Känslan av att vara hemma.
December är den månad vi ännu har några timmar kvar av, och även den månad jag insåg att det inte skulle bli en flytt detta år. När man är så nära, men ändå inte, skulle kunna höja pulsen på vem som helst.
Men jag förvånade mig att ändå inte bli nere, stressad eller panikbygga bara för att hinna till något vi ändå inte lagt ett datum till. Visst hade det varit roligt att redan nu skriva detta blogginlägg från mitt nya skrivbord i mitt kontor, än från ett vardagsrum man gjort sitt bästa att få hemtrevlig. Efter att huset börjat ta sin form har det inte varit något som känts som hemma, förutom huset. Huset är hemma.
Men vissa saker kan man inte stressa fram och jag tänker att om man inför känslan av stress i något så avtar även den där lyckan man har när man får flytta. Det blir som ett antiklimax eftersom man inte njutit av resan till målet.
Jag har ba fokuserat på att njuta.
December var även den månad jag verkligen släppte taget om den lilla känslan av stress och känslor jag inte vill ha i mitt liv. Även om t.ex vädret är något som får min puls att höja sig, så har jag ba let it go och tagit det lugnt. Vädret är ju inte någon man kan påverka.
Dessutom hyperventilerade jag inte heller när vi för en stund misstänkte vattenläckage i huset. Eftersom det visade sig att allt var i sin ordning, så hade det ju efteråt varit onödigt att hyperventilera över en sån sak. Som sagt, inte stressa upp sig innan det verkligen är läge för det.
Det här var månaden jag knappt kunde stå rakt på grund av att jag la allt golv i huset på mindre än en vecka. Det var månaden vi installerade vår nya ytterdörr och fick behaglig inomhusvärme i huset.
Det var månaden min monstera tackade för sig, och jag bestämde att aldrig mer köpa växter från stora kedjor, där alla växter av någon underlig orsak börjar ruttna efter en tid.
December var den månad jag svängde upp och ner på världen och stod på huvudet för första gången på länge. Hade jag inte hört ett ljud från ytterdörren, så hade personen som besökt huset sett Fredrik som skar det sista av heltäckningsmattan och jag som stod på huvudet bakom honom.
Det här var den månad jag var tacksam och glad över nästan precis allt som hänt detta år. Även om jag ser med spänning fram emot morgondagen, så har sist och slutligen det jag lämnar bakom mig inte varit något pissår. Det har varit ett fint år.
Om man ska summera året 2017 med en bild, så är det den här. Känslan av att vara hemma.
Så nära du kan komma att läsa ur min dagbok.
Min Bullet Journal är det mest personliga jag har och det betyder att man kanske inte tar och låter vem som helst läsa i den. Nå, idag gör jag ett undantag och ska låta er läsa min Bujo från November. Det är så nära man kan komma att läsa ur min dagbok, om jag fortfarande skulle skriva en sån.
För att inte gå igenom trettio dagar med text och vardagssysslor, så ska jag skriva upp vad jag gjorde varenda måndag och fredag av November-måndag. För det här är en del av min årsresumé 2017.
onsdag 01 november (månaden började med en onsdag, så den får vara med)
x jobb 7 -11:47
x fixa ny ytterdörr
x lacka naglarna
> beställa en till faber castell penna, storlek s. (> betyder att det här är inget jag gjorde idag, utan skuffade fram till en annan dag)
x möblerna levereras 14-14:30
fredag 03 november
x jobb 7 -11
x mätning av betonggolvet 12 / 12:30
x BOB ringde och meddelade att vi har internet vid huset nu. Bara att ringa och flyttanmäla sen.
måndag 06 november
x vattna växterna
x mätning av betonggolvet 12-tiden. GOLVET ÄR TORRT HALLELUJA!
x skicka till Ida om att beställa kaklet.
x ring Dahlskog. Han kommer nästa vecka.
x beställde faber-castell s pennor
fredag 10 november
x jobb 7-15
x betala räkningar
x fick mina pennor
x nååro hämtade hem sänggaveln från jeppis
x hälsa på marika och sami en sväng
måndag 13 november
x skicka meddelande till dahlskog om 1. hur städat han vill ha det och 2. dörrkarmarna.
x dahlskog börjar på med badrummen
x måla (och här låter jag det vara hemligt vad jag egentligen målade)
fredag 17 november
jobb 7-15
x dahlskog fortsätter med badrummen & han blev klar med mitt wc :)
x jag och fredrik började lägga upp taklister (herregud, var det verkligen så sent som i mitten av november vi började på med det?!)
måndag 20 november
x vattna växterna
x ring skogsvårdsföreningen
x ring och kolla med massage
x beställa (och här låter jag det också vara lite hemligt)
x lägga upp taklister
x hälsade på hos vännerna en sväng på kvällen
fredag 24 november
x jobb 7-11
x BLACK FRIDAY (hade som förberett mig vilka sidor jag skulle fynda inredning till huset ifrån)
x dahlskog fortsätter med badrummen
x tvätta kläder och vika in rena kläder (att tvätta kläder är inga problem, att vika in dem efteråt är ba tråkigt. Därför är det bra att ha en bujo så man får skriva in tråkiga saker ibland, ba för att bocka av dem senare)
x beställa möbler och kapina från ikea. Hemleverans till huset.
måndag 27 november
x jobb 13-21
x BADRUMMEN ÄR KLARA! Det blev så otroligt vackert!
På kvällen medan jag arbetade monterade Fredrik köksluckorna till skåpen.
torsdag 30 november (ja, det är en torsdag, men är sista dagen av månaden.)
x leif hjälper oss med det sista i köket
x hämta ut paket från posten
x fick min nya telefon
Hade dock månaden varit en dag längre så hade det stått att jag skulle jobba samt få hemleverans av den nya ytterdörren och ikea-möblerna. Jag hade även hämtat ut mera paket från posten och fortsatt att bygga vid huset. Vid det här laget var nästan alla taklister på plats, och vi monterade grovkökets skåp på fredagskvällen.
De mest lästa blogginläggen.
Det var i September jag, åter en gång, slutade äta socker. Kom som fram till att man ska nog bara göra och äta det man mår bra av, och min kropp tycker verkligen inte om shitfood. Även hur mycket mitt huvud tycker om det.
September var även den månaden jag skulle bli ett år äldre, och det här gången tänkte inte ha och hade inte heller någon ålderskris. Omfamnade ba hela mig själv och de år jag fått här på jorden.
Annars var det kort och gott en fin månad som jag bara ser tillbaka med kärlek i hjärtat.
Nu tänker jag göra något lite annorlunda under min årsresumé, och dela med mig av fem av de mest lästa blogginläggen jag skrev under september-månad, samt visa fem bilder som får representera min födelsedagsmånad.
Frivilligt barnlös.
Läs min intervju med kvinnan som är frivilligt barnlös.
Hur är det med ekonomin?
Fick en fråga om hur det är med vår ekonomi, i och med husbygget, och jag svarade på den - som med alla andra frågor.
Capsule Wardrobe.
Jag donerade och kastade bort kläder, och lämnade med endast 31 plagg i garderoben.
Titta in i min Bullet Journal.
Till födelsedagspresent fick jag min Bullet Journal, av märket Leuchtturm 1917, av Fredrik. En av de bästa gåvorna någonsin, eftersom jag har använding av denna varenda dag och får vara kreativ.
5 saker att göra för att bli glad.
För jag vill att människor ska vara glada.
Det bästa med platsen vi byggt huset på måste vara den stjärnklara himlen och att vi har en blåbärsskog med detsamma utanför dörren. Eftersom jag slutade äta socker i september, så fick jag istället mumsa på goda bär.
”Sen när det är vinter, så tänker jag se tillbaka till dessa bilder för att minnas hur vacker världen är i färger. Gult, grönt, blått, rött och alla skuggor från den härliga solen.” Så skrev jag om den här bilden. Och nu är det ju vinter, så jag måste väl ta och reflektera över bilden.
Japp. Den är fin.
Jag och Fredrik tog en liten roadtrip i närtrakten och såg vackra miljöer vi bara bor ett stenkast ifrån.
Vi var för första och sista gången till villan för sommaren, en vacker septemberdag. Det var lite blandade känslor, men mest fyllde kärlek min kropp. Jag balanserade stenar och åkte på spegelblankt vatten hem igen.
Jag stod bland björnbärsbuskarna och tog selfies av mig själv. I pyjamas.
Stackars älskade Fredrik for igenom stolen medan han spacklade. Gick inte som på Strömsö.
Och det var en av de bästa månaderna på året.
Rolig, intensiv och alldeles för kort.
Varje semester är väl ungefär lika för varje kotte på denna jord. Den är rolig, intensiv och alldeles för kort. I alla fall känns det som det, och årets semester var inget undantag.
När jag gick igenom hela augusti månads bloggarkiv, så fick jag till sist hindra mig själv. Annars hade jag lagt med hela månadens arkiv av bilder. Alla roliga minnen jag vill minnas. Så förbered er på en månad med mycket glädje och en peppande länk.
Kan väl börja med en peppande länk, sen får ni läsa om en av de bästa månaderna på hela året.
5 citat som ger dig styrka i tuffa stunder.
Okej, månaden började inte så prima när ett par ungar skadade Mr Fantomen, och jag stod utomhus och skrek lungorna av mig. Men jag började förstå lite varför ingen av katterna velat vara ute på hela sommaren, och varför Fantomen i juni varit riktigt dåligt i skick, haltat och sovit i över ett dygn i sträck.
Nu äntligen har katterna vågat börja gå ut och njuta av livet igen,
och jag hoppas att precis varenda en av er som läser det här, lär era medmänniskor och barn hur man ska behandla djur. Var snälla.
Eftersom både jag och Fredrik semestrade under exakt samma datum för första gången under alla våra år tillsammans, så hade vi all tid att spendera vid huset. OCH SE HUR FINT DET VAR DÅ. Trots att vi inte hade stenmuren på plats. Snart är det sommar igen, om man får vara positiv.
Och under den här lediga tiden hände det mycket inne i huset...
Fredrik spacklade, slipade och jag målade huset. Samtidigt sprang vi på ett sista Puustelli-möte och bytte i sista sekund ut skivan till köksön till den marmorskiva vi nu har. Dessutom var vi till Vasa Färg och det var den veckan i augusti som vi bestämde oss för den vackra, unika och ekologiska tapeten vi har i köket.
En kväll fick vi fara, i pyjamas, till svärmor och rädda en liten spilintu som råddat sig till ventilatonsrören. Det blev lite härligt kaos sådär på kvällskvisten, och fågeln fick en hel del att berätta åt sina vänner.
Våra vänner hade en lugnare helg i jordbrukandet och en rolig kväll i augusti festade vi till klockan tre på natten. Vem kunde tro att det kunde vara så roligt att sitta i ett halvfärdigt hus, utan el eller vatten? Tror det sist och slutligen inte har med platsen att göra, utan med vilka människor man omger sig med.
Hur som haver är den här kvällen den kvällen jag tänker tillbaka till, om någon skulle fråga mig om en minnesvärd kväll under sommaren.
Jag målade bara de väggar som hade gipsskiva på sig, och egentligen tycker jag det var ett bra drag av mig - än att behöva måla precis allt på en och samma gång senare.
Här hade vi inte ännu el i huset och inte ens takpanelen på plats. Ändå var det här det vackraste huset jag någonsin sett. Det enda negativa var alla getingar som ännu for in i huset. Oskämtat så kunde jag möta på mellan fem och tio getingar på en dag. Huäääää....
Medan el och de sista ventilationsrören i huset blev fixade, så smet jag iväg till Jakobstad för att umgås med mamma och syskonen. Vi for på loppisrace, och jag fyndade en puff från egypten för endast två euro! Tänk, i flera år har jag sökt land och rike efter en puff, och så fanns den på Missionstugans vind.
Snart får jag ta puffen och lägga den på en fin plats i huset.
Och som avslut på kanske den bästa månaden på hela året, så blir det en bild av mig och världens bästa typ. Fredrik.
Tänk vilket år det här har varit. Allt vad vi har varit med om. Hur starka vi har varit och blivit. Och hur underbar du är. Jag älskar dig.
Inga gröna fingrar, men en frisk armhåla.
”Det börjar likna ett hem”, skrev jag och var så lycklig över att jag och Fredrik fått upp gipsskivor på en sida av varje vägg. Det var i början av juli och mina dagar såg ut så här hela sommaren: bygga vid huset, arbeta natt, förvandlas till en zombie och upprepa allt igen. Med soppa i magen, den enda maten jag lever på vid nattskiften.
3 juli
27 november
Och till skillnad från andra somrar, då jag njutit av solen, legat och stekt på terrassen eller spenderat mycket tid vid havet – så spenderade vi varenda evigaste dag inomhus vid huset. La vi inte upp gipsskivor på mellanväggarna, så jagade jag getingar med världens största flugosmätto jag hittat vid byns butik.
Av någon underlig anledning hittade varje geting till ”barnrummet”, som vi till sist började kalla dödens rum, för att getingar samlades i en hög på golvet och kolade vippen.
Vi fick besök av en typ som skulle täthetsmäta huset. Det var en riktigt spännande dag, eftersom det nu verkligen skulle märkas om vi gjort misstag i bygget. Men det visade sig att huset var i toppklass, även om det inte är skapt för att vara det.
Det var en riktigt härlig egoboost att få höra, och perfektionisten inom mig jublade. Det gjorde en lite mer peppad att fortsätta bygga sina drömmars hem.
I mitten av juli, en vecka innan jag skulle ta semester, så steg jag upp tidigt på en ledig dag för att fara på ultraljud av armhålan. Jag hade ju en månad tidigare bloggat om att jag funnit en knöl i armhålan, och den vägrade försvinna.
När man upptäcker något som inte är som det ska, så blir man halvt tokig av att tänka och bara vänta på en förändring. Ibland är det nästan som att väntan är värre än att få reda på vad det handlar om. Så jag for på läkarbesök, fick remiss till ultraljud och fick där reda på att allting var i sin ordning.
Så jag firade livet med att köpa en monstera,
som tyvärr inte mår så bra idag.
Och medan jag handlade min monstera i stan, så hade jag tydligen ögonskugga i klyftan. Om jag är av med något så är det tydligen där jag ska söka. :'D
Samma dag som jag tog semester tog jag och färgade mitt hår. Ville tydligen se ut som en enhörning som skulle på rave under semestern. Tyvärr var jag inte rosahårig så länge, men det var kul så länge det varade.
Och trots att jag inte har gröna fingrar när det kommer till monstera, så kan jag verkligen ta hand om gullrankor. Jag fick på posten hem världens bästa paket: sticklingar. Hjärtan på tråd och N'Joy (gullranka). De mår bra än idag, och gullrankan har redan hunnit få flera nya blad.
Det paketet gjorde min dag och gläder mig än idag. Vill folk skicka fina paket åt mig så hindrar jag er inte. <3
Nästa månad i min årsresumé blir det fest till mitt i natten. ;)
Vad ville universum säga mig?
Juni var den månad jag fick körförbud på bilen, besökte kyrkan inte bara en – utan två gånger, och den månad vi verkligen förstod att om något skulle ske vid huset så skulle vi göra det själva.
Samma dag som jag bloggade om att vilja stanna tiden, så stannade tiden rejält. Att ta farväl av en älskad människa är aldrig lätt, och sorg känns lite som att klockorna stannat medan man är fast i en bubbla av overklighet.
Sen är det även overkligt hur livet ändå fortsätter omkring en, trots att man själv ba vill pausa. Hur det inte är möjligt att pausa i all evighet, och hur skamfylld man kan känna sig av att själv fortsätta sin vardag igen.
Känslor, gott folk. Det finns inga rätt eller fel, men varför finns det ingen handbok att ta till ibland? Det verkar som att man bara måste finna sitt eget sätt.
Och den här månaden tänker jag inte gå in på vad vi egentligen gjorde eller vad som fyllde våra dagar. Istället kommer jag att ta vara på och lyfta upp det som fyllde mitt hjärta.
Min älskade bror ställde till med examensfest och fotograferade denna bild.
Hela midsommaren arbetade jag och höll på att krocka med två älgar. De hade bara en mysig stund, stod och mumsade på en björk och plötsligt var jag framför dem. Jag vill gärna tro att vissa saker man upplever har något att lära en.
Samma sak är det med djur. Det är ju inte som varje dag man möter på en älg, och nu var det till och med två stycken!
Vad ville universum säga mig?
Efter att ha googlat fram älgens betydelse i ”Djurens språk” av Solöga, och det gjorde jag först nu, så inser jag att deras budskap var precis det jag hade behövt få höra den dagen, i den stunden.
”Här gäller det att känna dig nöjd med din plats i livet, först då befinner du dig i mitten av världen och det du önskar kommer till dig. Kliv ur känslan av missmod. Välj att vara nöjd och din situation förbättras.”
Visst, ens situation förbättras inte med detsamma bara för att man ”väljer” att vara nöjd. Men, man får förhoppningsvis lättare att finna sätt att möta dagen och ens egna känslor.
Jag kom fram till att jag vill vara den sprudlande kvinnan, som jag alltid varit innerst inne, som håller livet kärt. Trots hur skört livet kan vara. Som tar vara på dagen och uppskattar det som finns nu, snarare än det som varit eller kommer att komma i framtiden. Och sakta men säkert fann jag mig själv igen.
Samtidigt fann vi på riktigt den här månaden våra vänner som varit ett stort mentalt stöd till oss under byggtiden.
Juni
December
Om jag ska skriva något om huset så var det i slutet av juni som jag och Fredrik trollade fram mellanväggar på endast två dagar.
Även om man var halvt skräckslagen av att göra detta viktiga moment utan hjälp av någon som åtminstone gjort detta en gång tidigare, så gick det bra. Det som var mest läskigt var väl den där 25 cm's biten, som var den första bit vi limmade fast. Sen gick allting i ett huj och man kunde börja se mer, med lite fantasi, om hur huset skulle bli. Alla väggar var i vattenpass. Som om en professionell byggare hade gjort det, fast lite bättre. ;-)
ps. Bilen hade inte körförbud allt för länge och den blev godkänd på andra försöket i besiktningen. Jag tog den upplevelsen som en lärdom att handskas med motgångar, och det gick bra. Det kunde ju ha handlat om värre saker.
