Visa alla inlägg skrivna februari 2022
Loppade dopkläder
För drygt en vecka sedan fick vi vara med på barnens kusins dop! Ingen vill ju vara med på bloggen så alla bilder därifrån åker direkt till fotoalbumet. Men jag måste i alla fall flika in att barnen fick torka vattnet av lillkusinens huvud. Tyckte det var gulligt, och som den hönsmamma jag är så är jag lycklig över att sexåringen vågade (tvååringen vågar vad som helst så henne behöver jag inte vara lycklig över).
Slut på doprapport, ska vi kika istället på vad barnen hade på sig? På samma gång kan ni se det som ett brandtal till varför man ska försöka välja kläder second hand i första hand (för att det är billigare och bättre för miljön):
Sexåringen hade en randig skjorta från H&M (second hand köpt för 2 €), finbyxor från Lindex (second hand köpta för 5 €), fodrade vinterskor från Nike (second hand köpta för 5 €) och en blå fluga från H&M (nyköp).
Många kläder som sexåringar har slits ju rejält så på loppis har jag ofta svårt att hitta "vanliga" vardagskläder i fint skick. Ofta är tröjorna noppiga, byxknäna nötta och t-skjortorna fläckiga. Undantaget är finkläderna. Ni vet, de som man köper inför julfesten och någon släktings 60-årskalas och så används de en gång innan de plötsligt har blivit för små. Tycker nästan alltid att jag hittar skjortor i nyskick på loppisar. Min sexåring hatar skjortor och finkläder men jag brukar ändå alltid köpa hem vita skjortor och ibland nån lite mer färgglad skjorta för nu som då behövs de ju ändå. Brukar betala nån euro för dem och sen säljer jag dem vidare för samma peng när vi inte längre behöver dem.
Skorna från Nike var ett av höstens bästa köp. Sexåringen har sina turkosa Kuoma-vinterskor hela tiden men plötsligt ska man nånstans där turkosa vinterstövlar kanske inte passar perfekt. De svarta vinterskorna var helt oanvända och var väl värda femman vi betalade.
Tvååringen hade en blommig klänning från Polarn o Pyret (second hand köpt för 15 €), glittriga läderskor (second hand köpta för 1,50 €), strumpbyxor från Cóndor, från Lykkeliten (nyköp) och en grå kofta från Zara (second hand köpt för 1,50 €)
Alla sexåringens festkläder plockade jag bara fram ur klädskåpet eftersom jag försöker tänka framåt när jag handlar kläder second hand och alltid köpa kläder i nästa storlek. Men det var värre för tvååringen. Varken skor eller nån klänning hade vi hemma så när Jimmy skulle jobba i Kokkola en dag kom vi med för att gå på loppisar. Dagen innan vi åkte såg jag en facebook-annons om en jättefin sammetshängselkjol från Lindex som jag så gärna hade köpt, den var precis min klädsmak för barn. Det är en av de största nackdelarna med att handla second hand: man kan inte alltid köpa det som man själv tycker är snyggt utan man får utgå från utbudet och ibland köpa det som är minst fult haha.
Från SPR-loppiset i Kokkola köpte vi ett par glittriga finskor och sen vid loppiset Aikakone hittade vi Polarn o Pyret-klänningen. Jag skulle hellre köpt en långärmad klänning och så tyckte jag att priset var alldeles för högt egentligen men vi hade varken tid eller ork att åka till fler loppisar. Så då blev det att betala 15 € för den blommiga klänningen (men allt är ju relativt, en ny Pop-klänning kostar drygt 40 €). Strumpbyxorna är nyköp från Lykkeliten, pärlestrumpbyxor från spanska Cóndor. Jag köpte flera i flera storlekar för två år sedan och de har varit så bra. Fin kvalitet och dessutom är de i samma prisklass som fast fashion-kedjornas strumpbyxor.
Loppisköpta kläder alltså, bra grej! Och ärligt talat så tror jag (eller snarare vet jag) att en av de största anledningarna till att vi har haft ekonomisk möjlighet att jag är vårdledig i flera år är att jag handlar nästan alla barnens kläder, sportutrustning, ytterkläder, skor, möbler, vagnar och leksaker second hand.
Du gillar kanske också…
♥ Loppishaul: barnkläder
Flakabrä, skidtävling och sportlovsplaner
Var ska man börja? Det är krig i Europa och ändå fortsätter ens liv som vanligt. Så knäppt. Jag försöker att inte maniskt gå in på nyhetssidor utan begränsa det till några gånger per dag. Barnen har inte förstått läget ännu, men jag funderar en hel del på vad jag ska säga när frågvisa sexåringen snappar upp läget.
Och förutom kriget var det den där pandemin. Vi hade ju corona i början av månaden. Alla återhämtade sig på några dagar, men det var såklart jag som blev sjukast. Var helt utan energi där ett tag och så var jag med om en bisarr grej medan jag var sjuk som gjorde mig riktigt ledsen och sen fick jag som sista corona-symptom en spännande mellanblödning och nu har jag fortfarande ingen ork eller energi.
Vet själv att en hel del också beror på att jag snart varit hemma på heltid i tre år, träffat minimalt med vuxna under tiden och blivit lite knäpp av att bara vistas hemma hela tiden. Ett litet barn är givetvis ett mysigt sällskap men nog kan vi ju alla vara överens om att man också mår bra av att få träffa andra sorter än de som häller ut alla hamapärlor på golvet och springer efter en och skriker "mammamammamamma". Längtar till att jag ska börja jobba så att jag dels får träffa kollegor och dels har en ekonomi när man faktiskt kan göra något på fritiden. Dagdrömmer om att ha råd med barnvakt så att jag och Jimmy äntligen kan göra något tillsammans bara han och jag en vanlig vardagskväll utan att barnen ska med i släptåg.
Och på tal om Jimmy: har ni sett vilket otroligt fint flakabrä som han fick av sin farmor i födelsedagspresent?! Jag har inte hittat rätt plats åt det ännu, men just nu hänger det där bredvid vitrinskåpet. Tur att jag hade en grön och en sandfärgad glasvas där i skåpet som matchade.
Igår var vi i alla fall på skidtävling här i Nykarleby. Så skönt att en del saker kan återgå till det mer normala nu, och att t.ex. Onnirundan kan ordnas efter två års paus. Det var sexåringens första skidtävling och så bra det gick! Tvååringen skulle ha kunnat ställa upp i det lilla loppet för de minsta barnen men i lördags när vi försökte skida med henne vägrade hon skidor överhuvudtaget och gick bara stavgång bredvid spåret så vi bestämde oss för att vänta ett år till. Hon var jättelycklig i alla fall för hon fick träffa igelkotten och äta varm grillkorv.
Nu har vi sportlov, jag, sexåringen och tvååringen. Jag och tvååringen har förstås alltid lov, men det ska bli skönt att ha en tredje person hemma. Nu t.ex. äter de frukost tillsammans och gosar under en filt och tittar på film medan jag kan skriva det här. Skönt att slippa att ha en tvååring klängades på mig som tjatar hål i huvudet. Vet inte hur sportigt sportlovet kommer att bli, men imorgon ska vi åtminstone äta fastlagsbullar och i mitten av veckan ska vi åka till Bergö och hälsa på barnens morföräldrar, ska bli underbart att få lite miljöombyte i några dagar och förhoppningsvis försvinner en del av min lappsjuka då haha.
Nu är den här, coronan
Nu kom dagen när jag får skriva ett riktigt ordentligt corona-blogginlägg. Med tanke på att den här pandemin har pågått i två år av mina barns liv och antagligen är det som det kommer skrivas om i historieböckerna när man nämner 20-talet så måste jag ju skriva ner hur det var när vi var sjuka i covid. Våren 2020, när pandemin kom, tog vi Johannes ur dagis i samband med att skolorna stängde ner, men till hösten så började han gå i dagis igen och sedan dess har vi levt rätt så normalt och aldrig varit överdrivet försiktiga nån gång. Men förstås har vi följt restriktionerna och tagit de rekommenderade vaccinationerna.
Minns ni mars 2020? Så här såg pastahyllorna ut vid Prisma i Vasa. Alla bunkrade pasta, jäst och wc-papper.
Sedan jag började äta min reumamedicin igen har jag ju hört till riskgrupp eftersom min medicin påverkar mitt immunförsvar negativt. Så när smittotalen i corona steg i trakten efter julledigheterna har vi försökt vara lite mer försiktiga eftersom jag (som väl alla andra) helst inte vill bli smittad. Johannes har ju gått i förskolan men vi har undvikit folksamlingar, försökt handla vid smarta tider, jag skickade ut barnen att leka i snön när farföräldrarna kom förbi så att de kunde träffas utan att vara inomhus osv. Det har ju mest handlat om att köpa oss tid för med tanke på hur många som just nu verkar vara sjuka i covid och speciellt när det blev bestämt att familjekarantänen skulle slopas i februari så har det känts som en tidsfråga innan vi blev sjuka. Och sjuka blev vi.
På måndagen testade den ena föräldern positivt. Symptomen var lite diffusa och kunde nog också bero på att tvååringen sovit dåligt de senaste nätterna vilket ju inte direkt har gjort oss vuxna och pigga och glada, så själva testet var bara ett för-säkerhets-skull-test. Men så var det plötsligt två streck där i alla fall. Typiskt. Familjekarantänen slopades ju passligt nog på måndagen så egentligen kunde vi andra göra precis vad vi ville, men har man en person i hushållet med Corona så vill man ju inte direkt leva loppan fastän man själv är frisk. Så vi höll oss hemma. Jag och sexåringen testade negativt, och eftersom det skulle göra varken från eller till så testade vi inte tvååringen. Men frisk och glad var hon i alla fall.
På tisdagen vaknade vi alla sjuka. Såklart. Tvååringen hade över 39-graders feber och började morgonen med att spy upp den febernedsättande medicinen vi gav henne. Och vi andra var inte så mycket friskare. Vi fick turas om att sova under dagen och jag prickade in mig på ungefär alla symptom: hög feber, trötthet, huvudvärk, muskelvärk, lite hosta... Men när barnen och jag tog medicin innan läggdags på kvällen så blev vi så pass pigga att vi orkade sitta i soffan och prata med varandra och ha en kvällsfest på saft, riskakor och pepparkakor ända till klockan halv tio. Sexåringen var såklart överlycklig över att han fick vara vaken så länge. Som tur var så mådde vi snäppet bättre redan på onsdagen (kanske tack vare kvällsfesten?) och idag på torsdag är det ännu lite bättre. Idag är det bara tvååringen som har behövt en tupplur mitt på dagen (och det behöver hon ju annars också). Jag har under 38 grader i feber och känner mig nu nästan helt som vanligt igen (peppar peppar). Håller den uppåtgående trenden i sig så är vi snart friska igen.
En gång när vi var friska. Och var på väg till Mumindalen.
Trist med corona såklart, så måste ju avsluta med en hög med positiva punkter med det här eländet:
- Skönt att vi alla blev sjuka på en gång. Tisdagen var förstås enormt jobbig för alla och då skulle det inte ha varit dåligt att ha haft en frisk familjemedlem som tagit hand om oss andra. Men nu känns det bra att alla är sjuka på samma gång, sen borde det ju vara över.
- Lättnaden i att ingen av oss verkar bli riktigt sjuk. Jag har ju (såklart!) varit orolig för att någon av oss ska visa sig bli jättesjuk. Nu verkar det ju för oss vara mer som en intensiv förkylning som snabbt går om. Så tacksam över det.
- Barnens farfar var och handlade en påse mat åt oss på onsdagen. Också tacksam över det. Och eftersom han handlar som en vettig människa och inte en gnido vårdledig hemmamamma betydde det att rostbrödet var Fazers goda med frön i, äppeljuicen var ekologisk och de salta kexen var äkta Tuc och inte någon Rainbow-variant. Stor lyx i sjukstugan!
- Vi har kvar vårt smak- och luktsinne. Där ett tag trodde sexåringen att han hade tappat sitt eftersom han hade hört att man kan förlora smak och lukt när man har corona så han hävdade att inget han åt smakade nåt. Men sen insåg han nog efter ett tag att han faktiskt kände smaker. Idag skulle det dock inte ha skadat att tappa luktsinnet temporärt för en av grannkatterna har sin vana trogen kissat på vår ytterdörr igen så nu luktar halva huset katturin.
En gång när grannkatten inte hade kissat på dörren.
Du gillar kanske också…
♥ Tretton månader med pandemin
♥ Därför ska du inte hamstra massa mat och mediciner nu
Det lilla bulle-testet
Förra veckan var det ingen vanlig vecka i vårt hushåll för då fick man både fredagsbulle och lördagsbulle!
På fredagen jobbade Jimmy hemifrån så jag hade möjlighet att åka till Jakobstad för att handla ett par vinterbyxor till mig själv (tyvärr var det visst inte säsong för vinterbyxor för det fanns inga i butikerna jag besökte). Tur i oturen hade Kaffia öppet och jag köpte hem varsin kombinerad fastlags- och kanelbulle till eftermiddagsfikat.
En stor kanelbulle, delad på mitten, fylld med en generös klick hallonsylt och god grädde. Den var riktigt god (och stor). Den smakade kanske inte riktigt lika bra på söndagen när jag åt upp min andra halva, men på fredagen var den toppen. För mandelälskaren fanns det på caféet givetvis också en mandel-variant med mandelmassa inuti och mandelflarn på toppen. Enda minuset var priset, 4,60 € per bulle, vilket nog är i det saftigaste laget. Men vid årsskiftet fick jag 8,43 € mer per månad i vårdbidrag så jag är ju rik nuförtiden.
På lördagen skulle vi få finbesök av en tvåmånadersbebis så jag skickade iväg sexåringen och hans ena förälder till affären för att köpa kaffedopp. Hem kom de med en stor låda med Dumle-munkar. Tydligen hade det glittrat så mycket i sexåringens ögon när han upptäckte bakverket att föräldern inte hade hjärta att säga åt honom att de skulle köpa något annat.
Munklådan innehåller tolv styckfrysta munkar så man tar bara upp så många man behöver och så tinar de på en halvtimme ungefär. Och så trycker man in den stora kartonglådan med resten av munkarna nånstans i frysen (lådan har faktiskt rum i en normal frys med dörrar så man måste inte investera i en boxfrys). Normal munk, glasyr ovanpå och en stor klick saltkaramell-sås i mitten. Jag skulle inte haft något emot om glasyren ovanpå skulle ha smakat mer choklad (det är ju trots allt choklad runt en dumle också), men man kan väl inte få allt. Oavsett var munken god men också otroligt maffig. Efter att man ätit sin munk ville man lägga sig ner i sängen och ta en liten nap. Priset låg på runt 13 € från vår lokala K-supermarket, alltså drygt 1 € /munk.
Slut på bullerecensioner, ni kan säkert läsa mellan raderna och förstå att jag rekommenderar båda.
Och vill ni varken äta kombinerade fastlags- och kanelbullar eller dumlemunkar i helgen rekommenderar jag såklart att ni bakar en runebergscheesecake dagen till ära (här har ni receptet).