Visa alla inlägg skrivna januari 2016
Mysteriet med chippet!
För många herrans år sen så blev både Mr Fatomen och Mohicana chippade, fick EU-pass och vacciner. Chip som man kan hitta på vänster sida av nacken hos djur. Vet inte hur många gånger någon pajat Fantomen och nästan börjat knapra på det, bara för att de tror det är en fästing.
Djur på landet blir inte id-märkta, om de inte är kossor.
Alltså, Fantomens chip känner man bra och hittar lätt. Mohicana däremot, som är några kilo tyngre, har det varit lite svårare att hitta chippet på. Men igår var det spårlöst försvunnen.
Jag började googla och fann inget riktigt bra svar på det jag sökte. Bara att det är bra att ha chip på sitt djur om hen skulle rymma. Men det stod inget om chippet själv rymmer.
Så jag började massera henne. Kände febrilt genom nacken och konstaterade att chippet inte gick att hitta. Katten var nöjd, och det är huvudsaken, hon fick ju en ordentlig kattmassage.
Till sist hittade jag chippet, och kunde somna gott. Tydligen vandrar i vissa fall chippen i kroppen och nu är chippet på väg till Mohicanas armhåla. Galet.
// Med varma hälsningar, crazy cat Carro
"Man ser på en kvinna att hon vill."
Jag har i en veckas tid spelat Yahtzee på min ipad. Svinroligt för det mesta och, även om det sist och slutligen handlar om tur, är jag väldigt tävlingsinriktad. Något som dock tar bort det roliga ur spelet och som skrämmer mig ibland, är alla snuskhumrar.
Första typen frågade om jag är en "stygg flicka". Jag skrev nej och fick som svar att "Om jag inte snälla kan vara det".
Blockad.
Den andra typen skrev från tomma intet att "Jag är på arbetet och är så kåt". Undrar vad han arbetade med.
Blockad.
Sen har det fortsatt med om jag skulle vara intresserad av att ha en "sugar daddy". Att jag är så snygg att de blir upphetsade. Vad de skulle vilja göra med mig. Till en ganska "oskyldig" typ frågade jag om han faktiskt skulle gå fram till en främling på stan och säga dessa saker. Fattade ju att det var onödigt att ens svara. Borde ha blockat som med alla andra. Ignorerat. Men jag var nyfiken. Beter sig faktiskt dessa typer så här i verkliga livet som de är i den virtuella?
Fick som svar att "Behövs inte, man ser ju på en kvinna på stan att de vill."
Blockad.
Rysningar och obehag. Det finns människor som tror att de har synen att se vilken kvinna som vill något med en främling de aldrig träffat förr. Någon de bara möter på gatan på väg till butiken.
Och vore det inte för dessa män skulle inte debatten om sexuellt ofredande vara så het just nu. Det finns de som tror sig har rätten till en annan människan kropp, att det är fritt fram att ta för sig. För någonstans i sitt inre upplever de att det är okej. Även om de får höra "nej". Men "tvärtom-leken" gäller inte nu.
Det kan vara jobbigt att tala och skriva om, men det pågår. För mig så gott som dagligen via internet, eftersom jag inte besöker krogen mera. Men det får mig att fundera:
De gånger någon har tafsat eller juckat mot mig på dansgolvet, har jag sett ut som att jag velat det? När jag ökat takten och halvt sprungit från de som ropat efter mig på gatan, var det ett tecken att jag uppskattade uppmärksamheten? Vad hade jag på mig, såg jag för glad ut och överreagerar jag lite nu?
Det här är inget försök till att öka manshatet. Jag lever tillsammans med en man, och är fullt medveten om att alla män inte beter sig på detta sätt. Men. Allt eftersom människor, kvinnor, vågar öppna upp sig och berätta hur deras verklighet ser ut, så kan vi inte blunda längre.
Det finns en skam i det hela. Inte hos männen, de som beter sig på detta viset, utan hos kvinnorna.
Och det är så fel.
Och om det inte lugnar ner sig byter jag profilbild till denna. Det måste ju skrämma bort en och annan snuskhummer.
Att se måndag som en nystart
Förra veckan var minst sagt händelserik. Tog det sista av mina krafter. Hade inte sovit ordentligt på fyra nätter, tack vare kortisonet, så igår kväll tackade jag för veckan som gått och somnade. Och som jag har sovit. I nästan nio timmar.
Man behöver ju inte ett nytt år, ny vecka eller ny dag för att "börja om på nytt", men ibland är det skönt att se måndagar som en nystart. Denna vecka hoppas jag blir roligare. Och om inte annat så borde jag få hem en italiensk designerväska, och som den f.d väskoholic så pirrar det i kroppen.
Förutom väskan så har jag andra "mål" för denna vecka:
1. Affirmera att det blev en billig renovering av handbromsen som gick sönder på bilen.
2. Gå ut genom dörren. Det måste ju pigga upp själen.
3. Yoga. De finaste tankarna om livet får jag när jag är upp och ner.
4. Vara snällare åt mig själv. Efter förra veckan så påmindes jag av hur andra kommenterat mitt utseende förr. Efter att värsta svullnaden gått ner i ansiktet så var jag fortfarande röd, med en apelsinliknande hy. Kan i vissa ögon se ut som ärr, eftersom jag i första yrkesskolan blev kallad "scarface" de gånger jag hade ett SLE-skov. Och så såg jag ut igen, efter alla dessa år.
Nu är jag i stadiet som jag såg ut i lågstadiet. Innan min underproduktion av sköldkörteln upptäcktes blev jag kallad "torrfejs" och det är så jag ser ut nu. Ingen kommenterar mitt ansikte idag, åtminstone inte rakt till mitt ansikte. Förutom jag själv.
Vad det än handlar om så är vi själva de som är mest kritiska till oss själva. Upptäcker fel och är hårda att döma.
Denna vecka ska jag inte har något av dessa beteenden.
Dumma blondiner
"Vet du varför blondinen alltid har en banan med sig?
-Man vet aldrig när hon får lust!"
Det finns ofantligt många skämt om dumma blondiner. I min forskning till detta blogginlägg så kom jag in på en sida där sidägaren uppmanade män att säga dessa skämt till sin blonda partner. Om de vågade.
Uppfattningen om att blondiner skulle vara dummare än brunetter uppstod redan på 1700-talet i Frankrike. Rosalie Duthé var en blond, vacker balettdansös och prostituerad som många uppfattade som korkad. Känd för sin förmåga att förföra kungligheter och sina långa tankepauser.
Vackra Rosalie Duthé. Konstnär: Claude-Jean-Baptiste Hoin. Foto: Museum of Fine Arts, Boston
(bilden är länkad till en annan sida)
Anita Loo skrev 1925 boken ”Herrar föredrar blondiner” och två år senare ”Men män gifter sig med brunetter” (1927). 1953 filmatiserades boken ”Herrar föredrar blondiner” med Marilyn Monroe i huvudrollen, och det spädde på ryktet om att vi blondiner skulle vara dumma.
Blondiner uppfattas som vackra och lätta på foten. Att livet skulle vara lättare än andras. Kanske för att uppfattningen varit att blondiner är attraktiva och kanske inte behövt anstränga sig mer än brunetter. Vilket automatiskt då gör en dum.
För nån vecka sen såg jag en bild på en kvinna som funderade på att färga håret brunett, för att anses som mer sofistikerad. Det fick mig att fundera på mig själv och de gånger jag mött på de som haft förutfattade meningar om mig som person, enbart på grund av min hårfärg.
Från "Boken om mig", som jag är tacksam över att mina föräldrar fyllde flitigt i under mina första levnadsår.
Jag är född naturligt blond. Redan på BB kallades jag för blondinen.
Som jag skrev tidigare har jag redan i lågstadiet fått höra skämt om dumma blondiner. Inför en södern-resa har jag färgat håret brunt för att inte dra till mig lika mycket uppmärksamhet.
Fått äckliga frågor om vilken färg jag har på resten av håret på min kropp. Och skamliga förslag, enbart på grund av att jag som blondin skulle vara lättare på foten än andra.
Det är de negativa sidorna man som blondin kan möta på. Men vilken hårfärg man än har så kommer man alltid att möta människor som inte förstår bättre och saknar folkvett.
Självporträtt från 2012.
Kanske detta sticker er i ögonen nu, men jag anser mig vara smart. Klok. Kanske inte duktig på allt, men det jag ser till att göra, gör jag bra. Det är tråkigt att många ändå har uppfattningen om att jag som blondin skulle vara dummare än brunetter. Att man i vissa situationer i livet ska känna att man måste bevisa för någon annan motsatsen. Att inte kunna bli tagen på allvar av många. Respekterad.
Vad ni än har för åsikter om blondiner, brunetter eller andra människor överlag, så är det viktigt att minnas detta:
Döm aldrig en människa enbart på grund av utseende, vad hen gör eller har på sig. Du har ingen aning om hur hen har det i sitt liv.
Du ska inte behöva känna att det krävs en förändring, till det yttre eller inre, för att bli mer accepterad eller respekterad av andra.
Man kan inte bli omtyckt av alla, men när vi tycker om oss själva, så påverkas vi inte lika hårt av de gånger vi möter på dem som tar ut sin inre osäkerhet på dig.
