Som ett nytt hus - underbart vackert!
Har du hängt med ett tag på bloggen, så har du kanske lärt dig ett och annat om kärleken i mitt liv - Fredrik. Kanske har du förstått vid det här laget att han gillar och behöver ha projekt på gång för att vara riktigt nöjd. Och den semester vi hade, då fick han minsann vara nöjd, för det gick knappt en dag utan att han hade något på gång.
Förutom att hönsen fick nytt hönshus, så fick vi även huset målat. Tanken var egentligen (redan förra året) att jag skulle hjälpa till med att måla, men på grund av graviditet och foglossning fick jag istället bara se på i sommar.
Men Fredrik, han klarade det så fint ändå. Och snabbt gick det.
Så snabbt att vi nästan glömde att ta en före bild av huset, innan han började måla. Vårt hus var grundmålat i en mörkgrå färg, och även hur mycket jag tyckte om huset tidigare, så blev det en så stor skillnad (till det bättre) när Fredrik började måla, att jag knappt kunde bärga mig innan huset var färdigt målat.
Långt innan vi ens börjat bygga hus hade vi bestämt oss för helvitt hus. Som kontrast till alla röda hus med vita knutar här på landet. Den vita färgen är från Coloria och heter Akrylaatti. En halvmatt färg som ska klara av alla väder och vind, år efter år. Det vi reagerade på var hur otroligt bra färgen täckte! Även om Fredrik målade två varv, överallt, så täckte färgen helt redan vid ett lager.
Nu ser vårt moderna hus (modell från Simons Element) riktigt modernt och fräscht ut.
Åh, se bara så vacker syn man möts av nu vid infarten till vår tomt.
Vid den lilla stenmuren växer även vildhallon (finns överallt på vår gård, så varken vi eller hönsen behöver gå hungriga). Om du jämför med den här bilden från maj i år, och nu, så ser du verkligen vilken stor skillnad det blev med lite färg på huset.
Nästa projekt blir att bygga staket. Eftersom vi har ett stort och farligt stup (men en mycket vacker stenmur till huset), och bebis på g, så har vi börjat tänka i säkerhetsbanor och bestämt oss för hurudant staket vi vill ha.
Det kommer att bli så otroligt snyggt! Och ja, man blir aldrig utan att göra när man har hus och gård.
Även hönsen fick sitt mörkröda hus i ny färg. Även här så fick man ta och lyfta på hatten för Colorias färger, för trots att det var mörkmörkmörkröd färg, så täckte det och blev vitt utan problem.
Det enda problemet var att hönsen inte tycker om förändring och är lite väl lättkränkta.
Luna hade varit inne och värpt ett ägg medan Fredrik började måla på framsidan. När hon blev klar och gick ut, så gick allt bra - tills hon vände sig om. Hon tittade bakåt, såg hur huset börjat få en ny färg, och det blev panik. Hon flög in i gallret, skrek som om någon skadat henne, och flög runt lite till.
Innan kvällen så hade hönsen accepterat den nya färgen, och insett att det inte är så illa med vitt och fräscht hus.
Tänk att jag får bo så här. Jag är så tacksam.
Och det var en massa bilder från vårt "nya" hus. Det känns verkligen som att man fick ett helt nytt hus (det är ju ändå nytt) nu när det blev målat. Så fräscht och fint, och jag kan inte se mig mätt på det. Helt otroligt hur fint Fredrik fick allt att bli, ensam och på så kort tid. Han är otrolig!
Vilken färg är ditt hus?
Vi har de snyggaste trapporna i byn!
När vi började bygga hus hade vi aldrig planer på att bygga högt upp. Vi ville ju hålla oss på marknivå för att inte bli helt strandsatta när vi är äldre, och för att livet överlag blir lite lättare att vara på jorden. Men man kan inte planera allt här i livet, och när vi fann denna tomt så var det självklart att vi skulle bo här. Att marken huset skulle stå på fick behålla sin höjd, och vi fick anpassa oss därefter.
Idag ångrar jag ingenting. Speciellt inte nu när trapporna upp till huset är färdiga.
Våra trappor är klara! Halleluja!
Att bygga trappor uppför en brant backe är ingenting jag skulle önska till någon. Inte ens Trump, för det är svåra saker. Det handlar om precision och att man har fantasin i behåll, speciellt när den där backen upp till huset inte ens är rak.
Men Fredrik är så mycket bättre än Trump och många andra, och trots att han inte tycker om att bygga trappor, så har han nu lyckats bygga mina drömmars trappor till mina drömmars hus. Som är verklighet.
Vackra lampor från Konstsmide.
Upp till huset är det nu sju stora och vackra trappsteg, med en lampa på vartannat steg som lyser upp de mörka kvällarna. Lamporna köpte vi redan förra året, innan huset ens var klart, och det är Konstsmide och deras modell som heter "Modena".
Snygga lampor som verkar vara gjorda för vår tomt.
Vi är rika på kärlek. Och stenar.
Själv verkar jag ha haft sån enorm överloppsenergi de senaste dagarna, och när jag kom hem från arbetet idag så hjälpte jag Fredrik att rada stenar vid sidan om trapporna. Så alla stenar du ser till vänster om trappan är det vi hann göra på eftermiddagen idag.
Stenar är något vi har gott om här på tomten. Bra det, så man står stadigt.
Får nästan känslan av att komma till ett SPA när jag går på trapporna.
Trappstegen är 1,5 meter breda och riktigt behagliga att gå på. Trodde som aldrig att trappor var något jag sist och slutligen skulle bry mig om, men nu i efterhand när de är klara, så inser jag att det är ju allt.
Det är det första man ser, och den känslan man får när man kommer till vårt hus.
Tänk att jag får bo här.
Och jag känner mig välkommen. Trygg. Hemma. Lyckligt lottad.
Tänk att just jag får bo på just denna plats, tillsammans med kärleken i mitt liv.
Lampan ovanför vårt husnummer är också från Konstsmide.
Jag har tydligen blivit den som bor i sina gummistövlar. Som var rosa en gång i tiden.
Men ja, det här var blogginlägget då jag visade dig våra trappor, som älskade Fredrik har byggt.
Stenar är liksom en röd tråd när det kommer till vår trädgård och naturen som omfamnar huset.
Nu försöker bara ignorera att det ska byggas trappor på den här sidan också.
Tack Fredrik för allt du gör. Att du har ett tålamod som få, och skapar magi från ingenting alls. Du är bäst, och jag älskar dig från botten av mitt hjärta.
Nytt vid huset! Våra drömmars gård!
Vår gård har sett ut som en typisk byggargård. Ojämnt grus. Skräp. Ingen ordning. Alls. Men när jag och Fredrik skulle dricka vårt morgonkaffe i morse fick vi trevligt besök av vår grävmaskinsförare Skinnars. Äntligen skulle det bli ordning på gården!
Jag fick plötsligt bråttom att fotografera det som jag lärt mig att blunda för. För om det är något jag har lärt mig av att bygga hus, så är det att fotografera allt. Speciellt det du inte vill se på, för när allting är fixat så kommer du inte att minnas hur det en gång har varit.
Till exempel så skulle den här delen av gården aldrig mer vara sig lik. Jag var i alla fall tacksam för att jag lyckats fotografera vackra sommarbilder av mig där igår, för det är även denna plats som det blommar mest på.
Runt huset finns en stenmur som ramar in det som ska bli gräsmatta. Dock har den stenmuren varit ojämn och inte så där snygg som man förställt sig.
Det har mest bara sett ut som om någon kastat stenarna dit, i hopp om att den skulle reda upp sig själv.
Och här, där det var en befintlig infart när vi köpte tomten, så har det nu varit ett dike som växt fast på endast en sommar. Det skulle det även bli ändring på, och det första vi började med.
Vi hade redan förra året köpt ett rör att sätta ner i diket, och det var det första vi började med idag. Vi hade verkligen tur med vädret, eftersom det var vindstilla och härlig värme.
Sen gick det undan, för om någon är snabb och duktig på att arbeta så är det Skinnars. I ett huj hade vi en till infart till huset, och började få en till väg uppgrävd.
Det gick så snabbt undan, att jag hann knappt med själv. Fredrik hade säkert också den roligaste semesterdagen hittills, eftersom han sprang runt och plockade alla röda stenar han hitta på gården.
Han har samlat på dem nu sen vi började bygga hus, och ska göra något fint av dem.
Efter att vi hade en till infart och väg till huset, så var det dags för Skinnars att börja göra det han säkert tycker är minst roligt. Ordna upp stenmuren. Men jag har ju sett att han kan, och att det blev fint, så tvivlade inte en sekund på att det skulle vara sämre idag heller. Eller bättre, hur man nu säger.
Jag litar i alla fall på att karln kan.
På en av alla stenar han ordnade upp så föll en blomma med rot och jord på stenen. Den står där ännu, vacker och fin.
Och jag låg och solade och mådde bra. Tänk vilken stor skillnad från förra året, då vi bara byggde och hann knappt vare ute. I år får jag vara ute, vid vårt eget hus vid vår egen gård. Hur underbart som helst!
Och så här ser det ut nu.
I morgon fortsätter Skinnars arbeta vid vår gård, så redan i morgon kommer det att se annorlunda ut. Men som det är nu så älskar jag att titta ut genom fönstret och se det som möter mig.
Ner till den lilla ladan så har vi nu en grusväg, så man kan välja att köra rakt upp till dörren om man skulle bli lat och inte orkar gå långt med matväskorna.
Plötsligt blev vår gård så mycket större och behagligare med hjälp av denna väg. Det bara pirrar i hela kroppen av när man börjar inse hur otroligt vackert vi kommer att få bo. Att gå runt och pyssla i trädgården om dagarna, och verkligen göra allt så fint man vill ha det.
Här är det alltid vindstilla (som överallt vid vårt hus) och behaglig värme.
Och stenmuren, den blev rak och fin.
I morgon kommer du att få se var vi ska montera upp vår flaggstång, och förhoppningsvis se lite jord på gården. Sakta men säkert får vi våra drömmars gård. <3 (<--- se bara vad jag är harmonisk när jag till och med skriver ut hjärtan).
Snart kan vi kissa och bajsa inomhus.
Förra veckan fick ni se en mystiskt sak som dumpats på vår gård, vilket visade sig vara det som gör det möjligt för mig & Fredrik att kissa och bajsa inomhus. Det är ju faktiskt 2017, man kan ju inte springa runt i skogen då, även om det har funkat hittills.
Och som ni vet så fick vi fintbesök av vår grävare Skinnars i dagarna två, och det här är
dag två, fredag.
Det var mitt favoritväder i fredags: totaldimma över hela byn. Desto mindre roligt var att det var svinkallt, så jag hade klätt på mig lager av lager av stickade tröjor, eftersom jag vägrar ta fram vinterjackan än.
Så där stod jag vid en av våra alla stenmurar som en pingvin, och tittade på när Skinnars började gräva en stor grop, där dagen före två stora granar stått.
Om det är något jag kunde börja förtjäna pengar på, så är det att fotografera fordon. Se bara vilken bild!
När gropen var tillräckligt djup, vilket var DJUPT så att reningsverket skulle få plats, var det dags att kippa av ett stort lass sand på gården. Man kan ju inte bara använda sig av jorden man nyss grävt upp, utan det ska blandas med finare sand.
Och nu blev det spännande. Vårt enorma reningsverk fick spännband på sig och var redo att flyga till sin grop. Jag föreställde mig hur den skulle falla, gå sönder och dit for flera tusen euro. Men det gick bra.
Jag måste verkligen sluta måla upp skräckscenarior i mitt inre.
Man har väl en pricksäker och duktig grävmaskinsförare. Som du ser så är det två järnstolpar som är fast i vår Wehoputs 5, och det är för att den ska bli stabil...
..och få fötter på sig.
Jag frågade Skinnars varför det ska vara fötter på reningsverket, och det är för att den av misstag inte skulle "flyta upp". Och nu hoppas jag verkligen att det stämmer, för annars får ni ett gott skratt.
Men eftersom den nu har sina fötter på sig, och dessutom inte är jämn i formen, så betyder det att den ska stå still i all evighet, och sköta sin uppgift.
Även om jag dagen före hade haft morkkis över att vi tagit bort två träd, så kändes allt bra på fredagen då jag satt på en sten och såg reningsverket komma på plats. Det kändes som att sitta i en djungel bland alla våra hallonbuskar.
Efter några lager sand och jord, så kom vi till det stadiet då rör ska kopplas i reningsverket. Ett rör för varje funktion, och ett av dem var ett panikrör.
Så om det någon gång skiter sig, bokstavligen, far allt ut genom ett panik-röret ut i diket. Då är säkert grannarna lyckliga.
Och det här är sista bilden från fredagen.
Är ni intresserade av hur det ser ut inne i en Wehoputs 5, skriv: JAA JAG VILL SE!
Annars kan ni beundra "fejk-stenen" som kommer att bli bortgömd i vår vackra natur. Om det skulle vara svårt att hitta den, så kommer det att lysa någon lampa, så man hittar till den i mörkret.
Som en miljonvilla.
Idag blir det ett kärt återbesök av en viss person här på bloggen. Vår härliga och bästa grävmaskinsförare: Skinnars! Och som alltid så verkar det hända massor när han är vid tomten, och allt blir så himla bra.
I slutet av förra veckan var han alltså två dagar i sträck och arbetade på tomten, och nu ska ni få följa med och se vad som egentligen hände.
Det här är dag ett, torsdag.
Det är lite ett och annat som ska hända på tomt-fronten vid huset. Jord, terrass, reningsverk.. allt möjligt!
Skinnars frågade mig vad vi skulle börja med, och jag svarade "stenmuren". Visst kan man prioritera annat, men jag valde så här och stenmuren mot huset var det jag verkligen såg fram emot att få fixat först. Inte för att den har någon viktig funktion, men det skulle bli så otroligt snyggt.
Tänk dig en amerikansk miljonvilla med en stenmur upp mot huset. Typ så var drömbilden, och det sa jag åt Skinnars.
Så han valde noggrant ut de bästa av alla våra stenar, för att börja bygga stenmuren med hjälp av grävmaskinen. Det är ju tur att vi har gott om stenar på vår tomt.
Skinnars jämnade till "kullen" av grus och jord, som under sommaren börjat likna mer en pulkabacke efter att man själv och alla besökare gått upp för den. Tänk så många gånger jag drömt mardrömmar om att huset ska rasa ner för kullen. Bara stenmuren skulle komma på plats nu skulle det kännas bättre. Kanske skulle jag sova lugnare.
På bild ser du den allra första stenen i stenmuren. Viktigt att få med den på bild.
Efter varje sten fyllde Skinnars på med grus, och jag tittade begeistrat på arbetet samtidigt som jag försökte göra något vettigt och måla inne i huset. Men det är så häftigt att se någon som är skicklig med grävmaskiner arbeta.
Helt otroligt hur man kan ha kontroll över en grävmaskin och placera en sten precis som man vill ha den. Hur man får något så klumpigt som en stor grävmaskin att arbeta graciöst.
Det gick undan och efter bara någon timme såg det ut så här. Den där kullen upp till huset blev lite bredare, och upp mot huset är nu en rak stenmur med stenar som alltid varit på denna tomt.
Jag tycker det är så fint att vi har haft möjlighet att ta vara på allt som naturen hade med sig, i och med det här husbygget. Är det inte fina husstenar, så är det murar av sten.
Det här är slutresultatet. Är så otroligt nöjd, och det blev precis som jag tänkt mig. Det här är vår miljonvilla.
Muren är så rak och fin upp mot huset, och det är så bra att det ser ut som den alltid funnits där.
Fredrik har hela helgen, medan jag sovit bort dagarna efter nattarbete, gått och plockat mindre stenar för att rada in i stenmuren. Vi ska även senare plantera stenväxter i de mellanrum som är större. Det kan bli fint.
Muren är även byggd nu så man kan gå upp till huset från både vänster och höger håll. Där ska byggas trappor, så det blir lite behagligare att gå upp till huset.
Vi skulle gärna vilja avsluta hela stenmuren med att lägga kilstenar eller andra platta och vackra stenar högst uppe. Tyvärr verkar det vara svårt, nästan omöjligt, att hitta någon som är villig att bli av med / sälja kilstenar.
Vet du av någon som har överlopps av kilstenar och vill ge dem nytt liv vid vårt hus, skriv en kommentar eller hör av dig på mejl: erikssoncaroline@hotmail.com
Jag fick lite morkkis.
Just nu känns det som om livet är långt ifrån tråkigt, för det händer något precis varenda evigaste dag. Speciellt dagar som igår, då man till sist avslutar dagen med att ligga i badkaret medan man filosoferar över dagens händelser. Det hände liksom ett och annat.
Typ det här.
Du kanske undrar vem det är som har skogshuggar-kläder på sig? Lugn ba, det är varken jag eller Fredrik.
Men det är en skogshuggare, och han skulle ta ner två träd till oss. Han var snäll och hälsade på kort varsel, när jag egentligen trodde dagens alla händelser var över.
Vi har egentligen fler än dessa två träd att hugga ner, men vi mjukstartade med dessa ni ska få se nu. Det var liksom lite mer bråttom med dessa.
Även om vi säkert skulle kunna lära oss själva hur man hugger träd, så var det faktiskt riktigt behagligt att ha en yrkesman att ta ner träden. Har som inte tid att bryta ett ben eller skada mig nu. Måste bygga huset.
Tog inte länge innan trädet föll ljudlöst och precis dit den skulle.
Av olika orsaker skulle träden ner, och en av dem var att vi var väldigt rädda över att rötterna blivit skadade då jag tillsammans med Skinnars grävde vattnet i slutet av förra året.
Det är svårt att fråga träden hur de mår, och dessa var så långa att de endera fallit rakt på vårt blivande garage. Eller i värsta fall, huset.
Men det visade sig att träden var otroligt fina. Toppskick..
..och det var då morkkisen slog till. Vad tusan har vi gjort?! Huggit ner stora vackra träd, som ändå är lite insynsskydd?
Och ja, det är så här jag ser ut när jag har morkkis.
Men den gick om ganska snabbt. Förstod att ett träd inte ruttnar så snabbt, och förr eller senare hade trädet ändå farit ner. Bättre att då ha kontroll över vart den far.
Dessutom är granar inte så vackra.
Så då var det dags att ta tag i träd nummer två. Den som stod bredvid, och var mest bara ful, eftersom den inte hade mycket kvistar på ena sidan och lutade något mot gården vår. Det ska bara vara första klass av allting vid vårt hus, höhö. ;-)
Snabbt som bara den sprang jag en bra bit ifrån trädet, för att se även det falla. Den hamnade precis bredvid det första trädet, och allt gick bra.
Morkkisen som jag kände över det första trädet existerade inte nu längre. Snart kommer jag ha glömt hur det en gång såg ut, och de små träd som nu växer där kommer att få en extrakick och växa som aldrig förr.
Skogshuggaren sågade bort alla kvistar från stammarna och kapade dem i passliga längder. Det doftade härligt av gran överallt, och var ett organiserat kaos av stammar och granris.
Vi började räknade ringarna i stammen och kom fram till att träden var 60 år gamla. Eller unga. 60 är ungt.
Sånt som hände för 60 år sen var att alla skolbarn i Sverige fick poliovaccin, fiktiva figuren "Skogsmulle" skapades vilket jag tycker är ganska passligt. Ryssarna skickade iväg Lajka till rymden, och till skillnad från rymdkatten-Félicette gick det inte lika bra. Ledsamt.
Något positivare var att Estrella började laga chips.
Fredrik har för övrigt inte dålig blodcirkulation, han hade bara byggt lite. Mina händer var helt vita av målarfärgen jag målat med tidigare under dagen. He byri ta se!
Så här såg det alltså ut igår kväll. En skogshuggare som tog ner två av våra tusentals träd, Fredrik som räknade ringarna på stammen och jag som fotograferade.
Bra avslut på en av de mest händelserikaste dagarna på länge.
Vem är Carina?!
I november förra året frågade jag er vad ni har för reningsverk till ert hus, och det blev en riktigt succé till blogginlägg. Vårt hus kopplas alltså inte till Malax reningsverk, eftersom vi bygger inte så pass centralt i byn att vi skulle kunna göra det. Jag läste alla era kommentarer och tog till mig era positiva och negativa erfarenheter.
Så vad valde vi för reningsverk till huset, sist och slutligen?
Jo, en Weho Puts 5. Vi hade den i åtanke från första början, och efter att ha vänt och vridit på våra tankar, så kom vi alltid tillbaka till Wehoputsen. Igår hittade den till huset.
Frågan är ba... Vem är Carina?! :'D
Kärt barn har många namn. Jag har hunnit bli kallad Carola, Karolina, Josefin, Karolin, Karin, Madeleine (??!)... Carina var i alla fall nytt, och jag fick mig ett gott skratt.
Visste aldrig, och kunde inte föreställa mig, hur stor en Weho Puts egentligen är. Hade som inbillat mig att den var högst en meter hög och kanske tre meter bred. Liten och nätt. Jag hade ingen aning.
Men borde ju ha förstått...
...ATT DEN ÄR ENORM. Djiistas.
Sådärja. Nöjd och glad bredvid reningsverket. Nu ere ba ti få ner e i jorden. Lätt som en plätt (så länge vi inte kommer till berget).
Hur man drar fiber till huset.
Minns du hur det såg ut i december, då vi grävde för el- vatten- och det viktigaste av allt: internetanslutningen?
Här är en liten påminnelse.
Det där gula röret du ser vid mina fötter är det viktigaste av dem alla: INTERNET. Eller skyddsröret för fiber.
Och igår nämnde jag ju att då jag egentligen ba tänkt vila, men fick ett samtal och så var det full rulle resten av dan. Samtalet kom från BOB som skulle fixa fiber till oss, och det var en av alla gårdagens händelser.
En halvtimme efter att jag pratat i telefon var allting igång.
Jag hade ingen riktigt aning om hur allting skulle gå till, eller vilket rör som ens hörde till fibret. Det var som ändå ett av de tre rör som väntade på att få någon kabel i sig, som gick raka vägen under jorden till elskåpet. Och det är trots alt evigheter sen jag la ner de där skyddsrören, så hade ingen aning om vilket som var vilket.
Första försöket gick inte som vi tänkt oss, för den där slangen som skulle dra med sig internet, hamnade i tvättstugan. Det var alltså min idé att testa det första röret, så lät den proffesionella välja rör till andra försöket.
Och då gick det bra.
100 meter senare hittade den där slangen ut till elskåpet. Den hann bara dit för att vända, för på BOB's bild var en enorm rulle med fiberkabel som ville in till huset.
Så i ena änden av den som redan färdats 100 meter, kopplades fibret fast, och sen var det att springa tillbaka till huset för att se när experten skulle dra fibret till huset.
Jag fick beröm för att jag skött om skyddsrören bra till fibret i december, för allting gick så smidigt. Tydligen kan man hamna att gräva om, om något gått dåligt. Men inte här, halleluja och tack och lov. Allt var bra.
Allt som allt tog det en halvtimme för att få in internet till huset..
..eller, så småningom har vi internet. Men än så länge skulle det bara vara en distraktion att ha supersnabbt internet vid huset. Skulle väl bara sitta och blogga istället för att bygga.
Så än så länge får kabeln chilla på gipsväggen till elskåpet, tills den blir fastsvetsad.
Men ja. Det här var historien om då vi fick fiber till huset.
Jag är nöjd. Speciellt efter att själv ha fått komplimanger över allt arbete vi gjort på huset. :-)
Nu har vi bergvärme, halleluja.
I förrgår satt jag och fnissade, samtidigt som jag ritade en skattkarta till de karlar som skulle borra bergvärmen åt oss. Tänkte som så att om jag ändå inte hade möjlighet att närvara, för en gångs skull, då något händer vi tomten. Jamen, då ska jag åtminstone ha lite kul före.
Det här är alltså skattkartan jag ritade till krombi-karlarna.
"HEJ ni som fixar bergvärmen åt oss. På baksidan av huset ser ni en grop med rör i.
Här ritade jag då huset, en fyrkant. Runt huset for pilar som visar att man kan gå båda vägarna runt huset, om man inte märkte det tidigare. Ritade ut gropen och rören, som kan missuppfattas om man är på gott humör.
Terrassdörren är olåst *.
Ring mig om det är något ni undrar över.
Med varma hälsningar, **
Caroline XXX-XXXXXXX"
* Terrassdörren är annars alltid låst, så det var riktigt spännande att sova och veta att dörren varit olåst under nattens lopp vid huset. Allt hade gått bra, tack och lov.
** Ibland väljer jag att avsluta mina mejl med soliga hälsningar, ibland varma. Det beror lite på vilket humör jag är på. Hur avslutar du dina mejl?
Jag rymde lovligt iväg fram och tillbaka mitt i dagen för att se hur väl min skattkarta hade fungerat.
Det verkade ha gått bra. Borren och allt annat nödvändigt var installerat och på plats, de hade hittat el & vatten, och hunnit borra tre meter då jag dök upp vid huset.
Dock var det en typisk måndag, och de var i full fart med att svetsa borren. Man kan ju inte bara ha medgångar hela tiden, men de fick i alla fall fint väder.
Vi, jag & Fredrik, har ju varit säkra på att vi ska ha bergsvärme - även om det visst hade funnit möjligheten att använda sig av jordvärme. El- eller oljevärme var aldrig ens med på listan av möjligheter.
Men vi hade ingen aning om hur nära berget egentligen var. Så hur nära berget står vårt hus?
Fyra meter borrade de och så kom de till berget. FYRA METER! Vilket jag tycker låter väldigt lite, och lyckligt, eftersom huset nu verkligen står stadigt. De där mardrömmarna jag haft om att huset ska luta och halvt flyta iväg med universum, kommer aldrig ske.
Dessutom kom det knappt något slask eller skräp ur borrhålet, som andra varnat oss för. Vi äger alltså världens bästa plats på jorden, såheså.
När de mötte berget borrade de 130 meter till. 130 METER!
Och då kan ännu till borra ännu mer, men till vårt hus är 130 meter tillräckligt. Om jag inte minns riktigt fel så är hundratrettio meter typ sex såna där långa "pinnar" ni ser till höger på bilden.
Bergvärme är en säker, trygg och miljövänlig uppvärmningslösning till ett hus. Dessutom behövs det inte mycket arbete för att förbereda för bergvärmen. Borde väl jag veta, som lagt ner alla rör i marken.
Sen när de väl borrar är det inte alls stort hål, eller yta som behövs. Så länge man har åtminstone fyra/fem meter ifrån huset samt plats omkring så de kan borra. Och så el och vatten förstås, men nuförtiden har ju alla hus det.
Nu ska vi bara vänta några dagar och så kommer någon och kastar ner en låååååååång slang ner i hålet. Så småningom konkurrerar jag alltså med mitt eldas i tulikivin, med bergvärmen som värmer upp vårt hus när vi vill ha extra värme i tillvaron.
Även om jag tyvärr inte kunde närvara hela dagen igår, så är jag ändå glad med det lilla jag fick uppleva. Glada, och framförallt trevliga typer, som borrade bergvärmen åt oss.
Rågång i vår skog.
De första mars sprang jag, svärmor och lantmäteriet runt i skogen och letade en försvunnen råsten. Nå, den fick förbli försvunnen, för i fredags var det dags för rågång.
Eftersom stenen från början av 1900-talet inte gick att finna vid första träffen, tog vi en andra dejt med Lantmäteriet. I fredags sprang jag, Fredrik, vår vän som äger skogen bredvid oss och Lantmäteriet sprang runt i närmare tre timmar och hade rågång.
Det var ungefär som alla andra gånger då någon ska ha med mig på något hurtigt, som typ gå runt i skogen.
Till en början är jag på hugget och tycker det är kul. Men några meter in i skogen så tappar jag liksom fokus, och sätter mig ner på en sten.
Kvinnan från Lantmäteriet hade med sig flera kartor. En av dem var till och med från 1920. Det var lite svårt att urskilja på den vilken mark som var vår, men med lite fantasi kunde man se. Kartan på bild är snäppet nyare är den från 20-talet.
Kom fram till att världen är liten. Jag och hon från Lantmäteriet har tydligen simmat i samma å, som små. Bara nästan fyrtio år emellan då.
Vi har ju vilddjur vid huset, eftersom någon ätit den grillkorv jag lagt ut. Nå, under rågången såg jag ledtrådar av att vilddjuret tycker även om fåglar. Mitt på gränsen mellan vår skog och grannens skog, hade vilddjuret haft en lyxmiddag.
Denna gång slutade allt med lyckligt, än sist. Nu är alla gränser som de ska, och om trettio dagar då nån slags besvärstid har gått ut, får vi hem papper som visar att allt är på rade.
Och vi gav det vackraste namnet som finns till vårt tomt.