bloggheader copy

Cellförändringar, min historia.

Skrivet av Caroline Eriksson 09.06.2020 | 2 kommentar(er)

För två dagar sen läste jag en insändare som jag upplevde som otäck, förvirrande och fel på så många plan. Vill inte beblanda mig med skrämselpropaganda eller män(niskor) som tror sig ha makt över en kvinnas kropp eller vad som är bäst för en kvinna, men kan inte heller låta detta gå osagt förbi.

 

Nu hoppas jag ju att det finns många som inte är rädd gynekologen, eller att söka upp vård när man behöver den, men inser också att utanför min bubbla så finns det de som drar sig för att söka vård, och avbokar tider för till exempel papa-prov. Ett litet prov som kan betyda så mycket. Därför blir jag rent ut sagt förbajskad när insändare som dessa kränker en människa på så många plan, men även kan spä på rädslan och okunskapen om gynekologi och hur viktigt det är att man upptäcker ett HPV-virus i tid.

Därför skriver jag detta inlägg nu.

 

Jag har haft HPV. Jag har haft cellförändring. Det här är min historia.

(Inlägget publicerades första gången 22.11.2016.)

 

 

"Jag kommer aldrig att glömma den där augustikvällen 2011.

Som ni ser på bilden har jag just fått ett äpple av Thomas Di Leva och livet leker. Det ni inte ser är det som hände fem timmar tidigare.

 299163 10150277150618880 5443626 n  

”Jag ser i pappren att du har fått cellförändringar” säger han.


”Va?” säger jag och tittar på honom. ”Var då?”

Stackaren började se lika förvånad ut som mig, tills han förstod att det nu var han som gett mig beskedet. Inte någon sjukskötare som gör sånt där varje dag, utan han som hellre pratar reuma. Min reumaläkare.

Han förklarade så gott det gick för mig att det man nu hittat på mig var cellförändringar, som hör till kategorin cellmalignitet. Inte svåra eller över hela min livmodertapp, men tillräckligt för att något måste göras. Har man svårt att veta skillnad på bening och malign så är det här lätt att komma ihåg.

Bening = Bra. Malign = Men för i helvete.

Jag trodde jag skulle dö. Jag redan var dödsdömd, och nu gick det undan. Jag hade inte hunnit fylla 21 år, och nu hade jag livmoderhalscancer. Det var de tankar som gick igenom mitt huvud.

 

Det är på grund av min reaktion den dagen, som jag nu väljer att berätta min historia.

För när jag googlar saken idag, många år efter att detta hänt, så finns det fortfarande bara flummig information som hämmar mer än hjälper. Helen Torsgården gjorde en video om sin historia, som påminner mycket om min, och jag såg i kommentarsfältet att det behövs mer kunskap.

Kanske är det för att det har gått så pass många år. Jag har glömt, förträngt och gått vidare. Jag har varit på båda sidorna, och vet att det är ingenting att oroa sig för. Men önskar jag hade läst ett sånt här blogginlägg när jag själv gick igenom allt.

Jag vill sprida kunskap och ett lugn, för alla ni som en dag själva får höra ni har cellförändringar. Jag trodde jag skulle dö, på grund av bristande information. Jag lever än. 

 

 

Efter den där augustikvällen gick allt väldigt snabbt.

Jag dansade till Thomas Di Leva, förklarade läget för kärleken och inte länge efteråt satt han vid mina sida i väntrummet vid sjukhuset. Sjuksköterskan gav mig en kopp med piller som skulle göra mig lugn inför operationen.

Det jag fick genomgå var en konisation, där man med hjälp av en ”el-tråd” bränner bort en bit av livmodertappen, där man har cellförändringarna. Läkaren som utförde konisationen var snäll, lugnande och förklarade att det ska vara möjligt att bli gravid och genomgå förlossning. Även om min livmodertapp nu är kortare.

 

 

Har du en livmoder, kommer du att bli kallad till något som kallas papa-prov.

Det tar inte ont eller är farligt, utan är till för att just upptäcka cellförändringar och förebygga livmoderhalscancer. Orsaken varför du ska gå på alla papa-prov, istället för att tänka ”Det händer inte mig”.

Cellförändringar,  SOM  INTE  ÄR  CANCER,  kan bero på ett virus vid namn HPV. Ett vanligt virus som 70-80% av alla finländska kvinnor kommer någon gång att ha.

Ser man förändringar på livmodertappen, får du ta ett nytt prov efter 6 månader (eller 1 år beroende på papa-klass). Nu kanske du undrar varför man ska vänta så länge? Det undrade jag också.

Orsaken är att vi har en underbar kropp som oftast helar sig själv. Det betyder alltså att du kan t.ex ha papa klass II (som ännu är bening = bra) som efter ett sex månader har gått tillbaka till 0 eller I. Utan att man behövt göra något extra.

Hade dock lite mer cellförändringar och en kropp som inte ville samarbeta, och därför fick jag genomgå konisation.

 

 

Har varit frisk sen den dagen en del av min livmodertapp försvann.

Jag saknar inte den om man säger som så. Mina papa-prov är idag normala och jag känner ett lugn inför framtiden.

Jag vill att ni också ska vara lugna."

 

 

Så skrev jag alltså 22.11.2016. I början av året, då jag var på eftergranskning från förlossningen, så togs det samtidigt ett papa-prov. Allt gick bra, tog inte ens ont. Resultatet fick jag ett par veckor senare, och allt visade bra. Även om det inte hade varit det så hade jag varit lugn. För jag vet att vården alltid är till för mig och de som behöver det.

 

Så, alla som erbjuds papa-prov, eller inte kan minnas när du senast tog det. GÖR DET. Det kan rädda liv. 

  


Mångfald, poc, respekt och barnets första docka.

Skrivet av Caroline Eriksson 08.06.2020 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Det var en lång vecka förra veckan. På håll i mitt trygga hem följde jag med all revolt, demonstrationer, känslor, kärlek, frustration och maktlöshet som man fick ta del av. Mitt hjärta brast flera gånger, med tårar som brände bakom ögonlocken. Även om man varit medveten om den rasism som existerar så har det nog varit svårt att inse exakt hur omfattande den är. Och som vit, priviligerad och någon som aldrig har eller kommer att ha det svårare på grund av min hudfärg, så kommer man nog aldrig att kunna förstå helt.

Men man kan stå bredvid. Visa sitt stöd. Sätta ner foten och våga vara obekväm i situationer då människor är rasistiska. 

 

Tänkte mycket på vilket ansvar jag har som förälder när det kommer till att lära Nova om acceptans, mångfald och att respektera människor. Om hur det hänger på oss som föräldrar att se till att hon får tillräckligt med verktyg för att kunna bli en accepterande medmänniska. Och även om hon än endast är sex månader så tror jag inte att det någonsin kommer att vara för tidigt för någon att lära. Och inte heller försent.

Därför är det även upp till oss vuxna att ständigt se till att utbilda oss om rasism och mångfald för att kunna lära vidare till våra barn.

 

Sy Docka Caroline 1

 

Barn lär sig genom att se sina föräldrar, och genom lek. Länge har jag drömt om att kunna ge Nova en Rubens Barn docka, en Ecobuds Poppy, men har inte närmare femtio euro att lägga på en enda leksak. Så vad gjorde jag? Jo, jag satte mig vid symaskinen och började sy. 

 

Jag har inte någonsin varit någon som sytt massor, men nu behövde jag få göra något kreativt, och vad är nu bättre än att kunna få skapa, få samtidigt lite egentid och ge mitt barn sin allra första första?

I helgen har jag sytt denna docka, och två andra projekt.  Men denna docka är mig varm om hjärtat.

 

Det är Novas första egna docka.

 

Sy Docka Caroline 2

 

Gratis mönster att följa hittade jag på Crazy Little Projects sida. Sen blev det lite invecklat att följa ett mönster på engelska, med inch och ord som man vanligtvis inte använder. Inte ens på svenska. Men trots lite blod, svett och tårar så blev det en docka till sist, även om jag inte följde instruktionerna till fullo. 

 

Dockan är gjort av filttyg och bomullstyg. Kroppen fick ett härligt blått tyg med rosa blommor, lite sådär gammaldags. Klänningen / kjolen, i ett underbart paisley-mönster, sydde jag ihop utan mönster alls. Det var ju inte svåra saker.

Ansiktet broderade jag på plats.

 

Sy Docka Caroline 3Sy Docka Caroline 4

 

Nova älskade sin docka från första stund. Hon kramade om den länge och sa något som lät som "bebis". Vi har dock även hört att hon skulle ha sagt "hej" och "adlibris" häromdagen, så kan ju bara vara att vi försöker få hennes babyjoller att låta som ord.

 

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Och börja någonstans. Genom lek, böcker (HÄR kan du hitta många superbra böcker som representerar poc) och mera så kan jag se till att lära mitt barn om och respektera mångfald. Och hur vackert det är. Hur viktigt det är.

 

 

 


Att shoppa hållbart

Skrivet av Caroline Eriksson 29.05.2020 | 2 kommentar(er)

Politiker ger ofta dubbla signaler i sin politik. De vill att man ska vara hemma så länge som möjligt (både när det kommer till äldreomsorg / hemvård eller att vara föräldraledig), men varken resurser eller pengar växer på träd. Så man får vara lite uppfinningsrik.

Jag har alltid varit sparsam, och shoppar inte i onödan, men om inte förr så nu så gäller det att vara lite mer sparsam. Eftersom jag gjort valet att stanna hemma i över ett år (hade nu pengar vuxit på träd hade det blivit ännu längre) med Nova, så betyder det även att vi får tänka och leva ekonomiskt.

 

Men det är inget nytt i mitt liv. På grund av miljötänk och hållbarhet, men framförallt ekonomin, så köper jag så gott som allt begagnat.  När jag tittar omkring mig, från soffan där jag sitter och bloggar nu, så ser jag en hel massa loppisfynd. Och fler kommer det bli.

 

Nova växer så det knakar. Det är först nu, snart sju månader efter att hon föddes, som vi börjar köpa kläder själva till henne. I början klarar man sig mycket gott på kläderna i mammalådan (där är det massor av oanvända kläder än som hon vuxit ur), och så vill andra gärna köpa och ge bort kläder i gåvor när man har en nyfödd hemma. 

Men nu har Nova vuxit ur nästan alla kläder i garderoben, så det var dags att uppdatera.

 

100747055 257621315442391 7804288260703780864 n

 

Jag hann inte ens efterlysa efter kläder i hennes storlek, när jag igår fick privat meddelande av en trevlig kvinna från byn, som hade massor av kläder att sälja för billig peng. Så på en solig terrass, med säkert avstånd, satt vi och gick igenom påsar av kläder och valde ut några klädesplagg som Nova kommer ha användning av i sommar. 

 

De flesta av kläderna är Lindex, Kappahl och Muumin, och jag blev så nöjd över alla fynd. Speciellt enhörningströjan, eftersom vi alla i familjen gillar enhörningar.


100899540 867301237105119 362453801937928192 n

 

Senare på kvällen, medan jag nattade barnet, så fick jag åter igen ett meddelande. Denna gång av vår granne, som undrade om Nova ville ha denna leksak; gratis! Blev så glad över hur snälla människor vi har omkring oss, och hur vänliga själar det finns som tänker på en.

 

Det lyckades dock inte med nattningen, eftersom kvällsvilan blev lite för sen (men så behövlig), så hon fick komma upp en liten stund och leka med sin nya leksak. Den blev uppskattad med detsamma. Och när hon inte leker med den, så är den åtminstone snygg att se på.

 

Så nu tänker jag fortsätta med att köpa allt, från kläder till möbler, begagnat. Att om man behöver något nytt till hemmet framförallt först efterlysa om någon har att sälja begagnat. Under tiden kanske man hinner reflektera över om den där saken faktiskt är nödvändig i sitt liv, eller så råkar man ha tur och får napp och saken med detsamma. Höhö.

 

Handlar du mycket begagnat?

 


18 år med sköldkörtelsjukdom

Skrivet av Caroline Eriksson 27.05.2020 | 4 kommentar(er)

Det är tydligen den internationella sköldkörtelveckan. Jag har större delen av mitt liv levt med hypotyreos, sköldkörtelunderfunktion, och det har blivit så en del av mig att jag knappt reagerar eller tänker på att min hypotyreos skulle vara något problematiskt.

Men problem. Det har sjukdomen minsann gett.

 
När jag var 12 år, eller var det 11 (minnesproblem kan vara ett symptom), så fick jag min diagnos. Sjuk hade jag nog varit länge före, men det skulle ta en tid innan grundorsaken upptäcktes.

Jag hade hudproblem, magproblem, var trött och flera andra symtom. Men det värsta var nog att jag var så orkeslös. Jag ringde på morgonen till mamma, när jag var på väg till skolan, och berättade hur jag inte orkade komma uppför den lilla backen på Kvarnbacksgatan, där vi bodde då. Hjärtat rusade, det svartnade för ögonen och jag trodde på allvar att jag skulle dö varje dag på grund av hur jag mådde.

 


När jag fick min diagnos, och det visade sig att min sköldkörtel knappt producerade några hormoner mer, så började jag med detsamma äta Thyroxin. Och det äter jag än idag. 18 år senare.

 


Har man dagligen ätit mediciner i 18 år, och har en sjukdom som fått en att lära känna sin kropp och mående, så är det lätt att man till sist glömmer bort den. Låter sjukdomen bli en del av en, den man är.

Det tog många år innan mina värden hade stabiliserat sig, och under åren har jag haft olika stor dos medicin. De senaste 10 åren har jag mått så bra, att det inte var förrän jag längtade efter att få bli mamma som jag tänkte om min hypotyreos kunde orsaka problem eller försvåra en möjlig graviditet för mig.

 

Någon vecka efter att jag plussat så ringde jag mödrarådgivningen för att meddela att jag är gravid, och förklarade att min thyroxindos måste höjas. Alla som är gravida och som äter läkemedel pga sköldkörtelsjukdom ska automatiskt justera sin medicinering. OBS OBS OBS, det är läkaren som gör ordinationen och håller koll på din medicinering. Det är inte jag.

Dock hjälpte det inte att höja medicineringen en första, andra eller ens femte gång. Mina värden var så åt skogen, och jag var livrädd. Ångesten och oron av allt jag googlat som har med hypotyreos och graviditet att göra, och att gång på gång se ens sköldkörtelvärden vara sämre än någonsin.

 


Tips: googla aldrig sjukdomar. Speciellt inte när du är gravid och redan känslig. 

 

carolinegravidBild från när jag var gravid i vecka 30. Fotograf: Cecilia Calrén


När jag blev inlagd på dropp, pga hyperemesis, på BB så sa läkaren att hon aldrig mött någon med såna värden. Jag vågade knappt ställa den fråga jag så undrade över, men tog mod till mig.

”Hur påverkar det här barnet?”.

Men att jag kunde vara lugn, för barnet tog allt vad den behövde, fick jag till svar. Trots att jag då spytt i nästan 20 veckor varje dag, och hade sköldkörtelvärden på vift, så tog barnet var hen behövde av mig.

 

Min thyroxindos höjdes än en gång, och denna gång rejält, och nästa gång jag tog blodprov för att se till mina värden så hade det stabiliserat sig.

På apoteket när jag hade hämtat ut mina mediciner, och BB när jag fött Nova, så fick jag höra att de inte mött någon som ätit så hög dos thyroxin. Men det var det min kropp behövde, och ut kom Nova.

Tio fingrar, tio tår, vacker, rolig och tidig i sin motoriska utveckling. Alla farhågor, ångest och oro släppte då.

 

 

När jag senaste kollade mina värden så var de det bästa jag haft på länge. De är stabila och jag är tillbaka på min normala dagliga dos av thyroxin, även om den i sig är hög.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om min hypotyreos, eftersom det är trots allt något jag kan mycket om. MEN.

 


Det viktigaste jag vill få fram, och det som jag själv hade behövt få höra är:

bara för att du har sköldkörtelsjukdom så betyder det inte att du kommer ha problem med att bli, behålla en graviditet eller ha komplikationer under graviditeten. Är du redan under behandling så är du i trygga händer, och mår du dåligt eller är orolig så är det lätt att kolla upp dina värden med ett blodprov.

Barnet tar allt vad hen behöver från dig, vad du än tampas med under graviditeten, och den som lider mest är en själv. 

 

  

Har du frågor om hypotyreos eller

hur det är att ha en sköldkörtelsjukdom?

Skriv en fråga i kommentarerna så svarar jag på allt så gott jag kan.

 


Läs även:

Ett dygn på Vasa Centralsjukhus


Bilder och text från de senaste dagarna

Skrivet av Caroline Eriksson 25.05.2020

Innan jag visar en massa bilder från de senaste dagarna, så påminner jag om:

vill du har en daglig uppdatering av mig, Nova, höns, livet och ba roliga bilder jag hittar och vill dela med mig av: följ mig på instagram.

carloine heter jag där.

 

Okej, här är några bilder jag vill visa.

 

100475326 593351351311118 3389334112622870528 n

 

Det bor en liten äventyrare i vår dotter, och nu tar hon sig snabbt fram över hela huset för att utforska. Det är inte lika viktigt längre att alltid ha stenkoll var mamma eller pappa är, eller så är det för att hon vet att vi kommer efter om hon försvinner utanför synhåll som hon inte känner sig osäker. 

 

Hon har börjat för en tid sen att stå på alla fyra och ta sig fram, men fortfarande går det snabbast att åla fram som en soldat. Så det håller vi fast vid. 

 

Hon har ju trots allt gjort det innan hon ens var 5 månader. Trodde hon var 5 månader när hon började åla fram, men enligt min kalender var hon 4 månader och någonting. Så glad att jag skriver upp sånt som jag tror (för stunden) är onödigt, FÖR MAN GLÖMMER. Så himla lätt.

Och tiden går snabbt. Allt för snabbt.

 

NOVALIV 1

NOVALIV 2

NOVALIV 3

NOVALIV 4

 

Häromdagen gick vi till ett par bekantingar och fick se får. Novas första möte med får, och det blev en hit.

En sån lycka för henne att få växa upp på landet, där det alltid finns en massa djur att få se. Att få springa av sig sen, när man kan, på stora gräsmattor och kunna gå ut på morgonpromenad och höra fåglarna kvittra.

 

Det sistnämnda gör vi redan nu ibland. Går ut på morgonen med vagnen, stannar och lyssnar till fåglarna och ser så där nyvaket och nöjda ut åt varandra. 

 

NOVALIV 5

 

Fredrik har åter igen jobbat natt, och vi klarade oss alla. 

På bild ser du far och dotter som testar om det är tillräckligt med luft i madrassen han fått sova på, i eget rum, medan jag och Nova hade sovrummet för oss själva.

 

Var för övrigt första nätterna på över ett halvt år som jag fick hela sängen för mig själv. Vi har ju samsovit nu sen hon föddes, men förra veckan testade jag att ha henne i spjälsängen.

Inte sover hon bättre, men inte sämre heller, så vi fortsätter. Snart har vi väl alla tre egna sängar. Nova med spjälsängen, jag med stora sängen och Fredrik på luftmadrassen. Hehehehe. 

 

NOVALIV 6

 

Och här är hon, guldhjärtat mitt. Världens gulligaste bebis, och hennes höns.

 

Tack och hej. Hoppas du får en fin start på veckan.

 


Att stanna hemma.

Skrivet av Caroline Eriksson 19.05.2020 | 2 kommentar(er)

Idag ringde jag mitt arbete, för att meddela chefen att jag inte kommer tillbaka på över ett år.

 

Kändes märkligt, men samtidigt så skönt. Så tacksam att ha möjligheten att stanna hemma med Nova. Min föräldraledighet hade tagit slut i mitten av augusti, men redan innan Nova föddes så hade jag känslan av att jag inte skulle vara på plats då. Och så rätt jag hade. Varken jag eller Nova är redo. 

NOVALIV1

 

Hon kommer bara vara liten en gång, och när nu det är möjligt för oss att ha henne hemma så kommer jag ta vara på chansen. Och hålla om min bebis hårt.

 

Så nu kommer jag alltså att vara hemma åtminstone till mitten av augusti 2021. 

Skönt.

 

NOVALIV2


En sorg och lite ångest i dessa coronatider.

Skrivet av Caroline Eriksson 15.05.2020 | 2 kommentar(er)

mysFör två månader sen skrev jag om hur skolorna stängdes i landet. Igår öppnades dörrarna till eleverna igen, och många skulle försöka återvända till någon slags rutin och vardag, även om inget riktigt är som förr. Kommer det någonsin att bli som förr?

 
Även om jag har nämnt att coronan och de undantagstillstånd som råder inte påverkat mig nämnvärt, och det håller jag fast vid (om man ser till att inte vara så extremt social, resa, shoppa i butiker m.m.), så har jag ändå den sista tiden (speciellt senaste veckan) känt av någon slags sorg och ångest.

En sorg för alla nära och kära som missat en stor del av Novas första halvår. En ångest över vad som fortfarande väntar.


Jag vill dra mitt strå till stacken och hjälpa vården och landet genom isolation, och kommer göra det så länge det krävs. Bara tanken på att någon i min närhet skulle bli sjuk i covid får det att knyta sig i magen.

 


Vi hade tänkt ha namngivningsceremoni i våras. Sen hände covid-19. Nu har jag förstått att det borde lättas efter första juni, och att 50 personer får ordna sammankomst, till skillnad från de tio som nu gäller.

Även om vi, från båda sidorna, har en så liten släkt och närmsta krets att vi blir tretton personer (jag, Fredrik och Nova inräknad) på namngivningsceremonin, så känns det ändå osäkert. Är det värt det att riskera en liten fest? 

 
Jag är rädd att den där osäkerheten kommer att hänga med länge. Även det är en sorg för mig, att jag ska behöva känna så.

 
Men så kommer ångesten när jag läser i grupper på facebook om människor som undrar om man kan föra sitt snoriga barn till dagis (NEJ NEJ NEJ) eller åka iväg på utlandssemester i sommar (NEJ NEJ NEJ). Det är den mentaliteten som ger mig den största ångesten och oron för vad som väntar, för jag tror många inte har sett vad covid-19 kan ställa till med, och därför inte heller tar det på allvar.

Vi vet fortfarande inte vilken strategi som är bäst, då coronan är så nytt och en stor kris som många aldrig (tack och lov) behövt uppleva. Men om isolation och att ta distans hjälper sjukvården och samhället att hinna ikapp en tickande bomb, så är det värt det.

 


För jag väljer livet alla dagar i veckan, även om det kan innebära att leva annorlunda för ett tag.

 

Jag vet att vi sakta men säkert måst någongång återgå till ett normalt liv och samhälle, men kommer det någonsin att existera ett samhälle så som det var före?

 


När livet förändrades för 6 månader sen

Skrivet av Caroline Eriksson 13.05.2020

För exakt 6 månader sen så förändrades mitt liv för alltid. Efter ett turbulent och halvt traumatiskt dygn, med mycket känslor, tankar och oro (speciellt på slutet när jag insåg att jag gått med vattenavgång i 2 veckor) för barnet jag burit i nästan 10 månader, så skulle allt släppa i ett andetag. Novas första andetag. ⁣
Klockan 15:15 föddes Nova, och när jag fick höra hennes skrik var det som om allt bara släppte.⁣


Allt jag någonsin trodde att jag visste om denna värld, och allt jag trodde jag visste om livet, blev till något nytt att upptäcka. ⁣
Jag fick ett helt annat fokus, och kalla det meningen med livet om du vill, när mitt barn föddes. Den viktigaste människan i mitt liv.⁣


Så energisk och amper från första stund. Världens härligaste, sötaste och älskade människa.⁣
Så alldeles perfekt.⁣


Grattis på vår 6 månaders dag.⁣
Tack för att jag fick bli din mamma. Jag älskar dig.

 

96600397 931846113948803 2580269545159655424 n

Så vacker dag idag, så vi myste i sjalen utomhus en stund.

 


Livets första morsdag

Skrivet av Caroline Eriksson 11.05.2020

Jag hade fått frågan hur jag ville spendera morsdag, i en frågestund på instagram, och mitt svar hade varit att "få sovmorgon, äta god mat och öppna de där två paketen" (som Fredrik hade frestat mig med i en veckas tid, genom att ha dem ovanför garderoben i hallen).

Att få fira sin första morsdag har känts så avsides. Märkligt. Men samtidigt något jag längtat efter så.

 

(carloine heter jag på instagram, följ mig för dagliga uppdateringar)


MORSDAG1

 

Nå, nu fick jag ingen sovmorgon. Men jag fick äta frukost ifred. En stor tavla, rosbuske och min allra första mamma-mugg hade gömt sig ovanför garderoben. Och så fick jag mitt första kort handskrivet av Nova. Med lite hjälp av sin pappa.

Men se de små krumelurerna. Underbart. Jag har ju alltid sagt att hon är ett geni.

 

MORSDAG2

 

Jag hade väl haft planer på att klä på mig ordentliga kläder och kanske sminkat mig, men lämnade i pyjamas och ögonskugga resten av dagen. Längre än så kom jag inte. Istället gjorde vi något som vi hade tänkt göra redan för ett par månader sen: baka pepparkakor. Ett tydligt tecken på att man kanske haft lite fullt upp i babybubblan när man hinner med det först i maj. 

 

Resten av min allra första morsdag var bara mysig. Fredrik, som redan hissat Finlands flagga i regnet för min skull, grillade gott. Jag hade gjort en laxröra som även den var mycket god. Såg på Netflix. Myste med Nova. Hon har nu, efter att ha ålat sig fram riktigt snabbt i en månads tid, lärt sig att komma upp på alla fyra. Så nu tar det inte länge innan hon inte bara ålar fram som en soldat, utan även kryper fram riktigt snabbt på alla fyra. 

Inser att det här med lugna stunder om dagarna är ett minne blott, om de någonsin har existerat.

Hon är så snabb!

 

morsdag3

 

Och här är hon, miraklet.

 

"För 180 dagar sen gjorde du mig till mamma. Den mest ärofyllda titel jag kan kalla mig.⁣⁣
⁣⁣
Att vara din mamma är det läskigaste och häftigaste jag fått vara med om. Framför allt det bästa, bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. ⁣⁣


⁣⁣
Folk brukar säga man inte ska tappa bort sig själv i rollen som mamma. Men jag fann mig, en oupptäckt del, genom dig. Varje dag lär du mig tålamod, glädje och villkorslös kärlek. Du gör mig hel. ⁣⁣


⁣⁣
För dig skulle jag, och kommer jag, att gå genom eld och vatten. Alltid vara vid din sida. Du är den mest värdefulla människa på denna planet, och jag är för alltid tacksam för att du valde mig.⁣⁣


⁣⁣
Jag älskar dig, Nova Liv."


Majors naturstig / Tipsa om vandringsleder!

Skrivet av Caroline Eriksson 06.05.2020 | 3 kommentar(er)

Förra året hade jag stora planer på att gå någon naturvandring tillsammans med Fredrik. Nå, blev ju gravid och spendera istället majoriteten av året med att spy och må illa. Året före satt jag mest i hönshuset och umgicks med mina kycklingar. Och tidigare år så har jag nog helt enkelt inte varit så intresserad av friluftslivet.

Men i och med Nova så är det nog mycket som händer med en (mig). För det första vill jag väl skapa minnen tillsammans med henne. Ge henne möjligheten till en rolig barndom. Att få vara nära djur och natur. Och så för det andra så har jag varit hemma över ett halvt år nu. Jag är rastlös och behöver få se annat.

 

Så igår, på en solig, varm och vacker dag, åkte vi hela familjen till majors naturstig. Det fina med att Fredrik jobbar inom vården är ju att han just kan ha lediga dagar mitt i veckan.

 

majors naturstig 1

 

För tillfället så är det "european babywearing week", och sjalfrälst som jag är hade packat med mig (förutom vatten och ersättning) långsjalen att kunna ha Nova i. Gick hur bra som helst att knyta sjalen på parkeringen innan vi började vandra, och Nova satt stadigt och tryggt i sjalen under hela tiden.

Nu ser ju inte riktigt det här ut som naturskönt område att vandra i, med ellinjer kors och tvärs, men det var början av majors naturstig. Och så världen ser ut idag. Mitt i de skönaste gröna skogar hittar du ellinjer (och tur det finns, för el är nog nödvändigt).

 

majors naturstig 2

 

Det var så otroligt vackert på naturstigen. Även om jag mest höll koll på mina fötter, för fasade för att stiga på en orm eller trilla med barnet i sjalen, men de gånger jag stannade och tittade omkring mig så sög jag till mig allt det härliga som en tvättsvamp. Och fotograferade, för att föreviga och kunna minnas allt lite längre.

 

majors naturstig 3


"En märklig talltopp", stod det på lappen som var faststansad på tallen. En ganska fin tall, skulle jag säga. Speciellt de som har fått växa ifred och med tillräckligt rum. 

Till skillnad från många andra gånger jag varit i skogen med Fredrik (t.ex på julgransjakt), så var jag otroligt nog ganska lugn igår. Blev bara ibland lite rädd för ormar, björnar, älgar och vildvittror som kan gömma sig i skogen, men sjöng "Små grodorna" för att hålla borta allt ont. 

 

Majors naturstig är 1,2 km (finns en längre också, men vi mjukstartade vårt hurtiga liv med att gå den korta) och det var bara vi som syntes och hörtes på hela vandringen.

 

majors naturstig 4

 

Okej, här kanske jag inte var så fridfull. Svor och muttrade "vems idé det var att ha branta trappor mitt i skogen, för vet ingen att jag har barn i sjal?!". Men efter att ha saaaaakta gått nerför trapporna var det som bortglömt.

Fanns ett fikaställe här också, med bord och bänk av trä, om man ville stanna och pausa i vacker omgivning. När vi ska gå fler naturstigar så ska jag nog ha med god fika, och inte bara vatten och ersättning.

 

majors naturstig 5

 

Här står vi vid något som ser ut som forngravar. "I området finns även otaliga stenformationer som kan vara flatmarksgravar från järnåldern." (källa), och det är väl just en sådan vi står vid här. Så mäktigt att kunna se spår av tidigare liv, mitt ute i naturen.

 

majors naturstig 6

 

Innan vi vandrat hela naturstigen klart, möttes vi av vackra balanserande stenar. Minns du hur jag själv balanserat massor av stenar, om du hängt med i bloggen ett bra tag?

Vid det här laget sov Nova gott i sjalen. Hon som inte annars tycker om att sova, hade det så tryggt och skönt. Och jag njöt av att ha henne nära.

 

Just innan vi var framme vid parkeringen och bilen igen så hörde vi hur det knakade hårt bredvid oss i skogen, och jag såg framför mig hur en björn eller älg skulle springa emot oss. Visade sig ba att det var två större fåglar som byggde bo, och de hade blivit minst lika rädda för oss som vi blev för dem.

 

Har du gått någon vandringsled i år?
Tipsa mig om de finaste vandringslederna och naturstigarna man måste gå.

Jag tyckte det var så roligt att jag ser fram emot nästa vandringsled tillsammans med min familj.