tisdag 7 november 2017 - 06:00

5 saker det sockerfria livet lärt mig.

Det är nu två månader och en vecka sen jag slutade äta socker. Börjar komma till den fas då man till sist inte håller räkningen längre. Som med tobaken. Hur länge sen är det jag egentligen slutade röka? Hur smakade det?

 

Trots att jag förr levt sockerfritt i evigheter för ett par år sen, så har jag denna gång lyssnat mer till de förändringar som skett i kropp och själ. Det här är fem saker det sockerfria livet lärt mig:

 

1. Sockersuget går över.

Kroppen anpassar sig rätt så snabbt och det där suget som kan komma nu som då och knacka på dörren, går snabbt vidare till nästa dörr om man orkar hålla ut. Det handlar väl om vanor och det faktum att mycket handlar om val.

Är jag på riktigt hungrig eller bara sugen på gott? Finns det andra goda alternativ än socker, om jag nu inte ätit tillräckligt och är hungrig?

 

2. Kroppen tackar dig.

I alla fall min kropp. Om jag förr känt sug och ätit chips eller godis, så har det sedan tyvärr straffat mig med sjuk och uppsvälld mage. Så pass att jag ibland behövt gå halvt krokig, för det tar så ont att stå rakt.

Så det viktigaste jag kanske har lärt mig av den här sockerfria turen är att lyssna till min kropp. Det är ändå tänkt att den ska orka med min själ i minst 60 år till, och då vill jag vara snäll med den. Förutom den kvällen jag trodde jag skulle dö och misstänker det handlade om ett gallstensanfall (kanske en annan historia), så har jag mått betydligt bättre och haft en trevligare mage.

 

3. Man blir piggare (och lugnare!).

Även om jag kan vara hangry nu som då, så är det inte som förr då mina blodsockerfall fick mig att bete mig som Hulken. Med ett stabilare blodsocker så håller jag mig på en balanserad nivå där jag är piggare och redo att ta mig an dagen. Dessutom känns det som om jag fått bättre sömn. Om det har med mörkret eller sockret att göra vet jag inte.

 

4. MINDRE MENSVÄRK HALLELUJA!

Efter den första månaden så hade jag faktiskt mensvärk, men kom på i efterhand att jag inte hunnit äta sockerfritt så länge innan lingonveckan var på g. Så när min andra mens var på gång så hände något jag aldrig trodde skulle ske: jag åt inte en endaste värktablett. Alls. Jag klarade mig genom att andas och ha värmedyna, och det var lika oväntat som om Trump skulle be om ursäkt för allt och be någon annan bli president.

DET HAR ALDRIG HÄNT FÖRR.

Det fick mig att bli mer peppad på att fortsätta äta sockerfritt.

 

5. Gör det din kropp mår bra av.

Som jag redan var in på så vill jag vara snäll med min kropp för att den ska orka. Det betyder kort och gott att jag ska lyssna till den och krama om den. Ge den det den behöver. I det här fallet, när det kommer till mat, så verkar min kropp må bättre utan massor av socker (och tydligen även massor av flottig mat, vilket jag sörjer lite).

Vill jag unna mig något gott så finns det fler sätt än en megapussi chips att ta till.

 

 

Jag uppmanar alltså ingen att äta mindre socker, för min del får ni äta precis vad ni vill, men jag uppmanar er att lyssna till er kropp. Om man vågar lyssna till kroppen så brukar den oftast ha något att säga.

 

resizedimage8001061 IMG 1998

Sockerfri, men sockersöt, Crémee Brûlée jag tipsade om för snart två år sen. Klicka HÄR för att komma till receptet.

 

torsdag 2 november 2017 - 06:00

Den bästa servicen.

Det finns service, och så finns det service. Under den här tiden som husbyggare så har jag fått möta människor som i mitt inre fått smeknamn man inte får säga högt, samtidigt som de inte sett ett penni av mina pengar. Jag har även fått möta de som verkligen vet hur man ska sälja något och hur man tar hand om en kund på bästa sätt.

 

Nu vill jag ta vara på det fina och de som inspirerar mig som människa, och det är den typ av service jag fick uppleva igår.

 

Lång historia kort: Vår tänkta soffa gick ur sortiment och gick inte att få tag på någonstans i världen. Vi fann en ny, större och vackrare soffa i Sveariket. Problemet var ba att det inte fanns leverans till Finland.

Men väldigt få problem är så stora att de inte går att lösa på ett smärtfritt sätt, så vi gjorde så här. Jag beställde en lastbil från supertrevliga Scandic Trans för att hämta hem våra möbler, och herrejestanes vad det gick snabbt.

I måndags var alla våra möbler i lager i Stockholm, samtidigt som jag beställde en lastbil. Igår fick jag ta emot möblerna i Petalax.

 

Av världens härligaste lastbilschaufför. Och det är här jag vill att alla inom servicebranschen ska lyssna noga, för detta kan hjälpa er om ni vill vara något minnesvärda på ett positivt sätt. Gör som denna typ:

 

1. Ring och boka tid i god tid. Prata inte bara business, utan var även mänsklig och trevlig. Le gärna medan du talar i telefon, så jag hör att du är en glad och trevlig person.

2. När, och om, du träffar en person: smila gärna upp dig och säg hej! Även om jag vet att gårdagens chaufför hade flera ställen att vara vid, så visade han inte på något sätt att det skulle ha varit stressigt eller att han skulle behövt vara på väg någon annanstans. Han var pigg och i nuet. Det som var i nuet var att bemöta en kund, alltså mig.

3. Ha humor. Chauffören vågade skoja och hade liknande humor som mig. 

4. Var kolugn, även om kunden (jag) kan verka lite hysterisk. Jag trodde för en sekund att den där maskinen som ska lyfta tunga saker skulle falla ner från flaket. ”H*****!” pep jag till, medan han ba skrattade. Min fyra meters soffa var hela tiden stadig och inte på väg någon annanstans, än raka vägen till mitt hjärta.

5. Hjälp till. Jag vet ärligt inte om det hörde till hans arbetsuppgifter igår att bära in allt till svärmors hus med mig, men han gjorde det. Utan att tveka.

6. Erbjud dig ta skräpet. Trodde jag skulle gråta av glädje när han frågade om han skulle ta skräpet som lämnade efteråt. Se till de små sakerna du kan hjälpa till med, för det kan betyda guld för någon annan.

 

Alltså, god service för mig är att du möter mig som människa. Vare sig det handlar om en leverans, skor, hus, bensin eller mat. Man behöver liksom inte mansplaina allt eller dumförklara andra, bara för att verka kunnig på ett område.

Det enda som behövs är att ba va sig själv och snäll. Så länge du är född snäll och hjärtligt.

 

 

Jag tänker att karma är en grej, och hoppas den ger lastbilschauffören en rama löneförhöjning och julbonus. Jag vill i alla fall beställa efter fler lastbilar om man alltid ska bli lika glad efteråt.

 

IMG 9099

 

Bild av mig och Mr Fantomen så ni får en riktigt ordentligt härlig start på dagen.

måndag 16 oktober 2017 - 13:45

Jag fick en panikattack.

Ena stunden står jag i kön till kassan och allt är bra. Andra stunden så känner jag hur jag inte kan andas. Jag får värmeslag och behöver klä av mig jackan för att få luft. På överläppen finns droppar av svett, och jag känner hur ben och armar domnar bort.

Är så yr att jag behöver ta tag i mig i bänken rullbandet är på. Nu svimmar jag, tänker jag. Om några sekunder ligger jag på det smutsiga butiksgolvet avtuppad, och det skulle ju vara onödigt. 

 

Är det nu jag dör? Är det en hjärtattack som tar mig?

Nej. Det är bara en panikattack.

 

Jag har sedan liten upplevt panikattacker. Fast då var jag för liten att förstå vad det var. Oftast vid förändring, som t.ex vid en resa eller flytt fick jag panikattacker. Vid extra mycket stress är jag mer mottaglig för dessa känslor, och jag har lärt mig identifiera var som pågår. Trots att man för stunden tror att man ska dö. 

Tankar som ”Håller jag på att bli galen? Vad ska andra tänka? Syns det på mig att det är en panikattack som härjar i kroppen?” snurrar i samma takt som världen, samtidigt som man bara försöker överleva.

 

Som för många andra, så kom den här attacken som en blixt från klara himlen. Jag var inte förberedd och det är inte något som med detsamma märks på en utifrån. Det är på insidan det stormar. Kroppen sätts ”oprovocerat” i ett fly, fäkta eller dö tillstånd, och det du upplever är det man skulle uppleva om man mötte en vild lejonhona. Bara att då skulle dessa känslor vara förväntade för situationen.

Att stå i en kö och plötsligt känna att livet hänger på en tråd, är inte det man förväntar sig.

 

Det är väldigt sällan jag är så öppen med mina panikattacker, bara för att jag har varit rädd för vad andra ska tänka.

Idag är jag inte rädd. Behöver skriva av mig, och tror att många behöver få läsa detta. För jag är inte ensam. Du är inte ensam. Alla kommer vi att uppleva minst en panikattack under vår livsstid, och jag vill att du då ska veta att du inte kommer att dö. Du är inte galen. Det kommer att gå om.

 

Vare sig det är arbete, pengar, livsförändringar eller bara dåligt med sömn som orsakar dessa känslor, så vill jag att du ska veta att du är fullkomligt normal.

Att allt blir bra.

 

Det skulle vara enkelt för mig att ta avstånd från det som kan trigga panikattacker. Men istället för att begränsa mig, bara för att jag är rädd att uppleva dessa panikattacker, försöker jag samla mina tankar. Efter att allt lugnat ner sig fick jag tid att reflektera vad som nyss hänt. Varför och vad var det som fick mig att må så här?

När man tror man ska dö, så ser man allt mycket klarare. Vad det största ”problemet” är som ger en stress.

 

Jag vet att den enda som har makten att få en förändring i mitt liv, är jag själv. Jag bestämmer hur jag mår, och det är bara jag som kan se till att få bort lite tyngder från mina axlar.

Dessutom, jag är helt okej, trots att jag kan uppleva panikattacker. Det är min kropps sätt att sätta ner foten, när jag inte riktigt kan göra det själv.

 

 

Upplever du en panikattack är det här min första hjälp till dig:

Djupandas. Du överlever. Allt är okej. Du är okej.

 

16.10.2017

För att avdramatisera detta blogginlägg och panikattacker överlag, så delar jag med mig av denna bild jag fotograferade av mig & Mr Fantomen idag.

 

Djupandas, le och ta en dag i taget. Ibland behöver du ta en sekund i taget, och det är helt okej.

 

lördag 23 september 2017 - 13:28

Ett år av insikter.

Idag är det min sista dag som 26 åring. Ett år som haft med sig både glädje och sorg. Mestadels glädje, och det är det jag vill fokusera på nu.

Här är några av de insikter jag åstadkommit under ett år som tjugosexåring.

 

14706834 10154336370713880 395799815415500495 o

 

Har absolut ingen klok insikt om den här bilden, jag tycker bara att Mr Fantomen är så otroligt fin på den.

Även om jag älskar alla mina katter lika mycket, så är jag extra tacksam över att den här frassen orkat vara med mig i 10 år. 

 

15123345 10154455781203880 3661002858445498524 o

 

Flera av mina vänner har blivit föräldrar. Skulle jag inte ha husbygget på gång hade det säkert triggat mig själv att endast tänka på barn och tanken på att se mig själv som en mamma. Tanken finns där, men ännu är den inte så stark att jag skulle göra något av den.

 

Tills vidare njuter jag av att få mysa alla bebisar, för att sedan räcka över barnet till sina föräldrar när hen blir trött / bajsnödig / hungrig / annars ba lejd.

 

15123299 10154452888953880 1968137688623990105 o

 

Jag som aldrig fått något stipendium eller vunnit något*, tog hem priset för Årets Personliga blogg på Galan 2016. Den där guldpokalen på sin marmorfot gav ett lugn till barnet inom mig, som alltid önskat få ett litet papper på att man gjort något bra, men istället ba satt kvar i bänken. 

Man överlever utan att få sitt bekräftelsebehov fyllt hela tiden, men banne mig vad det kändes bra den där kvällen. Jag tycker alla borde få vinna något pris någon gång.

 

* iPaden räknas inte, för det var Mr Fantomen som vann den från Whiskas.

 

15844782 10154589929448880 8688381328894492929 o

 

Även om jag nämner detta för varje år som går, så blir jag ba mer och mer bekväm i mitt eget skinn. Vilket är ju bara positivt, för hujedamej om det gick åt det andra hållet. Där har jag varit och vill inte tillbaka.

Det här livet är för kort och värdefullt för att man ska gå runt och vara rädd. Tillfredställa endast andra, för att istället glömma bort sig själv. Försöka passa in i ett fack som varken gör en bekväm eller lycklig.

 

Vi alla är mer värda, än att acceptera annat är kärlek.

 

Jag tror inte att vi är ämnade att gå runt på den här planeten, endast för att känna skam över oss själva. Drömma, utan att göra något av drömmarna och den kraft som finns inom oss. Även om risken finns att man inte når en tredjedel av de mål man har, så har man ändå vågat. Och det är det som räknas i slutändan. 

 

17622036 10154849212693880 3606038691545601969 o

 

JA! Det som tagit mest upp av min tid som tjugosexåring: VI BYGGER JU HUS. Ifall någon missat det, hehe. ;-) Nu funderar jag två saker: 

 

1. Hur kommer det att kännas nu efter att vi blir klara? Blir det tomt? Vad ska man fylla dagarna med? Detta har ju varit ett projekt som hela tiden hållit oss sysselsatta. 

2. Var är halsduken som jag har på bild? Jag lyckas alltid tappa bort halsdukar.

 

20045701 10155225233738880 2622834082787685393 o

 

Och om jag nu detta år valt att vara riktigt sann mot mig själv, så betydde även det att utmana de felaktiga föreställningarna om mig själv. Som några exempel: "jag kan inte måla, jag kan inte hålla växter vid liv, jag kan inte..." (valfri mening som du intalar dig själv).

 

Jag kan visst. Jag hade bara inte bara vågat prova på.

 

Så ja, det var några insikter som mitt tjugosjätte år gett mig. Nu ska jag måla mitt hus, och ikväll ta en ädel dryck för att fira mig själv och livet.

 

tisdag 5 september 2017 - 06:00

Ingen ska behöva få en dickpic.

Hallå, vad var det jag just såg? Var det faktiskt en video på youtube där en karl gjorde en tio minuters video om den ena gången han skickade bild på sin erigerade penis till en ung tjej? Hur den bilden bara ”råkade spridas”, och nu är det ett offer i situationen. Och det är inte den unga tjejen.

 

Hallå, är det faktiskt hit världen har tagit oss? Det är 2017 och fenomenet dickpics har tydligen blivit normaliserat. Så pass att även de som tycker det är en prima idé att ta en selfie på sin snopp, och skicka bilden vidare till någon som inte bett om det, talar om det öppet på youtube. Som om det inte vore någon grej. Typ som om man bara varit till butiken och handlat mjölk.