Nu har jag skrivit en A4 om mina känslor, och jag hoppas ni får en alldeles underbar dag. Puss.
Förändring på insidan och utsidan.
Omedvetet, men som en trevlig överraskning, så verkar varje månad av min årsresumé börja med bilder av Mr Fantomen. Eftersom den första månaden med hus var egentligen bara en lång historia av styrox och väntan på att man skulle få betonggolvet, så passade vi på att ta med Fantomen till huset.
Han tappade hakan av vad det var fint.
Och kanske den här årsresumén blir mestadels om huset, eftersom nu livet kretsat kring det sen den här tidpunkten, men jag har svårt att förstå att det skulle ta till juni innan vi faktiskt gjorde något som syntes på insidan av huset. Som takskålning. I maj förberedde vi bara för betonggolvet.
På bilden ser du mig vara lite rädd för armeringsjärnet. Det gick bra, och betydligt snabbare än vad folk varnat oss för att det skulle ta. Jag har ju sagt det förr, och säger det igen. Hör inte på folk som endast är negativa eller inte kan peppa en, utan bara måste varna en eller försöker att föra över sina rädslor på dig.
Omge dig ba med kärlek. Låt folk prata om vad som gör dem rädda, men ta inte åt dig. Prova själv för att skapa din egen uppfattning. Okej?
Vi hade ju en borttappat råsten, och i maj var det fritt fram att springa runt i skogen på nytt för att lägga en ny råsten på plats. Jämfört med de gamla hederliga, så är nutidens råstenar små röda fyrkanter.
Den där fågelholken, som jag köpt av ungarna som månaden före kallat mig för ”tomten”, fick äntligen någon som flyttade in. Jag hade ju haft lite otur, och lyckats locka till mig en liten fågel, som utan att jag märkt det flygit in i huset och dött. Så när en ny familj hittat holken och byggt bo så pirrade det i magen.
Tyvärr gick det dåligt även där. Många fågelungar, men ingen som klarat sig. Den minsta hade inga fjädrar, medan den största var fem före att flyga iväg. Undrar vad som hade hänt dem?
Hoppas på bättre fågellycka nästa år.
OCH ÄNTLIGEN FICK VI BETONGGOLVET. Jag hade drömt mardrömmar natten till allt skulle bli gjutet, men det visade sig vara i onödan, för allt gick bra.
Rakt, fint och behövde inte omslipas. Fem månader senare var betonggolvet kruttorrt och redo för laminat och allt.
Nu när jag ser tillbaka på bilden så har jag svårt att förstå att det en gång har sett ut så där. Herregud. Vi har gjort det bra, nu när det ser ut som en inflyttningsfärdigt hus.
Det sägs även att när en kvinna sörjer eller behöver en förändring, så klipper hon håret. Jag som klippt mitt hår i ett sen december, året tidigare, så villhövde en pannlugg. Så jag klippte den. Eller inte jag. Jag for på en drop-in tid till en frisör, och det var första personen som fått klippa mig, förutom min mamma.
Det här att släppa taget om saker och ting, människor och sånt man inte har makten över, är inte det lättaste. Men så viktigt att behöva göra. Pannluggen gjorde ju inget åt förändringen i sig, men jag kände mig fin och redo för att börja ta mer hand om mig själv, och att klippa mig märker jag nu var bara symboliskt sett att släppa taget.
Det var den här månaden jag fick intala mig själv att jag kan inte stressa upp mig för sånt jag inte har makt över. Att inte stanna längre kvar i en grop av oro, utan faktiskt börja leva och njuta av det man har. Just nu.
Jag och Fredrik spenderade dagarna tillsammans, byggde vid huset och blev intervjuade av Radio Vega. Det var Fredriks första intervju någonsin, och han var så duktig.
Bakom oss hade vi nu en lugnstart på året och bygget. Nästa år skulle allt ske på en och samma gång.
*pssst* God jul på er alla. Om några timmar publicerar jag årets julkort. <3
Ett steg närmre drömmen.
Den första dagen av april så blev jag utskrattad av byns barn vid butiken, som tydligen tyckte jag såg ut som tomten i mina röda varma utekläder. Vilken start på månaden.
Även om jag höll huvudet högt så ångrade jag lite att jag pröjsat de barnens klassresa, genom att ha köpt en fågelholk av dem. Man får väl ha lite bättre hyfs om man ska hålla på med kundbetjäning, eller?
Dock glömde jag bort det snabbt, och blev påmind först nu när jag gick tillbaka i arkivet. Så ska vi bli påminda om lite roligare saker, som typ Mr Fantomens födelsedag?
Den tredje dagen i april är världens bästa frass födelsedag. Tänk att han nu har varit i mitt liv i 10 år och snart 9 månader! Som alltid firar jag våra katter lite extra med god mat. Nu i dessa juletider så har jag till och med köpt grishjärtan åt dem. Trodde jag beställt bara ett, men fick en hel påse full med hjärtan. Katterna är i alla fall glada och kommer att vara mätta länge.
Samma dag som Mr Fantomen fyllde år så ringde telefonen i ett åt Fredrik. Eftersom han inte svarar på okända telefonnummer, så lät han det vara, tills jag blev halvt irriterad och bad honom svara. ”Tänk om det handlar om huset vårt!?” sa jag. Och visst var det om huset vårt.
Två lastbilar kom lastade med våra element av det som skulle bli vårt hus, och de ville bara ha vägbeskrivning den sista biten, pga GPS som fått lejdon.
Och förstår ni hur glad denna bild gör mig? Av flera orsaker; 1. Tänk att det fortfarande är så där ljust efter sju på kvällen i april. Är det ens möjligt?! 2. SÅ LITE SNÖ. KNAPPT NÅGOT ALLS. 3. Det var det som skulle bli vårt hus som levererades.
Mycket har jag fått höra detta år, och ett av alla meningar var att jag inte skulle kunna sova natten till då huset monterades. Nå, jag sov som en stock, medan andra byssbor vaknat så pass tidigt att de kunnat se huset monteras.
I början var det ganska många som sprang runt vid vår tomt och huset, och det kunde kännas jobbigt. Speciellt när man själv, som är markägaren och husbyggaren, inte var på plats.
Tack och lov lugnade det ner sig sen.
Sen fick jag samma månad min första panikattack på länge, och det hade ingenting med huset eller mitt liv att göra. Och kanske på grund av det så vägrade jag den hindra mig, och kämpade mig iväg på möten och allt som fyllde dagarna i min kalender. Vilket var ganska fullspäckade dagar, samtidigt som mitt hjärta och sinne ville ta hand om människorna omkring mig.
Än idag tror jag inte att en panikattack blir bättre av att man isolerar sig, åtminstone inte för mig. Jag tror man måste våga fortsätta ta sig fram och inte låta rädslor ta över. Trots att du kanske behöver ha med dig en spypåse på vägen, ba ifall att.
Och det som har varit det jobbigaste under detta år är det här med ”att vara jobbig”. Att behöva känna att man tränger sig på, är till besvär eller liknande ba för att man frågar, ser till att man får det man betalat för eller sin vilja igenom att få allt som man planerar.
Men som jag skrev i april, och som jag skriver nu igen: ”Strunta helt enkelt i att uppfattas som jobbig, för det är nog mer jobbigt att inte ha koll på läget eller känna känslan att inte blivit rättvist behandlad”.
Det tog egentligen till slutet av april innan vi kunde börja göra något vettigt inne i huset. Om jag varit rädd att vi lagt för lite grus inne i huset, så hade jag inte behövt oroa mig. Det var alldeles för mycket och verkade aldrig ta slut när vi jämnade ut gruset. Så alla ni som behövt kasta ut 10 skottkärror med grus, va ba lugn. Det kunde ha varit 40+ som för oss.
Dock verkade jag fortfarande ha humöret uppe, och fortfarande rökfri i tre månader.
21 april höll jag på att lägga styrox i huset och hela den här styroxhistorien vill jag ba ignorera och vara tacksam för att den är över. Kanske det börjar märkas vad som var det allra tråkigaste momentet i husbygget?
Det som tog emot mest var att även om det gått snabbt undan, så hade vi ändå inte fått golvet gjutet snabbare. Och det som är lite värre än styrox, är det här med att vänta – när man egentligen ba vill att allt ska flyta på, gå snabbt och smidigt.
Psssst. Den här vackra bilden tog jag under en kisspaus i min skog. En av de mest gillade bilderna under året. SER NI HUR VACKER SKOG VI HAR?! Ser ni hur vackert det kommer att vara om endast fyra månader?!
Så känns det jobbigt nu i vintermörkret, tänk hur fint det kommer att bli. Även om man helst av allt ska fokusera på nuet, men ibland är allt ändå lite vackrare i slutet av april.
Och den bilden får avsluta en månad som blev nu en och en halv A4 text på datorn. Summa summarum var april en månad då allt jag drömt om blev sakta men säkert en verklighet. Då jag fick öva upp mitt tålamod, som jag *surprise surprise*, än idag övar på.
Ha en underbar dag, ta hand om er. Kram.
Månaden jag fick annat att tänka på.
Om jag var trött och inte riktigt visste hur jag skulle känna eller hantera de känslor jag kände i februari, så var det i mars jag fick annat att tänka på. För det var den månaden all grund skulle förberedas för huset. Jag drömde var och varannan natt mardrömmar om sockeln som stack ut fem meter förbi kullen vi byggt huset på, eller att vi tappat bort rör och viktiga kablar i marken.
En kabel hade vi till och med tappat bort på riktigt, men det visade sig bara att vi sökte på fel ställe.
Helt normalt när man är i en husbyggarfas.
Och trots att det var vinter överallt, så levde jag på hoppet och det faktum att det var en vårmånad. Nu skulle väl det vända och bli sommar så småningom?
Fotograferade inget på första mötet med lantmäteriet, så ni får istället se bild av mig och den största vibrator jag någonsin sett.
Hur som haver. Månaden började med ett möte som jag skrivit i min kalender skulle ba ta 1,5 timme, men som visade sig ta något längre. Eftersom den mark vi köpt hade samma nummer som en åker, så skulle den brytas upp och vår mark skulle få en alldeles egen nummer.
Till det behöver man en hel massa papper och en kvinna får lantmäteriverket, och förhoppningsvis gamla råstenar som finns någonstans i skogen.
Vi fann tre av fyra, och till sist började jag gräva fram frusna stenar i hopp om att hitta den sista.
Den var och är fortfarande försvunnen. Vi fick ta till ett nytt möte någon månad senare för att få den nya råstenen på plats. Det gick inte heller på 1,5 timme, men var betydligt behagligare att gå i skogen i värmen. Tomten vår blev dessutom lite större efter det sista mötet.
Allt ba hejmåt.
En av våra vänner var fem före att föda barn, men hade tid för tekopp och kex. Dessutom fick jag hälsa på hönsen.
Det har varit spännande och kul att få se vänner få barn, för att se hur de sedan växer och blir egna personligheter, istället för små knytten som typ ba sover eller glor på en. Mitt mål med alla vänners barn är att jag ska vara så rolig att de kan skratta med mig. Eller åt mig.
Ba de skrattar.
Radio Vega började följa med i vårt husbygge.
ÅH FYYYYYY vad det här var en jobbig dag. Trots styrox, presenning och önsketänkande så var marken så frusen och det var halvt omöjligt att få bort både presenningen och styroxen från marken.
Jag var fem före att ge efter, låta huset levereras någon månad senare och allt jag egentligen inte ville, men som jag visste var ett måste om inte grunden var i skick för varken sockel eller hus.
Men vi gav inte upp och till sist var allt styrox undanplockat. Marken var redo för det sista arbetet innan sockeln skulle på plats.
Jag och Fredrik sprang på möten, arbetade med markarbetet på tomten, arbetade på våra riktiga jobb, och funderade och planerade hur vi ville ha det i huset som ännu inte kommit på plats. Det var mycket på gång - och mer skulle det bli.
Jag är nu i efterskott glad att jag sist och slutligen inte visste hur mycket arbete det egentligen är bakom att bygga ett hus och ha ett liv på sidan om. Jag är även glad att jag inte lyssnat på varenda kommentar om hur det är eller hur det ska vara att bygga hus. Jag ville ju uppleva det själv, skapa min egen uppfattning.
Har som bara haft inställningen att ”allt går och vi kommer att göra det jäkla bra”. Alla som sagt annat har jag ba stängt öronen för och fortsatt med vårt eget race. Och sist och slutligen gick det ju jäkla bra. Mycket såna här gånger handlar väl om ens inställning.
Den här bilden gör mig så glad, för det betyder att i slutet av mars var det så varmt att jag vågade klä av mig.
Här, trots att vi varken hade något hus ännu, utan bara sockeln på plats, så var det här den vackraste plats i världen. Trots att det kändes lite väl lite med bara en ram. Minns hur jag tänkte de där 10 timmarna jag vibrerade gruset inne i huset att "Hur ska vi få plats?!".
Idag tänker jag varför vi byggt så stort. Och då har vi ändå byggt mindre än vad annat folk bygger.
Dagen efter att vi fått sockeln på plats så var jag, med svärmor som moraliskt stöd, till sjukhuset för att ta bort ett födelsemärke på kinden. Jag var nervös som tusan, för jag visste att bedövningen är det mest obehagliga. Även om jag inte såg något.
Däremot hörde jag hur läkaren, på finska, förklarade åt sin studerande att ”Nu blöder det som bara den, så vi måste bränna lite”. Där låg jag under en grön filt å ba: ”Höhööö blöder e myki?!”.
Idag syns knappt ärret. Det var en duktig läkare som sydde.
JO! Det spökade annars hejvilt den här månaden i lägenheten. Om inte saker som inte ska falla, föll från diskbänken, så var det dörren som lät som om någon försökte öppna den - från insidan.
Det hände till och med när en vän var på kaffe, så jag är inte fullständigt galen.
Försökte få Fantomen att klä ut sig till ett spöke, men han ville bara mysa.
Överlag så var marsmånad en bra månad. Jag valde att fokusera på det fina. Var det stressiga dagar då ingenting verkade gå min väg, då skrev jag ba aauuuumm i min kalender.
Månaden med vintertrötthet.
Början av februari så hade jag semester, och tydligen triggade lediga dagar den där vintertröttheten som jag tror många upplever efter ett par månader i mörker. Utåt hände inte så mycket, förutom att jag bloggade lite mindre. Och när jag bloggar mindre så betyder det att inombords sker mycket mer.
Jag tänkte på saker som ingen kunde påverka, och sånt är aldrig till någon nytta. Speciellt inte när man inte klarar av att acceptera situationen och släppa taget. (längre ner i blogginlägget får ni lite visdomsord av mig)
Men.
Än hände inte så mycket, utan det var först två månader senare som jag skulle inse och behöva släppa taget om saker och ting för att inte bli slut på riktigt.
Så tills det, så får ni läsa om annat som hände i februari, förutom att jag var lite vintertrött och bara längtade till vår, sommar och något annat än snöslask och blixthala vägar. Jag startade ju klubben ”Vi som ogillar detta p*ssväder och gärna ha sommar året runt. Kanske lite höst går för sig, men längre än så går vi inte" här på bloggen, och fick några medlemmar.
Månaden började med ett tecken på universum att ta det lite lugnt. Norrskenet.
Om det är något som faktiskt blivit minimalt av detta år är de stunderna det är bara jag och kameran. Vare sig om det är ensam, ute i mörkret med endast norrskenet ovanför en,
eller att balansera stenar vid havet, så har jag gjort annat än det. Fotograferat mera hus än stenar.
Och detta är just en sån situation där man skulle kunna sörja missad egentid där man får vara kreativ, men jag tänker inte göra det, för det är ju inte som att man kan dra tillbaka klockan och uppleva det på nytt.
Jag missade flera norrsken, men fick uppleva annat. Och det är helt okej. Dessutom var det där ena norrskenet tillräckligt mäktigt.
Den tredje februari vände jag upp och ned på världen, och älskade det!
Jag har bloggat om detta förr, men varje gång jag gör yoga så utmanar jag mina inre demoner och de felaktiga föreställningar jag har om vad min kropp ska klara av.
Istället är jag fullständigt i nuet och låter min kropp och själ arbeta sida vid sida, och efteråt känner jag ba kärlek.
Det här året har jag och Fredrik varit till kyrkan så många gånger att vi fått riktigt lejdon. Men ännu i februari, innan vi hade någon aning om hur många besök det skulle bli efteråt, så var det ganska mysigt.
Våra vänners barn döptes och Fredrik stod framme vid kyrkan för att bli en fadder.
Eftersom jag inte är inskriven i kyrkan, stod jag inte bredvid.
Hann nästan fundera tre sekunder på att skriva in mig, bara för möjligheten att kunna bli fadder till ett barn, men släppte även den tanken. Det var en vacker ceremoni även från kyrkbänken.
Jag började måla intensivt en period.
Myste med katterna på soffan.
De där pyjamasbyxorna sprack dock i baken, så de har jag inte mer.
Pysslade en kruka till min älskade gullranka.
Den verkar dock nu ha knaprat anabola i smyg, och fått större blad än mina händer. Vad händer med den?!
Höll mig fortfarande bort från tobak, och startade en fotoutmaning som jag inte höll.
Och jag veeeet att den här årsresumén skulle bli den mest händelserika någonsin, men det hade som inte riktigt startat här ännu. Tror däremot att jag behövde den här månaden då allt kändes så otroligt trögt, för att sen uppskatta lugnare perioder. Låter som en klyscha, men så otroligt sant.
Men om det är något jag vill att februari ska lära dig, och mig, är att är det något som bekymrar dig; kom ihåg att:
Alla känslor är okej. Även de som inte är roliga att känna, för de finns där av en mening. Men man måste lära sig att släppa taget och inte låta som omslukas av en sorg eller ett mörker som inte tar en någonstans. För om man stannar i det där mörkret för länge, blir det farligt.
Och det är lättare sagt än gjort, men det är något man måste komma ihåg.
När man känner känslor som sorg, ilska, rastlöshet eller är arg så måste man acceptera dem, se dem för vad de är och sedan släppa taget. Speciellt om du inte kan göra något konkret för att få en ändring.
Annars hjälper det bra att springa tio varv runt huset.
Du är värdefull, älskad och trygg.