mämma till Påsk, till exempel ? 

I vår familj har vi tagit till oss en del lokala traditioner där vi bott, och som barnen funnit meningsfulla för att "alla" runtomkring oss har firat dem.

Vi har också försökt lära barnen de viktigaste av våra finlandssvenska seder i mån av möjlighet... men det har inte alltid varit så lätt.  

Lucia är ett bra exempel:  hos oss är hon en god ljusdrottning som kommer med bud om julen.  I Japan blir lucia misstänkt lik ett spöke eller kanske ägaren till en sorts japansk voodoo- docka (googla : Ushi no toki mairi,  så får ni se!)  som i lönndom spikas upp på en trädstam i skogen -  då någon vill en annan person väldigt illa.  

En vidskeplig japan kunde därför rysa till av obehag när våra söta små barn tågar in med ljus i håret och vita kåpor (de dödas klädsel) på sej.  Allt medan vi själva blir varma och nostalgoiska  inombords... längtandes till julen.  

 

A Special dayShichi- Go- San- festivalen , 15 November

fullsizeoutput 9597Lucia, 13 December i Japan 

 

Den sista - men kanske viktigaste - TCK -paradoxen jag skriver om idag gäller relationer: 

En del Third Culture Kids har ofta väldigt lätt för att skapa djupa relationer på kort tid och tycker inte om ytlig samvaro. Ibland kan de uppfattas som lite gränslösa i sitt sätt att dela med sej av sej själva eller närma sej nya mänskor socialt , men beteendet är egentligen bara ett resultat av att man inte vet hur lång tid man har på sej att utveckla en relation eller att man är väldigt van vid att ofta dyka ner i nya vänskapsrelationer genom de ständigt föränderliga sociala sammanhang man utsätts för. I vissa kulturer kanske man ses som socialt  kompetent -medan man i andra kan uppfattas som socialt klumpig. 

Å andra sidan kan vetskapen om att man är en "tillfällig gäst" i ett land, och/eller många tidigare erfarenheter av jobbiga avsked och brutna vänskapsband istället göra att man väljer ytlighet eller ensamhet - och att inte odla djupa och varaktiga relationer alls. 

Man kan också verka okänslig genom att välja att tvärt avbryta eller tappa intresset för viktiga relationer t.ex. när man fått vetskap om ännu en flytt  Omedvetet reagerar man så för att man känner att det är lättare att klippa emotionella band direkt än att försöka hålla relationer - som man på grund av tidigare erfarenheter tror att ändå kommer att "rinna ut i sanden" -  vid fortsatt liv.  

Som förälder tycker jag att man har ett visst ansvar för att hålla lite koll på hur barnen hanterar sina (föränderliga) sociala sammanhang när man flyttar vidare eller kanske flyttar tillbaka hem.  Vänskap är otroligt viktigt för ens känsla av livssammanhang, och man kan behöva hjälpa barnen att både behålla kontakten med sitt förflutna och stöda dem i att smidigt slussas in nya sociala situationer  De internationella skolorna ute i världen har stor erfarenhet -och därigenom bra metoder och system - för att uppmärksamma och hjälpa eleverna att både slussas in i och ta farväl av communityn när det blir så dags. 

 

fullsizeoutput 8d0b

 Sista dagen i skolan.  Här gör man en  "Friendship web" i Jun´s klass i Jakarta.  Genom att påminna varandra om minnen man har av varje person och sedan kasta tråden vidare, länkar man rent fysiskt ett nät av minnen och människor där alla har sin egen plats.  Både de barn som ska flytta och de som stannar kvar deltar.  

 

IMG 0628

Jun hälsade på i sin gamla skola, ca 1.5  år efter att vi flyttat bort från Japan.  För Jun,  som ännu var ganska liten,  var det viktigt att "knyta ihop säcken" genom att få möjlighet att än en gång återse en del av vännerna från sandlådan.  Han blev hälsad som en riktig "Rock star" , kan jag säga. ;) 

 

IMG 8478Till sist den äldre sonen och hans kompisgäng. En brokig skara nationaliteter som numera bor både här och där i världen, men som ändå har betytt massor för varandra.  Genom andras olikheter lär man sej plenty om sej själv också. 

 

 Fotnot:

 TCK´s, eller Third culture kids är alltså barn som tillbringar en signifikant del av sina formbara uppväxtår i en eller flera kulturer som inte är desamma som föräldrarnas kultur.  De präglas både av föräldrarnas och världlandets (omgivningens) kulturer men känner sej inte fullt integrerade i någon av dem. Därför utvecklar de istället en känsla av samhörighet med andra personer som lever samma typ av mobila liv och som delar deras erfarenheter av att "höra till överallt och ingenstans". Den här gruppen likasinnade människor blir istället deras "egen" kultur.

En TCK´s uppväxt präglas av flerkulturella miljöer (Cross -cultural lifestyle),  de flyttar oftare än andra  (high mobility), och till skillnad från immigranter förväntas TCK´s i något skede återvända till sitt hemland (expected repatriation) . 

måndag 19 mars 2018 - 09:18

Barn som växer upp mellan olika världar - DEL 1

Jag har tidigare skirvit att mina barn är TCK´s -  det  vill säga "Third Culture Kids"

Eftersom jag har fått frågan om vad det begreppet egentligen innebär, tänkte jag ägna några blogginlägg åt att belysa barnens situation då familjen lever en tid som expatriarker.  

För familjer som funderar på nya -mer eller mindre temporära-  utmaningar i utlandet är det förståss också viktigt att tänka på hur flytten kan komma att påverka barnen och deras övergripande syn på -och tillhörighet i - världen. Hur länge man tänkt stanna utomlands, barnets ålder, personlighet och i vilken mån man kommer att försöka integrera dem i det lokala samhället dit man flyttar spelar också en viss roll för ifall barnet utvecklar klassiska  TCK- drag.

 

-En TCK  (Third Culture Kid) är en person som har tillbringat en signifikant del av uppväxtåren utanför någon av föräldrarnas egen kultur.  Barnet influeras av och skapar ett förhållande till alla kulturer hen utsätts för under de formbara åren - men utan att kunna ta till sej och deklarera någon av de här kulturerna som  " helt och fullt sin egen".  

För även om olika aspekter från de olika kulturerna  (både föräldrarnas och de övriga kulturer man levt i) har påverkat barnets livsåskådning, så är det istället känslan av tillhörighet / samhörighet  förknippad med andra personer som har liknande bakgrund och erfarenheter  som de själva,  som utgör de här barnens "egen" kultur.  - The Third Culture.

Till skillnad från immigranter brukar TCK´s någon gång förväntas återvända till det land där de har sitt medborgarskap och sin bakgrundskultur. 

 

"En  signifikant del av uppväxtåren" behöver inte alltid betyda under en väldigt lång tid, utan det kan också vara så att man exponeras för den tredje  kulturen under en extra viktig uvecklingsfas, som gör att man då lättare påverkas av sin flerkulturella omgivning. -Det är givetvis en stor skillnad på om barnet är t.ex. 0-4 år eller 11-14 år gammalt under utlandsvistelsen.  

 Man kan ju också fortsätta med att diskutera hur personer som från början har helt olika kulturell bakgrund kan hävda ett de utgör en alldeles egen kultur - när själva  ordet "kultur" hänvisar till en grupp mänskor som har samma levnaddsätt, seder och traditioner och kommer från ett likformigt samhälle ?!!

Jo, kanske är det en paradox, men man kan faktiskt trots olika ras, nationalitet, traditioner, religioner  eller uppväxtland/ -länder  finna väldigt många likeheter människor emellan - om man tillåter ordet kultur att i sin vidaste mening omfatta ett speciellt sätt att leva och som man delar med andra.   - i det här fallet delar man erfarenheten av att under uppväxten ha plockat med sej en mer eller mindre brokig väv av multinationella och multikulturella influenser för att forma sin egen identitet. 

-Även om utlandserfarenheterna också påverkar oss vuxna, så är det något helt annat eftersom vi ändå har tillbringat de mest formbara första 18 åren i en och samma kultur. Vår grundidentitet, vår syn på världen och på olika människor, samt hur vi hanterar relationer med andra har ju redan stadgats på den mest fundamentala nivån...  men så är ofta inte fallet med expatriarkens barn. Deras syn på livet har istället vuxit fram ur rötter i  en "tredje kultur" i vilken man ständigt utsätts för influenser från världens alla hörn.

 [embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/19KsETnc-QI/hqdefault.jpg?r=3994]http://youtu.be/19KsETnc-QI[/embed]

Jag avslutar dagens inlägg med ett klipp från FN dags- firande vid barnens tidigare skola i Jakarta, Indonesien.  JIS är en internationell skola med 2 400 elever från 65 olika länder. Videon är inspelad vid ett av skolans lågstadiekampus.  -Att man inte kallar upp alla sextiofem nationer på scenen (och inte just Finland) , beror på att bara en del länder hade valt att göra egna uppträdanden. Vår son Jun, hade den här gången förmånen att medverka som en del av den rikssvenska gruppen.  Vid ca 4.40 min hör man konferencieren  ropa: "WE ARE PIE!"  (PIE= Pondok Indah Elementary).

- Som sagt... i en internationell miljö bleknar  (de i bland ohälsosamma)  nationalpatriotiska känslorna och om man är finne, svensk Asiat eller Europe´...  spelar då en mindre roll.  - Det blir istället mera påtagligt och verkligt att folk från all världens länder kan stå enade, likasinnade och lyckliga tillsammans. Vi har många olikheter - som vi naturligtvis kan och ska fira-  men det finns samtidigt  ännu flera likheter som länkar oss samman och bäddar för samarbete - för vi är alla människor.

Världsmedborgare.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 21 februari 2018 - 11:00

Kokusaijin -internationellt berikad eller kontaminerad?

I gårdagens inlägg försökte jag beskriva den odefinierbara känslan av att känna sej annorlunda. Att inte veta om man fortfarande får eller kan" höra till "hemma i sitt eget samhälle längre, på grund av att man onekligen har vidrört andra kulturer så att de omformat ens sätt att se på världen.

- Jag inser ju att om den känslan kommer att finnas kvar och förstärkas, så blir det säkert ganska jobbigt. Speciellt eftersom man samtidigt har upplevt att man "bara" är en gäst i landet man just kom ifrån.   -Vart  ska man då ta vägen...liksom?   

I Japan finns faktiskt ett eget begrepp för den här gruppen mänskor som återvänder.  Nämligen Kokusaijin (internationell person) eller kikokushijo (återvändande barn). Till stor del är det här ett negativt laddat begrepp i det japanska samhället.  Jag hörde många gånger folk prata om att återflyttade japaner var "contaminated" (kontaminerade)  och det fanns många nationella återanpassningsprogram för att slussa tillbaka dem till det japanska samhället. Begreppet "non-han-shin" eller:  "first not- then half- and finally New Japanese" ( enl. Roger Goodman, 2005) beskriver hur man ser på den återanpassningsprocessen väl.

Jag kan mycket väl förstå att det finns lingvistiska och andra utbildningsrelaterade problem för japanska barn som bott och skolats en tid utomlands (japanskan är verkligen inget lätt språk !) - men jag förstod aldrig hur det socialt kunde ses som något så negativt att ha utsatts för främmande kulturer. Men så var det.  Kokusaijin och -speciellt - kikokushijo anses ofta att har plockat upp alltför många annorlunda och opassande beteenden och även sociokulturella värden som inte är traditionellt japanska. Det är inte önskvärt. Det behöver korrigeras om man ska passa in i det i de oerhört strikta normerna i det japanska samhället. Jag hade en del goda vänner som var kokusaijin - och de fick verkligen lida för utlandserfarenheter som de egentligen personligen tyckte varit berikande för dem. De sågs under många år efter sina utlandsvistelser som främlingar i sitt eget land. Naiva personer som godtroget hade svalt det västerländska betet: alltså blivit mera individualistiskt tänkande och kanske en större öppenhet för en del främmande traditioner. 

Hur är det då hos oss i Finland? Är man nyfiken ?  -och ser man människor med både längre och kortare internationella erfarenheter (både bland utlänningar och finländare) i grunden som något berikande för samhället ?  - eller ses det som om man helt enkelt har tappat greppet om saker och ting nånstans på vägen? 

-Eller om vi tar ett steg tillbaka...  vågar jag ställa frågan om ifall vi inom olika subkulturer i Finland är intresserade och nyfikna på varandra?Hur är det med klimatet mellan finskspråkiga och finlandssvenskar idag?  Hyllar vi varandras olikheter?  Tycker man att det går att tillföra varandra något?  

Jag är nyfiken så hjälp mej ! -Det ska bli spännande att sticka ut näsan - och känna efter lite mer - när man väl kommer ut ur inflyttningsbubblan helt och hållet.

Och sist men inte minst:  Jag vill ju absolut poängtera att hela min familj har blivit oerhört fint emottagna i vår närmiljö här i Vasa. Vi har supertrevliga grannar och vår elvaåring stortrivs i skolan. Jag har fått några nya,  fina vänner här i stan -  och nu också en etusiastisk och välkomnande Blogg community.  :) 

Så stor kram på er alla - och njut av det härliga onsdagsvädret ni.... Jag för min del måste återgå till att måla innerväggar. 

 

tisdag 20 februari 2018 - 12:56

Annorlunda - måste det vara detsamma som att "vara utanför"?

Jag har tidigare sagt att alla erfarenheter formar oss. Det är förmodligen sant vare sej man bor på samma plats hela livet eller inte. Vi fyller ju hela vår tillvaro med personliga möten där vi ser, vi hör, vi lyssnar och vi frågar.  -Men om du bara omger dej med likasinnade så behöver du kanske inte fråga (eller ifrågasätta) så hemskt mycket i vardagen.  I grunden har ni ju likanande värderingar och platsen där ni möts är lika trygg och välkänd för er båda. Ni vet hur man uppför sej och ni vet vad ni kan förvänta er av andra. 

Det som kanske skiljer expatriarkens (och för all del även invandrarens) erfarenheter ifrån andras, är att hen tvingas vidga sina kulturella och normativa ramar på ett helt annat sätt än om man bara gör en kortare eller längre semesterresa ut ur den bekväma hemzonen.

 -Dina AHA- upplevelser (det som hjärnan registrerar när du upptäcker något nytt) är inte bara nånting som du betraktar för en stund, utan du ska finna dej i  allt "det  annorlunda" för en längre tid - och du måste då försöka lära dej leva med det.  Det känns inte rätt för  din jag-känsla att transformera dej, men du klarar dej inte heller utan en viss anpassning. Som expatriark behöver du göra det för en tid, men som invandrare måste du kanske anpassa dej för en livstid. 

Jag är van vid att vara en "gäst".  I nästan tjugo år har jag helt löst - och tveklöst- burit med mej den kulturella ramen, dekorerad med de normer och lagar som finns i det land där just jag växte upp. Till viss del hade jag redan tränat på att vidga den litegrann innan flytten till Asien. Detta eftersom vissa Do´s and Don´t -s  existerar också lokalt.  -Att vara Ålänning i Finland på nittitalet var nämligen inte heller alltid helt smärtfritt. Speciellt inte om jag tänker på klasskompisen -kvinna, 19 år- som blev sparkad medvetslös -av främmande, överförfriskad finländsk man - i krogkön. Hon pratade dessvärre svenska. Våra finlandssvenska vänner var vana vid att inte prata så högt i centrum under kvällstid -men vi som kom från en liten ö i havet hade helt missat den detaljen. Det blev en obehaglig erfarenhet som kunde slutat riktigt illa. 

Idag förstår jag att han... den överförfriskade och våldsamma mannen... hör till dem som är mest osäkra och rädda. 

Under åren har jag nämligen mött många sådana människor.  Frivilligt eller ofrivilligt har jag blivit deras "mjäll på skjortkragen".  Bara genom att finnas som en utomjording i deras annars så trygga och välbekanta zon. Bara genom att påminna dem om att min ram till viss del ser annorlunda ut än deras egen.  Man känner igen dem genom att de vill tvinga alla runt omkring dem att vara precis som dem, tänka precis som dem och helst se ut precis som dem också. De ignorerar dej, ser kanske ner på dej, eller så bär de Mobbarens nationaldräkt.

Jag vet inte om det är en relevant och riktig iakttagelse från min sida -men jag upplever att majoriteten av de rädda, osäkra och tuffa har varit män. Kanske beror det på att  jag under min tid utomlands har levt i så starkt patriakaliska samhällen? - I länder där man inte är så van med långa, blonda "amazoner" med starka viljor?!?  Jag har haft tur som hade med mej en egen man som ville att jag skulle fortsätta att vara den jag är. En som gillade mina starka åsikter och viljestyrka och inte hade problem med min öppenhet. 

Och nu är jag tillbaka i mitt hemland... och jag märker att den där ramen jag har släpat runt på ibland känns alltför stor för Finland -och att den också till viss del har förändrats i sin färg och lyster. Den passar liksom inte på någon enskild vägg längre. Så nu funderar jag mest på hur jag ska få den att smälta in precis överallt.   Men...

-Är det ens möjligt? Betyder "annorlunda" detsamma som "utanför"

måndag 19 februari 2018 - 12:20

På nakna fötter in i bloggvärlden


IMG 4023Heeej,  säger jag... till Dej som läser Sevendays!

Lite som att gå med nakna fötter i snön kändes det först att starta upp en egen blogg. Trots att man är rätt öppen som person. Trots att tanken inte alls är ny. Jag gillar ju att skriva. 

-Vill någon verkligen läsa om mitt liv?
-Och vill jag ens att denna vem-som-helst ska läsa om mej?
Om vad jag gör, vad jag tänker, vad jag brinner för och vad som gör mej mest frustrerad?
-Vill jag dela mina dagliga och vardagliga misstag och erfarenheter i cyberrymden?
-Vill jag överhuvudtaget vara synlig?

Ja, just nu känns det helt okey, faktiskt...

Så äntligen har jag klivit ut i bloggvärlden.

AtHomeAtHeart syftar till helt olika aspekter som på nåt sätt är viktiga för mej. 

Det handlar om att "hitta hem på riktigt" -i mitt eget land/ kultur och så småningom i nordiskt yrkesliv.  Men det handlar också om andra kulturer och länder som präglat och präntat in - och som på nåt sätt också har blivit lite som "hemma" med tiden. 
Det handlar om att trivas och vara tillfreds i vardagen   -i yttre mening i vårt hem, men kanske också i min personliga identitet...för den blir liksom aldrig färdig. Vi utvecklas ständigt och påverkas av var i världen vi lever och verkar- av våra dagliga och personliga erfarenheter.
Det handlar om att "ta hand om" både sej själv och andra - eftersom jag på gott och ont är en person som oftare "tänker med hjärtat än med hjärnan".  ;) 

 

Jag och (majoriteten av) min familj har just flyttat hem till Vasa efter att ha tillbringat hela 18 år i Asien.
Eller... kanske borde jag skriva att vi har"krasch-landat"?  Mitt i ett renoveringskaos i det gamla huset på Vikinga... och mitt i ett samhälle som ibland ter sej nästan lika nytt som en gång det japanska gjorde när vi tog vårt pick och pack och reste ut i världen.  Jag kommer säkert att bli tvungen att reda ut begreppen gällande min finlandssvenska identitet.
-Vem tusan har jag blivit med åren ?!? 

Det  här ska inte vara nån renodlad inredningsblogg, men eftersom jag är intresserad av eklektisk (och framför allt personlig) inredning så kommer det nog att poppa upp en hel del om sådant. Jag tror att atmosfär och intryck - i smått och stort- påverkar hur vi trivs och ibland till och med hur vi mår. I min egen vardag är inredning och DIY - projekt ständigt på tapeten. Jag vill dessutom ofta ta in dofter och ljud i omgivningen för att de i all sin enkelhet kan skapa mera stämning än några stilrena designmöbler nånsin kan.