 

”Ja, jag skickade en dickpic, och nu råkade fler än den här flickan se det. Ojdå. Tyck synd om mig”

 

Hallå, var det faktiskt en elvaårig flicka som skrev i kommentarerna att hon även fått en dickpic?
ELVA ÅR. E-L-V-A-H-E-R-R-E-J-E-S-T-A-S-Å-R!

 

Hallå, tror någon verkligen att en bild på en snopp skulle få någon att känna sig hedrad? Ska bilden tas som en komplimang? Som en bekräftelse? Ska man känna sig sedd?

 

Nej. Man ska känna sig förbannad.

Förbannad över att det inte bara är elvaåringar som får dessa bilder, utan kvinnor i alla åldrar. Över hela planeten.

Kvinnor som ba fick ett dm på instagram, och där var den. Förbannad över hur det ens en sekund existerat tanken av att detta med att skicka bild på sin penis till någon annan, vore en prima idé. Förbannad över hur det sällan är karln som känner skam, utan av någon underlig anledning verkar det som att det är kvinnan som ska skämmas. Så fel.

Jag vill inte att mina framtida barn ska växa upp i en generation där de får oönskade bilder på snoppar. Nej.

 

Och hallå, inte en enda gång i videon hörde jag orden ”Förlåt, jag gjorde fel” (som om det hade hjälpt). Jag hörde:

”Jag bryr mig inte jättemycket. Det är inget som jag mår dåligt över idag.” Tryck på tummen upp och prenumerera. 

 

Hallå? Nu är det dags att sätta ner foten. Inte bara ta emot en bild och tänka det är helt normalt. För det är det inte.

För detta är väl inget som vi verkligen vill ska vara normaliserat?

söndag 20 augusti 2017 - 20:42

Det är kärleken jag vill ta vara på.

Det har varit en av de bästa, samtidigt som en av de märkligaste helgerna på länge.

Den bästa, eftersom jag har fått skratta så tårarna sprutat och det är bara bra.

Den märkligaste, eftersom det är så massor av olika sidor av människor jag fått skåda, speciellt via den virtuella världen vi kallar internet.

 

Och vet ni vad? Jag blir matt.

 

Jag blir matt av den här attityden att det enda rätta sättet att leva, är den stig man själv har valt att gå på. Lever någon annan på något annat sätt, så ger man inte upp innan man känner att man vunnit en envis dragkamp om rätt och fel.

Att man är förlåtande, men glömmer aldrig.

Dömer alltid.

Hur man snabbt normaliserar svinaktigt beteende, och inte ser allvaret i att män sitter och skriver hagga och fitta till kvinnor. Offentligt och via privatmeddelanden.

Hur människor mister älskade människor.

Hur man påminns om hur skört detta liv kan vara.

 

Samtidigt som jag kunde ge efter för allt elände, så blir jag stärkt.

 

Stärkt när jag ser människor på instagram som vandrar på Stockholms gator och skriker från tårna att ”BB är för alla”.

Som sätter ner foten för något som borde vara en självklarhet, men inte är det.

Jag blir stärkt av att se alla människor som fortsätter leva utan rädsla.

Står upp för andra människor, som de känner och aldrig har mött.

Som dansar, går på konserter, möter andra människor och omfamnar dagen och sig själva.

Som tillåter sig känna glädje, även hur eländigt en situation kan vara.

Som vågar prata med sina medmänniskor, även när det kan handla om tunga saker. Som inte känner behovet av att ha utan alla svar, utan istället sitter bredvid och lyssnar. Finns till.

 

För det är då vi verkligen kommer tillsammans. Då vi vågar se varandra, acceptera varandra för den vi är och gå sida vid sida. Så olika, men ändå lika.

 

 

Även hur matt jag kan bli ibland av denna värld och detta liv, så är det kärleken jag vill ta vara på.

Alltid.

Kärlek.

Kärleken.

 

Du är kärlek.

 

11999714 10153403780583880 4769083518509489627 o

Norrskenet som påminner mig om det fina i livet. Fotograferat 9 september, 2015.
Snart möts vi igen, Aurora.

torsdag 3 augusti 2017 - 13:00

5 citat som ger dig styrka i tuffa stunder.

Det finns ett citat jag ofta vänder mig till för att finna kraft. För att bli påmind om att vissa saker har man inte makt över, men det jag har makten över är hur jag förhåller mig till situationer, och det är det här:

 

Circumstances don't matter, only my state of being matters.

- Bashar

 

Liksom, allt som oftast har man ändå möjligheten att sist och slutligen välja själv. Inte vad som händer en, men hur man går vidare. Hur man väljer att spendera sin tid och sin energi på det som händer omkring en.

 

Men det finns ju många andra kloka ord som människor sagt, och idag ska jag dela med mig av fem citat som kan ge dig styrka under tuffa perioder i livet. Eller ba ge dig en extra kick att vara så underbar du innerst inne är idag.

Jag ska försöka översätta dem till svenska så det inte blir hur engelskt här på le bloggen, och skriver mina egna tankar under.

 

citat 1

 

Be aldrig om ursäkt för att du är känslig eller emotionell. Låt detta vara ett tecken på att du har ett stort hjärta och inte är rädd för att låta andra se det. Att visa känslor är ett tecken på styrka.

 

Det här till exempel är ett citat av Brigitte Nicole som jag verkligen ska ta till mig. Hur ofta ber man inte om ursäkt för sig själv, eller håller tillbaka för rädslan vad andra ska tycka? Helt i onödan.

Var dig själv, visa dina känslor. <3

 

citat 2

 

När du inser ditt eget värde, är det svårare att stanna runt människor som inte gör det.

 

Har ingen aning om vem som sagt det, men tydligen är det en person som har insett detta med att när man börjar att vårda sig själv och inser sitt eget värde - då är det inte lika lätt att vara med dem som behandlar en illa.

Ofta håller man kvar i relationer för blindkära livet, av trygghet och rädslan för det som kallas ensamhet, även om det kan handla om destruktiva relationer eller de stunder då den enda som engagerar sig i relation är du ensam.

 

Let go, och nya möjligheter och möten uppenbarar sig för dig.

 

citat 3

 

Jag tror på att vara stark när allt annat går fel. Jag tror på en morgondag och jag tror på mirakel.

Audrey Hepburn

 

Det bästa med att ha tuffa dagar, är att i morgon är en ny dag.

 

citat 4

 

Kvinnor har blivit lärda att tala mjukt och bära läppstift. Dessa dagar är över.

- Bella Abzug

 

Oj om ni skulle veta vad jag har försökt, hela mitt liv, att vara den där lugna blomman som säkert skulle bara ha det lättare av att vara tyst och aldrig sätta ner foten - men banne mig vad tråkigt det skulle vara. Dessutom verkar det vara omöjligt.

Jag tror på att vara kärleksfull, samtidigt som man inte låter andra köra över en.

 

citat 5

 

Låt inte andras beteende förstöra din inre frid.

Dalai Lama

 

Typ det citat jag skulle kunna ta och tatuera på min kropp, fast med detsamma.

Vad som än händer idag, försök att hålla kvar din inre frid och styrka i dig själv. Andras beteende och känsllor har inget med dig att göra. 

 

Var snäll, kärleksfull och omfamna livet.

onsdag 21 juni 2017 - 15:27

Det handlar om mig.

Jag var och är fortfarande den typen som aldrig motionerar. Det betyder inte att jag inte har fått testa på saker, för jestas vad mamma lät mig prova på dyra sporter, även om det alltid slutade på ett och samma sätt. 

En gång testade jag aikido. Bommade på uppvärmningen. Medan de andra barnen hade snurrat sig fram i någon konstig kullerbytta, så var jag ensam på halva mattan. Och jag gav upp.

Jag har fått testa på att rida, redskapsgymnastik, dans och allt som går att hitta på. Fick till och med en skateboard, som jag mest satt på och sparkade mig fram på, efter jakobstads sötaste pojkar.

 

Så när jag för några år sen började på med yoga trodde jag det skulle sluta som alla andra gånger. Jag skulle inte klara av den enklaste övningen. Det är lättare att ge upp. 

Men inte visste jag då att yoga handlade om så mer än en övning. Yoga handlar inte om en solhälsning. Det handlar inte om att lyfta upp ett ben och andas djupt fem gånger. Det handlar om mig.

 

Och jag som annars blir snabbt rastlös hittade äntligen något som fick mig att stanna upp. Jag fick möta mig själv i de stunder jag annars skulle ge upp. Utmanade endast mig själv, och ingen annan, och det gick bra. Jag fick inse att det är helt onödigt att ens jämföra sig med andra, när det enda och den enda man sist och slutligen har är sig själv. 

Jag fick komma över de rädslor som någonsin bott inom mig, och finna den där styrkan i att bara vara. Jag lärde mig att komma överens med min egen kropp. 

 

Idag firar jag den internationella yogadagen, för det är banne mig det bästa som finns om man ska ha på sig träningskläder. För mig.

 

IMG 2790

resizedimage800533 IMG 2479

resizedimage800533 IMG 2893

resizedimage800533 IMG 9476

yoga

IMG 1112

 

måndag 17 april 2017 - 13:00

Dansa för livet, dansa för Stina

Jag tänker ignorera det fetthån och hat som Tv4 visade i torsdagens Let's dance, för det var förjäkligt att se på, och gav mig en klump i magen. Den klump jag kände, som så många andra går runt med dagligen. En klump som får en att känna sig otillräcklig. Klumpen som får en att skippa lunchen, istället för att njuta av livet.

Samtidigt som världens bästa Stina Wollter stod bredvid och väntade på att dansa för sin syster, som gick bort i anorexi.

 

Vi har alltså börjat titta på Let's dance i det här hushållet, och vi tittar bara på Stina. På det hon gör för så många. För mig. Jag fäller glädjetårar när hon dansar och blir varm i kroppen av lycka. Det är ba kärlek, glädje och kraft som kvinnan utstrålar, och det går rakt igenom tv-rutan. 

Därför är det bra att såna som Stina finns. Som får den där klumpen att sakta försvinna, och istället fylla tomrummet med kärlek för sig själv och den kropp vi lever i.

 

 

5 orsaker varför alla borde göra plats för Stina i sitt liv:

 

Stina säger som det är, och det går rakt in i hjärtat.

 

För sex dagar sen satt jag och funderade hur man skulle pussla ihop livet, för att orka med mig själv och andra. Samtidigt publicerar Stina en bild på instagram med ord som tröstade mig.

”Det är knappt jag håller ihop. Just nu är det den trånga passagen. Bara att andas med magen och gå/dansa rakt igenom. Ett litet OBS: Jag berättar bara hur det är. Som jag ofta gör här på Instagram. Orkar inte snygga till å ljuga. Så här ser livet ut ibland. Helt vispigt och samtidigt intressant.”

 

Man behöver som inte försköna livet, eller alltid försöka visa sig så jäkla stark. Ibland är livet i ett högre tempo än vi är vana med, men det går över, som allt annat. Pepp och hjälpande ord eller handlingar är bättre än varnande ord om att man kan bli utbränd, eller inte klarar av det.

Och ibland måste man ba säga till, för hur ska andra veta?

 

Skarmavbild 2017 04 17 kl. 11.15.08

 

Stina är sig själv, och har den bästa humorn (samma som mig).

 

Ser du ett hjälpmedel på en toalett, som ser ut som något man kan pole-dansa runt, dansa runt den. Känner du för att dansa i butiken eller mitt i stan, gör det. Skratta, gråt och lev livet.

