fredag 23 februari 2018 - 06:00

Jag fick diagnosen utmattningsdepression.

Anna är 30 år, utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Hon är gift, har tre barn som är mellan två och åtta år gamla och i familjen finns även en liten hund som heter Abbe. I början av hösten 2017 insjuknade Anna i utmattningsdepression, men symptomen och tecknen hade varit där längre än så, utan att Anna riktigt vetat vad det var som var fel.

Jag har fått äran att intervjua henne om vad det var som orsakade utmattningsdepressionen, om hur det var när det var som värst och hur man sakta men säkert kommer tillbaka till livet. 

 

IMG 7057

Det här är Annas historia.

 

Det första tecknet jag fick på att allt inte var som det skulle, var sommaren 2016. Jag åkte på förkylning efter förkylning och blev aldrig riktigt frisk däremellan. På jobbet började jag göra misstag. Jag rörde ihop bokningarna för mina patienter och gav dem fel tider. Jag har alltid varit en person som haft stenkoll på det jag gör så när jag upptäckte dessa misstag i efterhand kändes det väldigt obehagligt.

Under vintern - 16 började ångesten komma krypande och jag tyckte det var svårt att träffa människor. Jag orkade inte vara social och prata med folk. Vid den här tidpunkten sa jag och mina tre kollegor upp oss ungefär samtidigt på grund av bristande chefskap på arbetsplatsen. Jag klarade inte av att jobba hela uppsägningstiden som var 3 månader utan jag kraschade första gången när jag hade två veckor kvar att arbeta. Jag blev sjukskriven tills jag skulle börja min nya tjänst 3 veckor senare.

 

På mitt nya jobb som skolsköterska var det full fart redan från början. Skolan hade saknat skolsköterska i två månader så arbetet låg ganska mycket back. Jag körde på och jobbade som en galning för att komma ikapp. Ångesten fortsatte men jag försökte ignorera den så mycket som möjligt. Under våren började jag få ont i hjärtat. Jag fick kramper och det kändes som att hjärtat skulle explodera. Minns att jag brukade få ont när jag satt i bilen och hittade en ställning där jag la upp vänster arm ovanför huvudet, på så sätt gjorde det mindre ont och jag kunde koncentrera mig på bilkörningen. Mitt minne blev också allt sämre. Jag körde fel väg till jobbet, mindes ibland inte hur jag tagit mig till en plats och hade svårt att hitta min bil på parkeringar. Att vistas i bullriga miljöer var jobbigt, det var som att jag inte hade något filter som kunde stänga ute ljud och ljus.

 

 

”Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö, utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.”

 

 

DSC 0254

 

Sommaren kom och jag skulle vara ledig i 6 veckor och planen var att jag skulle vila upp mig. Jag tog hand om barnen, jobbade i trädgården och tränade. Det var dock något som var konstigt, hur mycket jag än sov blev jag inte piggare och hur mycket jag än tränade blev jag inte starkare, snarare upplevde jag att kroppen blev svagare. När terminen började igen var jag tillbaka på jobbet, men jag mådde inte bra psykiskt. Ingenting kändes roligt längre och jag började känna mig desperat efter att få vila. Det gick så långt, att jag ett tag hade tankar på att köra in med bilen i ett träd. Inte för att jag ville dö utan bara för att få hamna på sjukhus och därmed kunna vila.

 

När jag hade jobbat 2 veckor efter semestern hade jag en tid hos en psykolog för att påbörja en KBT-behandling. Jag minns inte så mycket av detta besök förutom att jag satt och skakade och grät. Psykologen fick mig att inse att jag faktiskt inte var i skick för att kunna arbeta. Två dagar senare träffade jag min läkare och fick diagnosen utmattningsdepression.

 

Var det någon annan som märkte på dig att allt inte var som förr?

Min man märkte att jag var förvirrad och hade svårt att minnas saker. Annars tror jag att jag lyckades dölja det ganska bra.

 

Vem var du före utmattningsdepressionen?

Före utmattningen var jag en person som sprang fram i livet. Vid 29 års ålder hade jag en fyraårig universitetsutbildning, jag var gift, hade 3 barn, villa, 2 bilar och hund. Jag var mån om att träna och äta hälsosamt. Jag älskade att ha många bollar i luften och kände att det inte fanns någon gräns för vad jag kunde klara av. Att vila var något som jag tyckte var överskattat, jag var ständigt igång. Min pappa brukade alltid skämta om att när jag fick en idé skulle jag helst vilja ha genomfört den igår.

Det uttrycket var väldigt talande för min personlighet.

 

 

”Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras.”

 

Vem är du idag?

Idag är jag en betydligt lugnare person. Jag har fått lära mig att tagga ner och lyssna på min kropp. Jag är mer närvarande i nuet, framförallt när jag är med mina barn. Jag har fortfarande svårt för att vara social längre stunder, att träffa folk är oerhört energikrävande för mig. Mitt minne är inte det bästa och jag har svårt för att göra mer än en sak åt gången. Jag är fortfarande ljud- och ljuskänslig och måste ibland gå undan när barnen stimmar för mycket hemma.

Jag har fortfarande tendenser till att driva på mig själv för hårt och detta är något jag jobbar med tillsammans med min psykolog. Det positiva är att jag känner mig betydligt gladare idag och jag är mer mån om mig själv. Jag har blivit bättre på att säga nej till saker, och gör numer saker för min egen skull och inte för alla andras. Att starta bloggen var en del i mitt tillfrisknande. Att våga skriva om mig själv och låta folk ta del av mig och mitt liv har alltid varit svårt för mig.

Bloggen är ett sätt att finna vem jag är och stå upp för den personen.

 

IMG 5883

 

Hur reagerade familj och vänner på din utmattningsdepression?

I början hade folk svårt att förstå hur allvarligt det var. Mina föräldrar tjatade på mig att jag skulle komma och äta lunch med dem på jobbet eller att vi skulle hitta på saker för att jag behövde muntras upp. Dem förstod inte att det var en utmaning för mig att bara ta mig in i duschen. Med tiden fick dem mer förståelse och började också inse hur dåligt jag faktiskt mådde och hur trött min kropp var.

Min man har varit väldigt förstående och låtit mig vila så mycket som jag har behövt. Redan tidigt i sjukskrivningen sa han att han ville att jag skulle berätta när jag inte mådde bra och vad jag behövde just i stunden för att må bättre. Detta har gjort att vi har kunnat kommunicera bra med varandra utan att det blivit för mycket bråk. Överlag har jag fått ett fantastiskt stöd från familjen.

 

Hur reagerade arbetet?

Jag har haft turen att ha en väldigt förstående chef. Han har aldrig fått mig att känna dåligt samvete över att jag är sjuk. Han har hört av sig och frågat hur jag mår och skickat blommor med jämna mellanrum. Inte ens när jag valde att säga upp mig efter ett halvårs sjukskrivning blev han irriterad. Utan stöttade mig jättefint.

 

Vad hjälper dig att må bättre?

Att umgås med människor som betyder något för mig, jag har rensat bort en del personer som varit energitjuvar. Att få vara med mina barn och strunta i allt annat för en stund. Yoga, promenera och lyssna mer på min kropps signaler. Jag tillåter nu mer mig själv att vila när jag är trött. Mitt nya motto är "det jag inte orkar gör idag kan jag alltid göra en annan dag".

 

 

"Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven."

 

Erbjuder samhället dig som person någon hjälp?

Jag tycker att sjukvården har tagit väl hand om mig, min läkare har varit toppen och likaså min psykolog. Jag har inte heller haft något strul med försäkringskassan, utan min handläggare har varit väldigt förstående.

 

Vad har du för tips till andra som är i liknande situation som dig?

Att söka hjälp för det finns hjälp att få. När man är så slut som jag var klarar man inte av själv att säga stopp. Det bara rusar på tills man kraschar. Jag tycker också det är viktigt att vara öppen med hur man mår och inte skämmas för att man är sjuk. Jag kände stor skuld och skam de tre första månaderna som jag var sjukskriven. Sedan var det som att jag bara släppte det och först då började jag bli bättre.

 

Vad har du för tips till de utomstående som har en nära som drabbats av utmattningsdepression, men som inte vet vad de ska göra?

Att inte bara erbjuda sig att hjälpa till utan att faktiskt komma med konkreta förslag på vad dem kan hjälpa till med. Jag har alltid haft väldigt svårt för att be om hjälp och i början frågade min föräldrar vad jag behövde hjälp med. Jag kunde inte riktigt ge dem något svar. Tillslut kom min pappa med förslaget att dem skulle komma hem till oss och laga mat en gång i veckan så att jag och min man kunde vara med barnen. Det var helt underbart, men jag hade aldrig själv kommit på tanken.

En annan sak är att inte fråga när det är dags att börja jobba igen, det finns ingen mer stressande fråga.

 

 

Det här är det första blogginlägget av alla de som kommer att gästblogga eller bli intervjuade här på min blogg. Jag hoppas du har funnit denna text givande och informativ, att du som kanske känner igen dig känner igen dig kan finna stöd och styrka i texten. Kom ihåg att du inte är ensam, att du är älskvärd och en värdefull människa.

Du kan läsa Annas blogg här.

Kram, Caroline.

 

DSC 0256

torsdag 22 februari 2018 - 17:20

Erfarenheter och känslor, som är lika mycket värda

Innan jag börjar detta blogginlägget på riktigt, så vill jag bara säga tack till alla som har hört av sig med att gästblogga här på bloggen. Förvånansvärt är det många som vill bli intervjuade av mig, och jag får leva ut min barndomsdröm att bli journalist. Inom snar framtid kommer ni att få ta del av underbara människor och deras liv och erfarenheter, och varje historia har hunnit komma mig nära hjärtat.

 

Det är fortfarande öppet för vem som helst att ta kontakt med mig om ni känner att ni vill gästblogga eller bli intervjuad av mig. Var inte rädd för att du inte skulle ha något att berätta, för sanningen är att alla har vi en historia som är värd att höras. Alla har vi egna erfarenheter och känslor, som är lika mycket värda. Du får vara anonym om du vill.

Sänd ett mejl till erikssoncaroline@hotmail.com, så är det kanske din historia som hörs här.

 

Dagens visdomsord blir från ingen mindre än Andy Warhol.

 

“They always say time changes things,

but you actually have to change them yourself.”

 

10991139 10152939231943880 7316991465656470170 n

 

Och det är något jag verkligen tror på. Vill du ha en förändring så räcker det inte bara med att du sänder ut det till universum, samtidigt som du arbetar emot med tanken eller lever emot det sätt som är den sanning för dig.

Jag tror vi människor känner känslan av lycka och tillfredsställelse när vi lever enligt vår sanning och det som får oss att må bra. Att göra gott ger goda känslor.

 

Så idag ber jag dig att vara sann mot dig själv, vara kärleksfull mot dig själv och din omgivning, och ba må gott. 

torsdag 22 februari 2018 - 06:00

6 faser under ett nattskifte.

Om jag förvandlas till en zombie, låter bloggen eka tom eller börjar skriva osammanhängande ord (alternativt; texten börjar se ut så här: öidsgjoögjööjadf öhua), så är det bara för att jag arbetar natt, har somnat och dreglar nu på tangentbordet.

 

Nå nää. Skoja ba, jag somnar aldrig. Men tänkte nu ta och gå igenom sex faser du kanske känner igen om du jobbar natt.

 

giphy3

 

När kvällsskiftet gått hem och du inser att du nu är den enda som är vaken.

 

giphy 5

 

När du två timmar senare börjar känna dig lite ensam,

och den enda du har att tala med är din egen spegelbild.

  

giphy 10

 

När du ser din egen spegelbild. 

 

giphy 6

 

När du druckit tre koppar kaffe för mycket.

 

giphy 8

 

När du tittar på klockan var tredje minut, men det endast gått tio sekunder.

Varför känns det som att tiden mellan 4 och 5 på morgonen är en evighet?

 

giphy 9

 

När du äntligen får åka hem och sova.

 

onsdag 21 februari 2018 - 17:24

Vill du gästblogga?

Nu, gott folk, tänkte jag föra in något nytt på bloggen. Något som varit väldigt uppskattat har varit de gånger jag intervjuat en person. Se bara t.ex då jag träffade Maja, som är frivilligt barnlös, som på bara en dag nådde över 3000 unika människor.

Så nu kanske du undrar vad som är på gång?

 

Jag tänkte att om du också vill nå ut till en ny publik, kanske inte har själv en blogg men älskar att skriva, har något du vill berätta för världen eller bara hylla en älskad person – ta kontakt med mig, för nu har du chansen att gästblogga på min blogg.

Vill du hellre att jag bara intervjuar dig, som med Maja, så går det också bra.

 

Jag har inte stora krav, det enda är i princip att du inte bryter mot lagen och är snäll. Du får till och med vara anonym om det känns tryggare, för min blogg är i en trygg plats. 

Så var inte rädd (för jag bits inte) och skriv endera en kommentar eller mejl till erikssoncaroline@hotmail.com om vem du är, vad du vill skriva om eller om du har en historia du vill berätta med hjälp av mig? Mitt i allt är det just du som får chansen att gästblogga här.

 

Jag ser fram emot att höra av dig. Nu ser vi till att lyfta varandra, okej? :)

 

gastblogga 2

onsdag 21 februari 2018 - 06:00

Visdomsord från min kärlek.

Igår diskuterade jag med Fredrik om snöskotern han höll på att skruva med, och jag gillade hans kommentar och inställning till det.

 

"Om he gar bra, så gar he tämligen bra"

- Fredrik

 

Och det är en inställning jag ska ha med mig idag. Gar e bra, så gar e tämligen bra. Man ska ba va nöjd, glad och ta dagen som den kommer.

Ta hand om er, alla hjärtan. <3

 

 

Ps. Det gick tämligen bra för honom. Snöskotern är fixad. 

tisdag 20 februari 2018 - 13:50

Gratis preventivmedel? Safe is sexy.

Bläddrade igenom tidningen idag och förstod av en ledares rubrik är det är på tal om att erbjuda personer under 25 år gratis preventivmedel. Nu är jag ju lite äldre än 25 år, men tycker det ska bli lite intressant att följa med vart det här leder till. Om det leder någonvart, för har inte detta varit på tapeten förr?

Men kan tänka mig att det kommer att se ut så här:

 

Person 1: Gratis preventivmedel?! Inte en dag för sent!

Person 2: Men om man erbjuder gratis preventivmedel så kommer ju alla unga att börja ha sex!

Person 3: Jag använder mig redan av hormonfritt preventivmedel, jag har en app!

Person 4: Men var det inte samma app som nu blivit anklagad att ha fått flera personer gravida?

Person 5: P-piller är bäst!

Person 6: Kondom är bäst!

Person 7: Det är bäst att bara låta bli att ha sex!

 

Typ.

Om vi nu ska ta till en till person i diskussionen så kan jag vara person nummer 8 som ärligt talat tycker att gratis preventivmedel låter som ett bra alternativ. Bara för att unga skulle få tillgång till gratis preventivmedel så betyder det inte att de kommer att ha mer eller mindre sex. De kommer bara att vara lite säkrare, även om det alltid finns en risk.

 

Kanske skulle det minska på de antal aborter som görs varje år, men det ska ändå inte behöva vara en skam att man som människa genomgår en eller flera aborter. Istället erbjuda mer information och hjälp till de som genomgår en abort.

P-piller kan vara en räddare i nöden för många personer, medan pillret för andra (som jag) inte klarar av att äta dem.

Ska det erbjudas gratis preventivmedel så ska det alltså inte bara vara p-piller som erbjuds, eftersom det förutom lägger allt ansvar på livmoderbäraren – så betyder det inte heller att det är det bästa alternativet för personen, om man ser till den fysiska och psykiska hälsan.

Sen när det kommer till appen så är bara min åsikt att man kan lika lätt hålla koll på sin mens och ägglossning med papper och penna. Är du ung, har oregelbunden mens eller inte är 100% säker på att du inte har ägglossning, så ska du inte lita på varken appar, pennor eller papper. Du ska då använda kondom.

 

Kondom och femidom är det enda preventivmedlet som skyddar mot könssjukdomar (så länge du har på den under hela samlaget). Dessutom är det inte alls så oromantiskt. Safe is sexy.

 

 

Information, kunskap och tillgång till läkemedel och hjälpmedel ska aldrig vara något fel, och det är fint att folk talar om detta nu för det gör det även lättare för yngre att tala om sex och preventivmedel. Vi ska istället vara tacksamma för att vi lever i ett land där det är lagligt och tillgängligt för människor att köpa preventivmedel. Till och med i mataffären!

 

Så hej! Vänta inte på att detta beslut ska göras idag, och gå och köp ett paket kondomer. Det betyder inte att du ska ha sex, men bara att du är lite mer förberedd då det är dags för det.

 

condoms 3112007 1280

Bild från pixabay.

 

tisdag 20 februari 2018 - 06:00

Lindra huvudvärk snabbt!

Jag skulle ju ha en fortsatt klagofri dag igår, eftersom de först tjugofyra timmarna hade gått så bra. Nå, jag fick en huvudvärk som påminde enormt mycket om migrän och till sist, hur jag än försöker bita ihop, så kunde jag inte hålla mig:

 

"Aj aj, oooooh vad det tar ont" sa jag, samtidigt som jag googlade mig till en dunderkur som skulle lindra värken. 

Det första som dök upp var något som jag redan hade hemma i köksskåpen, och tänkte att det skadar ju åtminstone att prova på.

 

Dunderkuren mot huvudvärk 

saften från 1 citron

1 tsk himalayasalt 

vatten

 

Pressa saften från 1 citron i ett glas, och blanda i en tesked himalyasalt. Du kan halvera mängden till en början, om en tesked låter för mycket. Fyll sedan på med vatten och drick snabbt, för det smakar inte så himla gott.

Efter en stund märker du hur huvudvärken lindras.

 

Och även om jag var skeptisk var det en underbar känsla av att se att det faktiskt fungerade på mig. Den där pulserande huvudvärken i vänstra tinningen lugnade ner sig, och jag kunde gå och sova gott.

 

 

Ps. Har du hypertoni, högt blodtryck, så avstår jag dig att dricka denna dryck. 

 

saltochcitron 2

måndag 19 februari 2018 - 14:40

Se inte ner på mitt jobb, två år senare.

För två år sen skrev jag ett blogginlägg som jag var livrädd att publicera. Mest för att jag nu skulle möta de fördomar och förutfattade meningar människor har om vården. Det yrke jag arbetar med och värdesätter högt. Dessutom hade jag en liten aning om att inlägget kunde få stor uppmärksamhet, och för två år sen var jag inte van med det. Ärligt talat så har jag inte vant mig än idag.

 

Men två år, 235 hjärteklick och 52 kommentarer senare så får inlägget fortfarande stor spridning och den respons jag senast igår fick är bara positiv. Människor som uppskattar vårdyrket och det vi vårdare gör för andra människor.

Och varje gång jag läser negativa artiklar, insändare eller nya beslut från regeringen som berör vården, så klickar jag in mig på det gamla blogginlägget för att påminna mig om att allt inte bara är dåligt. Alla vårdare som skrev ”tack” för att jag skrev inlägget, alla anhöriga som tackade oss som valt detta arbete.

