Oreange testheader ps2

Tretton månader med pandemin

Skrivet av Eivor Bäck 10.04.2021 | 0 Kommentarer

Kategorier:
Taggar:

Den sextonde mars ifjol utlystes undantagstillstånd i Finland på grund av coronavirusutbrottet och sedan dess har vi levt med olika former av restriktioner och specialregler. För många har säkert pandemin påverkat deras liv både socialt och ekonomiskt, men för vår familj har det egentligen inte varit så stor skillnad. Lärarföräldern har fortfarande jobbat (om än ibland på nya sätt), jag har fortsatt vara hemmaförälder och barnen har gjort ungefär det samma som de gjorde för tretton månader sedan.

Vi har förstås sett väldigt lite av våra släktingar, vi beslöt att skjuta upp vår bröllopsresa till en okänd framtid och vi undviker större folksamlingar. Vi använder munskydd, endast en ur familjen handlar mat och vi har valt bort fritidsaktiviteter. Men det har alla varit små förändringar och mindre uppoffringar som inte känns så hemska eftersom man vet att det är för en begränsad tidsperiod. Och vi har ju brutit mot våra egna självvalda pandemirestriktioner. Vi har träffat släktingar ibland, hela familjen gick i februari i ett folktomt Tokmanni i Kokkola (Elvira blev helt chockad av alla intryck), jag har gjort onödiga loppisrundor, Elvira har haft lekkompis på besök, Johannes har fortsatt gå på dagis... Ja ni fattar, listan på smådumma beslut som kan göra så att smittspridningen fortsätter kan göras lång. Men det känns ju inte vettigt att pausa hela livet och barrikadera sig inomhus (och det är det ingen som förstås kräver heller).

Min syn på coronaviruset har gått väldigt i vågor. Allt från en känsla av att det bara verkar vara en vanlig förkylning, till en stor rädsla. Och jag har alltid varit jätteorolig för att vi på något sätt ska sprida smitta vidare till skörare släktingar. För mig har coronaviruset varit mycket siffror och procenttal, och jag har inte känt en enda person som blivit smittad. Jag har hört om bekantas bekanta som är milt sjuka i covid och eftersom min man har många kontakter på jobbet har han fått ta sin beskärda del av coronatester och suttit i karantän. Men det har aldrig varit riktigt nära och då har det varit svårgreppbart om ni förstår vad jag menar. Den senaste veckan har varit en väldigt ledsam tid fylld med oro när coronaviruset blivit alldeles för konkret för min familj. Det är inte min sak att blogga om men jag vill poängtera att det finns en anledning till att vi har restriktioner och  rekommendationer för att minska smittspridningen och jag hoppas att alla fortsätter följa riktlinjerna. 

 IMG 20210409 123938 655

I torsdags fick ettåringen hög feber och eftersom det finns en möjlig väg hon blivit smittad ringde jag till telefonrådgivningen och vi kom överens om att hon skulle coronatestas. Det känns ganska osannolikt att hon skulle vara smittad eftersom det betyder att en i vår familj är en asymptomatisk bärare men vi var överens om att ta det säkra före det osäkra. Så i fredags gick vi till hvc för att ta ett coronatest. Snöblandat regn vräkte ner över oss där vi stod på parkeringen när sjukvårdspersonalen iklädd skyddsmundering testade Elvira. Hon skrek förstås högt när pinnen åkte in i näsan, men för denna lekman var det en en skicklig och snabb svabbning. Och Elvira tystnade genast pinnen var ute ur näsan och hon fick "gå gå macken" (gå på marken). Så nu sitter vi hemma, hon i karantän och vi andra i frivillig karantän, tills vi får svar på om det bara är en vanlig förkylning eller covid. Det är första gången i mitt föräldraskap som jag verkligen håller tummarna för att jag bara har varit en dålig förälder och klätt henne för tunt.

Du gillar kanske också…
Därför ska du inte hamstra massa mat och mediciner nu 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar