Visa alla inlägg skrivna november 2019
Granstjärna
I veckan gjorde jag en enkel stjärna av granris att hänga på dörren till vedboden. Jag var på gång att hänga upp pappersstjärnorna i fönstren inomhus, bara för att inse att två av sladdarna behövde byta stickkontakt (och efter att ha gått en runda till alla affärer i Nykarleby och bara hittat en kontakt) blev det uppskjutet. Och de tre stjärnorna jag skulle hänga i vardagsrummet hade för korta sladdar, så är livet när man bor i ett hus med högt i tak (och uttag nere vid golvlisten). Så istället gjorde jag en stjärna av granris. 
Allt man behöver är fyra granriskvistar, en sax och ett snöre.
Jag började med att hämta några kvistar från en sned gran (onödigt att frisera sönder en snygg gran). Här rekommenderas att man hämtar materialet i egen skog, eller som i mitt fall: i mina föräldrars skog på Bergö. Man vill ju inte fastna på någon viltkamera när man stjäl av andra.
Inomhus friserade jag kvistarna. Jag använde en vanlig kökssax och klippte bort kvistar som växte ensamma och ungefär vartannat kvistpar. Jag försökte få alla fyra kvistar att se ungefär likadana ut. (Bättre att lämna lite för många kvistar kvar, så kan man fixa till den lite mera när den är färdigbunden.)
Jag band ihop kvistarna två och två (la kvistarna lite på varandra). Sedan la jag kvistparen på varandra som ett kors och knöt ihop dem. Det är säkert enklast att använda ståltråd, har man inte det fungerar också t.ex. snöre. Jag använde det som fanns närmast, så jag knöt med ett rött presentsnöre som jag sedan täckte med några små grankvistar och ett jutesnöre. Jag klippte stjärnan lite till så att de kvistar som finns kvar syns tydligt. En yvigare granstjärna blir också fint! Sen hänger man upp den nånstans. Till exempel på dörren till vedboden.
Ny byrå i barnrummet
Fyraåringen har äntligen fått ett nytt klädskåp, eller snarare klädbyrå. I höstas lyfte vi in en vit byrå till barnrummet som tidigare husägare hade lämnat kvar. Men lådorna hade inga stoppar så efter att fyraåringen dragit ut en låda för att hämta en tröja och det slutade med att hela byrålådan låg på golvet (som tur var klämdes inga tår) beslöt vi att det var dags för en ny byrå.
Och hur gör man när man blir sugen på en liten och billig byrå när man bor i Österbotten? Jo, man kikar på IKEAs hemsida och överväger på om det är värt att köra 300 kilometer till Tammerfors för att hämta en enda grej, sen besöker man Jysk och Masku och tittar och klämmer på deras möbler, sen funderar man lite mer. Och när man nästan bestämt sig så ploppar det upp en byrå för en tjugolapp på en Facebookloppisgrupp. Perfekt! (Kanske mindre perfekt för sambon som är den jag skickade iväg för att hämta byrån. Det blir alltid så. Men jag menar, jag har ett spädbarn hemma och jag kan inte backa med släp. Det är fullkomligt logiskt att det är han som får hämta.)
Det blev en träfärgad Malm-byrå från IKEA. Den översta byrålådan är för hög för att fyraåringen ska kunna hämta något därifrån själv, så där tror jag Lego-ritningarna. För snart är alla lego-ritningar sönderlästa hur jag än försöker förvara dem i plastfickor.
Det märktes att byrån inte var sprillans ny, lådorna var lite tröga, det fanns några skruvhål på den ena sidan av byrån, hemgjorda fötter under byrån osv. Men det är ju sånt man ska räkna med när man handlar begagnat. Och vi vet väl alla hur barn behandlar sina möbler, så det kommer ju inte ens svida lite om det råkar dyka upp både hack och tuschstreck. 
Jag gillar kombinationen mellan retrotapeten och (fake)träet väldigt mycket. Den här träfärgen måste dessutom väl vara den finaste färgen IKEA haft på Malm-byråer? Berätta inte åt någon men jag har en till Malm-byrå i samma färg i gästrummet (men en annan storlek). Den byrån loppisköpte jag också. Och givetvis var det sambon som hämtade den också.
Amningshalsband
På tal om amning: har någon tips på var man kan köpa ett bra amningshalsband? Elvira rycker mig i håret hela tiden så tänker att det skulle vara praktiskt med ett halsband hon får hålla i istället. Har kikat på Etsy men köper gärna något närproducerat.
Antar att jag också kan köpa träkulor och försöka virka bollar. Men känner mig väldigt lat.
12 amningssanningar
För alla er som är nyfikna på hur det verkligen är att amma:
1. Det tar ont. Du kommer att gråta.
2. Det finns inte ett snyggt litet hål som mjölken kommer ut ur. Dina bröst är numera ett sprinklersystem och du kommer att spraya mjölk i ditt barns ansikte.
3. När ett barn (vilket som helst) skriker kommer dina bröst göra sig redo för att ge mat. Du ser att det inte är ditt barn som skriker och din hjärna säger att det är någon annan förälders problem. Men bröst har varken ögon eller förstånd.
4. Ni minns säkert alla insändarna till Fridas kropp & knopp-sida där varannan fråga handlade om att frågeställaren hade lite olika stora bröst och undrade om det var normalt. När du ammar är det är helt normalt att ha en B-kupa och en E-kupa.
5. Du kommer skälla ut din partner om hen råkar nudda ditt bröst i misstag. Du skäller ut hen om hen gör det med flit också.
6. Din garderob sjunker drastiskt eftersom alla övredelar ska vara amningsvänliga. Nu är det slut med normala t-skjortor, vanliga tröjor, sexiga spetsBH-ar och klänningar med blixtlås i nacken.
7. Har du inte det du behöver bredvid dig innan du sätter dig ner och ammar så är det onåbart. Tänk om du blir törstig/hungrig/lässugen/snorig/uttråkad/förkyld medan du ammar. Det är bäst att vara förberedd på alla eventualiteter så snart kommer du sitta i soffan omringad av vattenflaskor, halstabletter, böcker, dator och gummiband (om du plötsligt får lust att lära dig hur man knyter Eiffeltornet med en hand).
8. Det finns inget värre än att drabbas av en rejäl mjölkstockning.
9. Det finns ingen mer förnedrande amningsställning än den när du googlat hur man ska få bort mjölkstockning och med fyrtiograders feber står på alla fyra i sängen och försöker amma ditt barn som ska ligga på rygg under dig.
10. De enda våta fläckarna som kommer finnas i din säng är från när du nattammat och bebisen somnat så att alla mjölk runnit ut ur bebisens mungipa och bildat en stor pöl på lakanet.
11. Det finns något som heter svamp (googla inte). Bebisen kan få det i munnen. Då får du det på bröstet. Grattis.
12. När som helst, var som helst ska du vara redo att langa fram ett bröst. Det kanske inte var om ammande mammor scouterna myntade uttrycket "Alltid redo" men det gäller dem också.
Alltid redo att amma. T.ex på en ABC-station i Tammerfors.
P.s. jag försöker vara lite raljant och rolig. Amning är ju bra. Förutom när det tar ont, ger svamp, stör din nattsömn, förstör dina kläder och begränsar din rörelsefrihet, eller när ditt barn inte får tillräckligt med mat och näring eller ont i magen av mjölken. Jag ammade mitt första barn i ett år (blev tvungen att avbryta amningen efter det p.g.a. att jag behövde stark medicin) och kommer antagligen amma Elvira i minst ett år, men antagligen tre. D.s.
Mina seriösa bästa amningstips är: stå ut, ha en läkare att kolla ditt barns tungband och använd amningsgummi.
Mörk tisdagsmorgon
Sista tisdagen i november och det kan ju inte bli mörkare och gråare än vad det är just nu? Jag var precis ner till köket och gjorde iordning frukost till fyraåringen och det finns ingen chans i världen att jag skulle ha trott på att klockan var halv nio om jag inte kollat klockan på väggen som jag nyss bytt batterier i. Det är så mööhöörkt. Idag tror jag blir dagen jag börjar hänga upp adventsstjärnor i fönstren så att det blir åtminstone lite ljusare.
Fyraåringen har för ovanlighetens skull en ledig tisdag (han är typ alltid på dagis måndagar och tisdagar) så får se om han vill hjälpa till med stjärnorna i fönstret. Han är ganska noggrann av sig så jag tror att han skulle sköta rollen som den som står på avstånd och säger "häng stjärnan lite högre upp, lite högre, nej nu blev det för högt, lite längre ner" med bravur.
Mörkret halv nio på morgonen. Alltså kom igen. Fyraåringen har helt slutat med morgongröt förutom på dagis. Istället försöker jag spicea till frukosten med att hälla yoghurt-toppings i små glas. Idag hade vi inga färska bär i kylen så det blev både müsli och cornflakes. Det enda jag och sambon hade likadant när vi flyttade ihop (förutom MAOLs tabeller) var IKEAs snapsglas. Han hade väl sex och jag som alltid ska vara värst hade ett dussin, så nu har vi arton snapsglas som vi aldrig använder. Så jag har börjat använda dem till fyraåringen haha. Lite ketchup i botten när vi äter pommes frites och fyraåringen är överlycklig (det blir ju nästan som på McDonalds).
Älskar förresten den här bordslampan jag fick av min mamma. Den ser ju ut som en fotogenlampa, men har en glödlampa innanför glaskupan. Perfekt för någon som aldrig i livet skulle klara av att tända en fotogenlampa. Jag vet att mamma köpte sin på Blom- och presentboden på Bergö så vill ni ha en likadan får ni ta en tur ut till Bergö.
Pepparkaksbak
Berätta inte åt nån men igår inledde vi pepparkaksbakningssäsongen (ja, jag vet att det är alldeles för tidigt). Ifjol bakade jag inte en enda pepparkaka eftersom jag mest var sjukskriven och/eller låg och graviditetsspydde. Nu blev pepparkaksbakningsabstinensen för stark och jag och fyraåringen passade på att baka medan Elvira sov sin eftermiddagssömn. Jag tog första bästa recept jag hittade på internet så de började inte smaka som mammas pepparkakor, men de duger.
Nu har vi tydligen nått det skedet som jag minns från min barndom: att mamman är den som kavlar ut de kylskåpskalla degklumparna och sköter gräddningen. Fyraåringen kavlade, stansade ut figurer och drog loss pepparkaksdegen mellan de utstansade figurerna. Mest använde vi traktorformen.
Men vi kan ju inte ha hur många pepparkakor som helst hemma så idag gjorde jag fyra påsar av cellofan och så valde fyraåringen vem som ska få vilka figurer. Mest traktorer fick moffin.
Pannacottapaj med vit choklad och röda vinbär
Insåg att jag glömt att publicera ett inlägg om min vitchokladpannacottapaj (huh, vilket ord). Jag hade tänkt publicera receptet medan det fortfarande fanns röda vinbär på buskarna, men jag antar att ni - precis som jag - har frysen full med vinbär. Det blir ju snart dags för lite kryddigare, pepparkakssmakande bakverk men lite pannacottapaj hinner ni nog ännu baka.
Pannacottapaj med vit choklad och röda vinbär
- 160 gram (glutenfria) digestivekex
- 80 gram smör
- 5 dl vispgrädde
- 3 gelatinblad
- ½ dl strösocker
- 1 tsk vaniljsocker
- 100 gram vit choklad
- 2 dl röda vinbär
- ½ dl syltsocker
- ev. 1 gelatinblad
Smält smöret. Mixa digestivekexen till ett fint pulver. Blanda smör och kexsmulor och tryck ut i en form (springform/pajform, diameter ca 20 cm). Ställ i frysen i 1 timme.
Lägg gelatinbladen i kallt vatten (ca 10 minuter). Sjud grädde, socker och vaniljsocker i en kastrull, tillsätt hackad vit choklad. Låt koka upp, ror om ordentligt så allt blandar sig och chokladen smälter. Ta bort kastrullen från plattan, krama ur gelatinbladen och rör ner dem i gräddblandningen. Låt svalna (rör om ibland). Häll pannacottafyllningen över kakbottnen. Ställ i kylen minst fem timmar (frys går också bra!).
Koka vinbär och syltsocker några minuter. Mosa bären litet. Om man vill så kan man lägga till ett gelatinblad för att få tjockare bärröra (då ska gelatinbladet ligga i kallt vatten i ca 10 minuter, häll bort vattnet och häll på 1 msk kokande vatten på gelatinet så att det smälter). Häll gelatinet på bärröran. Låt bärröran svalna och häll sedan den över kakan.
Är man trött på att baka en stor rund kaka, så fungerar det ju också bra att göra i portionsformar/glas. Då skulle jag skippa att blanda i smör i bottnen och bara ha digestivekexbitar som nedersta lager.
(Jag har utgått från recept från Hannas bageri och Cindy Ekmans blogg. Tack för inspirationen!)
No more reuma
Igår var jag till min reumaläkare i Jakobstad och fick livets bästa besked: jag behöver aldrig mer komma dit igen. Jag har haft ont i lederna i halva mitt liv och fick som tonåring dåligt bemötande av sjukvården i Vasa. Läkaren gav mig recept på värkmedicin som skulle räcka i ett år, ignorerade min konstanta stegring med motiveringen att man kan få feber före mensen och menade att jag antagligen hade salmonella (utan att ta ett enda prov och utan att jag hade ett enda salmonella-symptom). När vi påpekade att jag var vegetarian menade han att jag antagligen ätit en jordig morot eftersom det finns salmonella i jorden. Jag sköljer alltså numera alla morötter extremt noga, men ju mer jag tänker på det desto mer skeptiskt blir jag. Det måste ju vara en myt? Hur kan man annars låta småbarn leka i sandlådor och med jord?
Men efter att vi flyttade till Nykarleby har jag fått så bra vård. Jag blev remitterad till en kunnig läkare. De undersökte mig, följde upp, tog prover, punkterade knäleder och la kortisonsprutor och gav mig medicin. Jag har inte haft några problem i över tre år och varit medicinfri i två och ett halvt år. Och nu behöver jag aldrig mer åka dit, men jag vet vart jag ska ringa om jag får besvär. Det är ju något av det viktigaste med vården: att man känner sig hörd och sedd och vet vart man ska vända sig.
Kan nu för tiden sträcka ut armar och ben och bära mina barn utan att det tar ont (och hoppas att jag kan göra det resten av livet).
Förresten vad är det med läkare och att de säger saker som man inte riktigt vet om det är en förolämpning eller en bra sak? Igår sa läkaren att hon hoppades att hon aldrig mer skulle se mig (jag höll med haha). Samma sak när jag väntade Elvira och ultraljudsläkaren sa för varje kroppsdel han gick igenom vid strukturultraljudet "inget speciellt". Kände mig liksom både glad och förolämpad på samma gång?
En riktigt vanlig tisdag
Idag har det varit en riktigt vanlig dag. Fyraåringen har varit på dagis som han är varje tisdag och jag har dammsugit, ätit uppvärmd halloumistroganoff till lunch och eldat i spisen. Sen försökte jag ta ett foto när fyramånadersbebisen har på sig sin björndräkt, för snart är den för liten. Det gick sådär.
Okej, jag lyckades också ta någon bild där hon ligger stilla. Men jag känner på mig att jag borde fota julfotot typ nu, innan det blir ännu mer liv och rörelse.
Jag for ner till bror och Vi for upp med mor
Hej och välkomna till bokbloggen! Jag tänkte tipsa om två riktigt bra böcker: Jag for ner till bror och uppföljaren Vi for upp med mor skrivna av Karin Smirnoff.
Smirnoffs debutbok Jag for ner till bror kom ut ifjol och fick finfina recensioner och blev bland annat nominerad till Augustpriset. Uppföljaren kom i år och nästa vår (2020) kommer den tredje boken i serien: Sen for jag hem. Smirnoffs böcker har ett säreget språk. Språket är korthugget, kargt och saknar beskrivningar, men ändå ser man tydligt framför sig det hon berättar. Som österbottning tycker jag att det finns flera element i romanerna som känns välbekanta, dels de ålderdomliga och dialektala orden och dels den övergripande stämningen i boken. Författaren jobbar med språket på ett sätt som känns väldigt nytt och är det som jag tycker är mest fascinerande med romanerna. Jag älskar till exempel greppet att folk heter sina för- och efternamn i ett: huvudpersonen Jana Kippo heter givetvis inte så, hon är janakippo. Precis som att när musikern Evert Taube nämns heter han i boken everttaube och så vidare. Sådär som man ju gör: klumpar ihop för- och efternamn till ett substantiv när man pratar om någon.
I Jag for ner till bror återvänder huvudpersonen Jana Kippo till sin hemby Smalånger efter att ha varit borta i tjugo år. Hennes tvillingbror Bror håller på att supa ihjäl sig, mamman är intagen på hem, någon som heter Maria har hittats död och när Jana återvänder rullas en rå historia upp som innehåller incest, alkoholism och övergrepp, men också kärlek och familjeband. Uppföljaren Vi for upp med mor tar vid nästan ett år efter att Jag for ner till bror har avslutats. Jana och Brors mor har dött och hon vill begravas i sin hemby Kukkojärvi. Jana och Bror åker till, och stannar kvar i, den religiösa byn Kukkojärvi där det viktigaste är gudstron och gemenskapen. En gemenskap som deras mamma blev utesluten ur för femtio år sedan. Mycket av tematiken från den första romanen finns kvar, men i denna roman läggs också stor vikt vid gudstron.
Smirnoffs böcker läser man snabbt. Kapitlen är korta, språket är rappt och man tänker hela tiden "bara lite till", men samtidigt är innehållet ganska rått. Åtminstone jag fick ta några andningspauser ibland och lägga ifrån mig boken och gå och paja på Elvira som låg och sov i vaggan. För det är något speciellt när en tragisk berättelse bara presenteras, utan omskrivningar och försköningar - utan det bara är - som gör att det kryper in under huden och lämnar en olustig känsla.