Tack. Det är tack vare ni som vårdare orkar göra sitt arbete från hjärtat, trots vilka beslut regeringen väljer att göra. För vi ser inte till pengarna, som de gör. Vi se människorna.

 

Vården handlar inte bara om diagnoser, sår och elände. Det handlar om att lämna sina egna rädslor och problem hemma, för att i arbetet kunna möta andra människor och lägga fokus på att vara en guldkant i deras vardag. Att möta varje individ på deras villkor och det sätt de känner sig trygga med. Att glädjas med en annan människas personliga och fysiska utveckling. Att se människan som är framför oss.

”Vi ser inte en diagnos, sängliggande, demenssjuk eller cancerpatient. Vi ser och hör en människa, med en unik personlighet, mål och drömmar. Möter människor i deras bästa och svagaste stunder, och det enda vi kan göra att ta hand om dem på bästa sätt. Umgås, skrattar, skämtar och för stunden glömmer allt elände som pågår i världen. Vi sitter bredvid, tysta, och håller handen.” - Caroline, 2015

Att även vara ett stöd till anhöriga, och vara uppfinningsrik för att finna sätt som passar alla unika själar. Och jag är varje dag tacksam för att andra människor låter mig vara en del av deras liv.

 

Har det här arbetet förändrat mig som person? Kanske. Jag ser inte längre på livet eller mig själv med samma blodiga allvar, för livet kommer alltid att pröva oss. Uppskattar mer det jag har, och lever mer i nuet. Att det sist och slutligen inte behöver vara någon speciell person för att klara av vården, för alla kan vi lära oss att ha tålamod, visa omsorg och vara en medmänniska.

 

 

Vi rör oss mot sommartider och det är många som söker sommararbete eller kanske tar ett mellanår och inte har någon aning om vad de ska arbeta med. Som kanske ser att det finns arbete att finna inom vården, speciellt inom hemvården, men inte vågar söka just på grund av förutfattade meningar, rädslan om man ska klara av ansvaret eller att åka hem ensam till någon.

Till alla vill jag bara säga att det här är det roligaste och mest lärorika arbetet jag haft, och du behöver inte vara på ett speciellt sätt bara för att klara av vården. Det är ingenting att vara rädd för.

Det räcker med att du har hjärtat på rätta stället och kan lyssna och se till människor behov.

 

Mitt i allt är det jag eller någon av mina härliga kollegor som skolar in dig till världens bästa jobb. <3

 

IMG 1064

 

Här kan du läsa blogginlägget jag skrev för två år se, "Se inte ner på mitt jobb".

 

måndag 19 februari 2018 - 06:00

24 timmar utan att klaga, hur gick det?

Jag gjorde ju en utmaning igår, som jag samma sekund gjorde offentlig tänkte ”Vad tusan ger jag mig in i?”. Att inte klaga på tjugofyra timmar betyder ju att man verkligen måste bli medveten om sig själv, sina tankar, ord och handlingar. Och att ständigt vara närvarande är redan det en stor utmaning. Tänk om något verkligen händer som gör att jag bara bubblar av att få klaga?

 

Nå, dagen började 05:30 då alarmet väckte mig och jag hade en katt tryckt i ansiktet. Mohicana hade krupit upp bredvid mig under natten, och mitt hjärta blev med detsamma varmt av att hon ville vara nära mig. Jag steg upp, tryckte på kaffekokaren och gjorde en snabb syn över huset.

Morgonen före hade Fantomen spytt lite här och där, och jag ville bara säkerställa att det inte fanns överraskningar denna morgon heller. Allt lugnt och jag fick dricka mitt morgonkaffe utan extra motion.

Att börja dagen i sig själv är ju ingen utmaning, men jag visste att med detsamma jag steg utanför dörren skulle jag få bli mer medveten och närvarande.