Med en bakgrund inom förebyggande vård har jag under Asien -åren dessutom kommit att intressera mej för en del alternativa, vårdformer som ( obs!) komplement till den medicinska vården  ... så som Shiatsu och Reiki Healing.  Jag funderar inte längre på om det är fråga om placeboeffekter eller ej... det viktigaste är att vi mår väl, och själva får lov att bestämma hur vi vill ta hand om oss.  Vi är mångdimensionella varelser som borde se till både fysiska, själsliga (alltså psykiska) och andliga behov, därför att de alla samverkar och påverkar varandra.


Jag är gammal TM meditatör och numera också Mindfulness-instruktör. Mindfulness håller jag på att snöa in på totalt....  - Att träna med hjärnan är minst lika viktigt som att ta hand om sin kropp. Numera finns det också en massa bra forskning som stöder det påståendet.

-Mindfulness meditation kunde göra vardagen och yrkeslivet  både lugnare, mindre stressigt OCH mer effektivt/ fokuserat för de flesta. Om man bara ger ytterst lite av sin tid och tränar konsekvent. 

Som f.d. mångårig expatriark och mamma till två barn som under sina "bästa år" har präglats av livet i en internationell miljö, är jag också ständigt nyfiken på hur uppväxt i en viss kultur, etnisk grupp och/eller ett visst samhälle påverkar och präglar människan. -Det bästa jag vet är undersökande (och ibland riktigt djupa) samtal med folk från jordens alla hörn. Varje individ jag någonsin har mött har lämnat spår hos mej... både i tankar och hjärta. Det är ju jätteviktigt att vi delar med oss av vilka vi är, för att kunna förstå varandra!

-Och så brinner jag dessutom för tusen och en andra saker däremellan. Precis som dom flesta andra...

Häng på min blogg nångång ibland  -och kommentera eller diskutera gärna dessutom!

 Kram & ha en fin måndag  !

söndag 28 januari 2018 - 12:45

Fånge nr. XXX med rätt att leva...

Vet du vem Hédi Fried är? Den svenska författaren, psykologen och förintelseöverlevaren som trots sina 93 år, jobbar outtröttligt för att vi inte ska glömma vad rasism kan leda till.  Hon som nu senast fick Olof Palme- priset som delades ut för ""oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar”.

fullsizeoutput 92ff3

Jag såg en ny dokumentär med Hédi på SVT play häromdagen.  "Min oro", heter den... och jag förstår på Hédis berättelse att den kom till som resultat av att en orolig mamma till ett barn av idag hade knackat på hemma hos Hédi för att hon än en gång skulle bekräfta för samtiden att förintelsen verkligen har ägt rum. 

Jag känner absolut och akut igen mej här ... jag råkar nämligen vara en av de mammor som knackade på....

 

För ungefär ett år sen, när vi fortfarande bodde i Indonesien, fick vi föräldrar en förfrågan från min 11-årings klasslärare om ifall vi ville komma in och hålla lektioner om vissa historiska händelser som på olika sätt har förändrat världen.  Jag fick så uppdraget att tala om förintelsen eller "Holocaust" som det heter på engelska, i Jun´s klass.  

Det visade sej vara lättare sagt än gjort. 

Under förberedelserna framkom en viss oro från skolans sida (som i det här fallet var en mycket internationell och multikulturell miljö)  för att familjer av viss nationalitet kunde ta illa vid sej av det jag skulle berätta. Dessutom är det en kulturfråga och inte alls självklart att man ens pratar med sina barn om döden.  Vare sej den är ond och onaturlig eller som ett  naturligt avslut på ett långt liv. 

 Tusen och en gånger fick jag därför tänka igenom vad jag skulle säga - och på vilket sätt.

