Stor rikedom & En riktig Rollercoaster-ride!

torsdag 22 mars 2018 - 13:00 | 0 Kommentarer

DSCN2

 Jun. En öppen och nyfiken femåring som just bytt ut det lågmälda, artiga Japan mot tropiskt, oordnat  storstadskaos i Indonesien.  Bilden är tagen "en helt vanlig kväll" (fast det fanns väl egentligen inga sådana) hemma på gårdsplanen i Jakarta, år 2012.  

 

Stor rikedom & en riktig Rollercoaster-ride att växa upp som TCK

-Vad är det man som expatriark gör då man bjuder sina barn på ett mångkulturellt perspektiv på livet,   samtidigt som man tar risken att beröva dem den stabilitet i identitetsutvecklingen det innebär att tryggt assimileras in i en monokultur? 

 

"Am I rootless, or am I free? ‘Third culture kids’ like me make it up as we go along "  

Det skriver Ndéla Faye (The Guardian) , som är en finländsk- singhalesisk frilansjournalist,  om sin upplevelse av att ha vuxit upp på ett flertal olika orter utanför hennes föräldrars hemländer. Hon vet aldrig riktigt vad hon ska svara  när någon frågar var hon kommer från. För det blir alltid en lång och komplicerad historia. 

 

 

En annan (numera vuxen) TCK, nämligen Jonas, som jag träffade tillsammans med hans rikssvenska föräldrar då han ännu var barn,  i Japan, skriver: 

 "Mina föräldrar säger att de försökt ge oss (barn) rötter, men samtidigt också vingar. Detta är bland det klokaste jag har hört"  ... "Men om jag sedan har rötter är en annan historia. Den enda riktiga liknelsen som jag kan komma på är att jag har mobila rötter. Jag kan ta med dem vart jag vill i världen och plantera dem där. Låter det lite klyschigt? Det är i alla fall så jag känner det." 

 

 

I Del 2, i serien inlägg om Third Culture Kids  tänkte jag försöka belysa både fördelar och nackdelar som utgör paradoxer. -För det finns en hel del sådana under en uppväxt där man ständigt utsätts för fler- eller mångdubbla referensramar: 

 En fördel med att växa upp i olika länder och kulturer är att man "från första parkett" får uppleva inte bara geografiska skillnader, utan framförallt får man konkret lära sej hur människor kan se på tillvaron ur helt olika filosofiska och politiska perspektiv.  Det ger en vidgad värdsbild och en förståelse för att ingenting är svart eller vitt och att det kanske aldrig finns "bara en sanning". Samtidigt kan det innebära en lojalitetsförvirring  - för vems normer borde man själv känna är mest rätt? Är det mammas och pappas värden (i hemmet) eller kanske skolans, kompisarnas familjers eller  lokalbefolkningens syn på saken?

Många TCK´s  känner också en plikt att rätta till eller försvara emot stereotypa uppfattningar både om sitt hemland och om sitt världland. På något sätt står man till svars för kulturernas olikheter. 

En enorm rikedom är det också att kunna känna in information från olika delar av världen i 3D- perspektiv. Eftersom TCK´s har riktiga erfarenheter... lukter, smaker, ljud och minnen av udda situationer ifrån olika delar av världen, framkallar vilken nyhetsändning eller tidningsartikel som helst ett mycket verkligt, inre tredimmensionellt panorama.  En TCK blir lättare berörd och engagerad även i sådant som händer någon annanstans. Det skapar också en unik förmåga att berätta eller förmedla sitt engagemang.   Samtidigt kan det bli svårt att skydda sej ifrån sanningens kranka blekhet. Bakom platta tv-nyheter finns alltid människor av kött och blod som lider - och som TCK kan man uppleva att det är smärtsamt och jobbigt att distansera sej ifrån realiteten i ondska och olyckor även om det händer långt borta.

 

 I klippet här nere ser man en liten snutt av vår (då) tioårige son som i skolan i Jakarta talar om varför man måste sluta använda kärnkraft. Han berättar om hur vi var tvungna att lämna Japan "hals- över huvud" en kort tid efter explosionerna vid kärnkraftverket i Fukushima (efter tsunamin 2011) . Han bestämde sej för att tala om ämnet efter att han fem år senare läste om hur vi utvecklar och ökar användningen av kärnkraft i hemlandet Finland. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/H95Lc024Zvg/hqdefault.jpg?r=40982]http://youtu.be/H95Lc024Zvg[/embed] 

 

 

En annan paradox är att samtidigt som TCKs på ett djupare plan får förståelse för andra  kulturers sedvänjor och utvecklar ett mycket värdefullt, kulturellt tålamod inför andra, så kan en lång tid hemifrån innebära att man trots allt blir ointresserad eller rent av ignorant  mot  sin egen ursprungskultur. 

Hur mycket man som föräldrar än försöker upprätthålla hemlandets traditioner då man bor i utlandet, så kan man inte ensam lära ut eller förmedla till barnen alla självklara detaljer.  

Motivationen till att fira något kommer ju ur en inre känsla som är personlig.  - Behöver jag säga att våra barn inte förstår sej på Mämma till Påsk, till exempel ? 

