Är du utbränd eller bara stressad?

Skrivet av Caroline Eriksson 13.12.2015 | 2 Kommentarer

Stort tack för responsen till gårdagens inlägg om "stress och utmattning" och för att ni själva delade med er av era personliga historier. Har skrivit det förr och upprepar mig igen; det känns som en ära och det roligaste med att blogga är att få nå ut och få kontakt med er. Att ni vågar dela med er och känner tillit. Tack!

 

Ska idag fortsätta på samma bana, reda ut lite frågor och ge er lite tips i dagens blogginlägg. Ni får gärna fortsätta kommentera och dela med er av era egna tips. Vill försöka hålla detta inlägg "kort" (haha, nu i efterhand ser jag att det inte är kort, men ack så viktiga saker jag tar upp!) så då uppskattas om ni fyller i kommentarsfältet. Innan jag börjar så vill jag göra klart: att vara utbränd är inte samma som att vara deprimerad!

 

Men hur vet man om man redan är utbränd, på väg att bli utbränd eller "bara" stressad och ur balans? Berätta gärna hur det känns!

Det jag kände och känner är min personliga upplevelse. Vi upplever ju alla omvärlden på olika sätt, och ett stort misstag till exempel sjukvården gör att att gå efter en bok och se till enstaka symtom. Jag vill man ska se till helheten och människan, istället för bara symptomen.

 

För mig så kändes det faktiskt som att stå med näsan mot en vägg. Jag kände mig tom på känslor och orken att göra något eller ta hand om mig själv var borta. Minsta lilla dagliga uppgift kändes omöjlig att utföra och jag blev nästan gråtfärdig om jag fick en hemuppgift i skolan, en räkning eller bara det att jag hade extra mycket inplanerat på en vecka. Jag var extra glömsk och tankspridd. Den där konstanta tröttheten som inte försvann hur jag än sov. För vissa försvinner sexlusten, för andra inte. Som sagt, alla är vi olika!

 

Det svåra är ju att vi är en art som anpassar oss snabbt. Upplever vi stress så lär vi oss att anpassa oss till den och märker inte lika snabbt när det går överstyr.

 

Skillnaden på stress och obalans och att faktiskt vara utbränd är: Stressen och obalansen i ditt liv och hur din kropp reagerar är varningsklockan du måste lyssna på för att undvika bli utbränd. Du ska ha haft ett eller flera symptom under en lång tid. Alltså räknas inte stressen inför en deadline på jobbet eller studentskrivningar för att du ska bli utbränd. Det ska var flera faktorer och under en mycket längre tid.

 

Kortisol

Som jag skrev i förra blogginlägget så reagerar olika organ och binjurarna är ett av dem. Binjurarna utsöndrar vid stress kortisol som sätter vår kropp i "flykt eller kamp"-tillstånd. Läkaren ville under den tiden se mina kortisolvärden, och jag fick så lov att fara på blodprov. Det var minst tre gånger på en dag, från tidig morgon till sen kväll, som jag skulle vara på plats och ge blod.

Jag ba åt läkaren: "Janå, har jag inte varit stressad förr så blir jag det nu." (min överlevnadsmekanism är att skoja bort allting)

Kortisolet stjäl också från andra uppbyggande hormoner från binjurarna och kan därför påverka t.ex sköldkörteln. Jag har ju underproduktion av sköldkörteln sen länge tillbaka, men under den här tiden var mina sköldkörtelvärden åt helskutta. 

Ett tips är att har du symptom på utmattning, kolla upp din sköldkörtel eftersom problem med den ger samma symtpom som depression och utmattning!

 

Hur må bra igen?

De här punkterna upplever man vid en cancerdiagnos, men i stort sett upplever man dem när hälsan för sig en törn, vad det än är:

1. Chock.

2. Reaktion.

3. Bearbetning.

4. Acceptans / Ny orientering.

 

Även om man misstänkt att något inte står rätt till så blir man chockad. Då reagerar man. Vissa blir ledsen, andra arga och jag blir extra envis.  Efter de två första faserna så ställs man inför ett val. Och nu jag vill uppmana er att INTE se mig som hjärtlös. Okej?

 

Endera så stannar folk i fas två. De ser inget ljus, tror att livet kommer att vara så här för evigt och det finns ingenting i denna värld som kan få en att må bättre. De ger upp helt enkelt. Eller så fortsätter de leva som vanligt utan att dra ner på tempot eller göra livsförändringar. Det är det som vi inom vården kallar "när en människa inte har sjukdomsinsikt".

Det vi måste göra är att att börja bearbeta förändringen i vårt liv. Vad känner du? Acceptera alla känslor. Det finns inga rätt och fel och när vi accepterar och tar distans så kan vi se en större bild och ett ljus i mörkret.

 

När jag skriver acceptans så menar jag inte att vi accepterar att "det är så här vi ska leva". Det vi gör är att vi accepterar siutationen för att kunna gå vidare. Som jag skrev tidigare så blir jag extra envis när jag möter på motgångar med hälsan. Ett fananamma att bli frisk och vet ni vad? Det är möjligt!

VÅGA SÄGA NEJ. Att våga be om att återkomma innan du tackar ja till något och faktiskt fundera om det här är något du orkar eller faktiskt vill. Människor övergiver inte dig bara för att du säger "nej". 

Du gör stora livsförändringar och får lära dig att leva på ett nytt sätt. 

 

Men som många andra skrev i kommentarerna så blir det bättre. Man blir en ny människa, men det är okej, för man vill inte vara den man var innan man stod med näsan mot väggen.

 

 

6