Eftersom jag som skolhälsovårdare har jobbat med antimobbningsstrategier för länge sen, så bestämde jag mej för att lyfta fram likheterna som finns mellan antisemitismen och regelrätt mobbning.  Tänkte att barnen kanske skulle kunna dra paraleller när det gällde den svåraste frågan av dem alla (som jag så klart visste att skulle komma upp) ... nämligen VARFÖR  -  HUR KUNDE DET SKE?   

Det var under den här processen som jag kom på att jag kunde ta kontakt med Hédi Fried.

Jag hade då senast sett henne i ett avsnitt av Skavlan och jag hade än en gång blivit full av beundran för hennes person och hennes mod och kraft att outtröttligt fortsätta att föra historiens sanning vidare. Hon är ju ändå över nittio år nu.

Så...jag skrev helt enkelt ett e-mail och frågade om inte barnen i min sons klass; långt där borta i Jakarta,  kunde få ställa direkta frågor till henne om hennes tid i förintelseläger i Auschwitz och Bergen-Belsen  - och om vägen dit.

Döm om min förvåning  -men jag fick genast ett positivt svar tillbaka!

-Under ett par månaders tid bollade jag så mina tankar med Hédi om varför dagens generationer och olika folk kan tycka att det är så svårt att höra en historisk sanning, och om hur man berättar så att det inte gör alltför ont. Så att det blir konstruktivt.  

Sen gick jag in i klassen och talade om tiden i Tyskland och Europa före kriget och hur "mobbnigsbenägna" folk (vem- som -helst)  kunde tänkas bli i en desperat tid. Att rädsla föder hat och hur enkelt - men fel (!)  - det är att bli en medlöpare eller åskådare till mobbare.  För de flesta i Hitlers Tyskland var nog troligen bara "medlöpare" eller "åskådare" som endast lät saker och ting ske. Det var den stora gruppen människor som borde ha satt emot och sagt ifrån -medan tid var. 

Hédis personliga historia talade jag om genom att be barnen sluta ögonen och föreställa sej en färd i en smutsig och trång boskapsvagn. Föreställa sej det obarmhärtiga ljuset från strålkastare  som bländade dem då vagnen plötsligt stannade och öppnades efter flera dagar i ett dunkel som stank av rädsla, ovisshet och mänskliga exkrementer.  Om barska röster som på främmande språk kommenderade barn att skiljas från sina föräldrar - för alltid. 

Det var en tät  och dov stämning i klassen efteråt.  Nervöst frågade jag klassläraren om han trodde att jag hade berättat för mycket ? Men han sade bara då att han inte visste...  

-Jag gick hem med en klump i magen. Man vill ju inte "ställa till det", men jag tyckte ändå att jag hade gjort vad jag måste göra den dagen.   

Barnens funderingar sammanställdes efter ett  par dagar och jag sände dem vidare till Hédi Fried så som överenskommet. 

Det var mycket konkreta frågor. Om hur det såg ut där man sov och vad man åt.  Vilka slavarbeten man fick utföra och hur det kändes att aldrig få träffa sin egen mamma och pappa igen. 

Två frågor var däremot riktade direkt till mej: 

Den första var från ett barn i klassen som undrade  "varför Mrs. Lindell  tar så allvarligt på just  det här? (Har hon måhända en personlig koppling till judarna?) " 

Den andra frågan kom senare, och den var ifrån Hédi Fried :  "Vem ÄR du egentligen ?" (Varför engagerar du dej?)  

 

Mitt svar på båda frågorna är lika enkelt nu som då :

Nej, jag har ingen annan koppling än det att  jag är en vanlig medmänniska.  En medmänniska  från en annan tid än din.  Jag har ett ansvar för att uppfostra två barn till ansvarsfulla ocb medkännande världsmedborgare. Vi måste alla våga se och erkänna misstag som har begåtts i historien för att undvika att de görs om och om igen. -Och vi får verkligen inte glömma ! Vi måste sträva framåt och inte låta okunskap dra oss bakåt!  Och det fegaste av allt är att bli en tyst åskådare som bara låter rädsla och hat -som förgör, frodas framför våra ögon.