Nya buskstöd till vinbärsbuskarna

Skrivet av Eivor Bäck 21.04.2020 | 0 Kommentarer

I helgen har vi arbetat ilag! Ni kanske minns att jag ojade mig över vinbärsbuskarnas ledsna stöd för några inlägg sedan? Efter att ha googlat och kommit fram till att det är bäst att vänta till hösten så att buskarna efter sensommarens skörd kan beskäras rejält och så att man inte råkar förstöra varken knoppar eller rötter i samband med att man bygger stöden så bestämde vi oss för att bygga stöd genast istället. Ja ja, buskarna är väldigt vildvuxna och ger en riklig skörd, så fastän vi eventuellt förstört några grenar så kommer vi ändå få alldeles för mycket vinbär. 

I lördags åkte vi till skogs och hämtade en hel hop med granstammar. Jag gjorde inte så mycket nytta i skogen, förutom att ha ansvar för att vi fick med oss tillräckligt med material hem. Det lyckades inte, två avundsjuka och ledsna buskar har i skrivande stund de gamla ruttna stöden kvar. 

Eftersom jag har pratat om att buskstöden skulle vara ett gemensamt projekt så innebar det tydligen att alla skulle göra alla delmoment. Till och med att jag skulle spetsa till hälften av stolparna med en yxa (ni skulle bara veta hur mycket träningsvärk jag har just nu i den där muskeln i högra armen som alla bröliga tonårspojkar i högstadiet pratade om). Vi slog ner fyra spetsiga stolpar runt varje buske. Här är ett järnspett och en ordentlig slägga två bra hjälpmedel. Jag hade tänkt bränna den delen som skulle finnas under marken (så brukar man göra med gärdsgårdar har jag googlat mig till), men eftersom staden antagligen inte blir förtjusta i att man gör upp en eld mitt i centrum så fick det vara. Hoppas de inte ruttnar genast. Cirka 40 centimeter av stolpen slog vi ner i marken. Stolparna var ungefär 160 cm höga. 

Sen sågade vi till de vågräta delarna av lite tunnare stammar och borrade fast dem i stolparna. Här nånstans suckade han jag bor med över att jag inte kunde använda en borrmaskin, så då hade vi en liten borrmaskins-skola. När alla buskarna fått stöd så blev det dags för finliret: vi sågade av stolparna så att alla blev lika höga. 

Och det viktigaste av allt: knyta lite snören så att skruvhuvudena inte syntes. Jag var till vår lokala järnaffär och köpte både ett rep och vanligt jutesnöre, men efter många olika testknytningar kom vi fram till att vanligt jutesnöre var bättre med tanke på att det inte fyllde någon annan funktion än den estetiska. 

Så här blev slutresultatet på vår lutande och väldigt löviga gräsmatta. Det blev kanske inte superhäftigt och det finns ju ingen som nånsin tänker på hur någon annans buskstöd ser ut. Men vinbärsbuskarna är glada och jag är glad, inte minst eftersom det var kul att få göra något tillsammans! Nu ska vi se om han jag bor med vill starta upp ett till projekt. Kanske kan vi bygga ett växthus tillsammans..? Jag kan ju faktiskt använda borrmaskinen nuförtiden.