Ny hårfärg och helgens besök.
Som jag nämnde i gårdagens blogginlägg, så har vi haft fint besök under helgen. Novas mommo, min mamma, har hälsat på. I Jakobstad är hon frisör, men i helgen fick salong Style By Stina flytta in i hos oss.
Nu är det ju inte så ofta jag fixar till mitt hår. Innan jag blev gravid med Nova så lät jag det växa så långt som jag någonsin haft det under mitt vuxna liv. Kapade av det till axellängd, och lät det sen växa tills Nova föddes. Kapade igen då håret, den gången ännu kortare, och senast jag gjorde något åt håret var det i början av September, då jag fick lite slingor och några centimeter kortare.
Den här gången var jag inte riktigt redo för någon enorm förändring, men nog i behov att få bli uppfräschad. Vårfin, för det börjar trots allt kännas som lite vår i luften.
Vi flyttade den stora spegeln från hallen till vardagsrummet, och satte sedan igång med att klippa och färga mitt hår.
Och här är resultatet. Lite ljusare och någon centimeter kortare.
Jag känner mig så fin och fri som en fågel.
Det här är en riktigt snygg färg på mig. Känns riktigt fräscht och bra. Mamma använder sig av Organic Colour System, vilket är cruelty-free, green science, utan ammniak, vegan, ekologiskt certifierade ingredienser som vårdar och skyddar hår och hårbotten.
Och mycket mer bra saker, helt enkelt.
Nu är jag kanske lite jävig, men rekommenderar dig verkligen att fixa till kalufsen hos min mamma.
Nova had också så roligt av att ha sin mommo på besök. Senast vi sågs var ju i November, och annars är den enda kontakten vi videosamtal. Men videosamtal är ju bättre än ingenting.
Man måste liksom göra det bästa av situationen.
Men nu har jag fått visa upp mitt nya fina hår. Hoppas att du haft en bra helg!
Jag hittade skatten i skattjakten!
Florakompaniet, blombutiken i grannbyn, ville denna vändag till ära sprida lite extra glädje, och ställde till med en bukettjakt. I byarna Pörtom, Petalax, Malax, Sundom och Solf hade de placerat ut en blombukett. Alltså sammanlagt fem blombuketter. Reglerna var enkla, den som hittar buketten får ta hem den.
När jag på morgonen såg att Florakompaniet delat på instagram att de placerat ut den sista buketten, så hann jag tänka att någon lycklig själ i Petalax nog hittat buketten redan. I alla fall skulle någon ha hittat den innan vi skulle iväg, och så mycket extra tid hade vi inte på oss att söka efter några blommor när vi skulle iväg på ärenden idag.
Men jag höll ett extra öga öppet när vi körde genom byn, och skrek nästan till när jag såg något som tycktes tänka vara en blombukett, i knuten av en byggnad.
I solskenet (alltså vädret de senaste dagarna har varit underbart!) var den, buketten! Jag tjoade fram, och skrattade hela vägen tillbaka till bilen. Jag var den som hitta blombuketten!
Leendet ända upp till ögonen. Jag blev så glad av att få blommor denna vändag, och glad över att ha funnit något i en skattjakt. Ja, för denna blombukett kändes nog som en riktig skatt.
Om tanken var att sprida lite extra glädje, så var det verkligen det Florakompaniet lyckades med. Det här gjorde min dag.
Och på bild ser du min mamma, som vi har fått ha med oss i helgen. Nova har fått leka med sin mommo, och jag har fått uppdaterat min frisyr. Kan visa bilder på mitt hår i morgon.
Det var en superfin bukett med röda tulpaner, och de piggar nu upp köksbordet vårt, så vi kan se på dem hela tiden. Nova blev glad för ballongen.
Det här var verkligen ett fint initiativ från Florakompaniet, och så fint sätt att sprida mer glädje i vardagen.
Hoppas att du har haft en riktigt fin vändag.
Duktig flicka balanserar
Jag kom så bra igång med bloggandet förra veckan, så tänker att jag kan ju inte sluta nu heller. Tiden går verkligen så snabbt nuförtiden, men då har jag också mycket på gång.
Förutom att vara hemma med barn, som nog är ett heltidsjobb där ens pauser innebär en kisspaus med kollega på golvet framför (barnet är alltså kollegan / chefen), så studerar jag ju på också på distans.
Jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på, när jag sände in min ansökan i höstas. Nu är jag dock in i studierna på riktigt, och det ordentligt.
Att studera på distans är inte riktigt på samma vis som att vara närvarande i en skolbyggnad. Förutom att det krävs mycket disciplin och vilja från en själv, att leta reda på all information och vad man behöver göra, hur, när och till vem, så är det också den där disciplinen att se till att man inte glömmer bort det viktigaste. En själv och hälsan.
Som bäst gör jag tre examensdelar och en praktik på samma gång. Igår satt jag hela dagen framför datorn och arbetade bort största delen av en examensdel, och även om det inte var jobbigt i sig (jag tycker ju det är kul!), så kan det vara jobbigt att ta tid för sig själv. Att tillåta sig att inte göra någonting, när man vet hur mycket det finns att göra.
Jag låter ingen tid fara från Nova, vilket betyder att jag kan jobba och studera när hon sover. Eller när Fredrik är hemma, men ärligt talat så spenderar jag nog största tiden av dagen med henne. För det är vad jag vill. Har man tidigare varit utbränd, och vet med en själv att man kan ha tendenser av perfektionism, då blir det en fin balansgång att kunna prestera utan att låta det rinna över.
Men det är inte svårt att välja sida. För jag vill inte dit igen.
Att bli en ”duktig flicka” som balanserar med sig själv, familj, karriär, fritid och livet.
Men det behöver inte vara så svartvitt. Och det sista jag vill vara är en duktig flicka.
Man lär så länge man lever, och jag har lärt mig att lägga undan tid i kalendern för då jag inte gör något jobb eller skola alls. Där jag får göra vad jag vill, även om det innebär att ba ligga still på soffan. Allt behöver inte ske med detsamma (det är väl här skon skaver för mig), och även om det kanske innebär att jag kanske inte kan studera i lika snabb takt som andra (utan barn), så kommer jag orka betydligt längre.
Och att orka är viktigt.
Hann ta selfies häromdagen, så kan också ledig tid se ut.
Så ja, det var dagens tankar från mig. Jag tycker det är så roligt, och fortfarande intressant med studier. Och det kommer att vara så värt allt, på lång sikt. Min praktik och ena examensdel låter mig göra sånt jag är utbildad med från tidigare, och som jag tycker är roligt att göra, så känner att det ger mer än tar från mig. Kan som komma på mig själv med att tänka ”Får folk faktiskt jobba med sånt här roligt?”, och så blir jag glad.
Men det här med att kunna ta ut ledigt åt sig själv i kalendern, det tror jag vi är många som borde bli bättre på. Skriver du ut ledig tid i din kalender?
Nu ska jag i alla fall logga ut, och ta på mig mina nya utebyxor, och gå ut och leka med mitt barn. Ha en fin dag.
Ljuset, livet, lyckan.
De här bilderna är fotograferade klockan 16:59 igår. Det betyder att det alltså var fortfarande ljust klockan 17:00. Och det, det gör mig lycklig.
Det är som först nu när ljuset återvänder som man inser hur mörkt det faktist har varit.
Och även om jag för första gången under mitt vuxna liv inte haft något emot vinter, så tar jag tacksamt emot ljusa och längre dagar. Vackert väder och hopp om en vår.
Vi har tydligen gått och blivit riktiga rutinmänniskor, vilket inte behöver vara tråkigt eller något dåligt. Egentligen är det ju riktigt bra med rutiner, och en stor trygghet. Både för stora och små. Nå, hur som helst. En av våra rutiner är att jag varje fredag har ugnsstek i ugnen. Så gott som hela dagen gottar sig köttet i ugnen, och blir riktigt mört och gott.
Så igår, när vi kom hem från vår korta kvällspromenad, så fick vi komma hem till ett hem som doftade ljuvligt gott, bara för att med detsamma sätta oss ner och njuta av god mat.
Och även det gör mig lycklig.
19 personer jag följer och tycker om på instagram
Intstagram har gått och blivit ett favoritmedie för mig, när det kommer till sociala medier. Bloggen är ju underbar på sitt sätt, jag säger inget annat. Men för tillfället, som trött småbarnsmamma som studerar och har en pågående praktik, så tar den tid.
Med instagram så är allt lite snabbare och det behöver inte vara så långdraget eller uttänkt. Även om jag fått lära känna många nya människor via bloggen, så är det lättare att få nya vänner via instagram.
Som med allt annat är det algoritmerna som styr, och vad och vem du väljer att följa så får du se mer av.
Nu ser jag inte vitsen att fylla sitt flöde med sånt som mår dåligt av, så jag ser det som mitt ansvar till mig själv att följa de som intresserar och inspirerar mig, samt breddar mitt synfält. Tycker jag alltså att mitt flöde är för vitt och cis, då ser jag till att få in lite mångfald i det.
Och här är 19 saker och personer som jag följer och tycker om på instagram.
För mig är det så befriande och fint att få se människor i alla olika färger och former. Att se någon annan vara stärkt och trygg i sig själv, gör mig samtidigt stark och trygg.
Stephanieyeboyah, Kenzie Brenna, Greta Nikolina och Dexrated är några av dem som förgyller mitt flöde.
Jag följer många kreativa själar, och här är några av dem.
Floristgaraget, Spiranden, Sari N, Garnknuten, Pernilla, Watoto toys och Martina Uthardt.
Jag följer feminister och de med fina funderingar och kläder.
Stina Wollter är den som jag alltid vill ha i mitt flöde. Även likaså med Karin Kajjan, som är författaren bakom "Livsviktigt, en handbok i kroppspositivt föräldraskap". Så fin och bra funderingar.
Samma med Atillayoldas och Kobranhugger som är ett måste i mitt flöde.
Och så följer jag en massa föräldrar. Många som var gravida samtidigt som mig, och idag har barn i samma ålder. Många som har blivit vänner till mig, och som gjort att det senaste året inte känts lika ensamt. Och Hej hej vardag, som är igenkänning på hög nivå, får representera dem.
Och så följer jag faktiskt konton om hälsa och sånt, men inte nödvändigtvis de som tränar sig svettiga eller tar snygga gymbilder.
Morotsliv, som är en så fin människa, Martina Johansson (som även är författaren bakom "Hormonstark") och Lesscarbs Fanny som jag fann via Morotsliv.
Det här är bara några av många jag följer, och som gör mig glada att se i mitt flöde. Kanske du fick något fint tips att följa, som också kan göra dig glad. :)
Blev inspirerad att skriva detta blogginlägg efter att ha läst
Carolines (inte jag då) blogginlägg: "7 ointressanta / störande saker på instagram".
Om momshaming, felaktiga uppfattningar och mycket mer.
I ett forum på nätet dök det upp en anonym undran om varför författaren till texten hade känslan av att folk uppfattar hen som ”lat” för att hen väljer att vara hemma med sitt barn. Och så fortsatte texten, men jag upplevde att det blev lite väl mycket momshaming, så det är inget jag vill sprida vidare.
Det jag dock tycker är intressant, och något man kan välja att fundera på, är den här känslan man kan gå runt med om att man kanske är rädd för att folk uppfattar en på ett vis man nödvändigtvis inte tycker är så smickrande. Och hur mycket den felaktiga uppfattningen kan förstöra för en.
För det är just det vad det är. En felaktig uppfattning. Såvida nu inte någon gått rakt fram till dig och sagt: ”Hej, jag tycker du är lat”, för då vet du ju personens åsikt. Men så gör man ju inte, för de flesta av oss har ju ändå någon slags självbehärskning. Och väldigt få av oss är tankeläsare.
Men man kan alltså inte gå runt och tro att folk tycker och tänker att man är lat, eller vad man nu är rädd eller önskar att folk tänker om en, om de inte sagt det rakt ut åt dig.
Så nästa gång du går in i ett rum, och känner att ”ingen vill ha mig här, ingen ser mig, vem tror jag att jag är?”, släpp alla de felaktiga tankarna om dig själv, och våga se vad som händer om du slappnar av och vågar öppna upp.
"Man kan inte gå runt och tro att folk tycker och tänker att man är lat, eller vad man nu är rädd eller önskar att folk tänker om en, om de inte sagt det rakt ut åt dig."
Men varifrån kommer den där känslan då, som till sist gör att vi blir hindrade i vardagen? För det blir ju ett stort hinder om du går runt och tror att folk tycker ila om dig. Att känna sig illa till mods, över något som överhuvudtaget inte ens behöver vara sanning?
Ja, jag tror att det har sin grund i självkänslan. Och inte bara hur vi värderar oss själva, utan även andra. Det hör väl ändå liksom ihop.
Om man känner att människor som jobbar mycket (mer än en själv), eller kanske utåt sett visar sig vara mer kreativa, produktiva eller ha mer städat hem (alla har vi ändå ett ”skräprum” vi är duktiga på att stänga dörren till), är motsatsen till lat. Ja, hur känner man sig då, om man inte är som dem? Kanske känner du dig lat då (måste ändå förtydliga att så behöver det inte vara, men det är ju den här felaktiga uppfattningen om oss själva som jag skriver om).
Sen är det också svårare att uppfatta människors sinnesstämning över en text och internet. Vissa behöver helt enkelt se människor öga mot öga för att kunna känna av stämningen. Eller tio glada smajlisar efter varann, för att verkligen understryka att man inte är arg.
Och då är det så mycket lättare att jämföra sig med andra över internet, och det är här man snabbt kan falla i varggropen.
Jämför vi oss med andra, och värderar något eller någon som bra eller dåligt, så blir det lätt att vi ser världen ganska svart och vit, och inte vad den egentligen är. Full av färger. Där det inte bara finns ett bra val, utan flera.
"Vad andra tycker om dig är deras ensak.
Inte din."
Och när man vågar se utanför sin bubbla, utan att nödvändigtvis behöva mista sin tro och sanning på livet, så är det lättare att inte bara acceptera andras val, utan även sina egna. Du kan se det som att expandera ditt synfält, och det kan vara fint. Att känna sig trygg med att de val man gör, och trygg med att andra gör det som är bäst för dem. Och jag tror det handlar mycket om självkänsla för att nå dit, att kunna strunta i vad andra kanske tycker.
För vad andra tycker om dig är deras ensak. Inte din. Det du kan göra är att leva efter din sanning, och låta andra leva sitt liv, så länge man inte skadar sig själv eller andra.
För väldigt sällan vet vi hela bilden om varför människor gör si eller så, och alldeles för ofta så tar vi och tar andras val personligt, när det är just: någon annans val.
Så. Ja. Vi kan försöka sluta döma varandra (speciellt kvinnor) så snabbt.
Jag tror verkligen från djupet av mitt hjärta att vi alla gör det vi tror är bäst för våra familjer, utgående från våra förutsättningar, livssituationer och välmående. Och ingen är lika varandra, men vi alla ska vara jämlika utan att vare sig höja eller sänka ner en själv eller andra. Och vara lite mindre dömande, och mer snälla åt varandra.
Det var det från mig idag.
Bilderna visar mig idag, i mina nya kläder. Kände för att prioritera lite mig själv och köpte nya kläder igår. En lyckad shopping, då jag lyckades fynda flera plagg, utan att ens ha någon klädångest (eller ångest överlag). Sällsynt, men uppskattat, med såna stunder.
Om tid, närhet och föräldraskap
Den här bilden är från idag, när vi just kommit hem efter att ha varit och handlat mat.
Och så hux flux var helgen över, och i morgon är det en ny månad. Februari. Aldrig har tiden gått så snabbt, som när jag fick bli mamma till Nova. Egentligen är all tid och rum inte sig likt längre. Det betyder inte att det är sämre, men det är annorlunda.
Hur tiden kan gå så snabbt, men ändå så långsamt. Hur den ibland kan stanna helt.
Som idag, när Nova låg och vilade en liten stund på mig. Tankade närhet. Jag låg blixtstilla, vågade knappt andas. Önskade att det hade varat för evigt.
Visuliserade hur allt bara stannat för vår skull.
Sen i ett ögonblick var hon nöjd (vet inte om det är hon eller jag som ibland behöver kramarna mer), och tiden rusade vidare.
Tiden är värdefull.
Kycklingar, det är livet.
Än en morgon vaknade jag upp, som ett barn på julafton, och såg fram emot en till dag att få se kycklingarna ute i hönshuset.
Hade först tänkt ha dem fritt med resten av flocken, men min magkänsla och hjärta sa att det var bättre om de fick vara lite avskilda. Så nu bor de i en stor bur. På det här sättet så är de säkra (och jag behöver inte fasa för det värsta, som någon annan hönsmamma). Men ändå vara en del av flocken.
Kycklingarna är pigga och glada. Springer runt och utforskar sitt nya hem. Äter god mat. Hoppar på sin mamma, och myser i värmen under henne.
Kycklingar, det är livet.
Här är en nykläckt kyckling.
Igår kväll, när lampan i hönshuset släcktes, så gick jag dit för att titta till hönsen. Och då var det en ny filur som tittade tillbaka på mig.
Den första kycklingen kläcktes alltså igår kväll, och den är helt bedårande. Liten, mjuk och gul med bruna ränder på ryggen.
Natten har gått bra, och nu på förmiddagen är fler ägg på g. I skrivande stund har nog kycklingen i det enda gröna ägget kläckts (och det kommer att bli en STOR hönras) redan kläckts, och så är det på gång i ett tredje ägg.
Det är en spännande och rolig dag.
För mer uppdateringar om hur det går i hönshuset: följ mig på instagram, carloine heter jag där.
Nu kläcks kycklingarna!
I morgon är det tre veckor sen Beige fick befruktade ägg under sig, och idag på förmiddagen kände jag på mig att det kanske kunde börja hända spännande saker i hönshuset. Och så rätt jag hade.
Gick och kikade lite under ruvhönan Beige, och där låg hon på sina fyra ägg, som hon nu gjort i tre veckor. På ett av äggen (kollade inte så noga, och rörde inte äggen) såg jag ett hålslag från en kyckling som börjar picka sig ut ur äggen. Spännande!
Trots att det är min tredje kull med kycklingar jag kläcker, varav andra under ruvhöna, så är det lika spännande varje gång. Jag kommer göra som jag gjorde sist jag kläckte under höna, så att de får kläckas i redet. När alla kycklingar är kläckta (de hålls ju ändå mest under sin mamma första tiden), så hjälper jag hönsmamman att få ner kycklingarna.
Gör det mysigt med deras halm nere på golvet, med mat och vatten nära till hands.
Kommer inte att skilja på hönan och kycklingarna med resten av flocken, utan tänker göra som sist och låta alla gå tillsammans (och hoppas att det går bra). Som vanligt så är det väl nog vi människor som gör det så invecklat och oroar oss i onödan. Naturen och djuren kan det här naturligt.
Men ja, nu blir det kycklingar. Så spännande!
Följ mig på instagram, carloine heter jag där, för att få uppdatering om hur det går.
Bilder från igår när jag och Nova var och hälsa på hos hönsen.