Jag for ner till bror och Vi for upp med mor
Hej och välkomna till bokbloggen! Jag tänkte tipsa om två riktigt bra böcker: Jag for ner till bror och uppföljaren Vi for upp med mor skrivna av Karin Smirnoff.
Smirnoffs debutbok Jag for ner till bror kom ut ifjol och fick finfina recensioner och blev bland annat nominerad till Augustpriset. Uppföljaren kom i år och nästa vår (2020) kommer den tredje boken i serien: Sen for jag hem. Smirnoffs böcker har ett säreget språk. Språket är korthugget, kargt och saknar beskrivningar, men ändå ser man tydligt framför sig det hon berättar. Som österbottning tycker jag att det finns flera element i romanerna som känns välbekanta, dels de ålderdomliga och dialektala orden och dels den övergripande stämningen i boken. Författaren jobbar med språket på ett sätt som känns väldigt nytt och är det som jag tycker är mest fascinerande med romanerna. Jag älskar till exempel greppet att folk heter sina för- och efternamn i ett: huvudpersonen Jana Kippo heter givetvis inte så, hon är janakippo. Precis som att när musikern Evert Taube nämns heter han i boken everttaube och så vidare. Sådär som man ju gör: klumpar ihop för- och efternamn till ett substantiv när man pratar om någon.
I Jag for ner till bror återvänder huvudpersonen Jana Kippo till sin hemby Smalånger efter att ha varit borta i tjugo år. Hennes tvillingbror Bror håller på att supa ihjäl sig, mamman är intagen på hem, någon som heter Maria har hittats död och när Jana återvänder rullas en rå historia upp som innehåller incest, alkoholism och övergrepp, men också kärlek och familjeband. Uppföljaren Vi for upp med mor tar vid nästan ett år efter att Jag for ner till bror har avslutats. Jana och Brors mor har dött och hon vill begravas i sin hemby Kukkojärvi. Jana och Bror åker till, och stannar kvar i, den religiösa byn Kukkojärvi där det viktigaste är gudstron och gemenskapen. En gemenskap som deras mamma blev utesluten ur för femtio år sedan. Mycket av tematiken från den första romanen finns kvar, men i denna roman läggs också stor vikt vid gudstron.
Smirnoffs böcker läser man snabbt. Kapitlen är korta, språket är rappt och man tänker hela tiden "bara lite till", men samtidigt är innehållet ganska rått. Åtminstone jag fick ta några andningspauser ibland och lägga ifrån mig boken och gå och paja på Elvira som låg och sov i vaggan. För det är något speciellt när en tragisk berättelse bara presenteras, utan omskrivningar och försköningar - utan det bara är - som gör att det kryper in under huden och lämnar en olustig känsla.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar