Visa inlägg taggade med 'småbarn'
Ett lyckat besök till Kuddnäs museum
På Kristi himmelsfärdsdag gjorde jag och barnen något jag pratat om i flera år: vi besökte Kuddnäs. Kuddnäs museum invigdes 1934 och har innan dess haft en hel del uppgifter och människor boende i sig, men mest känt är det för att Zacharias Topelius föddes och växte upp i huset. Kuddnäs finns ett (medellångt) stenkast från oss så det är riktigt pinsamt att erkänna att jag senast var inne i muséet för nio år sedan. Ni som läst bloggen ett tag vet att vi har som tradition att varje sensommar cykla till caféet och äta glass, men att äta glass och sedan cykla hem är inte riktigt samma sak som att besöka ett museum.
Kuddnäs har öppet sommartid varje dag i juni och juli kl 10-17 (förutom midsommarafton och midsommardagen då det är stängt), och varje dag i augusti kl 12-17.
Det är alltid lite spännande att ta med sig barn till museum med gamla saker. Men det gick bra! I uthuset fanns bland annat en häftig gammal brandvagn att spana på, men att det rejäla bakbordet i bagarstugan användes för både bakande och obduktioner eftersom Zacharias pappa var provinsialläkare höll jag tyst om.
Och när det var svårt för treåriga ben att stiga över tröskeln ner till stentrappan så höll storebror fint i handen.
Japp, där hänger han: sagofarbrorn, även känd som Zacharias Topelius. Tavlan är en kopia av Albert Edfelts målning som ingår i Helsingfors universitets samling.
Och där hänger bandet som jag har cirka tio närbilder på i telefonen. För de som inte genast förstår vad det är för ett band så är det ett broderat spjällband som hänger från spjället på kakelugnen. Spjällband är något som jag har länge haft på min lista över saker jag vill hitta på loppis men hittills har jakten varit fruktlös. Det här bandet måste ju ha livets vackraste hänge?!
Vi kan ju fortsätta på temat inredningsdetaljer-jag-såg-i-Kuddnäs-som-jag-vill-ha-i-mitt-eget-hem: ett sånt där litet metallställ att ställa i hörnet som eldgaffeln kan stå på. Praktiskt och snyggt.
Kuddnäs är inrett som ett borgarhem från 1800-talets första hälft, och det känns ju inte orimligt att också vårt hus (byggt 1863, bebott de första åren av en överstinna, placerat cirka trehundra meter fågelvägen från Kuddnäs) skulle ha kunnat ha sådana här inredningsdetaljer. Jag inreder ju inte vårt hem med enbart 1800-tals grejer men jag tycker om tanken att ha saker som som speglar de tidsåldrar vårt hus har funnits.
Den där gulliga tavlan! Skulle inte ha något emot att ha den hemma heller.
I sovrummet står en säng som det sägs att tsar Alexander I sov i när han besökte Nykarleby år 1819. (Han övernattade inte vid Kuddnäs utan vid ett hus vid torget, men sängen flyttades senare till Kuddnäs.)
Stänkmålade väggar. Så snyggt.
Kuddnäs genomgick en omfattande renovering för några år sedan och det märks t.ex. på att tillgängligheten är förbättrad inne i muséet så att man kan ta sig genom rummen på nedre våningen med rullstol. Utseendemässigt har muséet dock inte ändrats (om jag nu kommer ihåg rätt).
I köket stannade vi till länge och såg på de olika köksredskapen och funderade på vad de skulle användas till. Jag försökte få barnen fascinerade över att sockertoppen var över åttio år gammal, men barn och tidsuppfattning är ju lite sisådär som ni vet. De har en gammelfarmor som är långt över nittio, så hur skulle nu en så pass ung sockertopp intressera ens lite.
Här och där i muséet gömde sig myror, som till exempel här i stockväggen på väg uppför vindstrappan. Jakten på myrorna var så omtyckt av barnen! I nästan varje rum fanns det en myra på ett mer eller mindre tydligt gömställe och det gjorde förstås att orken bibehölls längre medan jag beundrade spjällband och sänghimmeln över tsar-sängen.
När man besöker Kuddnäs ska man inte missa trädgården. Lusthuset, där familjen sommartid firade alla namnsdagar, kan man kika in i genom glaset i ytterdörren. Och bakom boningshuset finns välkrattade grusgångar och flera blomsterrabatter. Och mellan trädgården på baksidan och åbranten finns en rejäl gräsplätt som lämpar sig fint för barn som har lite extra spring i benen som behöver springas ut.
Det var fortfarande vår i luften och tulpanstjälkarna bar endast på stängda knoppar. Nu har de säkert hunnit slå ut.
Står man vid lusthuset ser Kuddnäs ut så här. Så fint med den vita rappade fasaden, de mörka fönsterspröjsen och pelargoner på varje fönsterbräda.
Sen gick vi till det gula huset där sommarcaféet Café Emelie finns (det måste ju vara döpt efter Zacharias Topelius fru Emelie?!) och avslutade besöket med varsin glass. Såklart.
I café-byggnaden säljer Nykarleby hemslöjd sina produkter, vilket är allt mellan himmel och jord, eller som i det här fallet mellan örhängen och stickasockor. Elviras favorithund köpte vi därifrån för några år sedan.
Ett riktigt toppenbesök, rekommenderar er alla att besöka Kuddnäs i sommar.
Nytt jobb, Lostenen och glassprovning
Jag kunde ju inte bara dyka upp med ett recept på kolapopcorn och sedan försvinna igen från bloggen, så nu kommer ett hederligt blogginlägg också.
Och hoppsan vad det har hänt mycket här sedan augusti.
Det har blivit höst. Med galonkläder, mulna promenader hem från skolan, vissnade löv och allt vad det innebär.
Och jag har köpt en ny telefon. Är ännu inte riktigt överens med kameran som ni kan se. Men den duger. Dessutom har den ju ofantligt mycket minne så nu behöver jag inte ständigt gå in i kamerarullen och försöka rensa bort bilder som jag är för lat för att flytta över till datorn när jag måste uppdatera en app. Okej, jag måste väl erkänna att min förra telefon nog hade 128 gigabyte, men den hade också fyra år av bilder och filmer. Den nya har dubbelt så stort minne och förhoppningsvis vänjer jag mig snart av med ovanan att ständigt ta tio bilder när jag ska fota en grej.
Men sen har det hänt en till grej utöver att jag köpt en ny telefon, jag har bytt jobb. Sådär passligt tills att jag återgått till att jobba efter tre års föräldraledighet och preciiiis kommit in i rutinerna på mitt gamla jobb så började jag på ett nytt istället. Det har varit flera tunga veckor med mycket nya grejer men tror att jag förhoppningsvis börjar landa snart. Och jag jobbar numera ett stenkast från vårt hus (jag brukar ibland ta med mig en mugg med te på morgnarna när jag ska till jobbet, och eftersom jag bor så nära så är det inte ens lönt att hälla över den i en termosmugg de får metrarna jag går). Så ser ni mig på trottoaren med en muminmugg i handen någon morgon så är jag bara på väg till jobbet.
På sikt innebär det att jag kommer kunna hämta barnen tidigare från skolans eftermiddagsverksamhet och dagis. Och i och med att jag slipper pendlingen så hoppas jag att det blir mera tid och ork för familjen. Hurra!
Jag jobbar fortfarande inom samma bransch (löneadminstration) och eftersom det inte finns så mycket spännande att säga om kollektivavtal, excelfiler och löneprogram så tror jag vi lämnar det där.
Annars har jag varit på afternoon tea till biblioteket när de hade bokprat om brittiska deckare...
...varit på bio med sjuåringen på höstlovet. Vi lyxade till det med premiumstolar där man fick armstöd på båda sidorna av stolarna!!!
...och varit på skogspromenad till Lostenen. Det var roligare än det såg ut. Sjuåringen är som vanligt skeptisk över kameran och treåringen sammanbiten över att hon inte fick klättra uppför trapporna till toppen av stenen. Jag var glad för jag visste att det väntade fika i form av bullar och frukt i Jimmys ryggsäck.
Någon annan som packar med sina fulaste muminmuggar inlindade i kökshanddukar när det ska bli picknick?
Och igår var det fredag. Jag jobbade hemifrån och Jimmy skulle via sitt jobb så jag tog långlunch mitt på dagen och följde med. Jag blev bjuden på en hamburgare från Angelicas som vi åt i bilen och så var vi via Lidl där jag valde ut min födelsedagspresent (tyggrejer att ha mellan stekpannorna). Du vet att du är gammal när du väljer sånt här tråk.
När vi jobbat klart och hämtat barnen körde vi raka spåret till K-supermarket och så fick alla (eller nåja, tre av oss) välja varsin Ben & Jerry's glass och så hade vi glassprovning som fredagsmys. Som tur är har jag massor med halvstora glas jag köpt på loppis så det blev en riktig glassprovning med glass i olika glas. Och som tur visade det sig att alla hade olika favoritsorter så ingen glassort behövde känna sig utanför.
En vecka med dröm-vårdledighet
Det är ju ingen hemlighet att jag har det ganska tråkigt och bedrövligt som vårdledig. Det är ensamt, jobbigt, fattigt och tråkigt, samtidigt som man (åtminstone jag) aldrig känner mig tillräcklig och konstant går runt med dåligt samvete över att jag borde leka mer, lyssna mer och städa mer. Den här gången som vårdledig har det ju dessutom varit en pandemi i två år av tiden vilket har gjort att vi mest bara suttit ensamma hemma. Det känns som att alla andra har det så drömmigt och fint på sin vårdledighet, de har kompisar med barn i samma ålder som de lunchar hos varje vecka, släktingar som bor nära som kan avlasta och på något magiskt sätt har de precis köpt en sprillans ny el-bil som fungerar så bra och är alldeles underbar.
Men vet ni, nu i en vecka har jag haft en sån där dröm-vårdledighet! (Japp, väldigt passande eftersom vårdledigheten tar slut om en månad, och jag kommer bara komma ihåg hur fantastiskt det var. Note to self: kom ihåg hur många gånger du grät av frustration och trötthet när du ville att nån skulle vara med Elvira i några timmar så att hon fick träffa en annan vuxen och du skulle få andas ifred//kissa utan sällskap/göra vad som helst utan en tvååring i släptåg men det inte fanns någon att ringa till.)
Började förra veckans onsdag med utflykt tillsammans med församlingens små och stora-grupp till Storstara gård utanför Jakobstad. Så kul vid bondgården! Elvira gav kossorna hö, åkte hästvagn, tittade på åsnor och picknickade. Bäst var 1) gårdskatterna och 2) ett yngre barn som satt i barnvagn. Dessutom var det ju den allra första riktigt varma vårdagen så det var så härligt med en utfärd.
Ni ser att katterna var den stora favoriten. Vet inte varifrån hon fått sitt kattintresse för alla hon delar gener med är väldigt anti-katt.
Den andra föräldern var ju tvungen att jobba hemifrån så att vi kunde åka till bondgården (vi kämpar på med att ha bara en bil i familjen). Och eftersom han jobbade hemma så fick Elvira sova sin dagsvila efter utfärden och jag kunde ta bilen och åka söderut till Vasa. Åt en försenad 30-årsmiddag med Johannes gudmor på Faros. Så trevligt att få sitta ner själva en stund och prata om allt möjligt utan att bli avbrutna av barn.
Vi beställde båda deras veganska batat-rätt. Det var det godaste jag har ätit på flera år. Vill hädanefter äta det varje dag. Enda minuset var att portionen var rätt så liten för en huvudrätt, speciellt när bataten var det som skulle vara mättande. Så vi åt tre sorters glass till efterrätt för att fylla magarna. Men glass är ju gott så det gjorde inte så mycket.
Och eftersom vi hade haft program och träffat både barn, vuxna och kossor på onsdagen så var vi glatt hemma både torsdagen och fredagen. Vi sådde vårens första och enda sådd: en påse tagetes i mjölkburkar och planterade om grönväxter tills all blomjord jag hade hemma tog slut. Märker själv att jag har mer ork och tålamod att hitta på lite roliga projekt med Elvira om jag också får lite miljöombyte och möjlighet att prata med vuxna ibland. Så några timmar på Faros och en bondgård var tydligen precis så mycket jag behövde för att orka kladdprojektet att plantera tillsammans med en tvååring som bara vill vattna, vattna och vattna.
Av bara farten blev det helg och vi fick åka till Vasa och träffa barnens kusin och handla sommarsandaler på Stadium outlet.
Måndagen kom och vi tog bilen igen och den här gången åkte till Pavis på lunch med en kompis och hennes barn. Första utelunchen var lite blåsig men maten var god och sällskapet bra. Jimmy skulle åka på arbetsresa i några dagar så på vägen hem kurvade vi via Lidl och storhandlade massa saker som barnen tycker är goda.
Började måndagskvällen som gräsänka med att ta med barnen på Johannes fotbollsträning, ge dem risifrutti till kvällsmål och stoppa dem tidigt i säng så jag fick njuta av tystnaden och lugnet.
Tisdagen började precis som jag på förhand hade föreställt mig min vårdledighet: eftersom jag var den enda vuxna hemma så åt vi frukost tillsammans och sedan cyklade vi alla till förskolan, solen sken, alla var glada och jag hade barnens kepsar på cykelstyret. (I verkligheten har Jimmy fört Johannes till förskolan 9 av 10 gånger, och den tionde gången när jag och två barn ska hinna till förskolan till klockan halv nio har det alltid varit blåsigt, gnälligt och stressigt).
Elvira och jag fortsatte cykelfärden till Forsby där Folkhälsans föräldra-barn-grupp hade avslutning med naturbingo, glass, ballonger och en titt på bondgårdsdjur.
Och sedan har jag haft det ganska harmoniskt som enda vuxna med två barn. De har lekt tillsammans, vi har läst massa böcker, vi har ätit av allt gott vi handlade från Lidl (japp, är man hemma själv med mamma så får man fryspizza och chokladpudding till middag utan att mamman ens hade lite dåligt samvete över deras näringsintag), och på kvällarna har jag lagt dem tidigt att sova så att jag ska få äta mintchokladglass i fred (att Elvira sen vaknade halv sex respektive tjugo över fyra på tisdagen och onsdagen behöver vi inte prata om).
Sedan kom ju bakslaget: kan ju inte ha hur drömmig vårdledighet hur länge som helst heller?! Johannes fick en vattenflaska förra veckan och Elvira är ju så fascinerad av allt som är hans. Som den snälla mamma jag är så lät jag henne dricka vatten ur hans flaska när han var på förskolan. Vips så hade hon testat om hennes finger gick att trycka genom vattenhålet. Typiskt nog var hålet så stort att fingret gick in, men så litet att fingret inte gick ut igen.
Så jag försökte lirka och snurra, jag försökte med matolja, jag försökte med tvål, jag försökte med kallt vatten och badstund. Men fingret satt fast. Det tog inte ont, fingret var inte svullet och Elvira var ändå glad (förutom när jag drog i locket) men fingret satt ohjälpligt fast. Kände mig som en idiot när jag ringde till Hvc och frågade om hjälp, men det fanns inget mer jag riktigt kunde göra hemma och så kändes det ju tryggare att någon som är utbildad kring kroppen tog hand om problemet innan jag drog sönder en fingerled. Efter nästan två timmar och gipssågar och hela köret så fick de upp locket med en tång och fingret kom loss. Så otroligt tacksam för hjälpen! Elvira fick flera leksaker och redan när vi gick ut genom dörrarna var det som att hon redan hade glömt bort vad som hade hänt. (Den genomsvettiga mamman som hade hållit fast sitt gallskrikande barn har inte glömt.)
Men lock-incidenten inträffade faktiskt på onsdagseftermiddagen och dröm-vårdledighetsveckan inleddes ju redan förra veckan vid bondgårnde, onsdag klockan 10, så hela lock-spektaklet hör ju faktiskt inte ihop med veckan med dröm-vårdledighet jag hann ha. Nu är vi väl tillbaka i den där vanliga, tråkiga, fattiga och jobbiga vårdledigheten igen. Kul så länge den drömmiga varade!
Gör egna kylskåpsmagneter
När Johannes var ungefär fyra år hade han en riktigt enorm pärl-period. Han pärlade och pärlade med Hama-pärlor och han ville alltid att det han pärlade skulle vara symmetriskt. La man en grön pärla uppe i högra hörnet, så skulle det också vara en grön pärla uppe i vänstra hörnet. Trots att det var ett himla pillande för att allt skulle vara symmetriskt så producerade han pärlplattor på löpande band. När jag hade strukit en skokartong full så bestämde vi att vi måste göra något med alla (eller åtminstone en del av alla) pärlbilder och vi gick till Herlers bokhandel och köpte magneter. En klick lim från en varm limpistol på magneten som sedan trycktes fast mot pärlplattan och vips hade vi en kylskåpsmagnet. Vi delade ut kylskåpsmagneter till hela tjocka släkten där ett tag. (Tur att alla i tjocka släkten är så gammeldags att de inte har integrerade kylskåp utan alla har de klassiska vita dörrarna som magneter fäster på.
Pärlorna har vilat ett tag men strax före påsk så plockade jag fram pärllådorna, googlade söta mönster på kaniner och gjorde mallar. Här var en söt version som Johannes ratade eftersom han tyckte att nosen och ögonen var konstigt placerade på påskkaninen. Tur att jag hade lånat mönstret från nätet så att han inte kritserade mina pärlningskunskaper.
Denna kanin-variant fick godkänt och sedan pärlade han. Och pärlade. Och jag gav honom godismuta när orken tröt. Sen strök jag. Och strök. Och gav mig själv godismuta när orken tröt.
Kaninerna fick magneter på baksidan och sedan fick de hoppa i påsar och vips så hade vi påskpresenter.
Påsken är över men nog kan man pärla kylskåpsmagneter ändå. Vill man inte bara fylla pärlformerna med pärlor så brukar jag gå till nätet och leta efter olika hama-pärlsmönster. De flesta mönster utgår från en klassisk fyrkantig platta. Bara genom att googla så brukar det dyka upp hur mycket som helst. Och på instagram brukar bl.a. beadsbyhama och anja_takacs lägga upp mönster på olika hama-figurer.
Morsdag och barnens dag
Förra söndagen var det morsdag. När jag försökte natta Elvira på lördagen började hon mumla något om att hon hade ritat en teckning med vattenpölar. Och på söndagen kom hon springande med teckningen i högsta hugg och berättade samma ramsa om vattenpölar.
Johannes hade hem en blomma som morsdagspresent från förskolan. Jag försökte fråga honom vad det var för nåt men han hade tydligen ingen aning om vad de hade planterat. Som tur var skickade pedagogerna ut ett Wilma-meddelande till klassen på kvällen och informerade om att det var en Dahlia (precis som jag hade hoppats!). Sen fick jag också en massagepistol som Elvira är rädd för och jag inte vill använda. Tror den som köpte den kommer använda den flitigast.
Jag tog med sjuåringen och åkte och hämtade en morsdagsbukett från Floristgaraget (och två pioner till mig själv. Vet inte om det är tragiskt eller smart att köpa morsdagsblommor till sig själv, men så blev det i år. Fick ju i alla fall en blomma jag tycker om då. Så jag lutar åt att det var väldigt fiffigt).
Vi paketerade in morsdagspresenten till min mamma i spindelmannen-papper, la blombuketten på köksbordet och åkte till Juthbacka restaurang. Vi hade ursprungligen tänkt åka till Vasa för att äta morsdagslunch tillsammans med min familj, men efter att ha läst de olika restaurangernas morsdagsmenyer så fick hela min familj komma till Nykarleby istället. Det var helt klart godast och mest prisvärd meny på Juthbacka, och dessutom tycker jag att herrgården är så mysig.
Mums så gott! Bredvid dessertbordet fanns ett skåp fyllt med godis, gissa hur glada barnen var i det skåpet?! Minst lika bra som godisaffären i Pippi. Sen avslutade vi morsdagslunchen med trappfika hemma hos oss där Elvira fick bjuda på sina pepparkakor.
Det var vår morsdag det, men dagen efter kom det en ännu bättre dag: Barnens dag. Johannes tog ledigt från förskolan (ja, man kan ju diskutera om man ska få ta ledigt från förskolan bara för att åka till Vasa, men alla andra tar ju ledigt för att åka på slalomresor och solsemestrar så nu tog han ledigt för att åka på sin resa. Till Vasa.)
Vi inledde med att gå på Tokmanni och se på deras leksaksavdelning i en evighet, tog ett snabbt stopp vid Comboliina och sedan åkte vi och hälsade på barnens kusin. Och så blev det dagens höjdpunkt: Hoplop tillsammans med min guddotter och hennes mamma. Elvira är fortfarande i det skedet att hon inte riktigt vill klättra ännu, men hon trivdes fantastiskt i Lottas famn så Lotta fick bära henne uppför alla hinder, rutscha ner med henne i famnen och sedan göra om det. Igen och igen. Och igen. Jag fick hoppa på de stora studsmattorna tillsammans med min guddotter. Och Johannes hittade en kompis så de spelade innebandy och lekte tillsammans i tre timmar.
Efteråt åkte vi till Combo och eftersom Johannes var med letade vi efter kläder till honom och han kunde säga vad han ville ha. Annars brukar han rata hälften av vad jag köper när jag kommer hem och visar vad jag hittat. Hem kom vi med massa kläder som han sa att han ville ha när han spelar fotboll i sommar. Att spela fotboll verkar vara det enda som han vill göra i sommar, och då behöver man såklart kläder för det. För att alla skulle orka åkte vi till ny-Prisman och åt varsin hamburgare på Hesburger och pratade om dagen. Alla var överens om att det hade varit en bra dag. Och eftersom jag köpte fyra barnbiljetter till Hoplop (så att inträdet skulle bli lite billigare) så måste vi snart ha Barnens dag igen. Inte mig emot.
Snö igen och dagisstart
Snöiga hälsningar från Nykarleby! Jag erkänner, jag var en av dem som faktiskt trodde att det var slut på pulkåkning och snöbollskastning och vinterkläder där i mitten av mars. Nu är snön tillbaka med besked även om jag misstänker att det inte blir långvarigt.
Tidigare i veckan var det mindre snö, men tvååringen var lika envis som vanligt. Både på morgonen och på eftermiddagen när vi skulle föra/hämta sjuåringen från förskolan vägrade hon vagnen och pinnade på med sina korta ben. Uppför backen kom hon och båda gångerna sträckte hon upp armarna i luften och skrek "Jee! Jag klarade det!".
I veckan fick vi dagisbeslut och från och med augusti blir det dagisdags för Elvira. Min vårdledighet tar ju slut vid midsommar men vi hoppas på att jag kan hålla semester direkt efter det så att det blir först i augusti som det verkliga småbarnslivet börjar med två heltidsarbetande föräldrar och barn som går på dagis och i skola. (Hur ska vi klara det? Hur klarar nån det?) Men ser mycket fram emot att huset och dess innehåll ser likadant ut på morgonen som när alla återvänder till kvällen.
Och precis där tog Saltkråkan-avsnittet som Elvira tittade på slut så då var det också färdigbloggat. Nu ska vi försöka städa upp några av leksakshögarna och elda i kakelugnen så att vi får någon värme i huset. Ska försöka hinna slänga upp receptet på ett av barnens favoritmellanmål senare idag, för alla småbarnsföräldrar behöver väl mellisinspiration (tyvärr kan de inte alltid äta en banan).
Ny rosa favorit
Här i Nykarleby har nästan all snö och is smält från trottoarerna. Sjuåringen har redan frågat när cykelsäsongen ska inledas men eftersom det finns några hala fläckar kvar och de ännu lovar minusgrader nästa vecka så tänker jag att vi ska vänta ett tag till. Som tur är så är trottoarerna strösslade med grus från vinterns sandningar så man kan dra mönster i gruset när man går till och från förskolan och det gör promenaderna lite roligare.
Johannes cyklade med Pukys balanscyklar från att han var två år och i flera år framåt. Men Elvira försökte i våras när hon var knappt två år och trots att det gick riktigt bra så vägrade hon att ens prova cykla resten av sommaren. Så i år tänkte vi ge henne två alternativ: balanscykel och en "riktig" cykel. Och så i söndags hittade jag en facebookloppis-annons med en cykel. En sån där "gammal begagnad billig grej" som Lotta på Bråkmakargatans pappa skulle ha sagt.
På måndagseftermiddagen fick tvååringen packa en påse med pengar och så åkte vi till Socklot för att köpa en cykel.
Cykeln är en Stoy classic (reklamlänk) som ska passa 3-4 åringar. Tycker själv att det är en riktigt snygg modell, men tvååringar bryr ju sig inte om sånt. Huvudsaken är att det är en cykel med trampor, precis som storebror också har.
Pengapåsen bytte ägare och cykeln fick komma hem med oss i bilens bagageutrymme. Tvååringen ropade halvvägs hem att hon nog ville ha tillbaka sina pengar (vi jobbar alltså ännu på att lära oss hur man genomför affärer), men när vi lyfte ut cykeln och hon fick visa upp den för mommo i ett videosamtal så var hon väldigt nöjd. Nu ska vi bara skruva fast stödhjulen, vänta ut de kommande minusgraderna och så blir det cykelsäsong.