Utmaningar och prövningar
Det här året börjar med prövningar, det är bara att konstatera. Nu är det verkligen dags att hamna i flow.
Var fram och tillbaka efter B-vitaminer idag när jag märker att bilens handbroms gått sönder. *här kan ni föreställa er alla svordomar jag rabblade upp*
När livet ger dig citroner så är det bara att göra citronsaft. Citroner är goda och nyttiga. Men är det så enkelt?
När handbromsen gick sönder idag så blev det lite "upp till bevis" om jag lever som jag lär. Att välja mellan att agera eller reagera. Omständigheter ska inte kunna påverka mig negativt. Jag har makten att välja.
Slutade svära, för det hjälper varken mig eller fixar bilen. Andades djupa andetag. Kanske är det så att motgångar och utmaningar är en påminnelse från universum att jag ska lyssna till mig själv, min inre kraft. Tänkte några minuter på vad jag verkligen vill. Jag vill sända ut och få goda vibbar tillbaka. När jag har mina fina stunder av flow, så går allting som jag vill. Behöver inte ens anstränga mig, det går av sig själv. Att vara i nuet och ta vara på härliga känslor, det är då jag mår som bäst.
Och det är där jag vill och ska vara nu. Flow.
Nu tänker jag logga ut från datorn, meditera några timmar och affirmera:
"Jag är hel, lugn och harmonisk. Jag drar till mig det goda i livet. Kärlek, frid och lycka omger mig. Jag är rik, stark och drar till mig vackra erfarenheter."
Grattis på friidan, gott folk.
Vill du gifta dig med mig?
Redan på 1800-talet, så det är en gammal tradition jag nu kommer att skriva om, var det helt okej för kvinnor att fria en dag vart fjärde år till en man hon är intresserad av. På skottdagen, 29 februari.
Och hej! I år är det skottår!
"Ladies in waiting" av Fred Spurgin, 1912.
En av historierna bakom traditionen började med att St. Bridget var sur över att kvinnorna behövde vänta så länge på att få ett frieri, så det irländska skyddshelgonet St. Patrick bestämde att en dag vart fjärde år kunde en kvinna fria till en man. Hur mycket jämställt det nu är att kvinnor endast skulle få en dag vart fjärde år att fria på, är en hel annan diskussion.
Men hej, i dagens moderna tid kan väl en kvinna fria vilken dag hon vill (under skottåret), men enligt tradition är det endast på skottdagen. Ville en kvinna se om sin tilltänka man var intresserad kunde hon sätta ut en blomkruka utanför dörren, och tog han in den så var han intresserad. Stod blomman ute och frös var det bara att gå vidare.
Om nu en kvinna skulle fria och mannen säger nej, då gäller det att han har en dyrbar gåva att ge till kvinnan.
Vad tycker ni?
Ska ett frieri ske på mannens intiativ, eller är det inte världens undergång om en kvinna skulle fria till sin partner?
Jag har kvinnliga vänner som har friat till sin partner och visst har båda varsin ring på fingret idag. Medan andra som absolut inte skulle fria, utan tycker det är mannens uppgift att gå ner på knä. Personligen så har jag inga problem om det är jag eller sambon som ställer frågan. Huvudsaken är ju att båda är med på det, trivs och har roligt tillsammans. ;-)
"LEAP YEAR A two to one Chance" av Lance Thackery, 1904
* Innan någon påpekar: Är medveten att jag skriver detta blogginlägg som om ett partnerskap är endast mellan en man och kvinna. Jag vet så mycket bättre än så, men för den här gången är detta blogginlägg formulerat på detta sätt.
Din lycka ligger i dina händer.
Livet, gott folk. Det är upp- och nedgångar. Ibland står det stilla. Men det är livet. Det viktigaste är egentligen inte det som händer i livet, utan hur vi väljer att reagera på det som händer eller har hänt oss.
Och jag vill tro att vi har något att lära oss av allting som sker eller de vi möter under livets gång.
Det kan vara svårt medan man är mitt i det, men viktigt att man förr eller senare skapar en distans. En distans som ger en tid och rum att reflektera. Att förlåta, oss själva och andra. Om inte för något annat, så för din skull.
Din lycka ligger i dina händer. Smaka på de orden.
Är det inte mäktigt att du själv har makten?
Jag tror att vi alla människor har lycka och kärlek innerst inne inom oss. Att vi kanske ibland kommer av oss och påverkas av det som sker omkring oss, men att det är vi själva som väljer om vi agerar eller reagerar på det som händer.
Att vi gör det som får oss att må bra och lever enligt vår egen sanning, och inte tar skit men inte gör någon illa.
Och det var dagens visdomsord från mig. Vad är dina tankar?
Bild från några dagar sen tillbaka. Att vara ute ensam i naturen är ett av många saker som ger mig energi och kraft.
Lägesrapport med hälsan
Jag skrev åt Linn igår att jag inte skulle våga se på bloggstatistiken idag. Det gjorde jag ändå. 2650 personer klickade in sig igår. Hej!
Tack för att ni tittade in, lämnade kommentarer om att jag skulle krya på mig. Alla ni som via mejl eller på facebook skickade meddelande och bilder på er själva när ni råkat ut för samma. Ni är fina.
Det jag dock skulle uppskatta är att många, speciellt anonyma kommentarer, inte skulle försöka själva vara läkare och spekulera i vad och varför detta hänt mig. Jag har varit med om mycket i mitt liv, och det här är trots allt inte det värsta jag varit med om. Tidigt har jag fått lära känna min kropp bäst själv och vet när något inte står rätt till eller när jag behöver mer hjälp.
Dagens första blogginlägg skriver jag otroligt tidigt. Hade önskat att jag sovit åtminstone några timmar längre, men för att vara ärlig så var jag lite rädd att somna igår kväll. Jag var ju trött och redo att sova redan sex på kvällen. Men ansiktet brände och kliade fortfarande och i bakhuvudet gick tankarna. Hur uppsvälld skulle ansiktet vara när jag väl vaknade? Om jag vaknade.
Jag vaknade. Flera gånger. Försökte hålla huvudet i högläge, ignorera smärtan och hitta en balans med att inte ha för varmt eller för kallt. Endera är det kortisonet som spökar eller bara hjärnspöken när sömnen inte hitta mig.
I väntan på bättre tider tittar jag tillbaka på en bild från några dagar tillbaka, då jag fortfarande var snygg, haha.
En helvetes dag
Åh, ursäkta mitt uttryck nu, men vilken helvetes dag detta blev. Vaknade upp och tyckte det var lite underligt att jag inte såg något på ett öga. Steg upp och gick till spegeln. Och där lämnade jag att stå. Kände inte igen spegelbilden som mötte mig. När jag förstod det var jag, inte en dröm och riktigt på riktigt visade jag mig åt kärleken.
Han blev lika chockad.
Av någon underlig orsak hade mitt ansikte och hals svällt upp minst fem gånger än hur jag normalt ser ut. Ringde till vårbedömningen och fick akut läkartid inom en timme. Sambon körde mig dit, eftersom jag inte såg mycket själv. När vi satt där i väntrummet hälsade han på kollegor och presenterade mig som: "Se så vacker brud jag har!". Haha, jag dör. Men det fina med oss, han och jag, är att hur eländigt ändå läget är så finns humorn kvar. Det kommer vara det sista som lämnar mig.
På den korta stunden vi satt där förvärrades läget för mig. Ansiktet svällde upp mer och det blev bråttom att sätta in kanyl så jag kunde få starka mediciner via iv-dropp. Fick också dricka ett litet snapsglas med någon svinäcklig dryck och äta åtta tabletter som jag inte orkade ta reda på vad det var. I såna här situationer tackar man väl och tar emot allt som kanske kan få en att må bättre.
Sen låg jag där i flera timmar, med iv-dropp, blodtrycksmätare och syremätare på fingret och hade två härliga sjuksköterskor som höll koll på mig. En av dem hade arbetat svinlänge på akuten och berättade att "hon sett mycket i sitt liv, men att jag tog priset".
Typiskt att man alltid ska vara värst.
I detta tillfälle har jag nyss kommit hem. Fortfarande svullen, omtöcknad och trött. Men glad att vara hemma. Sjukskriven i en vecka, äta olika mediciner tills nästa månad. Orsaken till varför detta hände mig vet ingen, men om jag sväller upp igen eller får mer andnöd så blir det raka vägen till akuten. Vore det en allergisk reaktion skulle svullnaden ha gått ner efter alla mediciner så vad det än är som har påverkat mitt allmänna tillstånd idag så hoppas jag det håller sig långt borta framöver.
Bilderna tagna på mitt ansikte är innan vi åkte iväg till HVC's akutmottagning. Om ansiktet ser svälld ut där så blev det dubbelt värre väl framme vid HVC.
Superman-cat är tillbaka!
Katten Fantomen tycker om att ha kläder på sig. Och idag är det ingen vanlig dag, för det är dagen då SUPERMAN-FRASSEN är tillbaka! Halleluja.
Som hans fans har väntat och längtat. Fick till och med en bild på facebook då en av Mr Fantomens fans själv börjat klä ut sina katter i väntan på en ny film.
Vill du se mera filmer av Fantomen har jag samlat alla i detta blogginlägg *klick klick*.