bloggheader caroline

10 saker om min graviditet

Skrivet av Caroline Eriksson 18.06.2019 | 5 kommentar(er)

Över hälften av graviditeten har gått, och inser att jag inte delat med mig så mycket av graviditeten som jag trodde jag skulle göra. Har inte fotograferat en enda magbild. Har inte uppdaterat om minsta lilla förändring, utan har bara varit och tagit en dag åt gången. Och det har tydligen varit mitt sätt att vara gravid på.

Men det här är ändå något man kanske vill dokumentera, åtminstone lite i alla fall. För en dag kommer jag inte vara gravid längre, och då kanske jag glömmer hur det har varit. Så här är tio saker jag kan komma att tänka på just nu som rör min graviditet. Är det något du undrar över, eller vill veta om min graviditet, skriv en kommentar.

 


1. Jag visste med detsamma att jag var gravid, eftersom det tog så ont. Typ som att gå med mensvärk, men på ett annat sätt. Dagen före jag plussade kröp jag på golvet av smärta och sa till Fredrik; ”Är jag inte gravid nu så vet jag inte vad som är på gång”.

2. Det är först nu som jag kan börja tycka det är roligt att vara gravid. Missförstå mig inte, jag har från dag ett varit tacksam och lycklig att ha förmågan att tillsammans med Fredrik kunna skapa liv, men. När man har spytt dagligen fram till vecka 18, blivit inlagd på avdelning och till på köpet dras med foglossning, då tänker man tanken om det ”inte skulle vara roligare än så här?”. Istället ville jag bara föreställa mig vara en sköldpadda som gömde sig i sitt skal tills allt lugnat ner sig.

Och nu *ta i trä* ser det ut som att det har vänt, och det enda jag får ta och acceptera är foglossningen som jag inte blir av med. Men största skillnaden är att jag nu ändå kan njuta av graviditeten till fullo.

3. Ibland undrar jag om katterna vet vad som pågår, för från att alltid velat ligga på min mage och sova, så är de nu istället vid min sida. De rör sakta vid magen med tassen, trycker sig emot den och ”tvättar” den ibland. Eller så är jag bara smutsig.

4. Jag förvånad över hur lite chips jag ätit denna graviditet. Sånt man tyckt varit gott förut smakar inte alls idag. Det enda som kanske skulle få mig att vilja äta chips är ostbågar eller nacho cheese balls, men ändå får inte tanken på det att vattnas i munnen.

5. Istället så har jag fått dille på bärkräm, och nu utsett mig själv till expert på att koka kräm.

6. Jag har fått fem små bristningar på magen (trots att jag smort magen varje dag), och det stör mig inte alls. Är det tänkt att jag ska vara en tigermamma, så är det väl så.

7. Och den där magen började synas nu, i vecka 21. Man ska ju inte jämföra sig med andra, men jag har kunnat se andra gravidmagar i mindre veckor än mig, med större, rundare och finare mage. Själv har jag bara sett jämntjock ut med en mage som gått rakt ut från höfterna.

Men det är min mage och den är perfekt som den är. Precis som alla andras.

8. Det här med att känna bebis sparka som något bubbel eller fjärilar i magen upplevde jag aldrig. Högst troligt för att jag bortförklarade det som tarmrörelser. Nu känner jag dock starka sparkar som inte går att ta miste på.

9. Är inte nervös överhuvudtaget för någon förlossning, utan försöker tänka att kroppen vet ganska långt vad den ska göra. Att det som är meningen kommer att ske. Viktigaste är bara att inte kämpa emot, vad det än handlar om här i livet, utan ba ”go with the flow”. Och får jag panik eller blir rädd så måste jag ju bara prata om det med någon.

Läste någonstans att de har badkar och bastu för födande mammor vid Vasa Centralsjukhus, så jag föreställer mig hur jag ska ta ut allt av upplevelsen och testa på allt (även om jag är mycket medveten om att inget sist och slutligen blir som man tänkt sig, men hej, låt mig få drömma).

10. Nästa vecka ska jag och Fredrik få se bebis för tredje gången. När jag blev inlagd på avdelning fick vi ju se bebis på ultraljud (det var då andra gången), och trots att jag mådde förjävligt så var det en livlig unge som sparkade runt i min mage. Att få se sin bebis på ultraljudet är en mäktig känsla.

 

gravid vecka21 caroline bloggen

Idag fotograferade jag mig själv och magen för första gången sen jag blev gravid.

 
Undrar du något angående graviditet,

hemmet eller livet överlag?

Skriv en kommentar, jag svarar på allt och uppskattar att höra av dig.

