Vad jag jobbar med - om fem år

Skrivet av Eivor Bäck 27.03.2020 | 4 Kommentarer

Jag fick en utmärkt fråga av Fina Christina: Vad skulle du jobba med om du fick välja helt fritt? Och här kommer fyra möjliga svar:

Det är tidig onsdagsmorgon i mars. Lärarföräldern ska föra Elvira till dagis och Johannes har redan hoppat upp på sin gröna cykel och trampat iväg mot skolan. Jag tar ut dagens lunchlåda ur kylskåpet och packar ner det i en tygpåse tillsammans med slarviga papperslappar, ett tjockt häfte och en silvrig tunn laptop.  När min första deckare publicerades för fyra år sedan så kallade tidningarna mig för "Svenskfinlands Läckberg", men med uppföljaren blev jag "nya Läckberg". Redan ifjol hade mina läsarsiffror gått om den forna deckardrottningen och jag vet att den deckare jag håller på med nu är den bästa jag skrivit hittills och den kommer att göra att läsarsiffrorna skjuter i höjden. Folk älskar fortfarande deckare som utspelar sig i småstadsidyller, speciellt de som också innehåller en hel del vardagsrealism och kärlekstrubbel. Efter de lysande försäljningssiffrorna av min första bok bestämde vi oss för att lägga nästan all royalty på en liten lägenhet i Nykarleby. Jag målade väggarna med kalkfärg, gick bananas på Iittala-affären i Vasa där jag köpte allt fint porslin de hade och så köpte jag ett lyxigt höj och sänkbart-skrivbord. Varje dag går jag till kontoret på morgnarna. Jag sitter i tre timmar och skriver. Efter dagens första skrivpass tar jag en promenad runt Juthbacka för att sedan återvända till ett till skrivpass på tre timmar. Jag försöker att inte jobba så mycket kvällstid eftersom jag också vill vara med mina barn, men nu när jag är i slutet av manuset vet jag att när Elvira tittar på Bolibompa och Johannes sitter med näsan i telefonen så kommer jag att smyga åt mig en halvtimme skrivtid till. 

*

Jag hade aldrig trott att jag skulle bli headhuntad så när Röda Korset ringde till mig för tre år sedan trodde jag först att det var en busringning och jag var nära att lägga på. Det visade sig att de tydligen på något vänster hade följt mina Instagram-lopprundor och gillat vad de sett av mina loppispyssel med barnen som jag publicerat på bloggen. Efter några samtal och en lång arbetsintervju på huvudkontoret i Helsingfors fick jag uppdraget att utveckla en välgörenhets concept store i lilla Nykarleby. Med inspiration från hur välgörenhetsorganisationer jobbar med second hand i Sverige byggde vi upp en stor butik i en gammal lagerlokal. I dagsläget har vi många besökare per dag och på varje lördag exploderar besöksantalet eftersom Nykarleby är ett passligt resmål för loppisfantaster runt om i Österbotten. Som butikschef är jag spindeln i nätet: ibland står jag i kassan, men mest jobbar jag dels med administration och dels med det kreativa. De välbesökta pysselförmiddagarna för barn är en storfavorit i nejden, senast förvandlade vi tråkiga brickor i nysilver till tavlor och nästa gång ska vi använda oss av allt garn som en sybutik skänkte till oss när de avslutade sin verksamhet. På mitt kontor hänger vintagekläder på en klädhäst och hyllan bredvid är fylld av några väl valda inredningsföremål, i dagarna ska de fotograferas och läggas ut på webbshopen. 

*

Jag sitter i bilen och lyssnar på det senaste podcast-avsnittet av Brita och Parisa. Jag förde Elvira till dagis och Johannes cyklade själv till skolan imorse. Nu är jag snart i Jakobstad och jag har precis passerat kossorna som sömnigt står uppradade nära vägen. Efter att ha sett kossorna tillåter jag mig själv att sakta börja tänka på jobbet. Det är kossorna som är min gräns: när jag åker från jobbet klockan fyra på eftermiddagen så slutar jag tänka på jobbet när jag åkt förbi kossorna och på morgnarna är det först efter kossorna som jag får tänka på dagens jobbprogram. Jag tycker så mycket om att jobba på kontor, kanske mest för att man har kollegor och kaffepaus, men också för att det går så tydligt att dela upp jobb och fritid. Jag skulle verkligen hata att ha ett jobb som man tänker på och lever med hela tiden. Innan jag gick på föräldraledigt med Elvira jobbade jag med löneadministration och när jag återvände till jobbet efter vårdledigheten fick jag lära mig ett nytt löneadministrationsprogram som fungerar så otroligt bra. När tekniken fungerar så är en kontorsråttas liv ganska enkelt ska ni veta. Idag väntar kontorsjobb på förmiddagen och eftermiddagen är vikt åt både ett kundmöte på fältet och avdelningsmöte. 

*

Jag vet inte om ni vet det, men för länge sen var jag en skrivande människa. Jag deltog i en författarutbildning, jag vann priser (eller nåja, ett hedersomnämnande) och jag hade både anteckningshäften och usb-stickor fyllda med texter, några halvfärdiga romaner och lösryckta idéer. Men efter min utbrändhet och min första graviditet så hittade jag liksom inte orden jag vill använda längre?! Allt blev bara tråkigt och dåligt, eller så var det jag som helt enkelt hade blivit mer kritisk av mig med åldern. När Kulturfonden avslog min stipendiensökan för fem år sedan så bestämde jag mig för att jag nog kanske ändå inte var en skrivande människa, egentligen. Däremot är jag en läsande människa, och medan jag ammade Elvira så läste jag många nyutgivna romaner som hade slarvfel, stavfel och inkonsekvenser i sina intriger. Och ser man ett problem så ska man åtgära det: jag startade mitt företag där jag fungerar som testläsare av de manus som förlagen anser är redo för tryck. Nu har jag kunder både i Finland och Sverige, och jag blir tvungen att tacka nej fler gånger än vad jag tackar ja eftersom manushögarna fullkomligt dräller över mig. Varje vardag sitter jag i mitt kontor/bibliotek på nedervåningen och läser manus. Idag läser jag en dystopi-bok vars intrig påminner väldigt mycket om coronapandemin som sköljde över oss för fem år sedan. Förlaget vill ha mina åsikter om de två omslagsförslagen och vi har en timmes videokonferens där vi bollar tankar och marknadsföringsstrategier. När klockan slår ett stänger jag av datorn för då kommer Johannes cyklande från skolan. Han går i fyran nu, och jag älskar att jag finns hemma när han slutar skolan. Jag vet inte hur mycket han älskar det dock, oftast dricker han ett glas oboy och äter en rostad macka innan han är ute genom dörren och cyklar till Rummelbacken för att hänga med sina kompisar. 

*

Slut på jobbfantasier, nu ska jag ta itu med mitt nuvarande jobb: att leka med en niomånadersbebis och laga lunch.