Och krama om de du älskar.

 

 

Stina låter sig bli lyft, och lyfter andra samtidigt.

 

Ibland är det starkaste man kan göra att låta sig bli lyft. Att gå utanför sin komforta zon och se vad som händer när vi bara släpper all kontroll.

 

Skarmavbild 2017 04 17 kl. 11.24.13

 

Stina svarar rövhattar på ett magnifikt sätt.

 

Man ska inte behöva känna sig smickrad när främlingar kommenterar ens utseende eller skickar bilder på sina snoppar. Man ska inte ens känna sig manad att svara. Men om, och när, man svarar.. gör som det som Stina.

 

Skarmavbild 2017 04 17 kl. 10.45.49

 

Jag blir tryggare i mig själv.

 

Man ska egentligen inte behöva någon annan för att bli trygg i sig själv. Men i detta jäkla samhälle där vi bombaderas av smalhets och perfektion in i det sista, då behöver jag och många andra en Stina i vårt liv. En person som påminner en om att vi duger, precis som vi är. Och ger en livsviktiga råd som att man kan låtsas som att man är en enhörning, när allt inte så himla roligt.

 

Jag får så mycket lättare att filtrera bort dieter och vad som är snyggt eller inte. Istället får jag så mycket lättare att älska mig själv, som den jag är. Jag vågar mer och jag struntar allt mer i vad andra tänker och tycker, och ser till att leva mer i kärlek mot mig själv och livet.

 

Skulle jag ba få följa ett konto på instagram, så är det Stina jag följer.

 

 

KÄRLEKEN VINNER ALLTID

tisdag 11 april 2017 - 19:09

Var lite jobbig.

Skrev tidigare idag på instagram att; det jobbigaste med att bygga hus är det jäkla pappersarbetet som aldrig verkar ta slut. Men jag ångrar mig. Det jobbigaste med att bygga hus är att vara ”jobbig”. Inom parentes, eftersom man inte är mer jobbig än vanligt.

 

Kanske är det så att den största känslan av jobbighet, är bara ens egen rädsla för hur andra ska uppfatta en. Kanske är det något som kvinnor får utstå mer än män, eftersom man som kvinna redan har en mindre chans att bli lyssnad till.

Att man kanske ses mer som tjatig, än någon man ska ta på allvar. 

Kanske är det duktiga flickan-syndromet, att försöka bevisa konstant att man kan och visst har något på klart.

 

Jag har fått arbeta med mig själv redan det senaste halvåret för att få lite extra skinn, på min redan så skarpa näsa *. Och det här är vad jag har kommit fram till. (efter bilden på mig som balanserar stenar)

 

IMG 4584

 

Min största lärdom till er (och mig själv) idag är:

Våga ta betalt för ditt arbete. Våga samtidigt se till att få ett bra pris på det du köper.

Våga ta för dig. Våga se till att du blir behandlad på rätt sätt.

Våga fråga. Våga säg till.

Våga göra det som ditt hjärta och magkänslan säger åt dig.

Var jobbig.

 

Strunta helt enkelt i att vara rädd för att uppfattas som jobbig. För det är nog mer jobbigt att inte ha koll på läget, eller känna känslan av att inte ha blivit riktigt rättvist behandlad.

 

 

För sist och slutligen så är det kanske inte så många i slutändan som tycker du är jobbig. Och hur andra känner sig kan man inte göra så mycket åt, så länge man försöker vara så snäll som möjligt.

Kanske är det bara ens egna föreställningar om att man blir jobbig, om man vågar ta lite mer plats.

 

Mitt i allt blir allt bara lättare, bara man säger hur man vill ha det.

Och är vänlig, respektfull och behandlar andra som man själv vill bli behandlad.

 

 

* min näsa är egentligen mjuk och mysig.

 

IMG 4583