Visa alla inlägg skrivna 2023
Ett lyckat besök till Kuddnäs museum
På Kristi himmelsfärdsdag gjorde jag och barnen något jag pratat om i flera år: vi besökte Kuddnäs. Kuddnäs museum invigdes 1934 och har innan dess haft en hel del uppgifter och människor boende i sig, men mest känt är det för att Zacharias Topelius föddes och växte upp i huset. Kuddnäs finns ett (medellångt) stenkast från oss så det är riktigt pinsamt att erkänna att jag senast var inne i muséet för nio år sedan. Ni som läst bloggen ett tag vet att vi har som tradition att varje sensommar cykla till caféet och äta glass, men att äta glass och sedan cykla hem är inte riktigt samma sak som att besöka ett museum.
Kuddnäs har öppet sommartid varje dag i juni och juli kl 10-17 (förutom midsommarafton och midsommardagen då det är stängt), och varje dag i augusti kl 12-17.
Det är alltid lite spännande att ta med sig barn till museum med gamla saker. Men det gick bra! I uthuset fanns bland annat en häftig gammal brandvagn att spana på, men att det rejäla bakbordet i bagarstugan användes för både bakande och obduktioner eftersom Zacharias pappa var provinsialläkare höll jag tyst om.
Och när det var svårt för treåriga ben att stiga över tröskeln ner till stentrappan så höll storebror fint i handen.
Japp, där hänger han: sagofarbrorn, även känd som Zacharias Topelius. Tavlan är en kopia av Albert Edfelts målning som ingår i Helsingfors universitets samling.
Och där hänger bandet som jag har cirka tio närbilder på i telefonen. För de som inte genast förstår vad det är för ett band så är det ett broderat spjällband som hänger från spjället på kakelugnen. Spjällband är något som jag har länge haft på min lista över saker jag vill hitta på loppis men hittills har jakten varit fruktlös. Det här bandet måste ju ha livets vackraste hänge?!
Vi kan ju fortsätta på temat inredningsdetaljer-jag-såg-i-Kuddnäs-som-jag-vill-ha-i-mitt-eget-hem: ett sånt där litet metallställ att ställa i hörnet som eldgaffeln kan stå på. Praktiskt och snyggt.
Kuddnäs är inrett som ett borgarhem från 1800-talets första hälft, och det känns ju inte orimligt att också vårt hus (byggt 1863, bebott de första åren av en överstinna, placerat cirka trehundra meter fågelvägen från Kuddnäs) skulle ha kunnat ha sådana här inredningsdetaljer. Jag inreder ju inte vårt hem med enbart 1800-tals grejer men jag tycker om tanken att ha saker som som speglar de tidsåldrar vårt hus har funnits.
Den där gulliga tavlan! Skulle inte ha något emot att ha den hemma heller.
I sovrummet står en säng som det sägs att tsar Alexander I sov i när han besökte Nykarleby år 1819. (Han övernattade inte vid Kuddnäs utan vid ett hus vid torget, men sängen flyttades senare till Kuddnäs.)
Stänkmålade väggar. Så snyggt.
Kuddnäs genomgick en omfattande renovering för några år sedan och det märks t.ex. på att tillgängligheten är förbättrad inne i muséet så att man kan ta sig genom rummen på nedre våningen med rullstol. Utseendemässigt har muséet dock inte ändrats (om jag nu kommer ihåg rätt).
I köket stannade vi till länge och såg på de olika köksredskapen och funderade på vad de skulle användas till. Jag försökte få barnen fascinerade över att sockertoppen var över åttio år gammal, men barn och tidsuppfattning är ju lite sisådär som ni vet. De har en gammelfarmor som är långt över nittio, så hur skulle nu en så pass ung sockertopp intressera ens lite.
Här och där i muséet gömde sig myror, som till exempel här i stockväggen på väg uppför vindstrappan. Jakten på myrorna var så omtyckt av barnen! I nästan varje rum fanns det en myra på ett mer eller mindre tydligt gömställe och det gjorde förstås att orken bibehölls längre medan jag beundrade spjällband och sänghimmeln över tsar-sängen.
När man besöker Kuddnäs ska man inte missa trädgården. Lusthuset, där familjen sommartid firade alla namnsdagar, kan man kika in i genom glaset i ytterdörren. Och bakom boningshuset finns välkrattade grusgångar och flera blomsterrabatter. Och mellan trädgården på baksidan och åbranten finns en rejäl gräsplätt som lämpar sig fint för barn som har lite extra spring i benen som behöver springas ut.
Det var fortfarande vår i luften och tulpanstjälkarna bar endast på stängda knoppar. Nu har de säkert hunnit slå ut.
Står man vid lusthuset ser Kuddnäs ut så här. Så fint med den vita rappade fasaden, de mörka fönsterspröjsen och pelargoner på varje fönsterbräda.
Sen gick vi till det gula huset där sommarcaféet Café Emelie finns (det måste ju vara döpt efter Zacharias Topelius fru Emelie?!) och avslutade besöket med varsin glass. Såklart.
I café-byggnaden säljer Nykarleby hemslöjd sina produkter, vilket är allt mellan himmel och jord, eller som i det här fallet mellan örhängen och stickasockor. Elviras favorithund köpte vi därifrån för några år sedan.
Ett riktigt toppenbesök, rekommenderar er alla att besöka Kuddnäs i sommar.
Loppisköpta smycken till morsdagspresent
Strax innan morsdag såg jag ett kort videoklipp över att mammor inte vill ha blommor eller smycken till morsdagspresent. De vill hellre ha en städerska som sköter städandet i en vecka, någon som tar fotografier när mammorna umgås med sina barn eller en natt ensam vid ett lokalt hotell (bästa presenten!). Jag skulle ju inte tacka nej till en städerska, men inte tackar jag nej till smycken heller. Och det var tur det, för gissa vem som fick smycken i morsdagspresent (som hon valt ut själv)? Japp, denna mamma.
I morsdagspaketet i söndags gömde sig ett armband och ett halsband i brons från Kalevala. De som kan sin Kalevala-katalog ser att det här är en gammal kollektion. Så ja, jag har tvingat min man att köpa smycken åt mig från loppis haha.
Vi backar bandet lite. För några veckor sedan var jag till loppiset Fyndis i Smedsby. Bakom kassan fanns en repig Kalevala-ask. Jag min nöt tittade på asken, tog en bild och la tillbaka den utan att ens öppna det. Vem gör så?! Tydligen jag. Det är ju aldrig en garanti att ett smycke i en Kalevala-ask är ett Kalevala-smycke, men jag har ett Kalevala-halsband (med lapsikoru-berlocken) som har likadan kedja i silver så jag var ju ganska säker på att det var the real deal.
Eftersom jag inte ens öppnat asken och inte hade någon aning om hur de såg ut så googlade jag när jag kom hem. Och ångrade mig genast eftersom de ju verkligen är min typ av smycken. Sedan ångrade jag mig i fyra dagar och sedan berättade min man att han skulle till Vasa på något ärende och då gav jag honom grundliga instruktioner om vad jag önskade mig i morsdagspresent, vad Fyndis har för adress och för säkerhetsskull skickade jag bilden till honom så han nu säkert skulle hitta rätt. Och sen höll jag tummarna för att ingen annan hade hunnit köpa dem.
Tur för mig så lyckades min man både hitta till Fyndis och lokalisera Kalevala-asken.
Halsbandet är namnlöst men armbandet heter Aurinkoleijona.
Japp, det är mitt nya favorithalsband. Såklart. Jag börjar ha min beskärda del av Kalevala-halsband, men de känns klassiska och jag tycker om att bära finländsk design.
p.s. ingen får kommentera om att eventuella bad vibes från föregånde ägare kan sitta fast i smyckena. Jag tror inte på sånt. Dessutom måste man ju per automatik bara ha good vibes om man har matchande hals- och armband?! d.s.
Frukost vid Marimekko
I lördags var vi Sevendays-bloggare inbjudna till Marimekko i Vasa för ett mysigt frukostevent. Frukost och finsk design, är det kanske mina två favoritord som börjar på f? Ja, jag tror det. 
Linda på Marimekko började med att presentera min favoritdel av Marimekkos sortiment: de nya hållbara produkterna för hemmet som går under namnet Marimade. Marimades produktsortiment består bland annat av take away-muggar och matlådor gjorda i sulapac, tygpåsar sydda av överblivna tygbitar, och de där ytterst fotogeniska glasflaskorna med marimekkomönstrad sleeve i kork som väl alla har sett.
Och på tal om hållbarhet så kan jag ju på samma gång tipsa om Marimekkos preloved-hemsida där man kan både köpa och sälja Marimekko-produkter (om man bor i Finland). Förlåt alla er som följer mig på både bloggen och instagram, jag vet att jag tjatat om den här satsningen tidigare men jag gillar verkligen det här, helt rätt väg att gå.
En del av vårens och sommarens textilnyheter. På väsksidan fanns det nya Gratha-varianter och dessutom en mindre Gratha modell som heter Baby Gratha.
Jag använder ju min Marimekko-logokasse med mörkgrönt tryck varje dag men skulle inte tacka nej till att ha en orange unikko-väska som variation nu i sommar.
Det fanns en hel del färgglada kläder i sortimentet, men jag fastnade förstås framför de här klänningarna i mörkblått. Ska vi prova? Jamen det gör vi väl!
Det blev ju bra!
Som alla 90-talister när jag provar något a-linjeformat så tänker jag "fint, men det skulle vara bättre med ett bälte". Tur den här klänningen hade ett bälte. Och fickor! Den här modellen heter Iissat unikko. Materialet var riktigt mjukt och följsamt (60 % cupro (görs av rester från bomullsplanta) och 40 % viskos). Kändes som att den här klänningen skulle passa lika bra på ett bröllop som en vanlig dag på kontoret.
Jag kom inte hem med någon klänning men jag köpte däremot nyckelringen som jag spanat på i en evighet. Trots att jag samlade på nyckelringar när jag var liten och borde ha hur många som helst att välja på så har husnyckeln växelvis bott i plånbokens myntfack och en begagnad liten Marimekko kukkaro de senaste tre åren. Fördelen med att bo i ett hus med endast en ytterdörr och att Jimmy alltid är den som kör är att man (jag) enbart behöver en nyckel, nackdelen är att man (jag) aldrig vet var man (jag) lagt nyckeln eftersom den är så liten att den alltid försvinner. Nu ska jag lägga fast nyckeln i nyckelringen och kan med gott samvete slänga ner den i vilken väska som helst, för nu borde jag väl kunna hitta den igen.
Marimekko i Vasa hälsar att de ger 20 % rabatt på valfri normalprissatt produkt i Vasa-butiken om man nämner "Sevendays20" i kassan. Gäller fram till 13 maj.
Chicken tikka masala
Förra lördagens storkok hos oss blev en stor gryta med chicken tikka masala som räckte hela veckan. Ni vet ju att jag tycker om mat som är enkel att göra och som leder till att kylskåpet är fullt av rester så att man inte behöver börja tänka på vad man ska laga för mat varje vardag klockan halv fem. Den här rätten tycker jag extra mycket om för jag har aldrig gjort den i hela mitt liv, jag muttrar bara till Jimmy att jag är sugen på något med kyckling. Och så fattar han alltid vinken och gör det här åt mig. Älskar det.
Skär 900 gram kycklingfilé i bitar (eller köp sån där färdigtärnad kycklingfile om du är riktigt smart). Blanda ihop 1,5 dl turkisk yoghurt med 1 msk garam masala, 1 tsk svartpeppar, 1 tsk korianderpulver, 1 tsk chilipulver och 1 tsk salt i en stor glasskål. Vänd ner kycklingen i yoghurtröran. Täck skålen med plast och låt stå minst två timmar i kylskåpet.
Hacka 1 gul lök och stek lökhacket i smör eller olja i en gryta. Tillsätt 2 vitlöksklyftor (pressade eller finhackade), 1 msk färsk riven ingefära, 2 tsk spiskummin, 1 tsk senapsfrö och 1/2 tsk gurkmeja. Fräs allting under omrörning i ca 1 min. Tillsätt 4 msk tomatpuré och fräs lite till. Vänd ner kycklingen och all yoghurtröra. Stek under omrörning tills kycklingen inte längre är rå. Blanda i 1 förpackning krossad tomat, 3 dl matlagningsgrädde, salt och svartpeppar enligt eget tycke, och låt koka upp. Sänk värmen och låt allting sjuda långsamt under lock i ca 20 min. Rör om i grytan med jämna mellanrum.
Jimmy hälsar att han den här gången dubblade receptet så att vi nu helt säkert inte skulle bli tvungna att koka en enda vardagskväll den här veckan. Jimmy hälsar också att receptet kommer härifrån.
Ja, det är hopplöst att ta en bild på vitt ris och brun sås. Allt ser äckligt ut. Att jag i desperation hackade lite sallad och slängde över för att få åtminstone en liiite bättre bild var genialt.
Ett försiktigt hej
Här kommer jag intassande med ett försiktigt "hej". Minns ni mig ens längre? Hon som skrev småsarkastiska blogginlägg om vardagsliv med småbarn, loppisfynd köpta i lokaler med söndrigt betonggolv och visade orimligt många bilder på sitt hus.
Jag bloggade tydligen senast i slutet av oktober och vad en lång tystnad på sociala medier innebär vet vi ju alla. Nu borde jag plötsligt skriva det där stora överentusiastiska överraskningsinlägget och berätta att jag flyttat till en ny kommun, att jag har hittat livets kärlek ("jag visste inte att man kunde känna så här") och att jag, hoppsan, är trettioåtta veckor gravid ("när det är rätt så går det fort"). Synd för er att jag har noll smaskigt att berätta. Här är jag, med samma hus och samma familj och lika många hjärtan i min kropp som senast jag bloggade (ett).
Inte ens mitt hår har jag klippt under tiden jag har varit borta (det borde jag ha gjort).
Vad har hänt då?
Det har snöat. Vinterns första snö och vårens sista snö, och rätt så mycket snö däremellan också. Där under snötäcket någonstans ligger en grusgång och en gräsmatta som vi nästan hann räfsa klart innan snön började falla igen.
Det har ätits hamburgare. Såklart. Inte så många som man har kunnat tro, men den här jag åt förra fredagen var den bästa. Jimmy tog med mig på lunchdejt till Jeppis och vi var via Angelica's efter mat och satte oss på en bänk vid Gamla hamn och såg på isen. Jag hade jeansjacka!!! Och cokis!!! Kul med fredag!!!
Det har varit påsk. Och innan dess jul, nyår, åttaårskalas och alla andra högtider som inträffar under vintern och våren. I år plockade jag inte fram ett enda påskpynt och vi var hos mina föräldrar över påsken så jag tyckte att det inte kanske gjorde så mycket. Elvira hade som ni ser hem påskgräs från dagis som de fiffigt hade planterat i kaffekoppar så det måste ju ha varit helt tillräckligt?! Ja, jag försökte ta en sociala medier-anpassad bild där man inte ser hennes ansikte. Hon vägrade och såg på mig som att jag var helt dum i huvudet. Såklart hon ska vara med på bild och visa upp den blommiga koppen och det icke matchande blommiga fatet som hon själv hade valt ut.
Sen har det varit havregrynsgröt och vardag. Mycket havregrynsgröt och mycket vardag. Men här toppad med massor med svärmors jordgubbar så inte är det alltför fattigt och bedrövligt hos oss. Men ja, mycket vardag. Jag gick upp i arbetstid för ett tag sedan så nu jobbar jag heltid och barnen är heltid på dagis och för- och eftermiddagsverksamhet vid skolan. Det går bra, för oss alla. Jag saknar förstås att hänga i vårt hus, men jag försöker få in eller två distansdagar i veckan för då får jag ju vara i vårt hus helt själv på dagen och se hur vårsolens strålar skiner in genom fönstret och visar exakt hur smutsiga fönster vi har.
Nu tassar jag försiktigt härifrån och går ner till köket för att se om det finns glass i frysen. Vi hörs!