 


Dessa graviditetshormoner

Skrivet av Caroline Eriksson 17.06.2019 | 1 kommentar(er)

Du vet att du har graviditetshormoner till 1000 när du börjar gråta av glädje när du får se hur glad en gubbe blev av att en ung tjej stannade för att hälsa och krama om hans hund. Han satt och log länge och pajade sin hund efter att hon gått, och där var jag ett par meter ifrån och grät så tårarna sprutade. Dessutom hade jag en söt liten fågel som trippade runt fötterna och ville ha bröd från min hamburgare. 

Tårarna sprutade. Mitt på torget i stan.

 

Kunde dessutom ha släppt en tår när jag hittade glutenfritt och alkoholfritt öl i butiken. Livet, det här livet.

 


Att återuppliva en kyckling

Skrivet av Caroline Eriksson 17.06.2019 | 2 kommentar(er)

Att ha djur är inte alltid roligt. Det är ett ansvar, och med det ansvaret följer det att man kommer att vara med om situationer då du endera får välja att avliva djuret, eller söka hjälp till djuret. Att det är du som människa och ägare att se till att djuret har det bra, trots att det kanske går emot ditt ego.

Det du ska få läsa nu handlar om det jag fick vara med om igår.

 

 
En vecka efter att kycklingar kläckts fram under Gullefjun, hämtade jag och Fredrik hem två maskinkläckta kycklingar till flocken. På grund av dålig kläck och att vi ville ha fler olika raser i vår flock, så kom vi hem med ännu en silkesblandning och en faverolle kyckling.

Tanken var att någon av de två resterande surhönorna skulle få varsin, men ingen av dem var redo för att få kycklingar. De gillade väl bara mest att sura.

Gullefjun däremot tog emot de båda nykläckta kycklingar under sina vingar, och lät alla små kycklingar vara under henne. Så efter att ha observerat henne en halv dag och sett det gått bra, så tänkte jag att det skulle fortsätta gå bra.

 
Till igår morse, då jag skulle släppa ut hönsen. Öppnade upp hönsluckan och såg de vanliga hönsen hoppa ut en efter en. Kikade genom fönstret och får se något gult ligga halvt begravt i spånet. Rusar in genom dörren, och ser att min faverolle kyckling ligger livlös framför mig i spånet.

När jag tar upp kycklingen i händerna känner jag hur den rör sig något, även om det lika gärna kunde ha varit mina händer som skakade så mycket av panik. Nacken var så lös att jag var övertygad om att den brutit nacken, och den lilla kycklingen kändes plötsligt så stor när den låg raklång i min hand.

 

"Jag var inte redo att ge upp."

 

 
I den här stunden har jag panik och ångest på högsta nivå. Jag skyller på graviditetshormoner, även om jag säkert skulle ha gråtit som icke-gravid, och sprang in med kycklingen med tårarna som rann längs min kind. Tog en liten handduk som jag lindade runt kycklingen, och Fredrik som vaknat av mitt gråt fann mig mitt på vardagsrummet med en kyckling i famnen.

Kycklingen andades, men mycket ytligt och utan någon rytm. Att låta den ta sina sista andetag ensam var inte något jag ville, så jag började föra mina fingrar över den och kände fingrarna röra vid de mjuka fjunen, på den kalla kroppen.

 

Det var som det eller att hjälpa till att avsluta lidandet, och jag var inte redo att ge upp.

 

faverolle chicken

Kycklingen som blev så fäst vid mig, efter att jag återupplivat den.


All beröring verkade göra något, för även om det var så gott som en livlös kyckling i mina händer, så tyckte jag se att den reagerade vid varje beröring. Jag la mig i soffan och lät kycklingen ligga mellan mina bröst. Varmast där. Huvudet var fortfarande något man fick hålla koll på, och förutom att jag rörde vid kycklingen och stabiliserade kroppen, så var jag fortfarande säker på att detta var slutet för den.

Men efter en timme låg inte längre kycklingen raklång, utan hade fört benen under sig, och efter ännu en timme så började jag höra små pip komma från den lilla kroppen.

 


Jag spenderade alltså så gott som hela dagen igår med återuppliva en kyckling. Det tog tid och tålamod, men jag vägrade ge upp hoppet om kycklingen. Från åtta på morgonen till fem på kvällen gick jag runt med kycklingen mellan mina bröst eller i mina händer, för den fick panik om den inte var nära konstant. 

Jag försökte återföra kycklingen tillbaka till flocken när den piggnat till och druckit (efter sju timmar), men Gullefjun attackerade kycklingen med detsamma. Förstår inte varför hon hade något emot faverollen, när den maskinkläckta silkesblandningen var lika accepterad som de hon kläckt fram själv. Men tänker att djur vet ibland mer än vi människor kanske ser.

 

Vid det här laget var kycklingen så fäst vid mig att den bara ville ligga under hakan, och som sprang till min kupade hand om jag hade kycklingen att springa fritt. Jag visste att det var omöjligt att ha den med flocken, eftersom den skulle innebära döden. Och jag visste att en ensam kyckling kan även dö av ensamhet, och jag har inte möjlighet att bära runt på en kyckling dygnet runt. Tror inte man får mammaledigt på grund av en kyckling.

 
Så jag grät lite till, för jag visste vad det skulle innebära, och skrev ett meddelande i hönsgruppen för österbottningar.

En timme senare hämtade en familj hem den lilla kycklingen. De hade lyckligtvis dagen före också hämtat faverolle kycklingar av samma uppfödare jag hämtat min ifrån, så min faverolle fick komma tillsammans med sina syskon.

 


Sent igår kväll fick jag ett foto skickat till mig, där jag fick se kycklingen stå och mysa med sina fyra syskon. Jag grät då också, men av lycka.

Dagen och historien som började lite väl dramatiskt och traumatiskt, fick ett fint slut.

 

 

 


Vi har tillökning!

Skrivet av Caroline Eriksson 08.06.2019

För exakt 21 dagar sen hämtade jag och Fredrik hem befruktade ägg att lägga under Gullefjun. Idag är vi tre kycklingar rikare.

Igår hade jag sett hålslag på alla ägg, och hade hoppats att det skulle kläckas kycklingar innan dagen var slut. Men det är ju inte första gången jag kläcker fram kycklingar, och vet att processen från första hålslag till att en kyckling är utanför ägget kan ta tid. 

 

Men i morse hade jag bråttom till hönshuset, och ju närmre jag kom Gullefjun, desto mer små pip hörde jag.

 

62015749 10156946768433880 5733899619264364544 o

Små underbara liv.

 

Gullefjun har blivit mamma till tre små kycklingar. En houdan (den till höger), och två silkesblandningar (de till vänster). Den som är helsvart (även benen är helsvarta) hade just kommit ut ur ägget i morse, för den var fortfarande blöt när jag tittade till dem första gången. Nu är alla tre fluffiga, pigga och glada.

Jag och Fredrik är så glada, 

 

och Gullefjun är stoltast av alla.

 


Att höra bebis hjärtljud

Skrivet av Caroline Eriksson 04.06.2019 | 4 kommentar(er)

Att endera vara gravid eller en blivande förälder innebär högst troligt att du kan börja oroa dig över det ena och det andra. Det är väl en naturlig reaktion när det enda man vill är att allt ska gå bra.

 
Nu är det kanske lättare sagt än gjort att säga åt någon att inte oroa sig, men ändå: oroa dig inte i onödan. Och med onödan menar jag något som inte pågår, har hänt eller ens kommer att ske.

Men ändå, försök att inte oroa dig. Tippar du kommer ha ett helt liv att oroa dig över barnet när barnet väl är i ditt liv.

 
Men med det sagt så hann även jag vara orolig. Speciellt i början, innan någon ens visste om vår hemlighet. Trots illamåendet som påverkade mina dagar dygnet runt, så önskade jag något mer konkret att lugna min nerver. Att om det inte var en ultraljudsbild man kunde röra vid, så ett ljud man kunde höra.

 
Vi hann vara på ultraljud innan vi fick höra bebis hjärtljud vid hälsovårdaren, och endera var det för att vår upplevelse vid ultraljudet var så häftig, eller för att hälsovårdscentralens dopplermaskin är så föråldrad, men jag fick inte samma känsla av att höra bebis hjärtljud som det var att få se bebis på en skärm.

Jag hade som föreställt mig att en tår skulle rinna ner för min kind, men istället fick jag kämpa för att känna igen något slags hjärtljud.


Men hjärtat slog, och allt var som det skulle.

 


Ändå lämnade den där händelsen kvar hos mig, och jag ville ha mer. Inte HVC's dopplermaskin, men min alldeles egen.

Sagt och gjort så beställde jag efter ett par veckors eftertanke min egen dopplermaskin, och nu så här i efterhand är jag tacksam att jag gjorde det.

 
För även om folk varnade mig att jag kunde bli orolig om jag inte fann bebis hjärtljud med dopplern, så ville jag testa själv. Och på första försöket hörde jag hjärtat. Så mycket starkare, och så mycket häftigare känsla än första gången jag hörde hjärtljuden.

Inte för att det föll någon tår ner för min kind, men det var inte långt ifrån.

 

AngelSounds doppler

Den här manicken är en dopplermaskin som heter AngelSounds. Men den kan du höra bebis hjärtljud och karatekickar.

 

Den här dopplern har jag haft mycket användning av sen jag fick den. Inte så att jag lyssnar i timmar på bebis hjärtljud, men någon minut nu som då räcker för att ge en kick. Och på tal och kickar. Man hör så tydligt när bebis sparkar på i magen, och det är en livlig bebis, så det är massor av sparkljud.


När man har mått dåligt, speciellt den där helgen innan jag hamnade in på dropp, så var det lugnande att veta att fastän jag själv trodde slutet var nära så var det ett starkt hjärta som slog inom mig.

 


Det går att koppla i två hörlurar i dopplern, så Fredrik har också kunnat lyssna på bebis hjärtljud. Dessutom kan jag koppla dopplern till min iPad för att spela in hjärtljuden, där en app också räknar ut bebis hjärtslag åt en.

Jag har som helt enkelt blivit en lite mindre orolig människa, tack vare denna apparat.

 

Det här är inte ett sponsrat blogginlägg, men jag vill passa på att tipsa alla havande typer som vill höra sitt barns hjärtljud mer än de rådgivningsbesök man gör, att söka upp en sån här liten manick. Det är så värt det.

 

 


Mästerfotografen

Skrivet av Caroline Eriksson 03.06.2019

Tack för all respons från blogginlägget "Bloggen, slutet av en era?". För era kommentarer, och alla ni som hört av sig privat för att meddela att ni tycker om min blogg, och vill se den fortsätta. Tack vare er känner jag mig mindre ensam i detta bloggande, och det blir lite lättare att fortsätta.

Handlar väl mycket om att sänka ens krav för att blogga, och att nog dela med sig av det man tycker är viktigt, men också det som man tycker är kul. Det där lilla i livet som gör ens dag.

 

Idag var det denna ekorre som gjorde min dag (okej, nog att jag idag också klarade läkemedelstenten som vårdare måste göra med jämna mellanrum, men är man ett mattegeni så är man, höhö).

 

ekorre 3.6.2019

Ekorrn satt i granen.

 

Vi bor ju i skogens början, eller slut (hur man nu ser på livet), och det innebär att vi har ett rikligt djurliv. Är det inte rådjur som tar en genväg förbi vår gårdsplan, så det söta ekorrar som denna som man får se. Fredrik uppmärksammade mig om att den här sötnosen satt och käkade en kotte idag, och för första gången på länge så pirrade riktigt i mina fingrar att få fotografera något. 

Fotografera för min egen skull.

 

Jag gick ut, fortfarande klädd i pyjamas,  med tofflor på fötterna. Smög så sakta och försiktigt jag bara kunde, och någon meter ifrån ekorren lyckades jag få till denna bild. 

Det var roligt. / Med vänliga hälsningar, Mästerfotografen.

 

 


Vår vackra oas i trädgården, växthuset.

Skrivet av Caroline Eriksson 03.06.2019 | 2 kommentar(er)

Man brukar väl säga att par som är lite olika kompromissar varandra bra. Är det inte ett talesätt så inför jag det, nu. Även om jag och Fredrik är lika på många sätt (typ lika snygga, intelligenta och humoristiska), så är det på vissa plan vi är helt olika. 

Till exempel: när jag endast ser skog, ser Fredrik möjligheter till en vacker oas i trädgården. Jag har som lärt mig att bara låta Fredrik börja på, för det bli alltid bra. Även om jag kanske haft svårt att kunna se framför mig hur början av en skog kan bli något mysigt. Så han visualiserar och har tålamod att arbeta fram något, medan jag helst bara hade velat ha allt med detsamma.

 

Att ha ett växthus är kanske inte en dröm som någon av oss har haft så värst länge, men något som både jag och Fredrik känt vore bra att ha. Speciellt om man vill odla fram egna grönsaker, eller bara ha ett mysigt gömställe när sommarregnet öser ner. Så för några veckor sen började Fredrik gräva för hand upp ett område i skogen, där han såg framför sig hur vi skulle ha bärbuskar och växthus.

Som sagt; visualiserar. Han såg det framför sig. Jag såg skog.

 

I tre veckor försökte han ropa in ett splitternytt växthus på huutokaupat, men alltid har det varit någon som budat över. Så när Fredrik i fredags vann sitt bud (jag satt och mediterade hela morgonen) så mötte jag upp honom när arbetsdagen var slut, och så åkte vi iväg till Tervajoki för att hämta hem växthuset. 

Nu ska du få läsa och se helgens projekt.

 

Vaxthus 1

Allt det här har Fredrik grävt upp för hand, radat stenar och planerat för sitt växthus.

 

Under alla veckor som Fredrik försökt ropa in ett växthus på huutokaupat, så har han haft tid att gräva upp ett område vid skogens början, för att göra plats för växthuset. På vår mark är det så gott som endast sten, så det har tagit tid och säkert varit en prövning för tålamodet att gräva upp alla stenar och rada dem till en fin mur.

 

Runt muren har vi (läs: Fredrik) planterat vita vinbär, röda vinbär, svarta vinbär, krusbär, vildhallon, trädgårdshallon och plommonträd. I mitten av denna oas, där det är stenar i en cirkel, finns rabarber. Jag kommer att ha mycket gott att äta.

 

Vaxthus 2

Hönsen vill vara med.

 

Dessutom har vi tio odlingslådor som har nu jordgubbar i sig, majs, basilika och ärter. Hönsen vill vara med och tycker det är intressant att se oss (fortsättningsvis, läs: Fredrik) arbeta i trädgården. De håller sig nära Fredrik för de vet att de kan få en och annan daggmask att äta. Dessutom har hönsen fullt upp att gå runt i resten av skogen och sprätta omkring.

Ingen blir utan att göra på sommaren.

 

Vaxthus 3

Marktäckningsduk för att skydda mot ogräs i växthuset.

 

Trots att Fredrik hackat och grävt upp allt ogräs, så är det bra att skydda marken och golvet i växthuset mot ogräs med en marktäckningsduk. Eftersom vi hade grus övers, så valde vi att ha det som golvyta i växthuset. Lugn ba, vi fyllde på mer grus efteråt.

 

Vaxthus 4

Fantomen hittade en skuggplats.

 

Det var riktigt strålande väder i början av lördagsdagen, och Fantomen som ville vara med och montera ihop växthuset hittade en bra skuggplats.

 

Vaxthus 5

Fredrik monterar växthuset i ur och skur.

 

Vips, så såg det ut så här. Fredrik som står och monterar växthuset i regnväder, och man kunde ju nästan tro att det skulle vara lätt att montera växthus när jag inte fotograferat mer än så här. Men låt inte skenet bedra.

Jag har aldrig hört Fredrik svära så många svordomar på finska, och ritningarna verkade ha beslutsångest då de i ena stunden ville ha fast en sak, för att i nästa moment behöva ha den bortskruvad. Det var en hel massa järnbitar som var numrerade, och på något sätt skulle det bli ett stadigt växthus, även om vi fick ha räfsor och mina händer att hålla väggarna på plats i början.

 

Men här har vi också en stor skillnad mellan mig och Fredrik. Medan jag högst troligt kastat någon skruvmejsel till skogs och gått in för att sura, så fortsatte Fredrik att kämpa. Han gav sig inte, och trots att det började regna, och trots att det verkade hopplöst ett tag så fortsatte han. 

Man ska väl inte bara ge upp så lätt, för...

 

Vaxthus 6

Vår vackra oas i början av skogen.

 

..igår blev Fredrik klar med växthuset. Tog ju inte alls länge att montera växthuset.

Det som var två lådor med en hel massa järnbitar och miljontals muttrar och skruvar, förvandlades till ett stadigt växthus. Runt om växthuset, och vid vår lilla oas, ska vi lägga flis på marken. Men redan nu, och då i samma sekund växthuset blev klart, så blev det en plats jag ville spendera massor av tid vid.

 

Så mysigt.

 

Vaxthus 7

I växthuset har vi chilipaprika, paprika och tomat. Hit ska även gurka och annat gott.

 

Växthuset hann inte stå tomt länge innan vi fyllt det med allt jag odlat fram under våren, 

 

Vaxthus 8

Mohicana doftar på tomaterna.

 

Nio stycken tomatplantor bor nu ute i växthuset, och jag hoppas vi får massor av goda tomater. Mohicana väntar ivrigt.

Efter att vi skaffade höns så har alla våra katter börjat bete sig.... annorlunda. Från att tidigare inte brytt sig om sallad, så står de nästan och äter hönsen sallad tillsammans med hönsen. Kanske de är lite avundsjuka?

 

Vaxthus 9

Mohicana beundrar växthuset.

 

Det utlovas regnväder idag, så tänker kanske bära in en stol och sätta mig i växthuset och njuta av att höra regnet mot växthuset. Prata med plantorna så de blir stora och fina, och ba njuta av hur fint det blev och hur duktig Fredrik har varit.

 

Vaxthus 10

Så fint vi kommer att få det här.

 

Tidigare har vi haft en torkställning för kläderna just utanför terrassen, men den tog vi och flyttade till sidan av huset när växthuset började monteras. Istället för att se trosor på tork nu, har vi en vacker oas och ett vackert växthus som utsikt när vi går ut på baksidan av huset.

 

Det blir så fint i vår trädgård, och det kommer väl att vara ett projekt som tar flera år. Blir man någon gång klar med en trädgård? Men redan nu har vi en vacker oas på den vackraste plats vi vet. Vårt hem.

 

 


Bloggen, slutet av en era?

Skrivet av Caroline Eriksson 30.05.2019 | 7 kommentar(er)

Det känns nästan konstigt att logga in på bloggen för att ja, blogga. För sen mars-månad har det varit dåligt med bloggandet, och ser inte ut att bli bättre. Tretton inlägg i mars. Tio inlägg i april. Det här blir mitt nionde blogginlägg i maj. Ser du liksom vartåt det barkar?

Jag har bloggat i tretton år, minst. Mitt svar när någon frågat om jag kommer blogga för evigt, har alltid varit "Ja, för jag vet inte hur man gör annars". Men tydligen går det att leva utan att blogga om precis allt. 

 

Det är mycket på gång i mitt liv. Förutom att jag snart är halvvägs i min graviditet, och nu *ta i trä* inte spytt på ett par dagar (för första gången på över 12 veckor), så väntar vi ännu mer tillökning i vår familj. För ett par veckor sen så sa Fredrik att han skulle tycka det vore roligt om vi hade fler hönor, i andra raser, som också sprang runt på vår gräsmatta. Sagt och gjort. Har jag fått över Fredrik till den där sidan som tycker höns är ett av de roligaste djuren som finns, så hämtade vi hem sex ägg i tre olika raser, och la under Gullefjun.

Houdan, som ser ut som vilda punkare med sin vilda frisyr. Faverolle som är stora så de går till mina knän, och har gulligt skägg. Och så någon silkesblandning som är lika små som de vi har nu, bara mjukare och med en rolig frisyr.  Beräknad kläckning är nästa helg, och alla väntar ivrigt.

 

Och jo, på grund av att vi ska utöka flocken, så kommer vi även att byta ut lilla hönshuset till en större barack där de får bra med plats (och vi säkert får plats med ännu fler höns om vi vill).

 

Vår trädgård börjar ta sig, och vi har nu fler fruktträd, bärbuskar och en plats för ett växthus. Vi har även tio odlingslådor med gott att äta av i slutet av sommaren. Fredrik har arbetat i ur och skur, och det börjar bli riktigt fint med fina stenmurar han plockat för hand, och alla bärbuskar som jag längtar efter att gå och äta bär från.

Jag ser så fram emot denna sommar, och somrar efter denna, där man får njuta av en riktigt trädgård.

 

 

61432726 10156919784623880 3245995750986874880 o

Så här goda pavlovas med grädde, banan och jordgubbe har jag och Fredrik njutit av.

 

Fredrik fyllde också år häromdagen, och jag passade på att överraska med att baka goda bakelser. Jag hade bestämt mig för att pavlova lät gott, och trots att jag aldrig gjort det förr, och trots att många sa att det är svårt så gav jag mig in på det. Och vet du vad? Det var inte så svårt att baka goda pavlova-bakelser, som ryktet säger. Betyget blev full pott.

 

Jag har tagit på mig ett fotojobb för att fotografera en konfirmand, och ser så fram emot att få göra det jag verkligen tycker om. Att fotografera och fånga glada människors leenden på bild för evigt. Varje år är det minst ett par glada typer jag får äran att fotografera, och är glad att folk hör av sig till mig och vill bli fotograferade.

 

På grund av att jag spytt så mycket, och inte ville trigga igång mer illamående, så fick jag tack och lov skippa sockerbelastningen för gravida. Istället får jag nu mäta mitt blodsocker före och efter måltider i några dagar (helt slapp jag inte undan). Mitt socker är precis som det ska vara, så någon graviditetsdiabetes behöver inte sjukvården oroa sig för.

 

 

Och nu när jag rabblat upp allt detta så inser jag ju att kanske det inte är slutet av en era. Att kanske bloggen nog får hänga med ett tag till. Men att det kanske kommer att se lite annorlunda ut.

Vill du dock hjälpa mig på traven, och fortsätta läsa min blogg,

 

Vad vill du läsa om?

Har du några frågor?

 

Hjälp mig gärna, så blir det lättare för mig att sätta mig ner och skriva om allt mellan himmel och jord. Nu ska jag ut i solen och se vad hönsen har för sig. Följ mig på instagram (carloine heter jag där).

 


Bebis första saker och kläder.

Skrivet av Caroline Eriksson 24.05.2019 | 14 kommentar(er)

Jag förstod att jag var gravid redan innan jag kissade på graviditetstestet. Eller ja, jag hade en känsla. Därför upplevde jag aldrig riktigt den där chocken man ser i tv och på youtube när folk kissar på graviditetstest och får positiva resultat. "Hur hände det här liksom?" samtidigt som de gråter hysteriskt, är alltså inte meningen som jag yttrade eller hur det gick till för oss.

 

Men trots att jag vetat från dag ett att jag är gravid så finns det vissa saker som får det att kännas mer verkligt (förutom att man spyr och mår illa som om man fick betalt för det). I början är det graviditetstesten, som jag kunde ha kissat hur många som helst på. Sen är det första besöket vid mödrarådgivningen. Första ultraljudet. Första gången man hör bebis hjärtljud.

Och så är det bebis första kläder.

 

bebis saker 1

En amningskudde och en stor papperspåse med babykläder.

 

Jag var ju till Jakobstad förra vecka, och jag har sagt det förr och säger det igen: Jeppis är loppisens mecka. Speciellt om du är ute efter barnkläder och saker. Mamma hade fyndat lite åt mig, med orden att jag inte behövde känna mig tvingad till att använda något av dem på bebis eller så. Men alla kläder var så fina och vissa av dem helt och hållet oanvända, så jag tror bebis kommer att ha nytta av dem i framtiden. 

 

När jag dessutom var på plats i stan så passade jag själv på att gå runt och se om det kunde finnas några fina fynd, och *spoiler alert*,

jag blev inte besviken.

 

bebis saker 2

Amningskudde från Rätt Start, ett av de bästa fynden.

 

Det som jag fyndade själv och tycker är ett av de bästa fynden någonsin, är vad som verkar vara en så gott som oanvänd amningskudde (fortfarande hel, ren och fast) från Rätt Start. Den är ljusgrå med elefantmönster. Nypris så kan du köpa denna för 50 euro (vem gör ens det?), och jag fyndade den för 2 euro. TVÅ EURO. 

 

Den är ekologisk och gjort av allergivänliga material.

 

bebis saker 6

Byxor i olika storlekar, mönster och färger.

 

Jag har lite krav på bebis framtida kläder (tills ungen får och kan bestämma själv): 

1. Det ska inte vara något typiskt könsbestämmande kläder. Alltså undanbedes rosa tyllkjolar eller tröjor där det står att man är "världens tuffaste kille". Jag vill hellre klä barnet i glada färger och mjuka material. 

2. För släktas barnet på mig och Fredrik (dah) så kommer barnet helst klä sig i mjukiskläder dygnet runt, året runt.

3. He va väl ba he.

 

Och här har bebis åtta par byxor och leggings som bebis kommer att kunna använda i olika åldrar.

 

 
bebis saker 3
 
bebis saker 4

Världens sötaste fickor på baken.

 

Jag har ingen aning om hur liten eller stor en bebis är, och hur små kläderna behöver vara, men tänker att de flesta kläderna kommer vi att köpa på loppis den första tiden av levnadsåret. Mest för att barn växer så otroligt snabbt. Det innebär att folk säljer så gott som oanvända kläder på loppis, som du kan köpa för billig peng, och sedan sätta pengar (eller spara) på annat roligt istället.

 

Mina favoritbyxor är dessa gråa med fickor på baken. Så mjuka, så söta.

 

bebis saker 5

Leggings som påminner om smurf-byxor.

 

Dessa leggings har som fastsydda sockor på sig, och såg hysteriskt roliga ut. Jag började nynna på "Smurf-låten" och skrattade så tårarna sprutade när jag såg dem. Fick lite blickar på loppiset, men vad gör det. 

 

bebis saker 7

bebis saker 8

Dregglisar från newbie.

 

För att skydda fina bodysar och tröjor från spyor och dregel, så kan bebis ha dessa "dregglisar" från märket Newbie. Mycket fina.

 

bebis saker 9

Två bodys i retrostil.

 

De här är för stora för att bebis ska kunna använda dem på många månader, men mycket fina. Speciellt den gula. Gul är en favoritfärg när det kommer till babykläder och saker.

 

bebis saker 10

bebis saker 11

Sist men inte minst, en halare med fint prickigt mönster.

 

Sist men inte minst lyckades mamma fynda en oanvänd halare från mammalådan från 2017. Mycket fint mönster, och den här kommer bebis att kunna ha när hen kan gå. 

 

Och det här var det som bebis har för tillfället. Även om jag kunde tycka att det var lite tidigt att köpa något åt bebis, så är det bara att inse att vi är över 40% gången i denna graviditet, och är nästan halvvägs. Helt otroligt. Underbart.

 

Vad har du haft absolut mest nytta av

i början av bebistiden?

 


Kropp, konst och motstånd. Stina Wollter.

Skrivet av Caroline Eriksson 23.05.2019 | 1 kommentar(er)

Under åren har mitt flöde på instagram ändrat skepnad. Jag har följt, avföljt (obs, inte redan dagen efter som många sportar med, bara för att själva få någon extra följare på köpet) och fyllt upp tomrummet med konton som jag upplever ger mig mening med scrollandet.

Bland de jag följer finner du inte några typiska influencers som gör reklam i var och varannan post. Inte heller ser du hälsokonton som enbart fokuserar på kalorisnål kost, med målet att få en kropp där du kan räkna revbenen.


Förutom nära, kära och bekanta, så kan du hitta;

en och annan bröstvårta om du scrollar genom mitt instagram. Glada kroppar som dansar, simmar och springer – utan att bry sig om hur de ser ut eller vad de har på sig. Utan att bry sig om magen korvar sig. De bara är och lever, precis som de är. Du kan finna arga feminister, som har en god orsak att vara arga. Du finner humor, kärlek och Stina Wollter.


Trots att jag följt och avföljt konton genom åren, så är det ett som varit konstant bland de jag följer. Stina Wollter. Av alla konton så är det hennes som fått mig att känna mig okej, rent ut sagt perfekt som jag är, i en värld som annars arbetar bara på att nå perfektion. Där det gäller att passa inom en viss ram, när det i verkligheten är så mycket mer roligt och befriande att få gå utanför den där ramen. Måla utanför linjerna. Vara sig själv fullt ut. I kärlek.

Det är nu fem, fyra, år av Stina i mitt instagramflöde, och det har varit fina år.

 

"Var du än är i livet, var du än har varit och vart du än är på väg, så är det en bok som kommer att beröra och ge dig någonting, på något plan."

 


När jag tidigare i år fick reda på att Stina Wollter skulle föreläsa i Pedersöre, bara ett stenkast ifrån min hemstad, så blev jag lycklig. Ännu lyckligare när mamma ville bjuda mig på föreläsningen, så jag skulle få se min stora idol. Ungefär samtidigt köpte jag och beställde hem Stina Wollters bok, Kring denna kropp, och samtidigt som jag började läsa så blev jag gravid.

 
Har du inte läst boken ”Kring denna kropp” så ber jag dig att göra det. Var du än är i livet, var du än har varit och vart du än är på väg, så är det en bok som kommer att beröra och ge dig någonting, på något plan.

För mig gjorde boken den förändring min kropp skulle och kommer göra mer accepterande. Att ens behöva ha kroppshets medan man skapar liv är ju tokigt. Ännu tokigare att fortsätta med den kroppshetsen när du har ett litet liv vid din sida som tar efter dig. Tänker som att det är nya tider nu, och kroppshets har inte plats där.

Jag har skrattat, gråtit och skrattat lite till under tiden jag läst boken. Och jag såg så fram emot att se föreläsningen, som var förra tisdagen.

 

Stina Wollter 14.05.2019

Stina Wollter och föreläsningen "Kropp, konst och motstånd - om skapande och livslust"

Förra tisdagen spenderade jag sammanlagt 320 km bakom ratten, för att ta mig till hemstaden (och hem igen till byn när dagen var över). Jag umgicks med mamma, åt gott, fyndade på loppis (som jag visar i ett annat blogginlägg) och så åkte jag och mamma på Stina Wollters föreläsning.


Och föreläsningen då?

Jag skrattade, grät och skrattade lite till. En sån närvaro kvinnan har. En sån utstrålning hon utstrålar. Jag tror att varenda en ur publiken gick därifrån med kärlek och värme, speciellt till sig själv, efter föreläsningen.

En kväll lever länge på.

 


Dagens tips:

Följ Stina Wollter på instagram.

Läs hennes bok ”Kring denna kropp”.

Dansa till låten ”Leave my shame” och låt din kropp ha roligt.

Lev.