En vecka med dröm-vårdledighet

Skrivet av Eivor Bäck 27.05.2022 | 0 Kommentarer

Det är ju ingen hemlighet att jag har det ganska tråkigt och bedrövligt som vårdledig. Det är ensamt, jobbigt, fattigt och tråkigt, samtidigt som man (åtminstone jag) aldrig känner mig tillräcklig och konstant går runt med dåligt samvete över att jag borde leka mer, lyssna mer och städa mer. Den här gången som vårdledig har det ju dessutom varit en pandemi i två år av tiden vilket har gjort att vi mest bara suttit ensamma hemma. Det känns som att alla andra har det så drömmigt och fint på sin vårdledighet, de har kompisar med barn i samma ålder som de lunchar hos varje vecka, släktingar som bor nära som kan avlasta och på något magiskt sätt har de precis köpt en sprillans ny el-bil som fungerar så bra och är alldeles underbar. 

Men vet ni, nu i en vecka har jag haft en sån där dröm-vårdledighet! (Japp, väldigt passande eftersom vårdledigheten tar slut om en månad, och jag kommer bara komma ihåg hur fantastiskt det var. Note to self: kom ihåg hur många gånger du grät av frustration och trötthet när du ville att nån skulle vara med Elvira i några timmar så att hon fick träffa en annan vuxen och du skulle få andas ifred//kissa utan sällskap/göra vad som helst utan en tvååring i släptåg men det inte fanns någon att ringa till.) 

Började förra veckans onsdag med utflykt tillsammans med församlingens små och stora-grupp till Storstara gård utanför Jakobstad. Så kul vid bondgården! Elvira gav kossorna hö, åkte hästvagn, tittade på åsnor och picknickade. Bäst var 1) gårdskatterna och 2) ett yngre barn som satt i barnvagn. Dessutom var det ju den allra första riktigt varma vårdagen så det var så härligt med en utfärd. 

Ni ser att katterna var den stora favoriten. Vet inte varifrån hon fått sitt kattintresse för alla hon delar gener med är väldigt anti-katt. 

Den andra föräldern var ju tvungen att jobba hemifrån så att vi kunde åka till bondgården (vi kämpar på med att ha bara en bil i familjen). Och eftersom han jobbade hemma så fick Elvira sova sin dagsvila efter utfärden och jag kunde ta bilen och åka söderut till Vasa. Åt en försenad 30-årsmiddag med Johannes gudmor på Faros. Så trevligt att få sitta ner själva en stund och prata om allt möjligt utan att bli avbrutna av barn. 

Vi beställde båda deras veganska batat-rätt. Det var det godaste jag har ätit på flera år. Vill hädanefter äta det varje dag. Enda minuset var att portionen var rätt så liten för en huvudrätt, speciellt när bataten var det som skulle vara mättande. Så vi åt tre sorters glass till efterrätt för att fylla magarna. Men glass är ju gott så det gjorde inte så mycket. 

Och eftersom vi hade haft program och träffat både barn, vuxna och kossor på onsdagen så var vi glatt hemma både torsdagen och fredagen. Vi sådde vårens första och enda sådd: en påse tagetes i mjölkburkar och planterade om grönväxter tills all blomjord jag hade hemma tog slut. Märker själv att jag har mer ork och tålamod att hitta på lite roliga projekt med Elvira om jag också får lite miljöombyte och möjlighet att prata med vuxna ibland. Så några timmar på Faros och en bondgård var tydligen precis så mycket jag behövde för att orka kladdprojektet att plantera tillsammans med en tvååring som bara vill vattna, vattna och vattna. 

Av bara farten blev det helg och vi fick åka till Vasa och träffa barnens kusin och handla sommarsandaler på Stadium outlet.

Måndagen kom och vi tog bilen igen och den här gången åkte till Pavis på lunch med en kompis och hennes barn. Första utelunchen var lite blåsig men maten var god och sällskapet bra. Jimmy skulle åka på arbetsresa i några dagar så på vägen hem kurvade vi via Lidl och storhandlade massa saker som barnen tycker är goda. 

Började måndagskvällen som gräsänka med att ta med barnen på Johannes fotbollsträning, ge dem risifrutti till kvällsmål och stoppa dem tidigt i säng så jag fick njuta av tystnaden och lugnet. 

Tisdagen började precis som jag på förhand hade föreställt mig min vårdledighet: eftersom jag var den enda vuxna hemma så åt vi frukost tillsammans och sedan cyklade vi alla till förskolan, solen sken, alla var glada och jag hade barnens kepsar på cykelstyret. (I verkligheten har Jimmy fört Johannes till förskolan 9 av 10 gånger, och den tionde gången när jag och två barn ska hinna till förskolan till klockan halv nio har det alltid varit blåsigt, gnälligt och stressigt).  

Elvira och jag fortsatte cykelfärden till Forsby där Folkhälsans föräldra-barn-grupp hade avslutning med naturbingo, glass, ballonger och en titt på bondgårdsdjur. 

Och sedan har jag haft det ganska harmoniskt som enda vuxna med två barn. De har lekt tillsammans, vi har läst massa böcker, vi har ätit av allt gott vi handlade från Lidl (japp, är man hemma själv med mamma så får man fryspizza och chokladpudding till middag utan att mamman ens hade lite dåligt samvete över deras näringsintag), och på kvällarna har jag lagt dem tidigt att sova så att jag ska få äta mintchokladglass i fred (att Elvira sen vaknade halv sex respektive tjugo över fyra på tisdagen och onsdagen behöver vi inte prata om). 

Sedan kom ju bakslaget: kan ju inte ha hur drömmig vårdledighet hur länge som helst heller?! Johannes fick en vattenflaska förra veckan och Elvira är ju så fascinerad av allt som är hans. Som den snälla mamma jag är så lät jag henne dricka vatten ur hans flaska när han var på förskolan. Vips så hade hon testat om hennes finger gick att trycka genom vattenhålet. Typiskt nog var hålet så stort att fingret gick in, men så litet att fingret inte gick ut igen.

Så jag försökte lirka och snurra, jag försökte med matolja, jag försökte med tvål, jag försökte med kallt vatten och badstund. Men fingret satt fast. Det tog inte ont, fingret var inte svullet och Elvira var ändå glad (förutom när jag drog i locket) men fingret satt ohjälpligt fast. Kände mig som en idiot när jag ringde till Hvc och frågade om hjälp, men det fanns inget mer jag riktigt kunde göra hemma och så kändes det ju tryggare att någon som är utbildad kring kroppen tog hand om problemet innan jag drog sönder en fingerled. Efter nästan två timmar och gipssågar och hela köret så fick de upp locket med en tång och fingret kom loss. Så otroligt tacksam för hjälpen! Elvira fick flera leksaker och redan när vi gick ut genom dörrarna var det som att hon redan hade glömt bort vad som hade hänt. (Den genomsvettiga mamman som hade hållit fast sitt gallskrikande barn har inte glömt.)

Men lock-incidenten inträffade faktiskt på onsdagseftermiddagen och dröm-vårdledighetsveckan inleddes ju redan förra veckan vid bondgårnde, onsdag klockan 10, så hela lock-spektaklet hör ju faktiskt inte ihop med veckan med dröm-vårdledighet jag hann ha. Nu är vi väl tillbaka i den där vanliga, tråkiga, fattiga och jobbiga vårdledigheten igen. Kul så länge den drömmiga varade!