 

Utomhus var det minus 10 grader, och jag konstaterade att det i alla fall inte är halt och att bilen behöver få rutorna skrapade. Från tidigare äger jag en blå vante som har en inbyggd skrapa i sig, och till julklapp fick jag en till från min bror – fast i färgen rosa. Så där stod jag, tio minuter före sju på morgonen, och skrapade med båda händerna bilens alla rutor. Det var förvånansvärt roligt.

Åkte till arbetet och mötte kollegan. ”Det är kallt idag” sa han, och vanligtvis hade jag svarat: ”Ja fy, tycker inte om vintern”, men istället svarade jag ”Det är friskt idag!”. Tror både han och jag såg lika chockade ut.

 

Arbetsdagen gick bra. Jag och alla jag fick möta hade roligt. Lugna och fina kollegor som tar dagen som den kommer. Kaffe serverat när jag kom hem. Ut på en liten fintur med Fredrik till sjön,

och det var kanske här som Fredrik menar var den enda gången jag klagade under hela dagen. Men egentligen.. Hur mycket är det att klaga att ha säkerhetstänkande och be om lite saktare fart (även om han inte körde som en rallychaufför och jag borde verkligen arbeta mer på att lita på andra, men även här är jag ju medveten om det själv)?

 

Det som förvånade mig mest var hur enkelt det var att inte klaga. Hur lätt det är att bli medveten om sina tankar och hur man uttrycker sig, bara man är närvarande. Hur det smittar av sig, för kollegan som tidigare påpekat att det var kallt informerade mig under morgonskiftet om att det blivit en grad varmare. Då skrattade vi och det är alltid roligare att vara glad än att att vara bitter.

Och kanske den viktigaste lärdomen från gårdagen: vi har alltid ett val.

 

 

Vi kan själv bestämma hur vi väljer att bemöta en situation.

och även samma sätt vi väljer påverkar de omkring oss.

 

 

24 timmar utan att klaga gick i ett huj, och resultatet blev en bra dag utan stress eller omedveten negativitet. Kanske jag tar och fortsätter idag?

Och istället för att säga "fan" till precis allting, så kanske jag ba säger... fantastiskt?

 

Skarmavbild 2018 02 18 kl. 23.18.48
På instagram kan du även se så här glada bilder av mig.

 

ps. Vill du se något som gjorde mig ännu gladare igår så kan du gå in på min instagram (carloine heter jag där). Jag filmade Fredrik som instruerade hur vår braskaminfunktion på ventilationsmaskinen fungerar, och jag kunde inget annat än fnissa.

Svårt att vara sur när man bor tillsammans med en som får mig att fnissa minst en gång om dagen.

 

söndag 18 februari 2018 - 22:23

Valet föll på... *trumvirvel*

Tack till alla som tog sig tid att svara på mina tre frågor för att komma någonvart i den här kompost-djungel. Det finns ju plus och minus med allting, men som det ser ut nu så blir det en...

 

Biolan Pikakompostori,

för om flera säger att det sköter sig själv och gör näringsrik jord snabbt – ja, då kryssade den i alla mina kriterier.

 

Hade jag däremot haft pms hade säkert valet fallit på höns, eftersom de tydligen äter typ allt. Bokashi verkar väldigt intressant, och kanske är det något vi kommer att testa på – men inte nu.

Att bygga en egen kompost vore ju det mest ekonomiska och kreativa valet, men då tar det även längre att få bra jord, och ni kanske har förstått hur det ligger till med mitt tålamod. Hehe.

 

För att svara på era frågor så bor vi inte i tätområde, utan i en skog. Typ. Så det är ingen som kommer att påverkas av vår kompost. Flugor finns det i naturen, så kanske de hålls till komposten och inte inne i huset sen. Fredrik är mycket trädgårdsintresserad så han kommer väl ha mest lycka och nytta av denna jord, och jag ser mest fram emot att få äta bär och frukter från egna trädgårdsträd vi planterat med den näringsrika jorden.

 

 

Har du kanske själv en Biolan Pikakompostori?

Hur har din upplevelse varit?