I vår familj har vi tagit till oss en del lokala traditioner där vi bott, och som barnen funnit meningsfulla för att "alla" runtomkring oss har firat dem.

Vi har också försökt lära barnen de viktigaste av våra finlandssvenska seder i mån av möjlighet... men det har inte alltid varit så lätt.  

Lucia är ett bra exempel:  hos oss är hon en god ljusdrottning som kommer med bud om julen.  I Japan blir lucia misstänkt lik ett spöke eller kanske ägaren till en sorts japansk voodoo- docka (googla : Ushi no toki mairi,  så får ni se!)  som i lönndom spikas upp på en trädstam i skogen -  då någon vill en annan person väldigt illa.  

En vidskeplig japan kunde därför rysa till av obehag när våra söta små barn tågar in med ljus i håret och vita kåpor (de dödas klädsel) på sej.  Allt medan vi själva blir varma och nostalgoiska  inombords... längtandes till julen.  

 

A Special dayShichi- Go- San- festivalen , 15 November

fullsizeoutput 9597Lucia, 13 December i Japan 

 

Den sista - men kanske viktigaste - TCK -paradoxen jag skriver om idag gäller relationer: 

En del Third Culture Kids har ofta väldigt lätt för att skapa djupa relationer på kort tid och tycker inte om ytlig samvaro. Ibland kan de uppfattas som lite gränslösa i sitt sätt att dela med sej av sej själva eller närma sej nya mänskor socialt , men beteendet är egentligen bara ett resultat av att man inte vet hur lång tid man har på sej att utveckla en relation eller att man är väldigt van vid att ofta dyka ner i nya vänskapsrelationer genom de ständigt föränderliga sociala sammanhang man utsätts för. I vissa kulturer kanske man ses som socialt  kompetent -medan man i andra kan uppfattas som socialt klumpig. 

Å andra sidan kan vetskapen om att man är en "tillfällig gäst" i ett land, och/eller många tidigare erfarenheter av jobbiga avsked och brutna vänskapsband istället göra att man väljer ytlighet eller ensamhet - och att inte odla djupa och varaktiga relationer alls. 

Man kan också verka okänslig genom att välja att tvärt avbryta eller tappa intresset för viktiga relationer t.ex. när man fått vetskap om ännu en flytt  Omedvetet reagerar man så för att man känner att det är lättare att klippa emotionella band direkt än att försöka hålla relationer - som man på grund av tidigare erfarenheter tror att ändå kommer att "rinna ut i sanden" -  vid fortsatt liv.  

Som förälder tycker jag att man har ett visst ansvar för att hålla lite koll på hur barnen hanterar sina (föränderliga) sociala sammanhang när man flyttar vidare eller kanske flyttar tillbaka hem.  Vänskap är otroligt viktigt för ens känsla av livssammanhang, och man kan behöva hjälpa barnen att både behålla kontakten med sitt förflutna och stöda dem i att smidigt slussas in nya sociala situationer  De internationella skolorna ute i världen har stor erfarenhet -och därigenom bra metoder och system - för att uppmärksamma och hjälpa eleverna att både slussas in i och ta farväl av communityn när det blir så dags. 

 

fullsizeoutput 8d0b

 Sista dagen i skolan.  Här gör man en  "Friendship web" i Jun´s klass i Jakarta.  Genom att påminna varandra om minnen man har av varje person och sedan kasta tråden vidare, länkar man rent fysiskt ett nät av minnen och människor där alla har sin egen plats.  Både de barn som ska flytta och de som stannar kvar deltar.  

 

IMG 0628

Jun hälsade på i sin gamla skola, ca 1.5  år efter att vi flyttat bort från Japan.  För Jun,  som ännu var ganska liten,  var det viktigt att "knyta ihop säcken" genom att få möjlighet att än en gång återse en del av vännerna från sandlådan.  Han blev hälsad som en riktig "Rock star" , kan jag säga. ;) 

 

IMG 8478Till sist den äldre sonen och hans kompisgäng. En brokig skara nationaliteter som numera bor både här och där i världen, men som ändå har betytt massor för varandra.  Genom andras olikheter lär man sej plenty om sej själv också. 

 

 Fotnot:

 TCK´s, eller Third culture kids är alltså barn som tillbringar en signifikant del av sina formbara uppväxtår i en eller flera kulturer som inte är desamma som föräldrarnas kultur.  De präglas både av föräldrarnas och världlandets (omgivningens) kulturer men känner sej inte fullt integrerade i någon av dem. Därför utvecklar de istället en känsla av samhörighet med andra personer som lever samma typ av mobila liv och som delar deras erfarenheter av att "höra till överallt och ingenstans". Den här gruppen likasinnade människor blir istället deras "egen" kultur.

En TCK´s uppväxt präglas av flerkulturella miljöer (Cross -cultural lifestyle),  de flyttar oftare än andra  (high mobility), och till skillnad från immigranter förväntas TCK´s i något skede återvända till sitt hemland (expected repatriation) . 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar