Visa alla inlägg skrivna april 2021
Tretton månader med pandemin
Den sextonde mars ifjol utlystes undantagstillstånd i Finland på grund av coronavirusutbrottet och sedan dess har vi levt med olika former av restriktioner och specialregler. För många har säkert pandemin påverkat deras liv både socialt och ekonomiskt, men för vår familj har det egentligen inte varit så stor skillnad. Lärarföräldern har fortfarande jobbat (om än ibland på nya sätt), jag har fortsatt vara hemmaförälder och barnen har gjort ungefär det samma som de gjorde för tretton månader sedan.
Vi har förstås sett väldigt lite av våra släktingar, vi beslöt att skjuta upp vår bröllopsresa till en okänd framtid och vi undviker större folksamlingar. Vi använder munskydd, endast en ur familjen handlar mat och vi har valt bort fritidsaktiviteter. Men det har alla varit små förändringar och mindre uppoffringar som inte känns så hemska eftersom man vet att det är för en begränsad tidsperiod. Och vi har ju brutit mot våra egna självvalda pandemirestriktioner. Vi har träffat släktingar ibland, hela familjen gick i februari i ett folktomt Tokmanni i Kokkola (Elvira blev helt chockad av alla intryck), jag har gjort onödiga loppisrundor, Elvira har haft lekkompis på besök, Johannes har fortsatt gå på dagis... Ja ni fattar, listan på smådumma beslut som kan göra så att smittspridningen fortsätter kan göras lång. Men det känns ju inte vettigt att pausa hela livet och barrikadera sig inomhus (och det är det ingen som förstås kräver heller).
Min syn på coronaviruset har gått väldigt i vågor. Allt från en känsla av att det bara verkar vara en vanlig förkylning, till en stor rädsla. Och jag har alltid varit jätteorolig för att vi på något sätt ska sprida smitta vidare till skörare släktingar. För mig har coronaviruset varit mycket siffror och procenttal, och jag har inte känt en enda person som blivit smittad. Jag har hört om bekantas bekanta som är milt sjuka i covid och eftersom min man har många kontakter på jobbet har han fått ta sin beskärda del av coronatester och suttit i karantän. Men det har aldrig varit riktigt nära och då har det varit svårgreppbart om ni förstår vad jag menar. Den senaste veckan har varit en väldigt ledsam tid fylld med oro när coronaviruset blivit alldeles för konkret för min familj. Det är inte min sak att blogga om men jag vill poängtera att det finns en anledning till att vi har restriktioner och rekommendationer för att minska smittspridningen och jag hoppas att alla fortsätter följa riktlinjerna.
I torsdags fick ettåringen hög feber och eftersom det finns en möjlig väg hon blivit smittad ringde jag till telefonrådgivningen och vi kom överens om att hon skulle coronatestas. Det känns ganska osannolikt att hon skulle vara smittad eftersom det betyder att en i vår familj är en asymptomatisk bärare men vi var överens om att ta det säkra före det osäkra. Så i fredags gick vi till hvc för att ta ett coronatest. Snöblandat regn vräkte ner över oss där vi stod på parkeringen när sjukvårdspersonalen iklädd skyddsmundering testade Elvira. Hon skrek förstås högt när pinnen åkte in i näsan, men för denna lekman var det en en skicklig och snabb svabbning. Och Elvira tystnade genast pinnen var ute ur näsan och hon fick "gå gå macken" (gå på marken). Så nu sitter vi hemma, hon i karantän och vi andra i frivillig karantän, tills vi får svar på om det bara är en vanlig förkylning eller covid. Det är första gången i mitt föräldraskap som jag verkligen håller tummarna för att jag bara har varit en dålig förälder och klätt henne för tunt.
Du gillar kanske också…
♥ Därför ska du inte hamstra massa mat och mediciner nu
Nytt påskpynt, en liten häxa och vårens sista snö
Hos oss är påskledigheten över sedan två dagar och vi är tillbaka i vardagsrumban igen. Men tänkte backa bandet och se på vad vi gjort den senaste veckan:
I mitten av förra veckan plockade jag fram påskpyntet. I år hade jag slagit på stort och handlat nytt påskpynt från Pentik: en urgullig kanin och ägg att hänga i påskriset. Och vykort liknade min bröllopsbukett alldeles för mycket för att de skulle lämna kvar i affären.
Jag pyntade kanske lite i onödan för när påskpyntet var framme och påskriset stod i vaser så packade vi väskorna och åkte till mina föräldrar för att fira påsk. Båda barnen var häxor en liten stund på lördagsförmiddagen. Båda var lika skeptiska mot läppstiftet på kinderna och av de hundra bilderna jag tog så innehåller de flesta riktigt sura miner. Men jag lyckades få några bilder med glada ungar.
Jag bakade en key lime-paj för första gången och blev helt chockad över hur enkelt det var. Det måste ju vara världens enklaste paj?
Elvira och jag gick i skogen och hälsade på min guddotter. Och så åt vi massa choklad, hälsade på släktingar (på coronasäkert avstånd utomhus såklart), eldade påskbrasa och åt upp prick varje smula av limepajen.
När vi kom hem på söndagskvällen hade påskriset fått gröna knoppar. Och på måndagen, några sekunder efter att vi hade bytt till sommarringar på bilen, började snön ösa ner. Förhoppningsvis är det sista snön den här våren.
För nu börjar det väl nog bli vår på riktigt?! Promenaden hem från dagis såg ut så här idag med gassande solsken och i dikeskanten på vår tomt såg jag en liten röd rabarberknöl leta sig upp ur jorden.
DIY påskrisdekorationer i papper
Jag tycker att vi fortsätter på påskpyssel-temat. Långfredagen brukar ju vara en lång historia för många barn, och det här är ett perfekt pyssel för att få tiden att gå: pappersdekorationer att hänga i påskriset. 
Jag vek ett gäng pappersdekorationer och hängde dem i påskriset i farstun. Påskriset är en ganska brun historia ännu så det behövde lite färgglada dekorationer. Jag klippte av ett gäng körsbärskvistar så vi har hela huset fyllt av keramikvaser med körsbärskvistar, men eftersom jag tog in dem i onsdags lär det ta ett tag innan det dyker upp något grönt musöra. 
Till pappersdekorationerna behöver man: färgglatt papper (jag köpte en bunt origami-papper från Tiger), linjal, blyertspenna, sax, snöre och limstift. 
Klipp pappret i remsor. Mitt pappersark var 15 x 15 cm och jag klippte det i 15 x 1,5 cm långa remsor. 
Limma ihop kanterna av pappersremsorna så att de blir droppformade. 
Limma ihop tre droppar med varandra. 
Forma snöret till en ögla och limma fast snörets ändar mot en pappersdekoration och limma sedan fast en pappersdekoration till så att snöret hamnar i mitten. Jag använde ett guldsnöre som var ganska glansigt så jag blev tvungen att tejpa fast mitt snöre för att det skulle hållas. Beroende på snörtyp så kan nog vanligt papperslim också fungera, eller t.ex. en limpistol.
Klipp en rektangel av pappret, lägg lim på hela och linda det runt pappersdekorationens bas.
Klart!
Årets påskkort
Vi brukar inte så ofta pyssla påskkort, jag tror att det kanske har hänt en gång tidigare i sexåringens liv. Det går inte ens att muta honom med att han måste ha kort att dela ut om han vill vara påskhäxa eftersom han hatar att klä ut sig. Men i år var jag benhård, vi skulle göra påskkort.
Vi inspirerades av Tidstjuven och gjorde påskkycklingar.
Vi ritade av Johannes handflata på gul kartong och så klippte han ut tio gula händer. Jag hjälpte till och klippte ut äggskalen i vit kartong för annars kan det hända att vi fortfarande skulle sitta vid pysselbordet. Sen limmade J fast en hand i varje äggskal, klistrade fast ögon, ritade en orange näbb och skrev Glad påsk med grön tusch.
Elvira satt i matstolen och ville också pyssla. Så hon fick rita på några gula kort. Antal pennstreck blev väldigt varierande och en del kort blev lite mer skrynkliga än andra. Och medan sexåringen lyckades producera tio helt färdiga kort så var det de här tre ettåringen orkade med innan hon kastade pysselmaterialet på golvet och började rita oväder rakt på Stokke-matbrickan som sitter fast i matstolen.
Och nej, så här bra är jag verkligen inte på att rita kaninsiluetter. Jag hittade några påskfigurer jag tydligen kopierat från en pysseltidning något tidigare år så då blev det genast hundra gånger lättare att rita upp några kaniner till Elvira.