3 saker jag lärt mig av att vara hönsägare.

Skrivet av Caroline Eriksson 09.07.2018 | 2 Kommentarer

Kommer aldrig mer att behöva googla "hur slappnar man av?" eller "hur vara mindful?", för jag har funnit hemligheten och har den hemliga ingrediensen till att leva så i mycket som möjligt i nuet, och vara så avkopplad man bara kan bli.

Jag har höns. 

 

Och ni får som ba lov att leva med att det kommer att bli uppdateringar om mina fjäderfän, för det här är mitt liv just nu. Jag spenderar så mycket tid som möjligt i hönshuset, låter timmarna flyga förbi samtidigt och njuter för fulla muggar. Det här, gott folk, är livet. 

 

Börjar med att visa er en film, där ni får se alla supersöta kycklingar. Svårt att fånga de minsta på bild, men på film var det lättare. Så njut av filmen! Även den kan klassas som mindful.

 

Visst var de söta? 

 

Av de minsta kycklingarna så är det endast en som har ett namn. Det är den som är mest gul, och hen heter Gullefjun. De två andra är fortfarande namnlösa, så har du tips: skriv en kommentar. 

 

Luna och Blondie.

 

Här är mina tre veckor gamla kycklingar, Luna som sitter på min hand och Blondie som är på min axel. 

Lägg märke till deras fötter! Deras fötter kommer att ha massor av fjädrar på sig, och när de är fullväxta kommer de att se ut som gulliga bollar av fjädrar i alla möjliga vackra färger.

 

Och nu när jag är inne på min tredje dag som hönsägare så tänkte jag dela med mig av 3 saker jag lärt mig hittills.

 

Här är Luna på mina axel (hennes favoritplats) och Blondie på mitt huvud. Jag lyckades klara mig utan fågelbajs på huvudet idag.

 

1. Du får ha tålamod.

Jag hade inte alls planerat att ta kycklingar som redan hunnit bli tre veckor gamla. Nu kanske många tänker att tre veckor är ju ingen tid alls, men dessa små liv växer så otroligt snabbt, och det är mest mitt ego som inte vill missa något. Dessutom var jag rädd att inte få samma band till de äldre, som de mindre kycklingarna som endast är ett par dagar gamla, men så fel jag hade. 

Nu, efter tålamod och tid, så är vi goda vänner jag och de äldre kycklingarna.

 

När de flyttade in i hönshuset så var det lite oro i huset. Medan de mindre kycklingarna gladeligen for under sitt värmetak eller åt lite kycklingfoder, så flög de äldre runt i huset och hade panik. Medan Blondie flög upp på sittpinnen för att lugna ner sig, så tog jag Luna i famnen och satte mig ner. 

Kändes som om jag endast suttit där i fem minuter, men flera timmar hade gått. 

 

Plötsligt så var det inte så panikartat längre. De vågade äta, dricka och vara nära mig (de hade inte varit vana att sitta i famnen förr), och när dagen var slut hade de båda sovit i min famn och ätit ur min hand. 

Man får ha tålamod och ge av sin tid om man vill tämja fåglar. Idag så är de inte alls rädda för mig och myser gärna med mig.

 

Blondie som är nyfiken på kameran.

 

2. Höns är beroendeframkallande.

Hur har jag spenderat min tid tidigare i livet? Jag har ingen aning, för att få vara nära dessa djur är så mycket roligare än tv, dator eller att sitta och spela candy crush. De är beroendeframkallande och jag blir så glad av att vara nära dem. Inte för att dom gör några konster eller så, men för att de är så unika och speciella.

 

Hur knasigt är det inte att jag var halvt rädd för höns tidigare, men nu längtar jag bara tills jag får krama om dem nästa gång?

 

Namnlös kyckling med supersöta små vingar.

 

3. Du är rädd, men samtidigt tacksam, för att få se naturen sköta sitt.

Efter första natten gick jag halvt med darriga ben (kan också ha berott på att jag inte är van att gå ut som det första jag gör på morgonen) till hönshuset för att se hur natten hade gått. Hade de minsta kycklingarna klarat sig? Hade de äldre sovit gott på sin sittpinne? Är det svinkallt i huset? 

 

Att ha djur gör att man är lika rädd som man är lycklig för att ha dem i sina liv, men om det är något jag tänker höns ska lära mig så är det att koppla av. Att jag inte kan ha kontroll över precis allt här i livet, och att man ska passa på att vara tacksam och njuta av det man har. Just nu.

 

Och sist och slutligen hade jag ingenting att vara rädd för. De minsta kycklingarna hade sovit gott under sitt värmetak, medan de äldre gosat bredvid varandra hela natten. Temperaturen var prima i hönshuset och jag får ba ta och slappna av.

 

Höns är livet.

 

31