Stöd folks självkänsla så slipper vi "Me too"- fenomen i framtiden !

onsdag 28 februari 2018 - 11:05 | 0 Kommentarer

Sitter på ett flyg till Bryssel och ögnar lite slött igenom HBL. Tills blicken fastnar på en text publicerad i “Opinion & Debatt”. En ung manlig skribent; tydligen också Studentbladets chefredaktör, som beskriver en händelse i sin barndom. Det är fråga om några ögonblick under en vanlig dag på skolgården. Ögonblick när han som pojke känt sej mer eller mindre tvungen att förtrycka en värdig motståndare i leken bara för att hon var en flicka. Gjorde han inte det hade han inte varit tillräckligt manlig. I egna ögon -och i andras. Mannen poängterar att han beskriver sina egna personliga upplevelser, men att han samtidigt uppfattar att samma mönster går igen i vuxendomen. Det att män förtrycker kvinnor bara för sin manlighets skull. Han menar att det är bra att problematiken i machokulturen lyfts fram -men han vill också medvetandegöra läsaren om att problemen börjar redan i ung ålder.
-Nu är jag definitivt vaken!!!

fullsizeoutput 9442

Jag diskuterar gärna feminism, trots att jag definitivt inte skulle vilja kalla mej själv för feminist… i vart fall inte så som (jag tror att) man definierar begreppet hos oss i Norden. Kanske är det vad en lång tid i mansdominerade samhällen gör med en ? - Man tycker det är nog så gott att" plocka smulor” … att det är förmätet att kräva någon “seger” över det motsatta könet, så som den unge mannen i HBL-artikeln beskriver. Jag vill inte vara med om någon dragkamp - jag vill bara ha J-Ä-M-L-I-K-H-E-T …. Att flickor och kvinnor skulle ha ett lika stort värde, respekt - och rättigheter givetvis- som pojkar och män har i världen. Inte mera.

Artikeln jag nyss läst fyller mej med hopp. Unga, nordiska män börjar tydligen förstå att chauvinism är ett tecken på svaghet. Att sätta sej över någon och kräva makt är ofta frågan om dålig självkänsla.

-Hur fortsättningen kommer att se ut beror förmodligen på hur vi vuxna ( föräldrar, lärare, ungdomsledare, sport coacher… you name it !) går vidare i den här frågan. Om vi gör det. Vilket ansvar vi tar för hur killar och tjejer -BARN helt enkelt - ser på varandra. Hur viktiga vi förstår att vi själva är i den processen. Visst påverkas vi av samhället - men samhället påverkas i sin tur av individerna som utgör samhället.

Jag själv har bara söner. De har vuxit upp i än mer patriarkaliska, ojämlika samhällen än vårt eget.
Så visst har det hänt att jag varit rädd. Satt i vrångstrupen då jag sett t.ex.hur media objektifierar flickor och kvinnor, framhåller utseende, ungdom, och förmåga att behaga eller serva mannen och familjen, -men samtidigt kategoriskt ignorerar kvinnligt intellekt och kompetens. Och värst av allt var att upptäcka hur flickor och kvinnor ofta själva förminskade sej och sitt värde. Både privat och i arbetslivet. -Men det påstår jag också att vi i västvärlden fortfarande gör till viss del. Även hos oss i Finland.  För många tycks tänka att yttre prestation automatiskt leder till lycka och framgång. För kvinnor innebär den yttre prestationen ofta både karriär och det perfekta hemmalivet. Män tror jag att har lättare att känna sej framgångsrika bara de fixar det där med jobbet.  
Själv har jag varit mest hemmavarande under utlandsåren. Helt naturligt och högst förväntat i den del av världen vi har varit. Ändå ett uselt exempel på den" fria och självständiga kvinnan” , och en rätt ovanlig företeelse här hemma.
Varför missade jag tåget med flit? - Jo, framför allt var det en högst privat orsak… för att vi hade svårt att överhuvudtaget få några barn. Vi väntade (kämpade) i åtta år för att få barn nr. 2. Det var från början ett personligt val för mej att ge upp något för att JAG VILLE ha nånting annat. -För jag skulle inte ha orkat med att både jobba och gå igenom alla infertilitetsbehandlingar samtidigt.

Men jag säger inte att det var ett helt lätt val då. Inte heller är det lätt nu när vi är tillbaka i Finland och folk undrar vad i hela friden jag har gjort av med mitt liv? , Då inser jag fullt ut vilka långt gående konsekvenser mitt tidigare val har fått och fortfarande kan få för ett liv i det Nordiska samhället.

Och ändå ångrar jag mej inte direkt. How come?!?
Jo, för att jag lyckades strunta i vad folk runt omkring mej tänkte (om mej) då. Jag följde min egen sanning och det har fått mej att inse nånstans att varken mitt människovärde eller mänsklig lycka och tillfredsställelse beror på vad jag presterar utåt eller hur andra människor värderar mej eller det jag gör.  -Människovärde innebär väl att varje människa inte är utbytbar- utan unik. Att vi är lika mycket värda oberoende av VAD eller VAR vi är - lika lite som det beror på om vi är kvinnor eller män, vita eller svarta, eller på vår religion eller ekonomiska situation.

Sen är det en annan sak hur vi hanterar vår egen självbild och hur vi sköter vår självkänsla. -och det är här jag menar att Pudelns kärna ligger!
Vi kan säkert stöda både våra söner och döttrar mycket mera i deras skapande av sund självkänsla för att slippa "ME TOO” och alla andra uppenbara symptom på samhällets dysfunktion och obalans. Ojämlikhet.


Jag tror att man kan göra det genom att lära dem att ge något tillbaka. -Genom att hjälpa andra, eller känslan av att kunna ta hand om nåt som gör skillnad i ett större perspektiv. Vare sej det är volontärarbete för mänskor eller att ta hand om djur och natur... Vi borde också mera stöda kreativitet och expertis. Det att inom oss veta vilka förmågor och talanger vi har och själva våga njuta av dem gör bara gott. Det måste inte vara något vi jobbar med.  Vi borde inte avfärda våra egna eller andras bedrifter/ prestationer (här måste ju Jante lagens Norden ligga i bottenskiktet, tänker jag? ) för att tillåta oss att vara nöjda med oss själva.  Vi borde lära oss själva och våra barn något om förlåtelse. Att förlåta eller be om förlåtelse ses ofta som omanligt eller svagt… men tvärtom så kräver det en stolt och modig själ att be om förlåtelse. Det stärker självkänslan på sikt.  

Sist (men kanske allra viktigast? ) : Att få bli medveten om sin egen sanning och lära sej förstå den. Klara och sunda värderingar som man vågar framföra trots ev. kritik från andra gör en självsäker och bekväm i det egna skinnet. Det gäller mej, dej -och alla andra.

Nu fortsätter min resa till Nederländerna - så nästa blogginlägg blir nog från Maastricht. - och handlar helt säkert om mindre allvar och mera nöjen. ;) 

Ha en härlig dag, alla!

 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar