måndag 11 juni 2018 - 05:00

Kampen om Guldägget - Att bli förälder är ett privilegium

Jag har inte bloggat på en tid...  kunde visst ha dokumenterat allt ifrån härligt hårt trädgårdsarbete och långrandig lägenhetsrenovering...  till ett vårvarmt Stockholmsbesök med intressant kurs och en underbar tjejhelg i Vasa med barndomskompisar ... eller varför inte våndan och spänningen när ett enmansföretag föds?  

Men sen kändes det ett tag som om hela det här crazy flytt-året bakom oss plötsligt tornade upp sej och föll framåt. Luften gick ur mej lite grann. Jag insåg att det var dags att tillåta sej att ta ett steg tillbaka och betrakta. Ta ny fart.

Men i början av maj såg jag också en jäkligt naken film...  och visste redan då att jag ville skriva nåt om det nångång... 

Dokumentären handlade om vilket privilegium och mirakel det ändå är att få bli förälder. Och beskriver i detalj hur det är att gå igenom en IVF-behandling. Kameran var till och med med in på toa när gravitidtetstestet togs... för att inte tala om att den dokumenterade vad som händer i alla hemliga rum på ivf-kliniken.  Men det allra mest nakna och brutala som porträtterades var känslorna och tankarna hos paret. Hoppet och hopplösheten. Sorg och tvivel. Men också kämpaanda, kärlek och tvåsamhet. 

Fy tusan vad det gjorde ont att se , trots att det nu är mer än tio år sedan man själv befann sej i den helveteskarusellen!

Att få barn är en mänsklig drift. Kan man jämföra det med behovet av att andas eller att äta?

-Ja, i varje fall känns det så just då när man kämpar och inte lyckas. Då känns det verkligen som om man har en sjukdom - som alla borde ha rätt att få hjälp med. 

fullsizeoutput 99f0Ett första efterlängtat bebis porträtt. Japan år 2005

 

Inte mycket verkar ha förändrats under de senaste tjugo åren. Trots att det nu finns över 6 miljoner människor som har kommit till världen med hjälp av reproduktionsteknologi och man räknar med att vart sjätte par (globalt) har problem med att bli gravida på naturlig väg. Trots att den medicinska vetenskapen gällande själva ART(assisted reproductive technology) och den stödjande farmakologin helt säkert har utvecklats en hel del. 

-Det är fortfarande en sjuttons jobbig grej att gå igenom inte bara fysiologiskt utan också emotionellt. ... Och mera ordnat psykologiskt stöd för paren som genomgår sådan behandling verkar fortfarande vara ganska så OFF FOCUS. 

Jag skulle så gärna vilja vara med och ändra på det i framtiden... skapa en fysisk mötesplats här i Vasa ,där man kan känna sej trygg och fri att dela sina upplevelser med andra i en liknande situation. Och där man samtidigt skulle jobba med stresshantering, som vore SÅ viktigt just i det sammanhanget för att behålla välbefinnandet under tiden      -It´s on my bucket list! 

 

Vill du skapa större förståelse för någon du känner som genomgår (eller har genomgått) ART - eller om du själv har den erfarenheten och behöver få känna att du inte är ensam...  sök upp och kolla in den långa dokumentären i tio delar : 

fullsizeoutput 99eb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

torsdag 7 juni 2018 - 13:25

Att landa i Finland (utan säkerhetsbälte)

 

 

fullsizeoutput 8dab 

Det är nu på dagen ett år sen vi damp ner här i Vasa...  Efter en sista lång resa från Jakarta med omväg via Doha och till Helsingfors . Med barn, hund och en skräckslagen indonesisk katt i bagaget.

 -Men att "landa" i vardagen har tagit mycket längre tid. Och fortfarande känns det lite som att vara utan säkerhetsbälte. Osäkert.

Vilken tur att man var van med ett vardagskaos. I Indonesien var ju oordning mera en regel än ett enstaka undantag.  

Vilken tur att man hade stålsatt sej inför saknaden av de mänskor som vi fäst oss vid under de senaste sex åren, som blivit lite som en "extra familj" och som blev kvar i "the big durian" (Jakartas passande smeknamn).

fullsizeoutput 986bTHE BIG DURIAN

Jag saknar vår "Jakarta-familj" ännu idag... allt som oftast. Det fanns alltid så mycket intressant att diskutera med mänskor från en annan kultur och bakgrund. De lärde oss så mycket. Om olika sätt att se på livet - på människan och på samhället.

Men det största är ju ändå att vi alla- utifrån våra olika perspektiv- har samma mål:  Att få vara lyckliga. Ett minskat lidande . Att leva väl. 

 

fullsizeoutput 8dbb

 

 

Det var också tur att vi redan hade räknat med att nystarten skulle ske i ett ofärdigt byggkaos.  -Det hade gått upp för oss så sent som i april 2017, när vi just skulle till att börja packa ihop vårt liv i Jakarta... 

fullsizeoutput 99d3...att ett påbörjat bygge som ser ut så här ...

.

 fullsizeoutput 99d6

..inte kan förvandlas till det här.... på bara en månad (som experterna lovade) .

 

-Nej, det tog alltså ett extra halvår för det nya gårdshuset (där jag har tänkt ha min verksamhet i framtiden)  att bli klart och ett helt år för att få den leriga trädgården i någorlunda njutbart skick. Lerhögarna låg nämligen kvar tills just före den första snön föll.  

Bilden alledeles ovanför är däremot tagen idag. Med tiden fixar man allt. Gräset gror (i fläckiga plättar) . Äppelträden har redan blommat. 

Och jag har slösat ännu en solig söndag på att slutligen gräva min 20 meter långa och slingrande grusgång fram till syrenbersån. 

Nån sa visst att det är vägen som egentligen är målet. 

 

fullsizeoutput 99d9 

När jag nu ser tillbaka på året som gått, så inser jag plötsligt  att tiden har rusat helt gränslöst.  Idag fattar jag inte hur vi har orkat...  riva upp,  ordna om och lagt tillrätta igen.  

Livet. Glädjen. Rutinerna. Vardagsmödorna. Samtalen runt matbordet. Skrattet.  Kivandet. Familjens  dåliga insider -skämt. Tryggheten. Kärleken. Omsorgen. 

-Tänk att vi orkade genomleva en så stor livsförändring. Att komma tillbaka hem.

 

Till det yttre börjar alltså saker och ting falla på plats nu... huset vi flyttade till är nästan färdigt renoverat (helt klart blir ett gammalt hus aldrig!).  Trädgårdsplanen jag ritade för ett par år sen är nu i varje fall på G (och man har lärt sej både att så gräs, dränera , skotta grus och lägga ner tonvis med dekorsten).  Lägenheten vi renoverar samtidigt och på sidan om vårt eget husprojekt , den är också i alla fall väl på G....  

Jag har dessutom fortbildat mej under hela det gångna året vid sidan om allt renoveringsjobb och jonglerandet med den nya vardagen -och fortsätter som bäst med det.  Jag läser teori.  Jag tränar mycket själv. -Mindfulness alltså!

Jag har företagsplanerat  och registrerat mitt eget företag nu i vår -eftersom allt jag vill är att hjälpa mänskor att må bättre än bara vara "OK"  - eller ännu hellre att de ska hitta nyckeln till sin egen förmåga till läkning och till lycka.  

Självhjälp är ett viktigt komplement till vård,  och det finns BRA redskap som bidrar till välmående och hälsa som ofta ignoreras i väst idag. Ignoreras både av vårdtagare och vårdgivare. Läkning ska helst vara en "quick fix" som man får av någon annan.

"Gör mej mindre stressad! Hjälp mej att sova! Ta bort min oro! Minska min smärta! Gör mej alert- nej förresten...  smartast i stan! Gör så att jag presterar. Fokuserar. "

 

Jag vill att mänskan ska få ÄGA... både självtillit och självkontroll.

Vara fri... i sin insikt om att man kan göra SÅ mycket själv för att förbättra eller behålla sin livskvalitet.

Vara mindre stressad. Mera närvarande i sitt eget liv. En huvudaktör. Stå vid rodret. 

Tillfreds med det som är. För då blir man också mera kreativ -och produktiv.

Med Balans mellan driv- ,  och lugn- och ro -systemen uppe i knoppen.

 

Din hjärna är föränderlig. Mycket mera formbar än du anar. Du kan visst repa nya spår.  Du har flera val än du kan tro, när det gäller hur du handskas med  problem, ser på livet, uppfattar och förstår dej själv och dina medmänskor. 

 

Min egen Mindfulnessträning har säkerligen också hjälpt mej att klara turbulensen under det senaste året utan att jag blivit spritt språngande galen.

Och så NATUREN - HAVET... här i Österbotten. En helt enorm kraftkälla för mej.  

 

Så...summa sumarum, våren 2018...  

Den sonen som följde med oss hem har nu gått klart sitt första läsår i en finlandssvensk skola och funnit sej väl tillrätta i Vasa. Fått kompisar. Är nöjd.  Det känns tryggt och bra att kunna sända honom tillbaka till samma plats och samma lärare nästa termin. Inget nytt och främmande den här gången. 

 fullsizeoutput 99e1

 

Maken i sin tur har hunnit bli både uttråkad...  och stimulerad - av en mera kreativ fritid. -Vi gillar nog egentligen att "vara med hus", trots allt extra jobb i början. 

Så här långt har väl det  mesta gått enligt våra förväntningar. 

Jag har såvitt bekantat mej med det finlandssvenska samhället igen och märker att jag reflekterar både mera och mindre över "vem är jag" i den här soppan som är Sanningen & Livet.  Jag har nu råkat få med mej lite kryddor härifrån och därifrån,  och jag känner mej (oftast) okey med att vara en konstig figur som varken beter mej som "en riktig" finlandssvensk eller  en "äkta" ålänning eller något annat väl definierbart heller för den delen.  Jag kommer kanske aldrig att passa in helt i en enda  socio- kulturell mall igen.  Så jag får gå min egen väg. 

Ibland tror jag att det här är jobbigare för folk runtomkring en...  det att behöva handskas med en mänska utan skarpa kanter och utan en tydlig österbottnisk dialekt. En som jobbar häcken av sej (men hittills utan lönekuvert). En som inte satt på sej säkerhetsbältet för att delta i Prestationsracet. 

Min absolut största reflektion efter ett år i Finland är att det i dag handlar mycket mera om YTTRE prestation i samhället  (socialt,ekonomiskt,akademiskt) än vad det gjorde för tjugo år sen när jag var här sist.  Det leder till stress, utbrändhet och en ständig känsla av att ingenting är gott nog. Det leder till att en del mänskor inte väljer med varken hjärta eller hjärna vad de vill fylla sina liv med. Både  vuxna och ungdomar som står på gränsen till vuxenlivet.

Inte så nyttigt för folkhälsan. Inte heller produktivt i längden.

För kommer nån ihåg hur det gick i fablernas värld... då när sköldpaddan och haren skulle tävla?  

-Om det går för fort så tappar man fokus. 

 

 

 

 

 

 

 

onsdag 31 januari 2018 - 10:34

YAY ! ÄNTLIGEN Diplomerad Mindfulness instruktör...

fullsizeoutput 9334

Jag kom hem från Umeå inatt...   och har då äntligen  (både bildligt och konkret) rott i land med instruktörsdiplomet från läkaren Ola Schenströms (=en av Sveriges främsta Mindfulnessexperter) Mindfulnesscenter.   Det betyder att jag nu är officiellt behörig att leda Mindfulness kurser, och dessutom kan börja fortbilda mej inom olika specialområden där Mindfulness -  enligt regelrätt neuropsykologisk forskning - har visat sej vara ett utomordentligt effektivt självhjälpsverktyg för stressade och olyckliga... eller rent av sjuka... människor i dagens "ADHD -samhälle ". 

-Redan ett par-tre veckors Mindfullness-träning visar nämligen på att det händer saker i din hjärna... dina kortisolnivåer sjunker (stresshormonet)  och ditt minne blir bättre,  medan oro och stress minskar.   Och en hel del annat...  som jag ska återkomma till här i bloggen alldeles snart. 

Olika meditationstekniker och att de "ger konkreta resultat" är i sej inget nytt för mej  -  jag  har mediterat från och till sen det att jag var tjugo, då jag gick min första TM -kurs.  Grejen är den att jag har letat efter ett sätt att tvätta bort den där "flumstämpeln"  så att ALLA kan känna att det är OK att ta del av det här redskapet... som kan leda till helt fantastiskt positiva förändringar i livskvalitet  -för vem vill  inte bara kunna njuta lite mer av livet?!?  

Meditation och kontemplation finns på något sätt som ingrediens i alla världsreligioner och i många livsfilosofier.  Det är idén om medveten närvaro , att sätta sej till ro och att "ha en kontakt inåt" (eller kanske uppåt)  som då är lockande.  Det är inget konstigt alls... eftersom man i alla religioner också har en strävan mot att bli / få vara en lycklig varelse. 

-Men man måste inte blanda in någon religion alls i meditation.  Det är nämligen bara ett redskap -en teknik- som du kan använda precis på det sätt och med den intention som du vill. Mindfulness meditation är rätt och slätt en form av  effektiv hjärngympa som Ola Schenström beskriver som:  "..ett sätt att vakna upp till livet. En träning i att förhålla sej till tillvaron med en öppen, nyfiken och tillåtande inställning.  Vi väljer aktivt, och gång på gång, att vara här och nu."  (Mindfulness i Vardagen, Viva förlag) 

 Nåväl... jag firade i alla fall  med ett glas rött, delikata tapas och en god bok häromkvällen...  

 

fullsizeoutput 932a2

fullsizeoutput 9320

 Tips: Tapas BarDeli på Storgatan 44 i Umeå är ett riktigt mysigt och genuint Tapas hak... 

fullsizeoutput 9318

 

 

 -Och nu... är det bara att fortsätta att lära... både lära in och lära ut... man blir ju aldrig riktigt klar med kunskap i någon form liksom...

Temat Mindfulness  kommer igen här  hos mej - var så säker. 

Kram !