Fotbollskalas, andra kalas och broccolisoppa
Skulle jag beskriva de senaste veckorna med ett ord så skulle det bli: kalas. För oj vad det har kalasats. Hann ju med två kalas på sportlovet och det har bara fortsatt.
Första (och viktigast) är såklart att min sexåring blev min sjuåring. Jag och Elvira dukade till eftermiddagskalas lagom tills den nyblivna sjuåringen kom hem från eftis. Avslutade födelsedagen med att åka till McDonalds i Jakobstad och födelsedagsbarnet fick både chokladmilkshake till hamburgaren och mjukglass till efterrätt. Överlag hade han haft en rätt så dålig födelsedag tyckte han men milkshaken och mjukglassen gjorde att allt avslutades på topp och "världens sämsta födelsedag" förvandlades till "världens bästa födelsedag". Tänk vad lite snabbmat på en torsdag kan göra.
Dagen efter klädde vi på oss finkläderna och glitterskorna och gick till FAF för en överrasknings-hamburgermiddag för barnens faster som fyllde år. Barnen var mest fascinerade av biljardbordet.
Jag hade en stickad tealfärgad klänning som ursprungligen kommer från Bubbleroom men som såklart är loppad. P.s. ser ni att jag har klippt bort 20 cm av mitt hår?? Gick till frissan tillsammans med Elvira för hemmaföräldrar utan barnvaktsmöjligheter måste ta med ungen till allt, och hon grät och gallskrek i panik de första tio minuterna, sen mutade jag henne med Youtube kids. Har ju inte klippt mig sedan april 2019, då var Elvira i magen så då var hon åtminstone tyst men då hade jag såklart med mig storebror.
Och två dagar efter hamburgerkalaset var det dags för sjuåringens kalas för släkten. Sjuåringen fick fotbollskläderna från oss i födelsedagspresent (finns i H&M:s nätbutik) och tyckte så mycket om den att han tyckte att de passade som festkläder. Och de matchade ju till och med fotbollstårtan. Tvååringen fick på nåder låna ett par röda fotbollsshorts av storebror så hon fick också vara med på temat.
Och ja... fotbollstårtan... Suck. Jag hatar att baka tårtor, och vill mest gråta när det är bakningsdag. Nästa år är jag ju inte längre föräldraledig så då hoppas jag att vi kan beställa en riktig tårta från ett riktigt konditori och jag inte behöver sitta vaken halva natten och försöka pussla ihop tunna sexkantade sockermassa-bitar till något som åtminstone lite ska likna fotbollsmönster. Var så trött på tårtan att jag vägrade smaka på den och sjuåringen hatar ju tårta så han ville inte heller äta. Men hade i höstas köpt nya spritsmunstycken i metall som jag invigde, så själva gräddspritsandet var hur roligt som helst.
Vi avslutade kalashelgen med att gå på promenad och ladda inför nästa kalashelg.
Men innan kalashelgen blev det lite vardag. Tvååringen och hennes gosedjur fick komma med mig till hvc för att ta blodprov. Hon har missförstått nåt när vi har kallat gosedjuret för "Bambi" (det är ett rådjurskid) så nu hävdar hon att den heter Bomben och skriker åt oss varje gång vi pratar om Bambi.
Och så gjorde jag och Elvira soppa tillsammans. Jag har varit så dålig på att koka mat tillsammans med tvååringen, ibland får hon ju vara med i köket när jag gör något matrelaterat men jag har inte haft nån ork att liksom koka tillsammans. Men nu gjorde vi soppa tillsammans, alltså riktigt tillsammans-tillsammans där vi båda hade förkläden och hon fick skala lök, skära broccolibuketter, klicka i smör och duka bordet.
Det blev över förväntan faktiskt. Vi hackade två gula lökar och några vitlöksklyftor och stekte löken i rejält med olivolja och smör. När löken mjuknat så lade vi i två broccolin som vi skurit i bitar och lät dem steka lite till. Sen vatten på för att täcka grönsakerna. Kryddade med två grönsaksbuljonger, lite chilipulver, svartpeppar och salt. Och så kokade alltsammans tills broccolin var mjuk. Mixade med stavmixer och la i 2 dl creme fraiche. Serverade med grynost och ostmackor. Nästa gång lägger jag säkert i några potatisbitar också för det var kanske liiiite för tunnt, men annars godkänt. Den tvååriga kocken åt två skedar. Såklart. Den trettiotvååriga kocken fick äta broccolisoppa i sex dagar i rad. Såklart.
Och sen blev det helg igen. På fredagen var jag och Jimmy till Jakobstad och åt indiskt vid Delhi house. Det var ju inte det bästa instagram-ljuset direkt men gott var det. Jimmy åt butter chicken och jag åt palak paneer, kycklingen var såklart godast. Kände det på mig redan när jag beställde men man kan ju inte beställa samma rätt, man måste ju ta två olika. Sen avslutade vi med att svänga in via K-supermarket och köpte en Tupla att dela i bilen. Romantiskt.
På lördagen åkte vi till min syster för då var det dags för hennes kalas. Vi slog två flugor i en smäll, så förutom kalaset så var vi via Vasas sportaffärer och Johannes köpte fotbollsskor och utrustning för sina födelsedagspengar.
Och på söndagen var det dags för det sista kalaset för förhoppningsvis en lång lång tid. Sjuåringen hade sitt första lilla kompiskalas med pulkaåkning i lekparken bredvid oss och glassbuffé.
I många år har vi haft det lite problematiskt kring kalas och andra festligheter och ståhej och han brukar ofta bli sjuk när det är kalasdags. Vi försökte i höstas att han skulle åka på ett kompiskalas men när dagen kom så blev han så orolig och nervös att han timmarna före kalaset fick hög feber, började kräkas och fick lämna hemma. När klockan slog fyra och kalaset tog slut så blev han mirakulöst frisk och febern försvann. Så det har varit med stor tvekan vi har planerat kompiskalaset, vill ju inte tvinga på mitt barn något han inte vill ha men vill inte heller allt för mycket bekräfta hans känsla om att kalas är en "stor grej" för då kanske hindret blir oöverstigligt. Och så kan det ju också kännas bra att få överstökat det första kalaset, sedan är förhoppningsvis inte steget så stort att åka på kalas eller ha kalas igen. I nuläget är ju dessutom alla barn ganska ovana med kompiskalas efter två år med pandemi. I slutändan blev det faktiskt ett kalas (och ingen feber)!
(Jag brukar ju överlag försöka att inte blogga för privat kring mina barn och deras känslor. Så jag kommer antagligen ta bort den här passagen när sjuåringen blir lite äldre, men jag vet att vi är många föräldrar som har oroliga och försiktiga barn som inte trivs i centrum, så vill nämna det för att visa att det plötsligt kan komma en ljusglimt!)
Hurra för det! Efteråt sa han till och med att han hade haft roligt. Och jag hade roligt när jag fick planera ihop små tack-för-att-du-kom-på-kalaset-påsar. Hittade papperspåsarna på Tiger. Fyllde dem bara med godis och små utgrävningssatser där man får gräva fram dinousarier (också från Tiger).
Nu blir det som sagt inget mer kalas på ett tag. Jag är fortfarande jättetrött och energilös. Jag fick ju avlastning av mina föräldrar när vi var dit på sportlovet men det slutade mest i att jag nu är avundsjuk på min man som fick fyra dagar för sig själv i vårt hus. Mmmm... fyra dagar för sig själv. I vårt gulliga hus. Mmmm... Varje gång jag tar med barnen till Bergö säger jag efteråt att han också måste ta med barnen och åka nånstans i några dagar. Hittills har det inte hänt. Men fortsätter att säga det efter varje gång för förhoppningsvis händer det snart. Dagdrömmer medan jag tittar på Bamse i tjuvstaden med Elvira för femtioelfte gången om att vara hemma i fyra dagar själv. Jag har redan planen klar: jag ska äta sån där dyr tonfisksallad från Fresh till lunch varje dag, läsa böcker i sängen, lacka naglarna och måla några möbler. Och kanske, kanske, om jag är riktigt sugen skrubba kakelfogarna i badrummet (knappast va).
Loppade dopkläder
För drygt en vecka sedan fick vi vara med på barnens kusins dop! Ingen vill ju vara med på bloggen så alla bilder därifrån åker direkt till fotoalbumet. Men jag måste i alla fall flika in att barnen fick torka vattnet av lillkusinens huvud. Tyckte det var gulligt, och som den hönsmamma jag är så är jag lycklig över att sexåringen vågade (tvååringen vågar vad som helst så henne behöver jag inte vara lycklig över).
Slut på doprapport, ska vi kika istället på vad barnen hade på sig? På samma gång kan ni se det som ett brandtal till varför man ska försöka välja kläder second hand i första hand (för att det är billigare och bättre för miljön):
Sexåringen hade en randig skjorta från H&M (second hand köpt för 2 €), finbyxor från Lindex (second hand köpta för 5 €), fodrade vinterskor från Nike (second hand köpta för 5 €) och en blå fluga från H&M (nyköp).
Många kläder som sexåringar har slits ju rejält så på loppis har jag ofta svårt att hitta "vanliga" vardagskläder i fint skick. Ofta är tröjorna noppiga, byxknäna nötta och t-skjortorna fläckiga. Undantaget är finkläderna. Ni vet, de som man köper inför julfesten och någon släktings 60-årskalas och så används de en gång innan de plötsligt har blivit för små. Tycker nästan alltid att jag hittar skjortor i nyskick på loppisar. Min sexåring hatar skjortor och finkläder men jag brukar ändå alltid köpa hem vita skjortor och ibland nån lite mer färgglad skjorta för nu som då behövs de ju ändå. Brukar betala nån euro för dem och sen säljer jag dem vidare för samma peng när vi inte längre behöver dem.
Skorna från Nike var ett av höstens bästa köp. Sexåringen har sina turkosa Kuoma-vinterskor hela tiden men plötsligt ska man nånstans där turkosa vinterstövlar kanske inte passar perfekt. De svarta vinterskorna var helt oanvända och var väl värda femman vi betalade.
Tvååringen hade en blommig klänning från Polarn o Pyret (second hand köpt för 15 €), glittriga läderskor (second hand köpta för 1,50 €), strumpbyxor från Cóndor, från Lykkeliten (nyköp) och en grå kofta från Zara (second hand köpt för 1,50 €)
Alla sexåringens festkläder plockade jag bara fram ur klädskåpet eftersom jag försöker tänka framåt när jag handlar kläder second hand och alltid köpa kläder i nästa storlek. Men det var värre för tvååringen. Varken skor eller nån klänning hade vi hemma så när Jimmy skulle jobba i Kokkola en dag kom vi med för att gå på loppisar. Dagen innan vi åkte såg jag en facebook-annons om en jättefin sammetshängselkjol från Lindex som jag så gärna hade köpt, den var precis min klädsmak för barn. Det är en av de största nackdelarna med att handla second hand: man kan inte alltid köpa det som man själv tycker är snyggt utan man får utgå från utbudet och ibland köpa det som är minst fult haha.
Från SPR-loppiset i Kokkola köpte vi ett par glittriga finskor och sen vid loppiset Aikakone hittade vi Polarn o Pyret-klänningen. Jag skulle hellre köpt en långärmad klänning och så tyckte jag att priset var alldeles för högt egentligen men vi hade varken tid eller ork att åka till fler loppisar. Så då blev det att betala 15 € för den blommiga klänningen (men allt är ju relativt, en ny Pop-klänning kostar drygt 40 €). Strumpbyxorna är nyköp från Lykkeliten, pärlestrumpbyxor från spanska Cóndor. Jag köpte flera i flera storlekar för två år sedan och de har varit så bra. Fin kvalitet och dessutom är de i samma prisklass som fast fashion-kedjornas strumpbyxor.
Loppisköpta kläder alltså, bra grej! Och ärligt talat så tror jag (eller snarare vet jag) att en av de största anledningarna till att vi har haft ekonomisk möjlighet att jag är vårdledig i flera år är att jag handlar nästan alla barnens kläder, sportutrustning, ytterkläder, skor, möbler, vagnar och leksaker second hand.
Du gillar kanske också…
♥ Loppishaul: barnkläder
Flakabrä, skidtävling och sportlovsplaner
Var ska man börja? Det är krig i Europa och ändå fortsätter ens liv som vanligt. Så knäppt. Jag försöker att inte maniskt gå in på nyhetssidor utan begränsa det till några gånger per dag. Barnen har inte förstått läget ännu, men jag funderar en hel del på vad jag ska säga när frågvisa sexåringen snappar upp läget.
Och förutom kriget var det den där pandemin. Vi hade ju corona i början av månaden. Alla återhämtade sig på några dagar, men det var såklart jag som blev sjukast. Var helt utan energi där ett tag och så var jag med om en bisarr grej medan jag var sjuk som gjorde mig riktigt ledsen och sen fick jag som sista corona-symptom en spännande mellanblödning och nu har jag fortfarande ingen ork eller energi.
Vet själv att en hel del också beror på att jag snart varit hemma på heltid i tre år, träffat minimalt med vuxna under tiden och blivit lite knäpp av att bara vistas hemma hela tiden. Ett litet barn är givetvis ett mysigt sällskap men nog kan vi ju alla vara överens om att man också mår bra av att få träffa andra sorter än de som häller ut alla hamapärlor på golvet och springer efter en och skriker "mammamammamamma". Längtar till att jag ska börja jobba så att jag dels får träffa kollegor och dels har en ekonomi när man faktiskt kan göra något på fritiden. Dagdrömmer om att ha råd med barnvakt så att jag och Jimmy äntligen kan göra något tillsammans bara han och jag en vanlig vardagskväll utan att barnen ska med i släptåg.
Och på tal om Jimmy: har ni sett vilket otroligt fint flakabrä som han fick av sin farmor i födelsedagspresent?! Jag har inte hittat rätt plats åt det ännu, men just nu hänger det där bredvid vitrinskåpet. Tur att jag hade en grön och en sandfärgad glasvas där i skåpet som matchade.
Igår var vi i alla fall på skidtävling här i Nykarleby. Så skönt att en del saker kan återgå till det mer normala nu, och att t.ex. Onnirundan kan ordnas efter två års paus. Det var sexåringens första skidtävling och så bra det gick! Tvååringen skulle ha kunnat ställa upp i det lilla loppet för de minsta barnen men i lördags när vi försökte skida med henne vägrade hon skidor överhuvudtaget och gick bara stavgång bredvid spåret så vi bestämde oss för att vänta ett år till. Hon var jättelycklig i alla fall för hon fick träffa igelkotten och äta varm grillkorv.
Nu har vi sportlov, jag, sexåringen och tvååringen. Jag och tvååringen har förstås alltid lov, men det ska bli skönt att ha en tredje person hemma. Nu t.ex. äter de frukost tillsammans och gosar under en filt och tittar på film medan jag kan skriva det här. Skönt att slippa att ha en tvååring klängades på mig som tjatar hål i huvudet. Vet inte hur sportigt sportlovet kommer att bli, men imorgon ska vi åtminstone äta fastlagsbullar och i mitten av veckan ska vi åka till Bergö och hälsa på barnens morföräldrar, ska bli underbart att få lite miljöombyte i några dagar och förhoppningsvis försvinner en del av min lappsjuka då haha.