bloggheader copy

Cellförändringar, min historia.

Skrivet av Caroline Eriksson 09.06.2020 | 2 Kommentarer

För två dagar sen läste jag en insändare som jag upplevde som otäck, förvirrande och fel på så många plan. Vill inte beblanda mig med skrämselpropaganda eller män(niskor) som tror sig ha makt över en kvinnas kropp eller vad som är bäst för en kvinna, men kan inte heller låta detta gå osagt förbi.

 

Nu hoppas jag ju att det finns många som inte är rädd gynekologen, eller att söka upp vård när man behöver den, men inser också att utanför min bubbla så finns det de som drar sig för att söka vård, och avbokar tider för till exempel papa-prov. Ett litet prov som kan betyda så mycket. Därför blir jag rent ut sagt förbajskad när insändare som dessa kränker en människa på så många plan, men även kan spä på rädslan och okunskapen om gynekologi och hur viktigt det är att man upptäcker ett HPV-virus i tid.

Därför skriver jag detta inlägg nu.

 

Jag har haft HPV. Jag har haft cellförändring. Det här är min historia.

(Inlägget publicerades första gången 22.11.2016.)

 

 

"Jag kommer aldrig att glömma den där augustikvällen 2011.

Som ni ser på bilden har jag just fått ett äpple av Thomas Di Leva och livet leker. Det ni inte ser är det som hände fem timmar tidigare.

 299163 10150277150618880 5443626 n  

”Jag ser i pappren att du har fått cellförändringar” säger han.


”Va?” säger jag och tittar på honom. ”Var då?”

Stackaren började se lika förvånad ut som mig, tills han förstod att det nu var han som gett mig beskedet. Inte någon sjukskötare som gör sånt där varje dag, utan han som hellre pratar reuma. Min reumaläkare.

Han förklarade så gott det gick för mig att det man nu hittat på mig var cellförändringar, som hör till kategorin cellmalignitet. Inte svåra eller över hela min livmodertapp, men tillräckligt för att något måste göras. Har man svårt att veta skillnad på bening och malign så är det här lätt att komma ihåg.

Bening = Bra. Malign = Men för i helvete.

Jag trodde jag skulle dö. Jag redan var dödsdömd, och nu gick det undan. Jag hade inte hunnit fylla 21 år, och nu hade jag livmoderhalscancer. Det var de tankar som gick igenom mitt huvud.

 

Det är på grund av min reaktion den dagen, som jag nu väljer att berätta min historia.

För när jag googlar saken idag, många år efter att detta hänt, så finns det fortfarande bara flummig information som hämmar mer än hjälper. Helen Torsgården gjorde en video om sin historia, som påminner mycket om min, och jag såg i kommentarsfältet att det behövs mer kunskap.

Kanske är det för att det har gått så pass många år. Jag har glömt, förträngt och gått vidare. Jag har varit på båda sidorna, och vet att det är ingenting att oroa sig för. Men önskar jag hade läst ett sånt här blogginlägg när jag själv gick igenom allt.

Jag vill sprida kunskap och ett lugn, för alla ni som en dag själva får höra ni har cellförändringar. Jag trodde jag skulle dö, på grund av bristande information. Jag lever än. 

 

 

Efter den där augustikvällen gick allt väldigt snabbt.

Jag dansade till Thomas Di Leva, förklarade läget för kärleken och inte länge efteråt satt han vid mina sida i väntrummet vid sjukhuset. Sjuksköterskan gav mig en kopp med piller som skulle göra mig lugn inför operationen.

Det jag fick genomgå var en konisation, där man med hjälp av en ”el-tråd” bränner bort en bit av livmodertappen, där man har cellförändringarna. Läkaren som utförde konisationen var snäll, lugnande och förklarade att det ska vara möjligt att bli gravid och genomgå förlossning. Även om min livmodertapp nu är kortare.

 

 

Har du en livmoder, kommer du att bli kallad till något som kallas papa-prov.

Det tar inte ont eller är farligt, utan är till för att just upptäcka cellförändringar och förebygga livmoderhalscancer. Orsaken varför du ska gå på alla papa-prov, istället för att tänka ”Det händer inte mig”.

Cellförändringar,  SOM  INTE  ÄR  CANCER,  kan bero på ett virus vid namn HPV. Ett vanligt virus som 70-80% av alla finländska kvinnor kommer någon gång att ha.

Ser man förändringar på livmodertappen, får du ta ett nytt prov efter 6 månader (eller 1 år beroende på papa-klass). Nu kanske du undrar varför man ska vänta så länge? Det undrade jag också.

Orsaken är att vi har en underbar kropp som oftast helar sig själv. Det betyder alltså att du kan t.ex ha papa klass II (som ännu är bening = bra) som efter ett sex månader har gått tillbaka till 0 eller I. Utan att man behövt göra något extra.

Hade dock lite mer cellförändringar och en kropp som inte ville samarbeta, och därför fick jag genomgå konisation.

 

 

Har varit frisk sen den dagen en del av min livmodertapp försvann.

Jag saknar inte den om man säger som så. Mina papa-prov är idag normala och jag känner ett lugn inför framtiden.

Jag vill att ni också ska vara lugna."

 

 

Så skrev jag alltså 22.11.2016. I början av året, då jag var på eftergranskning från förlossningen, så togs det samtidigt ett papa-prov. Allt gick bra, tog inte ens ont. Resultatet fick jag ett par veckor senare, och allt visade bra. Även om det inte hade varit det så hade jag varit lugn. För jag vet att vården alltid är till för mig och de som behöver det.

 

Så, alla som erbjuds papa-prov, eller inte kan minnas när du senast tog det. GÖR DET. Det kan rädda liv. 

  

Kommentarer

  • Jenny 09/06/2020 10:29pm (6 månader sen)

    Jag va på papa för 3 veckor sedan, väntar fortfarande på svar.
    Jobbigt att vänta ifall det skulle vara någon förändring. Men hoppas på det bästa!
    Och helt super att man blir kallad till provtagning, annars skulle man nog glömma bort det viktiga provet.

    Soliga hälsningar till en bra blogg ♥️

    • Caroline Eriksson 09/06/2020 10:55pm (6 månader sen)

      Håller tummarna för dig. Trots att väntan (lyckligtvis) är det jobbigaste med att ta ett papa-prov.
      Tack för din kommentar och pepp, hoppas på en fin sommar. ❤️

  • En mamma undrar 10/06/2020 8:21am (6 månader sen)

    Tack för viktigt blogginlägg! Men jag undrar, har du tagit/tänker du ta HPV vaccin? Jag har en dotter som snart kommer att bli erbjuden vaccinet, men är osäker, eftersom jag själv (född - 88) inte har fått vaccinet och har "klarat mig bra ändå". Har hört skräckhistorier om biverkningarna från HPV-vaccinet och så (men har hittills nog gått enligt vaccinationsprogrammet angående alla andra vacciner). Och är det sant att kondom skyddar mot HPV? Dvs så länge man inte har oskyddat sex, är man "säker"? Som sagt, finns mycket okunskap, pratas alldeles för lite om detta!

    • Caroline Eriksson 11/06/2020 11:56am (6 månader sen)

      Tack för din kommentar!

      Kondom skyddar inte fullständigt mot HPV, eftersom HPV kan överföras vid hud- och slemhinnekontakt. Därför är det också ett sånt vanligt virus man kan få.

      Jag har själv inte tagit HPV vaccinet, men hade jag blivit erbjuden som ung tror jag nog att jag hade tagit det. Vår dotter får bestämma själv den dagen hon erbjuds.
      Jag tänker att det alltid hörs skräckhistorier om vacciner, även de vanligaste och viktigaste vi får, så jag litar på forskningen.

      Tack igen, och god fortsättning. :)

Skriv en kommentar