bloggheader4

Att återuppliva en kyckling

Skrivet av Caroline Eriksson 17.06.2019 | 2 Kommentarer

Att ha djur är inte alltid roligt. Det är ett ansvar, och med det ansvaret följer det att man kommer att vara med om situationer då du endera får välja att avliva djuret, eller söka hjälp till djuret. Att det är du som människa och ägare att se till att djuret har det bra, trots att det kanske går emot ditt ego.

Det du ska få läsa nu handlar om det jag fick vara med om igår.

 

 
En vecka efter att kycklingar kläckts fram under Gullefjun, hämtade jag och Fredrik hem två maskinkläckta kycklingar till flocken. På grund av dålig kläck och att vi ville ha fler olika raser i vår flock, så kom vi hem med ännu en silkesblandning och en faverolle kyckling.

Tanken var att någon av de två resterande surhönorna skulle få varsin, men ingen av dem var redo för att få kycklingar. De gillade väl bara mest att sura.

Gullefjun däremot tog emot de båda nykläckta kycklingar under sina vingar, och lät alla små kycklingar vara under henne. Så efter att ha observerat henne en halv dag och sett det gått bra, så tänkte jag att det skulle fortsätta gå bra.

 
Till igår morse, då jag skulle släppa ut hönsen. Öppnade upp hönsluckan och såg de vanliga hönsen hoppa ut en efter en. Kikade genom fönstret och får se något gult ligga halvt begravt i spånet. Rusar in genom dörren, och ser att min faverolle kyckling ligger livlös framför mig i spånet.

När jag tar upp kycklingen i händerna känner jag hur den rör sig något, även om det lika gärna kunde ha varit mina händer som skakade så mycket av panik. Nacken var så lös att jag var övertygad om att den brutit nacken, och den lilla kycklingen kändes plötsligt så stor när den låg raklång i min hand.

 

"Jag var inte redo att ge upp."

 

 
I den här stunden har jag panik och ångest på högsta nivå. Jag skyller på graviditetshormoner, även om jag säkert skulle ha gråtit som icke-gravid, och sprang in med kycklingen med tårarna som rann längs min kind. Tog en liten handduk som jag lindade runt kycklingen, och Fredrik som vaknat av mitt gråt fann mig mitt på vardagsrummet med en kyckling i famnen.

Kycklingen andades, men mycket ytligt och utan någon rytm. Att låta den ta sina sista andetag ensam var inte något jag ville, så jag började föra mina fingrar över den och kände fingrarna röra vid de mjuka fjunen, på den kalla kroppen.

 

Det var som det eller att hjälpa till att avsluta lidandet, och jag var inte redo att ge upp.

 

faverolle chicken

Kycklingen som blev så fäst vid mig, efter att jag återupplivat den.


All beröring verkade göra något, för även om det var så gott som en livlös kyckling i mina händer, så tyckte jag se att den reagerade vid varje beröring. Jag la mig i soffan och lät kycklingen ligga mellan mina bröst. Varmast där. Huvudet var fortfarande något man fick hålla koll på, och förutom att jag rörde vid kycklingen och stabiliserade kroppen, så var jag fortfarande säker på att detta var slutet för den.

Men efter en timme låg inte längre kycklingen raklång, utan hade fört benen under sig, och efter ännu en timme så började jag höra små pip komma från den lilla kroppen.

 


Jag spenderade alltså så gott som hela dagen igår med återuppliva en kyckling. Det tog tid och tålamod, men jag vägrade ge upp hoppet om kycklingen. Från åtta på morgonen till fem på kvällen gick jag runt med kycklingen mellan mina bröst eller i mina händer, för den fick panik om den inte var nära konstant. 

Jag försökte återföra kycklingen tillbaka till flocken när den piggnat till och druckit (efter sju timmar), men Gullefjun attackerade kycklingen med detsamma. Förstår inte varför hon hade något emot faverollen, när den maskinkläckta silkesblandningen var lika accepterad som de hon kläckt fram själv. Men tänker att djur vet ibland mer än vi människor kanske ser.

 

Vid det här laget var kycklingen så fäst vid mig att den bara ville ligga under hakan, och som sprang till min kupade hand om jag hade kycklingen att springa fritt. Jag visste att det var omöjligt att ha den med flocken, eftersom den skulle innebära döden. Och jag visste att en ensam kyckling kan även dö av ensamhet, och jag har inte möjlighet att bära runt på en kyckling dygnet runt. Tror inte man får mammaledigt på grund av en kyckling.

 
Så jag grät lite till, för jag visste vad det skulle innebära, och skrev ett meddelande i hönsgruppen för österbottningar.

En timme senare hämtade en familj hem den lilla kycklingen. De hade lyckligtvis dagen före också hämtat faverolle kycklingar av samma uppfödare jag hämtat min ifrån, så min faverolle fick komma tillsammans med sina syskon.

 


Sent igår kväll fick jag ett foto skickat till mig, där jag fick se kycklingen stå och mysa med sina fyra syskon. Jag grät då också, men av lycka.

Dagen och historien som började lite väl dramatiskt och traumatiskt, fick ett fint slut.

 

 

 

Kommentarer

  • Sofia 17/06/2019 10:19am (4 månader sen)

    Alltså vilken sorglig men fin historia! Jag gråter lite här ????????

  • Sara 17/06/2019 5:10pm (4 månader sen)

    Hej! Kanske lite personlig fråga här? Du behöver int svara om int du vill :D
    Men har själv funderat länge på att skaffa höns. Har också funderat på att ha både höns och tupp, och då ibland också få kycklingar. Men vad gör man med dem då det blir för många tuppar?! Känns så hemskt att behöva ta livet av tupparna då, även om jag nog BORDE klara av det, då jag gladeligen köper broiler från affären! (Skulle ju även vara bättre att äta från de tuppar man VET att har haft ett bra liv på egna gården.. men jaa, hur gör man? Hur gör ni?

    • Caroline Eriksson 17/06/2019 5:46pm (4 månader sen)

      Hej :) Absolut inte en för personlig fråga, utan en BRA fråga, speciellt om du planerar skaffa höns. För förr eller senare kommer du ha en tupp.
      Själv hade jag en tupp som fick i vintras flytta till våra vänner, eftersom han attackerade mig och hackade en sår i kinden. Tänkte som att framtida barn ska kunna njuta av hönsen, och inte vara rädd för en galen tupp.

      Våra höns blev lugnare utan tuppen, så tror vi fortsätter så. I första hand söker vi nog ett nytt hem till de som går, och i värsta fall får man ta och avliva . För många tuppar kan resultera i blodbad om de börjar slåss, och att hönorna blir helt färdiga av allt paras. :)

      Jag har varit med om en tuppslakt där vi tog minst tre tuppar, och det blir lättare för varje tupp. Hönssoppan smakade gudomligt.

    • Sara 17/06/2019 10:15pm (4 månader sen)

      Tack för svar! Kanske jag nog ändå ska våg mig på höns nu (och eventuell tupp-slakt) :D

Skriv en kommentar