Vaggan
Någon gång i slutet av åttiotalet byggde min morfar en vagga till sina barnbarn. Jag vet inte när han gjorde den, men jag vet att första barnbarnet som sov i vaggan är född i februari 1990. Jag föreställer mig att morfar tillbringade mörka novemberkvällar år 1989 med att svarva knoppar, borra hål i medarna och sandpappra kanterna. Han åt säkert mormors mat, jag föreställer mig att det var saltfiskan å pärona, och efter en kopp kaffe efter maten gick han ut till hobbyrummet. Det där rummet som man måste gå ut genom ytterdörren och sedan runt stugknuten innan man kommer till trappen som leder in. Det där rummet som alltid luktar lite målfärg och motorolja. Kanske drog morfar det sista lagret lack över vaggan långt innan barnbarnet var född, kanske var han en obotlig tidoptimist som överräckte en vagga som fortfarande luktade starkt av lack och var lite klibbig i ytan.
Hur det än gick till egentligen så har morfars barnbarn sovit i vaggan. Skivan som fungerar som sängbotten är full av namn. De första skrivna i stora blåa bokstäver av min mormor (hon var kanske osäker på om det skulle bli så många barnbarn så det var bäst att använda stor stil), resten med varierande handstilar i svart tusch. När Johannes föddes kom mina föräldrar körande med vaggan i bilbaksätet till Åbo. Och strax innan Elvira föddes stod vaggan färdigbäddad i vårt sovrum.
När Elvira var nyfödd sov hon mest mellan oss i sängen. Så den här bilden är ytterst stagead. Dels bar jag ut vaggan i vårt allrum och dels var det en av få gånger hon som nyfödd låg i vaggan. Men ganska snart började hon sova allt mer i vaggan och de senaste månaderna har hon sovit både eftermiddagstuppluren och hela nätter i vaggan. Och så gott som hon har sovit! Jag tänker mig att morfar från himlen vaggar sängen ibland och det gör att hon sover så bra. Önskar att morfar hade fått träffa mina barn, önskar att jag kom ihåg min morfar så att jag inte måste gissa mig till om han drack kaffe eller om han kunde svarva sängknoppar.
Igår släpade jag ut vaggan ur sovrummet igen och tog en bild (eller nåja, kanske fyrtio). Även om det ibland kanske inte märks från dag till dag att mitt barn förändras kan vi alla konstatera att på åtta månader har det hänt en hel del. Även om hon hade mer hår på huvudet som nyfödd än som åttamånaders. Nu ska vaggan få flytta tillbaka till mormors vind i väntan på en ny användare, och morfars andra barnbarnsbarn ska börja sova i en större säng.
Kommentarer
Fina Christina 29/02/2020 2:01pm (3 år sen)
Vad härligt med en sådan släktklenod! :) Vi fick också en släktvagga när lillprinsen skulle födas. Men den har hittills bara varit förvaring för nallar och andra babyrelaterade grejer. Å nu är han så pass stor och rörlig att det inte kommer på tal att han skulle sova i den längre. Men har på känn att den får stå här hos oss tills vi behöver den igen, eller tills nån kommer och hämtar den.
Eivor 29/02/2020 10:06pm (3 år sen)
Har en känsla av att vaggor är ganska vanligt som släktklenod 😊 vi har använt vaggan mycket längre än med förra barnet, men nu är Elvira så rörlig att det blir farligt att fortsätta ha henne att sova i vaggan.
Sandra Neuman 01/03/2020 8:01pm (3 år sen)
Det är så fint med vaggor och så lätt att gunga barnet när det ska somna ^^ Den vi har använt är den som min morfar sov i för 85 år sedan och före det kanske också hans syskon. Han hade också sparat matstolen som han suttit i och nu har alla fyra barnbarnsbarnen suttit i den också. Det är något visst med den typen av möbler <3
Eivor 03/03/2020 8:52am (3 år sen)
Så fint med sådana möbler! Förhoppningsvis får vår vagga hänga med minst lika länge :)
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar