Bloggheader Caroline3

Visa alla inlägg skrivna maj 2016

Jag slutade andas

Skrivet av Caroline Eriksson 04.05.2016 | 1 kommentar(er)

Tack ALLA som kommenterade igår. Som delade med er av era egna erfarenheter och annars bara gav sig av er tid till mig. Ni är underbara som vågar. Jag är tacksam för er. Som vanligt så kommer det ju lite andra kommentarer, vissa som jag inte publicerat.

 

Vill börja med att skriva att det som stör mig, mest, är att väldigt sällan så går man till grundorsaken av ett symptom eller en sjukdom. Det fokuseras istället på att man ska behandla / trycka undan symptomen. Oftast med en massa läkemedel som i sin tur ger mer biverkningar. Om jag säger att jag har svåra menssmärtor, jamen då är p-piller lösningen. Om jag har huvudvärk; jamen då tar man värkmedicin. Har en människa blodtrycksmedicin, jamen då prövar vi blodtrycksmediciner.

 

Vi trycker undan symptom, som egentligen skriker om att uppmärksamma oss att något är fel. Vanligtvis så ska kroppen fungera normalt, och när den reagerar på ett sätt som sjukdom, så borde vi fokusera på VARFÖR vi är sjuka. Jag tror att som liten så orsakade stress att min sköldkörtel slutade fungera. Att om man tidigt skulle ha ingripit och sett till orsaken, så kanske jag inte skulle idag behöva äta ett piller varenda evigaste morgon.

 

 

Jag är ju inte ny med det här sjukhussystemet. Läs mer om det i lördagens Vasabladet (7 maj). Så jag vet hur man ska vara för att få hjälp (läs: envis och ”jobbig”). Det var egentligen inte ett blogginlägg där jag bad er läsare om att vara läkare, men ska svara på lite frågor ändå.

1. Jag har ju gjort en sömnpolygrafi och fått det undersökt hur mycket syre jag egentligen får under natten. Läkare säger att CPAP är en möjlighet för mig. Men herregud. Jag är 25 år och en CPAP gör mig inte automatisk frisk. Den behandlar bara symptomen istället för att se till VARFÖR jag inte får tillräckligt med syre i kroppen.
2. Det är ingen skillnad vilken ställning jag sover under natten. Jag somnar på sidan och vaknar upp på sidan, men rullar väl runt under natten? Min sambo har skojat om att man kan hänga mig upp och ner, och jag skulle ändå snarka.
3. Det här är ju inget nytt påhitt. Har snarkat sen jag var liten. Opererade bort hals- och ”näsmandlarna” vid 8-års åldern. Fortsatte snarka. Min sambo blev väl lite rädd en natt när han märkte jag inte andades på en bra stund och då bad han mig att träffa en läkare. Det tog dock över ett år innan jag faktiskt gjorde det. Före det har jag testat ALLT. Snarktejp för näsan. Spray för hals och näsa. Hjälpte inget. Nässpray ger mig näsblod, och jag har haft näsblod igår kväll och den här morgonen efter att läkaren la någon stark vätska i min näsa igår.
4. Jag väntar alltså LÄNGE innan jag söker upp sjukvård.
5. Kanske är det så att ärret i munnen får mig att snarka. Tycker man kunde undersöka det mera och åtgärda det.
6. Nej, jag blir inte svimfärdig för att jag har ångest eller är stressad.
7. Jag anser mig ha bra levnadssätt.


Jag blev kidnappad... till BERGÖ!

Skrivet av Caroline Eriksson 03.05.2016 | 2 kommentar(er)

Jag la upp den här bilden på instagram och skrev: "Min kompis ba: KOM NU, VI SKA PÅ ÄVENTYR. Jag har ingen aning om vart vi är på väg, har INTE möhippa men har sprutsvett av nervositet".

 

Namnlost 1Klicka på bilden för att komma till mitt instagramkonto.

 

Började förstå att vi var på väg till Bergö, när hon körde förbi Molpe. Och förstås när vi satt på Bergöfärjan. Men hon var fortfarande hemlighetsfull vad vi skulle egentligen hitta på för äventyr. Tills vi parkerade och jag såg en skylt med texten "VANDRINGSLED" och en pil in i skogen.

 

Ni som känner mig så kanske vet att jag inte är den hurtigaste människan. Men jag har ändå träningskläder, så de kom till användning nu. Verkligen. (mer text under alla bilder)

 

saganomringen

 

Observera pinnen jag hittade som fick följa med som vandringsstav. Den höll ända tills vi fastnade i ett träsk mot slutet av vandringsledet. Jag borde verkligen skaffa vattentäta träningsskor.

 

Till sidan om mig så ser ni en vacker tavla. Under hela vandringsledet fanns det tavlor och små djur av trä som man fick se på. Finurliga och duktiga Bergö-bo som har gjort all konst!

 

IMG 2862

 

Min kompis och hennes hund Diesel. Kände mig lite tryggare i skogen när vi hade hunden med, men gick ändå och sjöng för full hals så alla vilda djur skulle hålla sig långt borta. Så har ni hört någon galning gå runt på Bergö, så lugn ba, det var bara jag.

 

stockar

 

För att slippa igenom hela vandringsledet fick man följa en väg i början. Längs med vägen fanns det fullt av träd som blivit nerhuggna. Förlåt alla miljöaktivister som vill ha kvar alla träd, men BANNE MIG vad gott det doftade. Ljuvligt!

 

ugglor

 

Mera konst i skogen. Förutom örnar så är också ugglor mitt kraftdjur. Har jag berättat om den gången jag och sambon var uggle-ägare för en kväll, då vi fick lov att ta hand om den så länge den inte kunde flyga? :-) 

 

rottweiler

 

Och mitt i skogen fanns det en bänk att sitta på! Stackars människor som bärt dit flera bänkar, så människor ska kunna vila. Ni är helt underbara! Och ja. Jag har en dum mygga på huvudet. Myggor älskar mig.

 

kraka

 

Sista bilden innan jag avlutar detta inlägg. Skulle egentligen ha velat göra en videoblogg av hela utflykten, för det hade varit så roligt att visa er all konst i skogen. Och då jag fastnade i träsket och fick vatten upp till vaderna. 

 

Är tacksam för att jag har vänner som tar med mig på äventyr. Tack Bergö Öråd för att ni håller igång ett så vackert vandringsled. 


Förbannade sjukhussystem

Skrivet av Caroline Eriksson 03.05.2016 | 12 kommentar(er)

Kategorier:

Har varit till näsläkaren idag. Äntligen. Det tog sin tid att komma dit. Men nu efteråt känns det som ett onödigt besök. Varför?

 

Jag snarkar. Enligt mig själv och sambon rätt så mycket. Enligt läkare är det inte så farligt.
Trots att jag PER TIMME har AHI-index 5.8 / h på rygg (runt 3 på mage och sida). AHI är alltså antal apnéer per sömntimme. Jag vaknar upp 3-4 gånger per natt och är aldrig riktigt utvilad. Har dagligen huvudvärk och låter täppt i näsan, trots jag inte är förkyld. Har svårt att andas och blir lätt svimfärdig. Läkaren såg i min hals att jag har extra ärrbildning från halsmandel-operation för 18 år sen, och det kan också vara en del av orsaken till snarkningarna.

 

Men jag är ung. Ser inte sjuk ut. Jag är inte döfärdig. Och därför, tror jag, får jag ingen hjälp.

 

 

För problemet är att man ska helst vara död innan man får någon hjälp. Låter dramatiskt, men så är det. Det sker för alla. Vare sig du har högt blodtryck och diabetes, så ska det krävas mycket innan du får hjälp. Kanske har det gått så långt att du är dement och inte längre kan gå. Eller så har du problem med ryggen och den enda hjälp du kan få är råd om att gå ner i vikt eller steloperation. Kvinnor som föder vaginalt får fysiska åkommor, och kan gå med framfall och urinläckage tills de är pensionärer. För att ingen pratar om det eller säger vad man kan göra åt det. ”Sluta röka, motionera och äta nyttigt”. Råd läkare ger utan att ens fråga människan hur hen lever. Utan att se människan. En läkare sa en gång åt mig att gå ner i vikt, utan att ens ha sett mig eller vetat av vad jag vägde.

 

 

Kanske jag skulle få bättre hjälp, blir mer sedd som människa och inte bara symptom och diagnos, om jag for via privata vården. Pungade ut några hundringar för att träffa samma läkare, men få snabbare och annan vård. Kanske skulle jag våga kräva mer av vården då det kostar så mycket. Inte bara godkänna allt. För tyvärr är det många människor som bara godkänner allt en läkare säger. Konstaterar att: "Jamen, kanske det är så att jag måste leva med det här. Resten av mitt liv".

 

Vägrar tro att jag ska bli tvungen att leva med dessa symptom resten av mitt liv. Att en operation som skedde för 18 år sen inte är något man kan åtgärda. Att det inte går att göra något åt näsan, så jag kan andas normalt. Önskar jag en dag kan andas normalt, även dagtid, sover en hel natt, slipper huvudvärk och känslan av att vara fem före att svimma. Jag ger tusan på att den dagen kommer att komma.

 

 

Nu, gott folk, så ska jag från och med idag vara så ärlig jag bara kan på bloggen. Kanske inte alla kommer att hålla med, och det gör faktiskt ingenting. Och tro inte jag är mindre harmonisk för det. Man kan vara harmonisk och förbannad på samma gång.

 

IMG 2574


Ta inte livet av dig

Skrivet av Caroline Eriksson 02.05.2016

Kategorier:

Jag brukar kolla igenom appen Jodel, för att hitta inspiration eller göra roliga blogginlägg. Jag far runt i hela svenskfinland via en fake gps, för face it, "byns jodel" är inte så rolig. Men igår fastnade jag för något som inte var roligt. En människa skrev om att ta självmord. Jodeln finns inte kvar nu.

 

Och så sitter jag där. Kan inte göra något. Vet inte vem människan är. Var hen är. Ser hur kommentarer strömmar in om att hen inte ska ta sitt liv. Livet man lämnar efter sig. Alla man lämnar efter sig. Anhöriga. Vänner. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att människan vaknade upp idag. Till en ny vecka. Med nya möjligheter. Eller inga möjligheter alls. För så kan det kännas ibland. Men det får inte betyda slutet.

 

Psykisk ohälsa är vanligt i detta samhälle. Men fortfarande tabu att prata om. Få människor skriver ut på facebook när livet känns förjävligt, och kanske ger det andra bilden om att allting är så himla bra? Mår man dåligt är man rädd för hur andra ska möta en. Ser de på mig annorlunda om jag säger hur jag mår? Innerst inne. Är det något fel på mig för att jag inte vill eller kan skratta?

 

 

Okunskap och rädsla är två av många orsaker varför folk inte vågar prata. Prata om sånt som är helt naturligt i detta liv. Sex, mens, pengaproblem och psykisk ohälsa. Skulle folk må bättre eller våga skaffa hjälp i tid, om vi pratade mer? Om det som gör oss rädda. Våga ta tjuren vid hornen. Höra det vi kanske inte vill höra.

 

När jag gick kursen psykisk första hjälp så diskuterade vi det här. Människor som säger att de inte vill leva längre. Då skrev jag så här i bloggen: "Mår Du dåligt, våga fråga om hjälp. Ingen ska behöva klara av något helt ensam. Känner Du eller ser någon som mår dåligt. Istället för att fråga "Hur mår du?" (du vet redan vilket svar du får, för det går på automatik att säga "Bra"). Fråga istället "Hur orkar du?". Vi kanske inte själva kan hjälpa dem, och det sättet man själv lever på kanske inte fungerar för andra. Men att lyssna kan hjälpa en annan medmänniska mycket.

Och var inte rädd för vilket svar du kommer att få."

 

Sen finns det de gånger man som utomstående har gjort alla rätt och allt man kan. Men valet sitter sist och slutligen hos personen själv.

 

 

Vet inte vart jag vill komma med det här blogginlägget. Det jag vill ha sagt är att: Ge inte upp! För inte någon annans skull, utan din egen. Att säga till någon som mår dåligt att: "Livet ÄR en gåva" är som att strö salt i såren. Men. Jag önskar fler kunde känna lycka och kärlek för sig själv. Och vågar skaffa hjälp. Att ta reda på vad det är som får en att må dåligt i här i livet. Då får man större chans att må bättre.

 

Du är en gåva.


För mycket människor

Skrivet av Caroline Eriksson 02.05.2016

Det blev verkligen en snabb visit in till Vasa igår. Vägen dit var lite spännande. Inga som helst gatuljus som fungerade. Svärde igenom hela stan tills vi hittade parkering. Tur att sambon är lugnare än mig, så han fick mig lite lugnare. Och kunde förklara trafikreglerna. ;-)

Och jestas vad mycket folk det var på torget. Vi gick ett varv igenom alla stånd, köpte godis och åkte hem igen.

 

Kanske marknader var det bättre förr? Som jag minns marknader från liten så var det mycket olika och nytt vid varje stånd (ja, jag tycker om att skriva det). Leksaker. Olika tävlingar. Jag spelade upp alla min mark (ja, jag är så gammal) och fick endast fem plastrosor. Mamma var inte glad på mig då. Människor som spelade musik på panflöjt. Men igår såg jag bara godis och dyra vattenpipor. Tröjor och kepsar med tryck av haschplanta och dyra mobilskal som jag säkert skulle få för 40 cent från en billig internetsida.

 

 

När vi kom hem till underbara landet igen, tog jag med mig kameraväskan och åkte vidare till havet. Även om vi inte var länge i stan så tog det energin ur mig att vara bland så mycket folk. Förstår ni vad jag menar? Så jag balanserade stenar, filmade en film till instagram (följ mig: carloine heter jag där!) och bara njöt av all frisk luft. Och så blev jag som en ny kvinna igen. 

 

Resultatet efter gårdagens meditation. 

IMG 2847


Vappen i bilder och text

Skrivet av Caroline Eriksson 01.05.2016

Oj vilken fin vappen det blev igår. God mat, fina vänner och mycket skratt. Jag drack till och med en cider. Fotograferade mycket, och under bilderna fortsätter texten om min fina vappenkväll.

Dagens planer är att åka in till stan en sväng med kärleken. Kanske se lite raggarbilar och köpa torkade godislängder.

 

Vad är era första maj planer? :-)

 

matenvargod

 

Maten var god. Så god att jag inte ens tänkte en tanke på att ta bild av den, innan jag ätit klart. :D Vi åt god sallad, olika kött och chorizokorv. Jag hade lagat (läs: köpt en färdig frusen) grönsaksgratäng med olika ostar och det var himmelskt gott. 

 

IMG 2807

 

Våra vänner. Nästa vecka ska hon ta med mig på ett äventyr (??) och jag har en misstanke om att hon vill jag ska motionera, då jag skulle ha "bra skor och mjuka kläder" på mig. Spännande. 

 

IMG 2827

 

Vi spelade Alias. Jag kom på andra plats. Och fick resten av shacket att skratta, när jag för allt i världen inte kom på ordet "örfil" och istället sa "smörfil". Smöööör. :D

 

IMG 2836

 

Sen blev det mörkt. Humöret ändå på topp.

 

IMG 2844

 

Så här såg alltså min LCHF-smörgåstårta ut. Rekommenderar verkligen er att testa på receptet jag bloggade om igår. Smörgåstårtan blev så otroligt god, och det är den bästa glutenfria smörgåstårtan jag ätit på år och dagar.

Det bästa med att inte kunna äta all mat? Man får en helt egen smörgåstårta.

 

IMG 2843

 

Så här såg den "normala" smörgåstårtan ut. :-)