Att mista en kär familjemedlem
På fredagskvällen förlorade vi världens snällaste katt. Du är så saknad Mohicana. Du fattas oss.
På kvinnodagen 2008 fick jag vara med när Mohicana föddes. Sen dess har det varit hon och jag. Vi har vuxit upp tillsammans. 13 år tillsammans.
När jag var på BB efter att ha fött Nova gick Mohicana och sökte mig i dagarna tre, och sen vi kom hem har hon varit vid Novas sida. Sovit utanför hennes dörr alla nätter, och alltid varit nära.
Hon var Novas första bästa vän, och alltid så snäll. Helt underbar och mjuk.
Hon behövde inte vara ensam, och fick vara hemma med oss där hon kände sig trygg.
Det var väntat, för hon var ju trots allt 13 år. Men ändå kom allting för hastigt på. Hennes kropp orkade helt enkelt inte mer. När jag och Fredrik satt med henne i ett mörkt rum och pajade henne, grät jag och kände hur en del av mig höll på att försvinna.
Jag gråter än.
Hon fick en värdig och fin begravning, där till och med katten Leila var med och tog avsked. Märks så tydligt att något, någon, saknas här i hemmet nu.
Nu får du vila på evigt mjuka soffor och äta god mat.
Du fattas mig.
Mohicana
8.3.2008 - 2.4.2021
Kommentarer
Maria 05/04/2021 11:34am (16 månader sen)
Usch vad jobbigt!
Men nu slipper hon att lida och hon har det bra där hon är nu ❤️
Caroline Eriksson 05/04/2021 12:38pm (16 månader sen)
Ja verkligen. Tog nog hårt mig detta avsked. Allt gick så snabbt. Bara någon timme före hade hon och jag legat på mattan och myst. Ändå fint att vi fick ett ordentligt avsked, och att hon inte behövde lida. Hon fick ett långt och fint liv.
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar